Och det är en väntan som kommer bli vansinnigt lång. I väntan på vår har det inte hänt ett smack på det lilla torpet i skogen. Först chocken över att helt skippa hösten och gå rakt på vintern, inte okay och inte sanktionerat. Då gjorde min hjärna en störtdykning ner i höstdeppen. Doften av kyla, mörkret och … ja mörkret får mig att vilja skrikgråta i en kudde och ångesten ligger som en blöt yllefilt över axlarna på mig. Panikångestattackerna kommer oftare och dessutom får jag så jävla mycket ondare i hela kroppen.
Mina fötter på morgonen gör så oerhört ont och jag skulle behöva stödhjul. Nu sitter jag i soffan och har ont exakt överallt. Näe, det är ljug, jag har inte så ont i benen, bortsett från mitt krampande vänsterben. En ny liten åkomma som kom i våras, när det var som värst krampade jag konstant i vaden i en vecka. Konstant verkligen, dag som natt. Man blir väldigt trött av att ha ont och då blir man lite dum i huvudet.
Då blir man förbannad när man lever med en man som verkligen inte förstår sjukdomar som inte syns. Han förstår fibromyalgin lite, eftersom han följde med till smärtläkaren för ett par år sedan och fick hela förklaringen av honom istället för av mig. Men han glömmer såklart. Ångest är omöjligt att få honom att förstå, där har jag gett upp. Nu har jag ungefär en månad framför mig med mer ont än rimligt, för kroppen kämpar mot kylan och att vänja sig vid den. Helt vänjer den sig aldrig, men det blir värre innan det blir lite bättre igen. Däremot blir det aldrig så bra som när det är varmt ute, och med bra menar jag bra på mitt sätt. Eller så är det bara lättare att hantera smärtan när det är 25 grader varmt ute? Själva smärtan kan vara samma, men humöret gör den lättare att hantera?
Så, nu har jag gnällt färdigt för idag och det finns de som har det värre.
Imorgon skall mormors lägenhet tömmas på det sista, maken skall hyra stort stort släp och åka dit för att möta ömma mamman och styvfadern. Jag tycker att det är så obeskrivligt sorgligt att gå i mormors lägenhet när den är tom. Det blir så påtagligt att hon är borta. Vi har ju inte gjort något annat än att hålla på med dödsbon i år och det var fruktansvärt sorgligt att gå och pilla i makens bonusfarbrors grejor också. När det gäller mormors saker blir det inte riktigt hanterbart.
Mamman och jag insåg häromdagen att det skulle bli en väldigt lång dag. För lång för att hundarna skulle vara ensamma och tar vi med oss dem kommer de a) vara i vägen, b) bli sjukt uttråkade och c) därmed vara i vägen ännu mer. För ekipaget skall härifrån till Trollhättan där mormor bodde, där skall det bäras och fixas med det sista, sedan skall möblerna till mamma i Göteborg och packas ur. Efter det skall kärra och man tillbaka hit med de enda två saker jag vill ha. En sekretär som mormor haft i en evighet eller två. Där jag satt och ritade som barn och tyckte det var sjukt spännande med alla lådor man kunde ha hemliga saker i. Den skall få ersätta skrivbordet på övervåningen och det kommer ta lång tid att vänja sig vid att mormor sekretär står hos mig.
Den andra saken är mormors röda telefon med rullskiva. Den använde hon, även om hon hade en extra sladdlös. Men hon pratade hellre i den gamla för det var bättre ljud.
Numera har ju vi hemtelefon, vi fick ju det i samband med att vi äntligen fick fiber. Nu ryker vår sladdlösa, för nu skall vi ha skinande röd telefon med rullskiva.
Det blir fint.
Sedan skall jag lägga jättehemliga saker i sekretärlådorna.
Det kommer med andra ord bli en väldigt lång dag imorgon, jag är hemma som hundvakt. Då behöver jag inte gå och se mormors lägenhet försvinna framför ögonen på mig.
Jag kan hänga med den här istället, och hans brorsa såklart.
Medan jag minns mormor som hon var ända fram till hon föll.
Min bästa finaste mormor.
(Världens minst peppiga inlägg, men nu är vi ihop “for richer or poorer, in sickness and health”. HAH!)
Shigura says:
När min mormor gick bort för drygt tio år sedan var det inte så mycket jag ville ha, matsilvret trugade mamma på mig, men det som jag absolut ville ha var mormors sekretär! Den stod i vardagsrummet och var jättestor, ända tills den kom hem till oss och blev jätteliten… Barndomsminnen kan spela en lite spratt ibland. Är i alla fall jätteglad för sekretären, mycket grejer får plats där, och perfekt till panikstädning, bara att slänga i grejer!
I mitt huvud says:
Stor kram genom cyberrymden!!
tigerliljan says:
Det är märkligt att rensa och att plötsligt ha möbler man sett så länge hos någon annan. Det händer fortfarande att jag känner mig lite förvånad, när jag tittar på matbordet, som ju var svärmors matsalsmöbel. Och det är slitsamt på många sätt.
Sen lärde jag mig för ett par år sen att det kan kallas hundradagarstunneln, det här mörkret, femtio dagar före och femtio dagar efter Jul. Och nej, jag är inte bra på att tända ljus och myyysa. Jag vill ha ljus och gärna värme också.
Victoria says:
Mycket märkligt. Mamma rev ut allt ur ett rum de inte använder alls hemma hos sig och möblerade precis som det såg ut hos mormor. DET ser verkligen märkligt ut. Och slitsamt har du såklart också rätt i.
Den där tunneln kan fara och flyga. Även väldigt skumt att tiden som numera bara går snabbare och snabbare går såååå långsamt från januari till mars. De två månaderna tar lika lång tid som resterande tio. Vidrigt.
tigerliljan says:
Det är märkligt att rensa och att plötsligt ha möbler man sett så länge hos någon annan. Det händer fortfarande att jag känner mig lite förvånad, när jag tittar på matbordet, som ju var svärmors matsalsmöbel. Och det är slitsamt på många sätt.
Sen lärde jag mig för ett par år sen att det kan kallas hundradagarstunneln, det här mörkret, femtio dagar före och femtio dagar efter Jul. Och nej, jag är inte bra på att tända ljus och myyysa. Jag vill ha ljus och gärna värme också.
Inte för jag fattar hur tekniken fungerar, men den påstår när jag försöker posta det här att jag redan gjort det, så hur det blir vet jag inte, det kanske blir tredubbelt. Ursäkta i så fall!
Karin says:
Ja,den lilla mormorn ser ut att ha en eller två rävar bakom varje öra-bättre att komma ihåg dom roliga stunderna,och är du dessutom lite dålig gör du iaf ingen nytta,möjligtvis peka med hela handen.Jag tror också att hela kroppen mår bättre i värme,speciellt om man har ont överallt.Men ni skulle ju till Au i Dec,och dit är det ju inte långt.hälsn f Biarritz
Annika K says:
Kraaaaaaaaaaaaam ❤️
Bibbi says:
Jag hoppas dagen flöt i väg fort för dig. Det är skitjobbigt vet jag av erfarenhet.
Längtar också till våren. Har det inte lika jobbigt som du med detta jäkla mörker och äckelkylan (allt under 20 grader) men föredrar 20-25 grader året runt.
Hoppar ju på kryckor sen 3 veckor och är trött på det sedan dag ett. “Bara” fem veckor kvar. Men operationen gick bra i alla fall. Håller tummarna för att det inte blir någon vidrig snö innan jag slipper dem i början av dec.
Skickar ned massor med kramar <3 <3 <3
Victoria says:
Åh vad glad jag blir över att höra att operationen gick bra. Ditt år har inte varit så himla muntert heller, så du förtjänade verkligen det. Vi hoppas också på att bajssnön skall hålla sig borta till du kan slänga kryckorna. Det är ju otäckt att fortfarande vara ganska nyss opererad när det är halt oavsett, vi kan skippa hela årstiden för min del.
Karin says:
Men,sitter här och läser om din kompis-en lisa i livet,fan vilken otroligt overklig sak som kan hända.Vi ska ta vara på varandra&njuta av livet verkligen.
Victoria says:
Ja, det hände fyra dagar efter att mormor gick bort. Men det kändes inte som min sak att skriva om även om det var en av de andra sakerna jag var jätteledsen och orolig över. Men du har helt rätt i att vi borde bli bättre på att vara rädda om varandra.
JennyMW says:
Skickar den största av kramar!!!
Victoria says:
❤️
Josephine i Bryssel says:
Känner med dig. Ens far och morföräldrar är ju personer som “alltid” har varit där och så plötsligt inte mer. Fibromyalgi är ett helvete. (Har du provat att skippa socker och mjölk-produkter?) Låter som om du skulle må bäst av att ha en vinterlägenhet i Marocko! (eller dito) Jag har en regn-och-rygg-ont vlogg uppe nu. *kram*
Victoria says:
Ja! Och jag fattar ju också såklart att det har varit en jättelyx att ha haft en mormor i hela 48 år, men det gör ju inte saken enklare precis.
Jag har provat mat, jag har även försökt hitta ett mönster i skoven, men jag ser det inte riktigt. Mer än det som är självklart, att om jag gör saker när jag egentligen är trött då får jag sota för det i efterhand. Men jag hade gärna skippat den här årstiden. Eller flyttat. Det var ju planen förra hösten och anledningen till att vi köpte husbil, vi hade tänkt spendera vintern i Spanien och försöka hitta ett ställe där vi kunde trivas. Men då trillade svärfadern och det var sjukhus, korttidsboende och sedan slutligen och äntligen äldreboende. Men vår plan gick ju åt helvete. Nu har vi slagit på stort och köpt vinterdäck till husbilen. Vem vet, vi kanske kommer iväg i år? (Just nu är jag väldigt försiktig med uttalade planer)