Men ändå känns det som om vi inte hann med.
Jag var inte där i tisdags, för att jag hade tid hos optikern. Maken var dock där och meddelade att mycket förändrats på ett dygn. Istället för att underhålla med livshistorier sov han hela tiden. Morfin på gott och ont. Jag och sonen bestämde oss för att gå dit vid elva dagen efter. Men vi hann inte. Ingen hann. Högt älskad bonusfarbror somnade stillsamt in för gott vid 05.30. Maken och jag grät oss utmattade i ett par timmar och somnade om. Mitt på blanka dagen.
Det värsta var dock att meddela svärfadern. Det hörs när sorg och smärta gör fysiskt ont.
Jag kopierar helt sonika min text och bild från släktgruppen på Facebook. Ett av mina favoritfoton av svärfar med bästis.
…………………..
Den här bilden är få förunnat att både få ta och att uppleva. Bästisar sedan koltåldern och svärfar importerad in i Strömlands. En ljugarbänk som just i det här fallet råkar vara akterdäck på vår båt. Geografiskt placerad på Koster, men geografin är av underordnad betydelse. I tankarna kanske de är i Rio de Janeiro. Eller på Holmen Grå.
Två män som skrattar så stjärnorna dansar i blicken.
Två män som skulle kunna vara vilka farbröder som helst. Lite till åren komna, en och annan krämpa och trots det en sådan glädje.
Inte heller är de vilka farbröder som helst.
Vin, kvinnor och sång i all ära, men skulle man få uppleva en vänskap som deras, då skulle man leva ett rikt liv.
❤️❤️❤️
Kärlek!
CamillaF says:
<3 <3
tigerlilja says:
Vackert skrivet. Och tiden, den räcker aldrig. Omtanke till alla er som var hans familj på olika sätt.
Mia says:
❤❤❤
Anette says:
Finns det något att säga när sånt här händer? Oavsett om det är av ålder eller andra orsaker så gör det ont! Kärlek och tankar till er alla! ❤️
Victoria says:
Näe, det finns det inte. Vi beklagar och blir beklagade och jag har inte ens kommit till att jag har förstått det än. Ju fler foton och filmer jag ser, desto mindre har han somnat in för gott. Nästa fredag är det begravning. Den längtar jag INTE efter. Fast samtidigt gör jag det. Så himla förvirrande ❤️
Anette says:
Visst är det förvirrande, för med en begravning får man ett avslut samtidigt som man blir smärtsamt medveten om att det inte går att ses mer. Fast man visste allt det innan ……Det tar tid men så sakteliga sjunker verkligheten in och blir en vana …tyvärr ibland.
Inte för att det går att jämföra men fortfarande efter sex år så letar jag ibland efter hundens koppel när jag ska gå ut, just den där sekundsnabba reflexen efter att ta tag i kopplet när man går ut eller den där sekundsnabba reflektionen på “var är Joey, varför möter han inte mig i dörren” och i samma andetag inser man att det är fel och varför det är fel……
<3
Annika K says:
Kraaaaaaaam! ❤️
Katja says:
❤
Birgit says:
Vilken vacker text! Känner kärleken och sorgen ända hit. Tänker på er och skickar varma kramar <3
Victoria says:
Tack rara du. Nu önskar jag att jag hade lite mindre bråttom, för nu önskar jag att jag hade skrivit mer. Men det tycker man nog alltid, intalar jag mig. Kram! ❤️
Shigura says:
Underbar text! Och så härligt med livslång vänskap!
Victoria says:
Visst är det? Bästisen var tre år. Sedan gjorde han visserligen 15-20 år, men det stoppade dem inte. Väldigt fantastiskt. De hade haft ett otroligt äktenskap om de var lagda åt det hållet. ❤️
Humlan says:
Man hinner aldrig med, tiden räcker nog aldrig till. Men en fin text om en fantastisk vänskap.
Kram <3
Gina says:
Så fint skrivet om en fin vänskap och om en saknad som är så stor. Aldrigheten är värst att hantera, att aldrig mer …. Väntar fortfarande på att mamma ska ringa trots att hon varit borta i 1,5 år nu. Ta hand om varandra!
Bibbi says:
Ja, det är få förunnat att ha en kompis så länge. Så jäkla ont det måste göra för din svärfar. Det gör ont i mig bara att läsa det. Skickar ned en massa styrkekramar till svärfar. <3 <3 <3
Liten says:
Kärlek och styrka ❤