…köra alldeles för snabbt in till stan i första snön (som jag minns) för att göra snällbehandling i håret.Jag medger att jag känner mig lite stressad eftersom vi har så mycket att prata om och så deadlines på det. Jag börjar helt sonika med att kasta ner datorn i syskonväskan till den orimligt snygga jag visade häromdagen.
Ja, jo … så får det bli. Ner med datorn i väskan och upp med den…NU.
När jag slängde ner den hemma var klockan 12.26 och jag skulle vara hos frissan 13.00. Nu är klockan 19.35.
Vad jag inte visste när jag slängde ner datorn i väskan var att jag skulle sitta hemma hos ömma fadern nu och klappa mig på magen efter att ha ätit knäckemacka och grönsakssoppa. För jag skulle bara gå förbi en snabbis efter frissan och ta en fika, fikan innehöll väldigt många frågor om hur man köper bil hos Kvarndammen (där vi köpte husbilen) för att pappan eventuellt och kanske har tänkt sig köpa sin första bil sedan han var typ 15 år. Han har levt ett gott tjänstebilsliv med andra ord, men nu börjar senaste och sista tjänstebilen få några år på nacken. Så jag stannade, både pga nyfikenhet och pga bistånd av hjälp, och jag kommer stanna tills auktionen är över om en timma.
Men vi har ju som sagt mycket att prata om och har ni koll på instagram vet ni redan att jag var på akuten i söndags. Herregud, i den här takten kommer jag inte göra något annat om bara några år och jag har ju inte ens fyllt 50 än?
I vilket fall som helst och för att göra en skitlång historia mycket kortare var vi ju på middag i lördags och före det skulle vi lämna hundarna hos mamma och jag skulle duscha och shejpa upp mig lite. Det minns jag. Jag minns även att vi kom till middagen och sedan är det mer eller mindre bara ett enda mörker med få och små minnesfragment. Jag minns exempelvis att en grön sås till förrättslaxen var fantastiskt god, men har inte ett minne av vare sig varmrätt eller efterrätt. Ett annat minne är att maken sa åt mig att gå och lägga mig hela tiden, men jag har inte ens susning om att anledningen var att jag envisades med att somna hela tiden. Jag minns alltså inte särskilt mycket, inte ens att jag vaknade till första snön på söndag morgon, det har jag bara sett på bild. Vi sov såklart i husbilen, men jag minns inte när vi åkte därifrån och när vi kom tillbaka till mamma. Då var jag dessutom inte bara trött utan dessutom sjukt seg. Kunde inte riktigt svara på frågor, även om jag till slut svarade rätt. Nästa minne är från akuten där de tog in mig med en gång och innan jag hann säga simsalabim hade jag gjort en CT-röntgen av skallen. Samt att jag gick omkring med EKG-sladdarna hängande och slängande.
När klockan var två på natten och jag mer och mer började bli mig själv igen kom doktorn in och talade om att de inte hittade något östrogenrelaterat fel. Ingen propp, infarkt, hjärnblödning och vad det nu stod mer på den långa listan att jag inte hade. Nästa steg var ryggmärgsprov för att kolla om jag möjligen hade borrelia som jag inte visste om och som spelade ett spratt med centrala nervsystemet. Då ville jag bara hem. Och jag ville absolut inte ta något ryggmärgsprov där och då, ni kommer haja varför.
Det var ju såklart inte bara röntgen och EKG och sådant, utan även ett par liter blod som skulle lämnas för kontroll av olika saker. Den inte så muntra sköterskan frågade var det var enklast och jag svarade som det var, vänster armveck brukar ingen gnälla över, det brukar gå som smort.
Då tog hon inte vänster armveck med ursäkten att det minsann inte alls så så enkelt ut. Hon började med höger armveck. Det ser numera ut så här.
Det gick käpprätt …
Sen testade hon två ställen på höger hand där det gick ännu sämre. Så dåligt att det hördes när venen “sprängdes”.
Det gjorde så ont att tårarna sprutade. Det gör fortfarande fruktansvärt ont och jag misstänker att nerver varit inblandade. När jag tar på stickstället nere vid tatueringen känns det som om lillfinger och ringfinger domnar och ilar. Rimligt?
DÅ var det dags att ge sig på vänstern, den jag redan har väldigt väldigt VÄLDIGT ont i. Armvecket struntade de i nästan direkt, trots ivrig intygan återigen om att ingen klagat, så där fick jag bara någon slags kontaktallergi mot plåstret?
Slutligen mördade de vänster hand medan jag illtjöt. Jag besparar er bild på hur DET ser ut idag. Avslutningsvis gick de på högerfoten för att pressa ut några droppar där.
Jag var alltså inte så sugen på att ligga kvar för ett ryggmärgsprov taget där utan väntar helt enkelt till nästa vecka när det är dags att prata med doktorn om första östrogenintrycket.
Nu tror inte jag att det var östrogenets fel och det trodde inte doktorn heller, eftersom han hade uteslutit allt sådant. Väl hemma hos mamma tog jag på mig ett plåster igen innan jag gick och lade mig och det DÄR har inte hänt igen i alla fall. Men Gud vet vad som faktiskt hände?
Nu är det dags att köpa bil med pappa. Kan vi prata om det här?
CamillaF says:
Say what???? Skönt att höra att du är ok igen!!Jäkla vändandet där!! Vissa sjuksköterskor behöver verkligen lära sig att LYSSNA PÅ PATIENTEN!
Victoria says:
True story. Glömde även tillägga att jag inte drack en droppe. Jag dricker aldrig ens en droppe för att det i kombo med allt annat får mig att må äckelskit. När jag fortfarande drack och då och då kunde ha en liten minneslucka, aldrig tidigare har så här mycket tid försvunnit och det är verkligen dödsläskigt att tänka på så jag undviker helt enkelt att tänka på det för att inte bli livrädd och panisk. Den sköterskan som envisades med att absolut inte ta den armen ALLA alltid väljer var gräslig. Hon kom in med en hög pryttlar vid 22.00-ish och sa att nu kommer doktorn alldeles strax med provresultaten. Tre timmar senare hade varken hon eller doktorn kommmit tillbaka för att säga något alls. Inte ens när mamma var ute för att fråga var alla tog vägen. Det enda hon fick till svar var att det hade hänt ngn olycka och att jag inte längre var prio. Vilket iofs är positivt, men sagt på det sättet låter det väldigt väldigt illa. Ingen ursäkt för att hon stack sönder varenda kroppsdel på mig heller. TILL SLUT (berättade mamma nyss) bad de en sköterska från neuro (?) eller anestesi (?) att komma in och hon tog såklart i vnster armveck utan att skada ihjäl mig som synes. Ju längre tid som går desto knasigare blir dessutom högerhanden, de har fuckat upp en nerv såklart, eftersom det känns som sockerdricka i hela handen bara jag nuddar sidhanden, dvs sticket vid sidan om tatueringen.
Shigura says:
Herregud! Jag finner inga ord… Nu har du väl haft tillräckligt med sjukdomsrelaterade problem, hoppas verkligen att det snart vänder och att någon kommer på hur de ska hjälpa dig!
Victoria says:
Det är cirka min högsta önskan med faktiskt. MEN jag har inte haft en enda vallning på tre dagar och heller inte svettats i ansiktet, det är lite lite positivt?
Anette says:
Låter inget vidare det där varken sprutor eller sjukan. Konstigt att vissa aldrig lär sig ta blodprov eller lyssna på vad man säger. Sköterskor alltså inte du :—)
Gällande din sjuka, är det inte din fibro som fick spatt? Men å andra sidan hade jag tagit det där ryggprovet snarast för att kunna utesluta borrelia.
Hoppas att det inte kommer tillbaka iaf. Krya!
Victoria says:
Mmmmhmmm. Och det är mycket möjligt att det är fibron som spökar. Den har dock aldrig spökat på just det viset tidigare, men ngn gång skall ju vara den första för allt? Minns heller inte om jag sa fibro till doktorn eftersom jag inte minns något från de första timmarna där.
Men visst skall jag ta provet för att kolla ev. borrelia, den sjukdomen skrämmer skiten ur mig. Min klasskompis mamma hade det när hon fortfarande var ung och vi var fjåååårtisar och hade haft den i åratal. Hon bodde på ett av de hemskaste mentalsjukhusen som fanns i närheten på den tiden, för det tog 25 år att komma på vad hon hade. Borrelia “fanns” liksom inte då, hon var ju bara generellt mentalsjuk. Så JÄVLIGT.
Anette says:
Har ju en del kompisar med fibro o vet att de reagerar väldigt olika, nån reagerar väldigt häftigt på stress bl annat och somnar länge o hårt. Skum sjuka det där.
Borrelia är lika skum sjuka, det låter ju inte klokt med din kompis mamma! Fy fasen att tillbringa så många år på ett psyksjukhus, tur att läkarvetenskapen går framåt ibland!
Victoria says:
Jag gav dig rätt redan igår när jag kom på att det kunde vara stressrelaterat. Men då verkar det inte spela ngn roll om det låg fibro i botten eller inte. Det enda som hjälper är att utesluta stress trigger. Så får det bli, för det här vill jag inte heller vara med om igen.
Och ja! Tur! Hennes dödsdom skrevs ju på samma sekund fästingen bet henne, hon var bara tvungen att spendera resten av sitt hemska liv på ett vidrigt mentalsjukhus. Jag minns när hon var hemma på permis ibland, då låg hon framför tv:n och kedjerökte medan hon åt diverse psykofarmaka i mängder. Tänk om de bara hade skojat till det och gett henne en enda gång. Det hade kanske räddat livet på henne. Som bara blev långt och vidrigt trots tre döttrar och sex barnbarn.
Och en väldigt udda familjekonstellation på den tiden, överbeskyddande pappa som tog hand om både barn och barnbarn.
tigerlilja says:
Så otroligt förfärligt! Alltihop, först och främst din hopklappning förstås, men också det där med att ta prover. Maken var ju på lab förra veckan och det gick bra, han är lite överraskad varenda gång, för han har haft ungefär såna där upplevelser också, tre syrror som står runt om inte kan och säger ojojoj, så svårt det här blev då. Det är verkligen väldigt beroende på hantverksskicklighet.
Victoria says:
Jag är helt fascinerad. Kommer man till ngn som jobbar med anestesi är de så mjuka på handen att man faktiskt tvivlar på att de ens har en nål där, medan andra … inte är det. Så maken har min fulla medkänsla.
Vilket fick mig att tänka på ett blodprov jag tog som inlagd och kanske 17 år. Sköterskan som tog det var extremt skelögd, med lika tjocka glasögonglas som jag har. Min första tanke var att det här aldrig kan gå väl pga skelningen. Och det gjorde det inte heller, men jag tror inte det var just skelningens fel. Kanske? 😉 Först stoppade hon in den där mojängen som de sätter rör i och under tiden rev hon ner allt hon hade på plåtbrickan. Oj oj oj, sa sköterskan och vände sig om för att plockan upp grejorna medan hon fortfarande höll i nålmojängen så den gjorde en 360 i min åder (kändes det som). Sen fick hon med sig blodet och gick därifrån. Ett par dagar efter att jag kom hem från sjukhuset kom ett brev om att jag var tvungen att komma tillbaka och ta om just de proverna för “det hade blivit något fel med dem”. Antagligen tappade hon dem en gång till? 😉
Klarade sig maken genom provtagningen med bra svar?
tigerlilja says:
Men va? Hur kommer man på att det där vore en bra yrkesmöjlighet? Jag har iofs sett när dom står och gräver i hans armar och sen andra som bara sticker in och precis som du säger, det känns inte ens. Märkligt.
Men hur som – han hade utmärkta värden på precis allt, kolesterol och njurar och allt man kan tänka, så om han inte redan var så sjuk, så skulle han vara himla frisk. En lättnad mitt i allt.
Victoria says:
Vet inte? Vanvettigt är det iaf.
Och bra med friskheten, samma här. Trots att min andra sida inte är i närheten <3
Humlan says:
Jag såg ju lite på Instagram, men inte att det blev ett sådant sjukhusbesök på allt! Alltså jag undviker sjukvården så långt jag kan, och ändå har de inte “lyckats” med sådant som du har blivit utsatt för, utan det är bemötande och lögner som gör att jag inte vill dit (med några få undantag).
Hur som, jag har inte hört någon fibromyalgidrabbad som har råkat ut för något som liknar detta, så jag hoppas att de inte ska skylla på fibron utan fortsätta att leta efter orsaken.
Victoria says:
Ngt som slog mig var stressutlöst ”något”. Vilket skulle vara rimligt just nu, vi tar det när vi tar medicinlistan?
Humlan says:
Det kan det vara! Jag är så stresskänslig att det nästan är löjligt, nu har jag oftast haft möjligheten att backa, men jag undrar hur det hade gått om jag varit tvungen att klara av saker, det du beskrev låter riktigt läskigt.
Jag har backat och läst vad du svarade för en vecka sedan!! Ursäkta för att jag inte har koll. 😉 Tjoa till på FB när det passar. Skicka ett PM, jag brukar höra det ganska snabbt även om mobilen och jag inte alltid är på samma (vånings)plan eller slå en signal.
Anette van der Gronden says:
Det där var ju lite läskigt, men nu mår du bra igen och det är det viktigaste. Jag skickar massor med varma sol kramar till dig
Anette
Johanna says:
Men herrejesus, vad har de gjort med dig? Det där borde du ta upp med chefen på hospitalet!
Har hon fejkat sin legitimation, liksom? Det är ju vårdskador som ska anmälas till
IVO!
Jag hoppas verkligen du mår bättre idag!
P.s. Älskar mitt östrogen…
Annelie says:
Ett stickförsök är vad jag tillåter. ” Hämta någon annan” framfört med eftertryck har alltid fungerat. Man måste förstås vara så pass frisk att man orkar stå på sig annars är det inte lätt att vara i sjukvårdens, ibland, fumliga händer.
Annika K says:
Hu vilken pärs 🙁
Hoppas du får ett svar på vad som hände.
Kraaaaaam
Bibbi says:
FN, vad läskigt att få minneslucka de lux på det där sättet. Undrar vad det är?!
Undrar om de där stickande sköterskorna har jobbat på KS här uppe. Råkade ut för liknande under perioden innan operationen. Hoppas verkligen att du får det där utrett ordentligt.
Sköt om dig nu.
Kramar
Gina says:
Åh jisses!!! Stackars dig! Och sen få syster Ratched på halsen också. Önskar god bättring och att vallningarna håller sig borta. Kram!
Markattan says:
Men käre värld, vad har de gjort med dig?
Du ser ut att behöva anmäla, antingen vården eller hos polisen.
Krya på dig!
Markattan
Karin says:
Just nu verkar ditt liv vara en variant på Murphys Law….Scary.Iaf kommit tillbaka efter en vecka i Toscana med vänner som har 9 vovvar,och vi med med våra 2…en s
ån jävla circus ser framemot att se dig i byhålan runt jul
Lena says:
En av mina assistenter är specialistsjuksköterska och hon lärde mig att de brukar spara det bästa kärlet ifall patienten behöver få dropp. Nu verkar det inte som den här sköterskan lyssnade på dig överhuvudtaget men hon skulle ha kommunicerat bättre och sagt att hon avstod från att ta vänster för att spara det bästa. Om det nu var så hon tänkte. Låter som hemsk upplevelse:/
EpmO says:
Hoppas Du har piggat på Dig! Sånt där vill vi inte läsa mer om här..
Kram!
Bibbi says:
Hur är det med dig? Lite orolig p.g.a. uteblivnna rapprter.
Annika K says:
Hoppas att du är ok ❤️
Gina says:
God jul kära Vic, make, vovvar och kissekatt! Hoppas det är bra med dig.
Shigura says:
Hoppas julhelgen firas med nära & kära och att du mår bättre! Saknar dig och hoppas att du snart är tillbaka.
Kram
Annika says:
Hej vill bara önska dig ett gott o bra nytt år o säga att jag saknar dina skriverier.
Mvh Annika
Gina says:
Gott slut och gott nytt! Hoppas du har det bra. Många kramar!