Mina sömnbesvär är inget jag vanligtvis är glad över, men det är som det är, det är svårt att tala hjärnan tillrätta och använda viljestyrka för att somna. Snarare tvärtom, ju mer vilja desto svårare att somna. Jag har provat hot och jag har provat mutor, räkna fårskallar, sparka mig trött, tänka positiva tankar, andas i fyrkant och försöka styra upp mina chakran. Man väljer inte insomnia så det funkar inte såklart. Det enda som har funkat är mitt bolltäcke, men det fick jag lägga undan när klimakteriet kom och bet mig i arslet.
Gårdagen var en lite hetsig dag, smärta lite varstans och trött men inte sömnig så tanken var att ta ett tåg hemåt igår eftermiddag. Alla rimliga avgångar var förvånansvärt fullbokade och det första tåget jag kunde få plats på skulle landa i Göteborg 23.30. Långt efter sista fåniga pendeln till Strömstad hade lämnat Gbg. Inget att göra åt det heller om jag inte skulle sno en dressin någonstans.
Det blev en kväll med Strömstedts och packning och som brukligt bokar jag inget förrän jag VET att tågen inte dummar sig. Ni vet tyst avdelning, aldrig någon som bokar och framförhållning är inte min starkaste sida. Eller ja, aldrig fullbokade tåg förutom igår. Någon gång skall vara den första och idag listade jag ut att det antagligen berodde på att varenda liten sosse hade åkt på årsmöte i Göteborg.
Reviderad plan blev att sova, vakna, boka och åka idag.
Men då kom insomnia och sällskapade och jag somnade helt enkelt inte alls. Efter en natt med TV och ljudbok gav jag upp vid 05.00 och drog till centralen. Ett tåg skulle gå 05.59 och ett annat 06.06 (hur orimligt med två X2000 med sju minuters mellanrum?). Jag och 05.59 dånade in på perrongen samtidigt och jag slog mitt personbästa i sen bokning eftersom jag gick ombord först och bokade när jag stod bredvid min vanliga tysta plats som var ledig. Hela avdelningen var ledig.
Bra så.
Framme i Gbg 09.00 och där fick jag börja öva på tålamodsprövande kollektivtrafik till lilla staden. Sällan har jag ångrat att jag inte tog bilen till Göteborg som jag brukar. Buss till Uddevalla med lögnaktig busschaufför som lovade anslutningsbuss efter fem minuter. Det visade sig betyda en timma och fem minuter. Sedan en buss till hem och där kom maken och hämtade.
Väl hemma hann jag pussa lurvhund och sammetshund och det var härligt.
Prinsessan Mini hade gömt sig i skogarderoben och vägrade pussas förrän efter ett tag.
Då brakade helvetet löst i Stockholm och jag insåg att det var min normala avgångstid om jag hade sovit på natten. Jag brukar åka vid den tiden.
Först chockad. Sedan ledsen på hela världen. Och givetvis väldigt väldigt trött. Plus att jag insåg att alla visste att jag var i Sthlm, men ingen utom mamma och maken visste att jag hade kommit hem. Då började telefoner ringa och meddelanden skickas.
Det här är nog enda gången jag varit tacksam över en akut skitnatt. Obeskrivligt tacksam. Annars hade jag varit på centralen i Sthlm och inte kommit hem och garanterat skräckslagen.
Kanske finns det zombies i skogen och lite vargar, men så dystert som det ser ut i världen nu, med allt som händer alldeles för ofta tror jag att jag skall bli skogseremit på heltid. Det är tryggt här. Det verkar inte vara särskilt tryggt någon annanstans.
Det är så jävla vidrigt på ren svenska. Och givetvis tänker jag på de som är drabbade, de som kanske shoppade lite innan de skulle hem och fredagsmysa.
Nä, eremit blir bara mer och mer lockande. För att hela världen är full med dårar.
Hur har det gått för er idag? Särskilt ni som hänger i huvudstaden? Jag tänker på er och det kommer jag fortsätta med imorgon också.
Men först skall jag ta mina efterlängtade pälsbäbisar under armen och kramas med dem hela natten. Om jag känner mig extra generös kan maken få en godnattpuss.
Skitvärld.
Anette says:
Japp jävla skitvärld! Ibland får man vara glad att det blir som det blir och att man får pussa sina mer eller mindre håriga älsklingar
Victoria says:
Vi skedar nu. Jag och Liten alltså, storlurvn ligger på min kudde. 🙂
Anette says:
Mys på hög nivå alltså 🙂
Tina Johansson says:
Själv tänkte jag att jag älskar min fina lugna vitsippebacke lite extra. Dessförinnan hade jag dubbelkollat att min son som är mäklare i Trelleborg faktiskt befann sig i Skåne. Ibland kan han nämligen befinna sig i Stockholm, Göteborg eller tja Barcelona utan att vare sig meddela eller ta med sin ömma moder.
Det är fruktansvärt det som hänt, samtidigt som jag imponeras av människors vilja att hjälpa både med mat, husrum och skjuts. Tillsammans är vi starka.
Victoria says:
Mm. Det är ju det som är så fasansfullt. Mitt sånt värsta innan det var 9/11. Jag tror inte jag jobbade en sekund efter smällen, jag letade släkt och vänner. Då fanns ju inte Facebook. Usch.
Karin says:
Nej,inte varit i huvudstaden,,men får backflash med drabbade kompisar på Bxl flygplats,vänner och räddnings personal på promenade de Anglais,Fan,vi får inte bli rädda..men jag blir det.herregud,hur ska vi stoppa denna galenskap?
Victoria says:
Usch ja. Jag vet inte vad man gör. Vi har ju redan bra boende båda två, det är ju när man vill semesterflanera, eller sätta sig och käka gott och då är man inte trygg?
Karin says:
Jo,men i eftertanke,vi måste ju kunna leva utan rädsla för idioter.VÄGRAR egentligen att ge mig eller ge upp mitt resande.Det känns ju lite nu som att det spelar ingen roll var du befinner dig,shit händer överallt..
PJAK/Anna says:
Ja idag fick världen fnatt totalt! Har iofs bara lyssnat lite på radion men jag orkar inte mer än så just nu. Och precis just nu funderar jag på att dra täcket över huvudet och sova. Du får dock inte bli eremit förrän jag fått träffa lurvisarna….
Victoria says:
Eremiter låter andra komma på besök, de åker bara inte iväg 🙂
Nina says:
Min dotter var inne på Åhlens där man går in från Sergels torg när det brakade löst men hon hann gå till Gallerian och sedan till Kungsträdgården innan det blev fullständigt kaos. Hon berättade att det var fullt med beväpnade poliser som skrek att hon skulle gå därifrån var än hon försökte gå. Till sist lyckades hon komma in på en Waynes Coffee och fick sitta där med låst dörr med andra som sökt sig dit. Vid 6 tiden blev de tvingade av polisen att gå därifrån då hela city stängde. Bussar, pendeltåg och tunnelbanan gick inte och hon försökte få en taxi men det var lönlöst.
Hon fick höra att det kanske skulle gå bussar från Stockholm södra och gick till fots dit men hittade ingen buss där heller. Då ringde hon mig igen alldeles förtvivlad för hon visste inte hur hon skulle ta sig hem. Jag och hennes bror började ringa runt för att se om någon skulle tänka sig att åka in och hämta henne
på söder och till slut fick vi napp men denna person skulle också hämta en person till i Upplandsbro norr om Stockholm så efter att min dotter blivit upphämtad vid 20.15 var hon hemma hos mig vid 22.15.
Victoria says:
Fruktansvärt. Verkligen helt obegripligt. Hur mår hon idag? Och hur mår du? Kram <3
Nina says:
Det känns lite overkligt idag men ändå verkligt på något sätt svårt att förklara.
Försökt prata med min dotter men hon vill inte riktigt säger att hon är för trött.
Ska ta tag i det senare när hon samlat sina tankar. Jag har sovit som en kratta mycket mardrömmar och katastroftankar tänk om hon varit på andra sidan av Åhlens. Jag är glad att hon inte ska till skolan förrän på måndag igen. Hon ska få sin fredags tacos idag i stället när hon pluggat färdigt om hon hittar någon studiero.
Humlan says:
Jag var hemma och här var en tyst oas jämfört med vad det tydligen var på alla gator runt mig och inne i city, sirener överallt. Vänner som hade varit alldeles för nära kraschen och fick fly ut ur varuhuset, kom upp till mig och andades en stund innan de började promenera hemåt, hemma väntade hunden så de kunde inte vara kvar här.
Hade jag mått lite bättre i dag och följt min plan så hade jag kanske varit mitt i det hela, jag också.
Jag skulle nog också behöva krama en pälsbäbis i kväll.
I mitt huvud says:
Jag skulle försöka ta mig hem genom stan när det just hänt. Och det gick så klart inte då både tunnelbanor och sedan även bussar stod still. Som tur var kunde jag knata till vänner som bor i stan och tillbringa kvällen med dem!
Idag känner jag bara sorg, tacksamhet och en hel del känslor i ett enda virrvarr!
Shigura says:
Tur att du gjorde som du gjorde, svägerskan har varit på kurs i Stockholm och skulle åka tåg halv fem hem till västkusten, men så blev det ju inte. Kursen var på Drottninggatan, så först blev de inlåsta där, och sen inkvartering en extra natt och förmiddagståg hem idag.