Och tre generationer. Den fjärde generationen på mammas sida är fyrbenta lurvskallar och de fick vara hemma och vakta huset medan vi gick på kalas. När det vankas smörgåstårta har de inget som helst hyfs och kan dessutom förlänga benen gränslöst mycket.
Med tanke på att jag var jätteyngst av alla 16 gäster kändes det lugnast att låta lurvskallarna vara hemma. De lårbenshalsar som fortfarande klarar sig utan rullator vill jag inte ha på mitt samvete i alla fall.
Trevligt var det, som brukligt på mormors födelsedagar. Den här gången träffade jag en alldeles ny syssling jag aldrig hade sett tidigare och mormodern var som vanligt i sitt esse. Har man levt i 101 år, med ett intakt minne, har man en del historier att berätta. Ju fler gäster, desto mer historier. De flesta gästerna har hon ju känt sedan de knatade omkring i blöjor, hennes syskon har ju “gått hem” (det är ett vackert uttryck) och lämnat stafettpinnen till syskonbarnen som närmsta släkt. Och det är syskonbarn på 80 plus. Helt otänkbart att alla ens jämnåriga kompisar faller ifrån, det måste kännas orimligt ensamt och ledsamt.
Mormor har varit änka sedan 1980. 37 år utan man. Men det sägs vara en ganska behaglig tillvaro. Att bara ha sig själv att sköta. Ja, det är mormor som säger det alltså och ibland kan man ju relatera. Även om jag inte önskar livet ur maken (så ofta).
Då är det ju tur att hon har ett förträffligt barn och ett dito barnbarn.
Ingen av oss passar på kort. Dessvärre.
Men en nygammal gäst var bjuden på årets kalas. En dam som mormor bott granne med mormor sedan ömma modern var liten, och just den här damen råkade jag tycka väldigt bra om eftersom hon alltid haft hund. Damer med hundar är osedvanligt sympatiska och hundarna kan man leka med.
Trots att det nog var 30 år sedan jag träffade henne senast var hon sig lik. Och både mormor och gamla kamraten blev unga ihop igen.
Det syns att de inte är en dag över 30 på fotot.
Vi åt till magen stod i fyra hörn, vi var sams nästan hela tiden och sedan fick jag lämna mamma med sluttampen av kökstjänsten för att inte lurvskallarna skulle vara ensamma för länge. När vi kom hem spionerade vi på hundarna genom hallkameran, något som alltid är lika kul. Den här gången fångade vi det på film och jag skall försöka lösa någon slags visning av det.
I måndags beställde vi de rosa gradaltonade glasögonen, nu längtar jag såklart ihjäl mig efter dem. De blårosa har vi beställt färgprov på, så inget blir fel. Övrig tid har gått åt till att beta av to do-listan som verkar vara en never ending story och inte något att skriva hem om.
Idag kommer mamman med tåget halvfyra och jag kommer inte hinna städa tillräckligt. Jag vill inte ens. Jag vill renovera så det är roligt att städa. Här blir det ju inte ens fint även om det är städat. Det blir rent, men det är fortfarande fult.
Så fruktansvärt meningslöst.
Jag får helt enkelt hoppas att hon bara ser de hett efterlängtade barnbarnen och inte dammråttorna.
Av alla drag jag ärvt, kunde jag inte ärvt pedantsidan av både mormor och mamma? Nä, städsidan ärvde jag av pappa och han spred smulor och sockor omkring sig till han blev pensionär. Då hade han helt plötsligt tid att se allt ostädat.
Om 18 år kommer jag alltså börja städa, det verkar ju hoppfullt.
M says:
Vilken ynnest att få ha mormor kvar! Saknar mormor innerligt, trots att det var nästan 25 år sedan hon “gick hem”. Kan bara inte låta bli att tycka att det är sorgligt att hon inte fått träffa mina ungar, och att hon inte fick hänga med på www-tåget, hon skulle ha älskat det!
Nåväl, jag tänker ibland att hon kanske hälsar på utan att jag märker det. Eller hoppas. Jag hoppas att hon tittar till oss.
Victoria says:
Det är verkligen en ynnest och jag är oerhört tacksam <3 Jag tror att din mormor är med, livet skulle bli så väldigt meningslöst om det liksom slutar med inget alls. Men jag förstår känslan. Den tron gör att jag är livrädd för att mormor skall dö av fler anledningar än den mest uppenbara. När hon kommer för att titta till oss kommer hon få reda på att jag har smygrökt, smygtatuerat mig och massor av andra saker jag kanske inte varit helt sanningsenlig med ;)
M says:
Kan hända att hädangångna mormödrar på visit känner samma sak. “Tänk om barn och barnbarn visste att jag testat att röka gräs, och skaffat svanktatuering och piercat tungan”. Skulle inte förvåna mig alls, med min mormor. Hon skulle säkert ha den nyaste smartphonen också – och spelat Pokémon Go ❤
Victoria says:
Hahaha, ja det är såklart sant. Jag hade nog önskat att mormor hade gjort mer sattyg än jag tror att hon har gjort. Ibland kryper det fram något om en friare hon hade som hon var väldigt väldigt kär i, och vi får inte riktigt ihop det kronologiskt med morfar 😉
Karin says:
Fantastisk att ha en mormor som är 101…Du lär ju överleva maken med dom generna(alltså,slå inte ihjäl honom,lär ju vara lite surt att vara änka så länge,förvisso allt går ju att lösa…)Såg på IG,herregud trodde på allvar att frisören i Stockholm hade gått helt”bananas”,förvillande lik en ny frisyr.Kram på dig f Fra 22c&SOL
Victoria says:
Man ser ut så i håret när man har en hundhaka som sover på huvudet. Inte så himla snyggt 🙂
tigerlilja says:
Visade maken tregenerationsbilden och han blev alldeles betagen i dina glasögon! Och en så fin dag ni hade!
Victoria says:
Maken har med andra ord fantastiskt god smak. Det är inte helt vanligt. 🙂 Det blev en riktigt bra dag. Vi blev nästan bara ovänner en enda gång.
i min värld says:
Det är få förunnat att ha sin mormor kvar i livet vid den åldern. Nu ska jag väl inte klaga så för min Bonusfarmor lever i högönsklig välmåga vid 97 års ålder. Tyvärr bor hon i andra änden av vårt långa land så det är sällan jag träffar henne (en annan anledning kan ju vara att hon är min bonusfarmor)
Alla mina andra far och morföräldrar har tyvärr gått hem (vad jag vet, har en del släkt i andra grannländer som jag inte har kontakt med av olika orsaker)
men iaf….. morfar har jag aldrig träffat då han gick hem långt innan jag ens var påtänkt, mormor gick hem när jag var blott 20 unga år. De andra träffade jag senast när jag var typ 25 sen dess vet jag inte vad som har hänt.
För övrigt anser jag att städning är ett nödvändigt ont som jag under protest ägnar mig åt när jag får dåligt samvete för att jag inte har ägnat mig åt det tillräckligt ofta den senaste tiden. Vad jag däremot gillar skarpt är att ägna mig åt att bringa ordning o reda i kaos, m a o röja, rensa, sortera och kasta för att lägga tillbaks det resterande snyggt och prydlig, helst på andra ställen till mannens stooora förtvivlan 😀
Marie says:
Stort grattis till mormor. 101 år är imponerande på alla sätt. En sån ynnest att få ha henne kvar. Förlorade min farmor, mormor och morfar innan jag fyllt 15. Farfar “gick hem” 3 veckor innan jag föddes.
Att mormödrar kan vara rebelliska lärde jag mig tidigt. Min mormor smygrökte hela sitt vuxna liv. Nåt jag upptäckte när jag var typ 7-8 år. Då tyckte jag det var hemskt. All rökning var äckligt. Idag tycker jag hon var lite tuff, men varför smyga med det? Inte ens då var det en stor grej att kvinnor rökte.