En tvåbent besökare kom hit igår. En ganska närstående sådan, tillräckligt närstående för att veta HUR hundarna möter upp vid bilen (de hoppar och hoppar och … ) med nöjaktig relation till hundarna, men det brister på intressesidan. Han känner alltså hundarna, men pga just ointresset känner han dem inte så väl att han till exempel vet att Liten är väldigt väldigt rädd om sina framtassar och att Liten aldrig någonsin säger något om han inte verkligen blir rädd eller har ont. Sådana saker som man bara vet om man står hundarna väldigt nära.
Varje gång just den här besökaren kommer (inte så ofta, snarare lite för sällan) mästras det i olika grad med hundarnas hoppande och glädjeskällande. Han säger oftare ett barskt “tyst” och “nej” före han säger hej till byrackorna. Medan jag biter mig i tungan och låter det passera till hela hälsningssituationen är över. För husfridens skull. Jag biter mig även i tungan när han inte låter hundarna sitta bredvid honom i soffan. Ibland får de och ibland inte, lite oklart vad det beror på, och jag orkar inte ha HUNDDISKUSSIONEN varje gång.
På det hela taget är han ju en trevlig besökare.
Igår kom vi inte så långt bara, vi kom inte längre än skuttandet på gården. När det var Litens tur att skutta och han skuttar ungefär som Tiger i Nalle Puh, som om han står på en trampolin. Stor skuttar inte lika mycket som han ställer sig med frambenen i skrevhöjd, något som antagligen kan vara extra oskönt för manliga besökare?
Liten skuttade och besökaren tog tag i hans framtassar och fyade argt medan han liksom drog honom ner mot marken. Liten sa inte ett ord, men OJ så rädd han blev, så rädd att han blev lite statylik. Han tenderar ju att bli stel som en staty när han blir rädd eller känner sig osäker och vankelmodig. Det brukar gå över ganska snabbt eftersom han är ungefär lika långsint som Doris (guldfisken Nemos kompis ni vet?) och så skuttade han igen.
Skutt nummer två resulterade i ett ordentligt tag om tassarna för att dra ner benen. Då kom ett av Litens mer sällsynta tjut, som säkert berodde lite på att det var just hans omhuldade framtassar och lite på att det faktiskt gjorde ont. Hade jag fortsatt vara tyst då hade jag fått tugga i mig hela tungan. Man får inte vara taskig mot pälsbäbisarna, inte de här två och helst inga alls någonsin. Jag fräste något om att han skulle sluta hålla på och uppfostra mina hundar och besöket fräste tillbaka att det inte hade behövts om hundarna inte hade varit så ouppfostrade.
Då var det liksom kört. Min enda kommentar var att om just det var ett sådant lidande så är det ju bättre att han inte kommer hit alls, eftersom hundarna faktiskt bor här och han inte gör det. Min hänsyn sträcker sig till att jag inte tar med hundarna hem till besökaren, men på hemmaplan har ingen av oss lust att bli uppfostrade och mästrade.
Besöket vände på klacken och klampade skitargt tillbaka till bilen, vi tog in hundarna och sedan gick jag till bilen för att bara fråga om han helt tappat sans och balans. Sedan skulle jag fråga om han gör så hos andra med, går hem till folk med hundar eller barn och talar om hur han tycker att de borde göra och hur fel allt är hos dem, eller om det bara är jag som får ta del av den charmiga sidan.
Jag hann inte fråga det. Min enda fråga som hanns med var just om han hade tappat det totalt, efter det bommade han igen bildörren och åkte därifrån och jag stod argt kvar med enorm lust att SKUTTA någon i skrevet.
Alltså, jag har all respekt för att folk kan tycka att det är jobbigt med två hundar som skuttar och leker och just därför släpar jag i princip aldrig med mig dem och prackar på dem på folk i deras hem. Vi anpassar ihjäl oss för att det sägs att vissa barn är så rädda att vi aldrig kan låta dem vara just hundar i för stora sällskap. Det är liksom enklare för alla parter, inklusive hundarnas.
Den lille med framtassarna är inte väluppfostrad, det är ingen av dem. Men han är dumsnäll och väldigt lugn, särskilt när han är ensam och inte har med sig sin polare. De få och lätträknade gånger jag har med honom någonstans blir det ramaskri dit vi kommer lite för ofta. I hemlighet tycker jag att det finns barn som är överdrivet skrikiga som kanske skulle behöva lära sig att åtminstone lära sig att hund får lov att andas samma luft som de gör. I hemlighet tycker jag även att det finns vuxna som är gränsfall taskiga just för att de hela tiden måste tala om för mig (oss) att vi måste flytta på hunden. I verkligheten tar vi aldrig med oss dem någonstans förutom till mamma som älskar dem trots att de stökar till det. I verkligheten bygger vi även labyrinter av kompostgaller hemma hos oss för att respektera besök.
I 99 fall av 100 är det helt okay. Gårdagen var inte det. Besökaren bar sig faktiskt åt som en riktig rövhatt. Tycker jag.
Jag kan leva med att hundar anses ha mindre existensberättigande, att folk är rädda, att barn är skeptiska, att folk tycker att de väsnas, går i vägen, ligger i soffan, tigger och bara är skitjobbiga. Hemma hos andra alltså.
Det kan vi ju respektera och lösa genom att begränsa vårt besökande och det gör vi. Herregud som vi begränsar oss.
Men i det egna hemmet? Hur mycket skall man vända ut och in på sig själv hemma?
Hur gör ni? Eller har ni sådana där hundar med OS-guld i lydnad som inte gör ett enda fel någonsin och lyder minsta vink som alla älskar?
Jag skulle verkligen vilja veta hur ni hanterar eventuella situationer med era fyrbeningar. Eller om ni inte har hund, hur ni tycker att andra skall uppföra sig och vilka krav ni ställer?
En sak till förresten. Hur mycket skillnad kan man göra på barn och hundar? Är det okay att uppfostra andras barn i deras hem? I mitt hem säger jag till om det går för långt, men med tanke på att plejset är en lekplats är tålamodet ganska stort. Men jag måste medge att mitt tålamod med besökande hundar är större än med besökande barn. Hundgäster får lite större utrymme här, men eftersom jag har noll barn och två hundar misstänker jag att det är ganska naturligt.
Hur tänker ni kring det? Inte bara hur ni ser på gårdagens “incident”, utan alla de andra funderingarna med.
Det känns som att den allmänna uppfattningen är att man skall vara god och glad – kexchoklad när människor presenterar sina barn, detsamma gäller inte för hund. Katt skall vi inte ens prata om. Om hundar helst inte skall röra sig så har folk en ännu sunkigare och riktigt usel inställning till katter.
Så, nu öppnar vi för diskussion och egna berättelser.
Danie says:
Jag håller med. När jag tar med min Tesla så är alla förberedda (hon är 10 månader och det är en hel del som vi inte har kontroll över ännu) eftersom att hon blir så till sej av annat folk och andra hundar. Framförallt barn älskar hon, och hon vil gärna visa det genom att hoppa upp och slicka i ansiktet. Kan uppfattas som skrämmande för andra som inte vet att det är det hon vill. Jag vill gärna att hon ska lära sej att koppla av i sällskap med andra och förutsättningen för det är ju att vi får möjlighet att träna på det! Hemma hos oss tränar vi också, men ingen ska komma hem till oss och klaga på att Tesla är där (eller att där är hår i soffan!) för det är hennes hem och inte deras!
När hon var liten hade jag henne med på jobbet och tränade att ho inte skulle springa fram och hoppa på varje kund som kom innanför dörren. En del sa “Vi har hund så vi är vana, släpp henne så ser vi hur det går!” och vi fick träna. En av dom som sa det väntade tills hon hoppat upp mot honom och sedan trampade han henne på baktassarna så att hon skrek. “Så lär man dom det” sa han lyrisk när hon hoppade ner. Jag ville sparka honom i skrevet. Jag är helt okej med att folk tränar på olika sätt men att träna genom att fel beteende leder till smärta är inte en väg jag tänker ta! Men det fungerade. Hon hoppade aldrig upp på den kunden igen, fast att han kom nästan varje dag. “Problemet” var bara att hon inte tyckte om honom mer…
Victoria says:
Åh jag får andnöd av människor som är så bra på att lära andras hundar (sina egna med) genom att kasta saker på dem eller något annat som gör ont. Jag är mer öva, öva och öva och belöningsmetoden. Och det är med att få chansen att öva på okända tvåbeningar är ju guld. Om de bara fattar att man själv vill öva utan att få “hjälp”. Den kunden förtjänar inte att tyckas om. Någonsin.
Det är svårast i världen att lära en hund att den är glad på fel sätt. Jag säger till när vi är ute eller borta, men inte hemma. Här är ju hemma. Någonstans måste väl kunna få vara safe place? Dessutom har ofta hundar något känsligt ställe. Den store lurven har inte det, men den lille gillar inte när man pillar med framtassarna. Jag och husse får göra det, knappt, för att han litar på oss. Jag misstänker att tilliten kan ha fått sig en kyss och det lär vi märka när det är dags för kloklippning nästa gång.
Gina says:
Jag ska återkomma med svar så snart jag lugnat ner mig. Alltså vissa människor tar alldeles för stor plats med sina åsikter/göranden mot andra. Man gör inte så som er besökare gjorde. Har man åsikt/önskemål framför man det till ägaren eller kanske allra helst håller sig hemma tills man kan uppföra sig som folk.
Victoria says:
Mhmm. Gissa varför det inte var svårt att låna ut bloggen igår, för hade jag skrivit något då hade det inte blivit fullt så sansat. Jag jobbar i alla fall på min regel att inte blogga i affekt, det blir oftast så dumt. Så du är klok som en bok.
tigerlilja says:
Nu har jag ju inte träffat dina hundar, men dom verkar vara vänliga och gladlynta, och som sagt – hemma hos sig. Min ena dotter har en underbar rottweiler, han blir så himla lycklig när vi kommer och vi tycker det är lite rart, även om så många kilo kärlek kan bli överväldigande. Och ene sonen har en liten valp som också är så gladlynt, det är ljuvligt.
Men jag har en väninna, som på lite krokiga vägar skaffade en hund som inte var så väldigt socialiserad och henne har vi fortfarande inte varit hemma hos eftersom hunden lär ogilla män och i sht käppar, och maken kan knappast lägga bort käppen för hennes skull. Och min andre son, som är väldigt hundvan, har varit där och blivit morrad åt. Barnbarnen där har blivit nafsade efter (lite blodvite ja), så det finns många sätt att ta hand om sina hundar.
Men jag anser självklart att folk ska låta bli att fostra andras barn och hundar. Och din bekant måste ha haft en dålig dag i största allmänhet.
Victoria says:
Du säger ju egentligen precis vad jag säger. Och jag har full förståelse för att ni inte besökt väninnan med käppilsk hund. Vi har ju lite problem med Stor och främlingar efter att han fick anaplasma (jag HATAR fästingar) och för både hans och besökares skull försöker vi göra så rätt vi kan och mäktar med. Men här hemma är han en enda stor kärlekskorv. Liten däremot är dumsnäll och lyssnar på både andra hundar och människor. Vi tar inte med hundarna mer än till mamma, och bara det att de får stöka ner hos en överpedant är ju enorm kärlek. För att slippa TJAT. Men hemma borde vara rimligt att folk inte bär sig åt som arslen. Och jag önskar verkligen att det var en bekant som bar sig åt så här, det var tyvärr en aning närmare än så. Tillräcklig nära för att göra mig riktigt ledsen, för någon ursäkt kommer jag inte få.
Är lite sugen på att testa samma modell. Knata in i deras hus och rycka i barnarmar när de inte står som små ljus med vattenkammat hår. Och är tysta givetvis. Då hade jag antagligen blivit inspärrad. 😉
Lena says:
Jag gillar djur mer än jag tolererar de flesta människor, så jag är på hundarnas sida! Om jag hade haft barn hade jag tagit varje chans jag fått att lära dem umgås med olika djur och förstå och respektera djur de/man inte känner. Vi har tre katter och de går först i det här huset 🙂
Victoria says:
Hahaha, samma här. Och vi har inte bara två hundar, vi har ju en kisse också. Men hon är tillräckligt välartad för att slippa skäll. Djur är SÅ mycket behagligare än människor. 🙂
Birgit says:
Hmmm… Har både hund och barn så då får jag kanske uttala mig… Hunden är mycket hund. Älskar alla och vill helst hoppa upp och slicka folk i ansiktet. Det förbjuder jag. Vi försöker att sätta henne innanför kompostgaller om någon kommer till oss tills hela hejandet är över. Sedan släpps hon ut (om besökaren vill) och det blir åtminstone lite mindre hysteriskt.
Barn ska lära sig att vara snälla mot andra, punkt slut. Nu kanske jag har fått enkla barn, vad vet jag, men jag säger till dem om de ballar ur. Oftast räcker det med en blick så fattar de. Kommer det andra barn till oss och de inte är snälla så får de en tillsägelse. Snäll betyder inte hunsad utan snäll. I det ingår att man inte slår någon, hotar, skriker bara för att eller leker lekar som innebär skjutande av andra eller djur. Skitenkla regler som funkar för oss.
Victoria says:
Väldigt mycket hund, fullkomligt normalt att vilja slicka andra i ansiktet 😉 MEN, nu har ju ni hittat ett sätt som funkar hemma hos er. Går du hem till andra vuxna människor med hund och/eller barn och upplyser dem om hur ouppfostrade de är? Både verbalt och handgripligt?
Birgit says:
Nej, det gör jag inte. Men jag tänker ibland 😀
Victoria says:
Stor skillnad 😉 Man får tänka, finns inga som helst regler mot det. Men att gå hem till någon annan och inom de första 20 sekunderna ta tag i “annans” hund eller barn pga ouppfostrad låter ganska…ouppfostrat?
Karin says:
Jag har ju 2 riktiga badass till ouppfostrade hundar….MEN jag tycker inte det är ok när dom hoppar upp på våra gäster,som ev har klätt upp sig för en middag hos oss,sen att vi har våra regler vad det gäller soffa/säng det ska andra skita i.Vad det gäller barn tycker jag den Franska barnuppfostran är alldeles lysande,VAR ser du barn springa omkring på krogen?iaf inte här,och vad det gäller att säga till dom ev barnen som kommer till mitt hem och inte uppför sig så har jag inga bekymmer med det-mitt hem mina regler,-Men kom aldrig och försök uppfostra mina hundar…….som gäst
Victoria says:
Vi brukar ha snitslad bana med kompostgaller hemma när det inte är läge för hundar att skutta och hoppa, såklart. Egentligen handlar det ju bara om sunt förnuft. Om en blivande brud iklädd klänning skulle vara här skulle hundarna få bo typ i ladan för att inte kunna smutsa ner. Eller uppklädda gäster. Vilket vi inte har på torpet. Fniss. Gårdagens besök var dock inte här för att äta söndagsstek i finaste kostymen, plus att han känner hundar tillräckligt väl för att veta att de ÄLSKAR honom och då hoppar de extra mycket. Han var här för att typ leka med maken i ladan, och klädd därefter. Åh vad jag är trött på att folk har åsikter om precis allt som de inte har med att göra, det summerar väl allt egentligen?
Karin says:
Haha,han kanske kände sig k.r.ä.n.k.t,?herregud vet han inte vem han har att göra med?Appropå barnuppfostran….försök med “bonusbarnbarn”att säga något till dom är som att prata med ISIS…(mamman alltså)jag tror vanlig vett&etikett “is da shit”.Men som jag brukar säga;Tyck vad du vill om migoch min man,men säg inte något om mina hundar….
PJAK/Anna says:
Alltså nu måste jag bara komma och hälsa på. Och får jag inte rasa av mig tillsammans med hundarna, skutta och leka med hundarna en bra stund först som hälsning så blir jag nog lite stött. De verkar ju vara hur trevliga och mysiga som helst. När kan det finnas en lucka tror du???
Victoria says:
Jag är värdelös på att säga datum på förhand. Jag vet att jag är bokad typ de två första veckorna i juli. I början av augusti är typ där det är mest öppet, det enda det hänger på är vädret och om vi kanske skall ta och bestämma oss för när vi skall åka båtsemester, vilket hänger på vädret. Moment 22 🙂 Slutet juli, början augusti. Det låter som att jag bara kan öppna dörren så kan ni springa omkring på åkern, vilket okrävande besök liksom 😉
Humlan says:
Jag gillar hundar och vill ju hälsa på dem och hälsa på hos dem, de får gärna hälsa på hemma hos mig också, men uppfostran låter jag husse och matte sköta, och de får gärna tala om för mig hur jag ska uppföra mig också, de känner ju sina hundar bäst. (Detta gäller ju naturligtvis inte om de på något sätt plågar hundarna, men för vettiga hundägare.)
Och naturligtvis så om jag kommer hem till en hundfamilj så är jag helt medveten om att jag är gäst och hunden/hundarna bor där, jag försöker “läsa av” hundarna och hälsar om de vill hälsa. Och om hundar sedan hoppar upp i soffan bredvid mig så känner jag mig ärad och godkänd, och jag tackar gärna med att stå till tjänst med lite kliande. 🙂
Victoria says:
Första gången hundarna träffar något frågar jag faktiskt alltid, det känns schysstast. Jag skulle aldrig aldrig bara släppa hundarna på någon annan utan att veta om rädsla, allergier osv osv. Men de som kommer hit och tycker att de bara skall ligga still och inte röra sig är ju inte så kul. Liten är ju dessutom hopplös med sina förälskelser, kliar man honom har man en vän för livet. Vilket var väldigt fascinerande när Fru M var här och inte hade träffat dem. Då var det den store som föll handlöst. Och det är en ära på riktigt, han älskar visserligen kliande, men är mer av en enmanshund. Han vek inte från hennes sida. Den lille ohyfsade skulle bara nosa där han inte fick nosa 😉
Annika K says:
Du skrev det så bra så jag håller med
Cecilia says:
Alltså jag är ju uppvuxen med portisar och vet att de är världens snällaste hundar. Jag kämpade med hanen angående det här skuttandet och nio gånger av tio så sket han fullständigt i mig. Portisrace hade vi ju dessutom en miljard gånger om dagen. Till diskussionen..jag tycker det är jobbigt med hoppande hundar, men enklast att undvika detta (om nu hunden är skuttig) är ju att ignorera den lilla pälsbollen. Stå still, vända på sig och strunta i den. Är man på hemmaplan så får andra anpassa sig. Som med barn. Jag har inget emot att säga till andras hundar/barn om det är någon jag känner eller träffar ofta. Är det ytliga bekanta så håller jag truten och är trevlig 🙂 Och vad gäller hundar så är jag nog inte så konsekvent, erhm..kan ignorera hoppandet men sen kommer min barnsliga sida in och jag vill kramas och ha alla hundar i knät. Bättre för er bekanta hade väl varit att snällt säga “ursäkta jag är inte bekväm med att hunden hoppar, skulle du kunna ha honom kopplad tills vi alla har installerat oss och blivit lite lugna?” Men alltså VEM kan inte älska en portugis, hoppandes eller inte! ? 🙂
Victoria says:
Det är tydligen fullt möjligt att inte älska portisar? Häpenheten liksom 🙂 Alla är ju jätteolika, och då menar jag nog både hundar och människor. Jag brukar (fråga Majabella/Ohejdat) lägga mig på golvet med hundar jag träffar. Eller låta dem hoppa omkull mig på gatan för att pussas och det är klart att jag fattar att inte alla kan älska det. Men du har rätt i det där med att man kan ignorera. Problemet i det här fallet är att just den här personen aldrig har sagt till mig (vilket hade varit mer än rimligt) att han skulle önska att jag stängde in hundarna egentligen. Enda gången han har bett om det är när det varit barn med som springer och leker och därmed blir extra roliga att hoppa på och leka jage med. Men det fattar jag ju faktiskt själv, trots det är det okay att påminna mig. Det är inte lika okay att varenda jäkla gång visa sig okay med det och sedan bara mästra och använda sig av hunduppfostran a’la 80-tal. När det gäller konsekvensen ja…eh…är väl inte så konsekvent heller 😉 Jag har en liten älsklingshund på stan, en kompis jycke. Det är en staff med mycket muskler och han älskar mig. När han ser mig skriker han som bara staffar kan (grymtskriker?) och så skall han pussas. Och eftersom han har korta ben måste han ju stå med tassarna i knät på mig medan jag böjer mig ner såklart. Annars når han ju inte. EN gång för hundra år sedan fick han inte det för mig för jag hade vita byxor och var på väg till ett kalas och jag har fooooortfarande dåligt samvete. Fast jag tror inte han minns det 😉
Fru M says:
Jag håller med dig till 100%, är du hemma hos mig kan du glömma att försöka uppfostra min gamla tant (hunden) eller barnen. Dom bor här, deras fristad…take It or leave It.
Självklart kan tanten få vara i annan del av huset om det passar vissa besökare bättre, det är fullt förståligt att man kan tycka att hon är lite jobbig när hon hälsar 😉
Ang dina små, så gick det ju alldeles jättebra att prata på och bara TOKignorera dom. Jag fick min beskärda del av gos och kalla nosar ändå 🙂
(Fotot ovan är väl dessutom från när Liten mer eller mindre sitter i knät på mig )
Victoria says:
Klart man accepterar och respekterar om man blir ombedd. Precis som jag frågade dig vad som var okay med dig? Stor är kär. Och ja, jag ber om ursäkt över att Litens nos var både blöt och kall. FNISS.
Kortet är det du tog. Han såg ju så ljuvligt drömsk ut på det.
Enlisailivet says:
Det syns inte men det ryker ur öronen på mig. Och så trillar det en liten tår för övergreppet mot Liten. Så, nu ska jag inte skriva mer. Kanske bara att det är åt helvete!!!
Victoria says:
Det är faktiskt ett övergrepp. När man är rädd om sina tassar. 🙁
Lilla Q says:
Jag har har både barn och hund, där hunden är modell större (riesentikar på 38kg och 36kg). Jag är inte helt överens med dig för även om dina hundar bor hos dig så måste ju besökare känna sig OK med att komma förbi. Personligen älskar jag hundar men vill ändå välja när det är OK att pussas, hoppa eller mötas av såväl 2kg eller 70kg hund. På samma sätt som jag tycker att barn inte klättrar i möbler, härjar runt inomhus eller är otacksamma.
Jag kan omöjligt veta om min besökare berättar allt för mig han/hon kanske har stomipåse, diabetespump eller något annat som gör att hopp, puss och annat upplevs som obehagligt. Däremot är det dåligt om besökare är inkonsekventa och att det är tillåtet ena dagen men inte nästa (om de inte varskott om svindyr designerbrudklänning eller liknande).
Jag har i alla fall löst det hundmässigt att man bara hoppar på kommando och att jag som flockledare hälsar först kollar läget och att besökaren tar initiativ till kontakt om han/hon vill. Annars får vovvarna vackert låta besökaren vars och vi har alla tassar i golvet men det tog miljoner godisbitar och många tåliga besökare innan jag var i hamn. Nu är båda ljuvliga och kan gå utan koppel både bland människor och djur utan att vika från min sida. Råkade glömma var så god vid frukost en gång och när jag kom hem låg de vid matskålarna och väntade. De fick lammfärs som försoningsgåva.
När det gäller barn är det samma princip som gäller hos oss. Regler som vi följer och belöningar när man lyckas. Fungerar riktigt bra. Tydliga regler som inte ändras från gång till gång. Vi kan även ta med oss barnen hem till andra eller restaurang utan ångest över, prydnadssaker eller liknande.
Uppskattar verkligen din blogg, by the way
Victoria says:
Nej nej, vi har samma åsikt. Förutom att dina hundar är väluppfostrade och inte hoppar, DET är imponerande *tar av mig hatten och bugar*, men det är ju ingen åsikt. Kommer det folk hit som aldrig träffat hundarna frågar jag alltid vad som är okay. Kommer svärfar hitvinglande med käpp är de bakom kompostgaller för att inte välta honom. Skräckslagna barn, samma visa. Det här är en person som funnits i hundarnas liv sedan den var åtta veckor gamla, båda två. Han borde känna dem, han gillar att leka med dem när han känner för det, ändå drog han den lille i tassarna och avfärdade det som trams. Min grundåsikt är att i mitt hem uppfostrar jag hundarna, och det kan möjligen vara där vi skiljer oss åt, men jag tror inte det heller? Dina hundar är bara (bara och bara 🙂 ) betydligt bättre uppfostrade. Jag vet inte ens om ordet “betydligt” räcker till. Men jag hade nog fortfarande haft dåligt samvete om jag hade missat att säga varsågod och de låg kvar när jag kom hem, hahaha. Mina tar inte heller utan varsågod, men de hade inte legat kvar när jag kom hem. De hade snott maten samma sekund ytterdörren bommades igen. Och den lille har kissat på gardinerna hemma hos Enlisailivet i ren förvirring.
Tack för uppskattningen 🙂 Det låter antagligen som att hundarna är vilda. Det är de inte … alltid 🙂
Lilla Q says:
Då är jag på din sida. Dum besökare som inte behandlade liten med respekt för att han själv inte hade lust att leka/hälsa då. Dessutom ogillar jag också när andra, läs svärmor, uppfostrar mina barn (eller ouppfostrar dem) eller när kreti och pleti kastar sig över mina hundar utan att fråga om det är OK att hälsa. För jag tycker faktiskt inte att Vovvan med 13 år behöver ha barn eller bjäbbiga småvovvar hängandes i skägget längre. Hon är en dam ända ut i svanstippen och rör inte en min samtidigt som hon tittar på mig med en hjälpsökande blick
Det är väldigt stiliga herrar Stor och Liten
Victoria says:
Jo, jag anade att vi menade samma. Jag glömde även en person som älskar hundarna över allt annat som de också åker med till utan problem och det är min hundraåriga mormor. Men henne fattar de att man inte hoppar på automatiskt vilket är lite fascinerande och de DYRKAR henne.
Det finns väl inget värre än barn som kastar sig över hundarna för att hälsa? Med föräldrar som lamt står bredvid. Jag är lite osäker på om det är mitt jobb att tala om att man aldrig någonsin skall gå fram till en hund utan att fråga?
Stor och Liten hälsar och tackar. Och säger även att de väldigt gärna skulle vilja se de tjusiga damerna i fråga?
Birgit says:
Klart man lär andras barn hur de ska eller inte ska närma sig hundar. Föräldrarna kanske inte vet det och tror att allt är lugnt för att du/jag står bredvid. Sedan är ju allt en fråga om hur man säger något sånt. Alla barn (och vuxna) vi sagt till och lärt ut detta till har uppskattat det.
Förlåt att jag var tvungen att blanda mig i här med 🙂
Victoria says:
Hahaha, finns det någon regel om att man inte får blanda sig i överallt här? Den visste jag inte om i så fall.
Jag menar att det även är rätt praktiskt om föräldrarna gör det också, att det är ett samarbete åtminstone. Jag har inte ögon i nacken (som jag precis skrev) och det går fort. Men givetvis säger jag till eventuellt barn utan att skrämmas. Du har ju åtminstone en häst, om än väldigt söt häst, är inte det lite avskräckande?
Birgit says:
Om hästen är en omskrivning av Yazza så är det en söt häst. Men om vi har med henne i koppel bland folk (händer ytterst sällan, hon är mer frigående skogshund…) så kommer alltid något barn fram och vill kasta sig över henne och klappa, ovanifrån.
Om hästen är en häst och detta syftar till någon annan så ber jag om ursäkt för att hjärncellerna inte fått riktig frukost än 🙂
Victoria says:
Omskrivning av Yazza såklart. Jag tänkte att höjden kanske var lite avskräckande? Trots att hon är nallebjörn.
Man kan dessutom tycka att du borde veta om du har riktig häst eller inte oavsett frukost 😉
Birgit says:
Nu har jag och hästen käkat frukost. Livet leker 🙂
Åsa Johansson says:
Har det där hänt hemma hos mig har både min sambo och jag bett besöket dra åt helvete! Kan inte folk ta att man har hund/hundar har dom inget hemma hos oss att göra! Det är väl upp till var och en som hundägare om man vill ha pli på sin hund eller inte. En del hundar är bara så grymt glada att det inte är nån ide att ens försöka att fostra dom. Och dessa hoppistuttsare har sin charm och mår man dåligt av ett påhopp eller två så håll dig borta då! Besökare som försöker att fostra andras hundar kan göra mer skada än nytta.
Har två hundar själv som jag tycker att jag har pli på och här hemma är det vi som bestämmer och ingen annan.
Vi har satt upp skyltar både på staketet och ytterdörren att
¨Här bor hundar och vi vaktar¨ men likt förbannat klampar folk på, utan vidare! Så då får man skylla sig själv om man blir påhoppad.
Älskar mina hundar mer än allt annat!
Victoria says:
Jamen ja, det är lite det jag är ute efter. Som några har slagit huvudet på spiken, att inte vara konsekvent. För givetvis respekteras besökare som skall respekteras. Men man gör inte så mot någon annans hund när man uppenbarligen inte känner den så väl att man vet att den är rädd om tassarna. Och är vansinnigt tålig, men i det här fallet både blev livrädd och fick ont. Inget överdrivet, men tillräckligt för att det inte skall vara okay. Andra hundar är rädda om öronen eller andra kroppsdelar, och det räcker att man petar på dem. Nu HOPPAS jag att Liten har fortsatt dåligt minne och inte blir fjantigare med tassarna efter det. Vi har övat på tasskontakt sedan igår (IGEN) och kommer fortsätta. Men igår var det dödsläskigt och idag var det mindre läskigt om jag kliade honom på magen samtidigt. Vi lär få börja om lite igen där.
Och det är upp till var och en vad man gör med sin hund och hur lydig hunden är. Enda gången jag har åsikter om andras hundar är när hundar (djur generellt) far illa. Det har hänt att jag har sett fyllon/pundare med små livrädda hundar i koppel där det är gap, skrik och ett evigt jävla drag i kopplet. Då går jag fram. Två gånger har jag tagit valp från stökigt fyllo. En gång fyllo i slagsmål med annat fyllo, en annan gång upprört fyllo med valp. Sedan lämnat till polisen. Man får INTE vara taskig mot djur i min värld. Och nu jämför jag inte gårdagen med fyllo i slagsmål, bara så det inte blir missförstånd över det. 🙂
Annelie says:
Just nu försöker jag natta dom två små älskade tvåbenta som bor här. Går uruselt och jag är arg !! Väluppfostrade är dom då inte. Sedan har vi begåvats med två envisa barn som också är väldigt intensiva så det underlättar väl inte. Jag blir glad när andra säger till eftersom dom då oftast lyssnar men skulle någon göra dom illa eller säga till på otrevligt sätt är det en helt annan femma.
Hundar är jag dock lite rädd för så hundar som tänker hoppa behöver jag lära känna innan dom får hoppa när jag kommer. Kompisen skaffade en boxerblandning för ca 10 år sedan. Första kvällen cyklade jag dit på min nya cykel och konstaterade, fin hund. Fin cykel sa hon och sedan cyklade jag hem… Efter liten tid blev dock Nässla och jag mycket goda vänner. Inget är som när 35 kg kärlek hoppar upp i knät och ska gosa… Gäller bara spänna magen så det inte gör ont..
Victoria says:
Grattis till de envisa barnen 🙂 Eller skall jag beklaga?
Skulle aldrig släppa jyckarna på någon som var rädd. Finns inte en chans. Men det gör mig varm om hjärtat att höra att du är bästis med en boxer trots allt. Och en hoppande boxer ger uppenbarligen magträning 🙂
Annelie says:
Egentligen är det grattis, men inte vid läggning och trött mamma.
Läste vidare och inser att i en fråga drillas barnen hårt, det gäller att alltid fråga innan man klappar någons hund. Och har man tidigare fått det gällde det bara den gången- alltid fråga först! Men det gäller att vara med, att gå med utsträckt hand och fråga när man är hur nära son helst duger inte. Nu är barnen bara 3 och 4,5 så det gäller ju ändå att vara med. Barn och hundar kan ju ändå vara oberäkneliga….
Victoria says:
Det är bra. Och svårt gissar jag som alltid haft hundar som ser ut som nallebjörnar. Det går fort när en barnhand kommer fram, och även om man verkligen verkligen försöker ha uppsikt så har man inte ögon i nacken. Min fd svägerska älskade hundar och hälsade på en bunden på sin möhippa fyra dagar före bröllopet. Den hunden bet sönder ansiktet på henne, det blir så jävla tragiskt för alla parter.
MissK says:
Jag som inte har husdjur
Tänker så här att åker jag hem till någon som har djur, då får jag anpassa mig efter matte/husses regler när det gäller deras älskling/ar
Sen kanske det inte alltid är så kul om en hund hoppar på en beroende på varför man är på besök…. Är man där för kalas så har man troligtvis klätt sig lite finare o h vill kanske inte ha en hund hoppades på sig. Men är jag bara där för o vanligt Irl:ande en vardag så är man inte riktigt lika finklädd och då kanske det inte gör något om hunden hoppar på en
Men samtidigt är det inte min sak att uppfostra andras djur mer än jag kan säga nej om den hoppar på mig även om den bara vill hälsa och är glad och jag inte vill det och tycker samtidigt att matte/husses kan acceptera det o h även säga åt hunden.
Däremot om hunden får ligga i soffan för matte/husse så får jag acceptera att den gör det under mitt besök oxå och det är inget jag bestämmer över
Victoria says:
Helt sant. Jag kan bara hålla med dig. Och även tala om att hundarna inte får ligga i soffan här hemma när besökaren är här. Inte i soffan där han sitter. Vissa saker är bara en jävla gåta.
Ak says:
Jag gillar hundar så mycket att jag har ägnat >15 år och 300000 i studielån åt att skydda dem från lidande och sjukdomar. Men om en stor hund hoppar upp på mig och skitar ned mig och ger mig stora rivsår på armarna (händer dagligen) när jag försöker värja mig mot det så anser jag att jag har rätt att bli sur på hundägaren som inte har vant dem av med det beteendet. Och jag anser att jag har rätt att knuffa bort hunden för att värja mig själv om hundägaren inte hjälper mig. Eftersom jag gillar hundar mer än människor så skulle jag aldrig göra någon hund illa, men de har inte rätt att göra mig illa heller. Om man inte uppfostrar sin hund/sitt barn så att de kan umgås vettigt med andra får man acceptera att de blir starkt ogillade av många. Det är inte plågsamt för hundar att inte få hoppa på folk, lär dem det för allas trevnad tycker jag! I övrigt får såklart gäster acceptera hur det går till hemma hos den aktuella hunden, men vid skada på person eller kläder/tillhörigheter måste man få säga till.
Victoria says:
Fast det var noll skada på varken person eller tillhörigheter och det var definitivt ingen människa som behövde värja sig. Vet inte riktigt hur du fick in det i hela händelsen? Den enda som tog skada av det var hunden som fick sina framfötter dragna i. Jag gissar att du är veterinär såklart, då borde du ju förstå hur hundar reagerar när det gör ont på ett ställe de är väldigt väldigt rädda om. Är du i min ålder så kan jag jämföra det med uppfostran som Barbro Börjesson körde på 80-talet. Lärdom via bestraffning, ingen belöningsteknik. Jag är lite osäker på vad du egentligen tycker om det verkliga förloppet eftersom du blandade in människoskador 😉
Ak says:
Jag resonerade utifrån det jag upplever varje dag med stora ouppfostrade hundar som gör att jag är rödrandig på armarna när jag kommer hem på kvällarna. Att de hoppar och studsar omkring en är såklart helt okej och bara roligt, men de ska väldigt ofta ställa sig på bakbenen med tassarna på en om och om igen och vissa rivs verkligen. Det har jag väldigt dålig tålamod med. Speciellt som de ansvariga människorna för det mesta skiter fullständigt i att hålla tillbaka dem. Det är basic hunduppfostran att inte hoppa upp på folk.
I det här fallet var det ju kanske inte “påhoppande” som jag uppfattade texten först utan kanske snarare blandade småhopp och då skulle karln såklart inte ha tagit tag i Liten, speciellt inte om han känner honom och vet om att han är rädd om tassarna. Men jag undrar hur du tycker att man ska komma undan? Springa åt andra hållet har ju motsatt effekt eftersom det ju blir en rolig lek 🙂
I de övriga situationerna håller jag med dig om att folk vanligen är rätt överspända, lite dregel och hår och knuffar får man ju tåla… Brukar absolut inte uppfostra varken barn eller djur i deras egna hem, självklart inte, men just hoppande är min personliga gräns. Hemma hos mig gäller även reglerna inte kissa inne eller tugga sönder möblerna för besökande hundar, annars fri lek…
Victoria says:
Jamen då är jag med. 🙂 Nej, att hoppa för att riva är en annan femma. Det här är en serie blandade glädjehopp. I munnen bär de ju alltid något vilket är en win win, de kommer inte åt med tänderna och kan inte skälla.
Problemet med besökaren är ju enkelt a) han behöver inte komma hit mer eller b) hundarna får vänta inne och hälsa där. Inte för att de står blick stilla inne heller, men de hoppar inte. De gör sig till viftande ostbågar med snabbt hämtad leksak i munnen.
När de springleker i skogen och på åkern får de lov att fortsätta hoppa och skutta. För Herr Besök gjorde det inte för att komma undan, utan för att mästra mig. Som vanligt och oklart varför.
Inte kissa inne är en sjukt bra regel. Jag skall påminna Liten om det nästa gång (hoppas på aldrig) det slår slint i huvudet på honom hos Enlisailivet. En flirtande tik och hennes livvakt ställde till det lite för honom. Hahah.
Ak says:
Hm, inte ok att vara dum mot en Liten hund för att “uppfostra” hans matte. Inte någonstans. Glada hundar är ju bara nice. Som sagt inget emot allmänt hoppande och skuttande så länge man liksom får ha sin person ifred.
Lille Liten, det är inte så lätt att hålla styr på tankarna i en sån situation… 😉
Victoria says:
Han är min lille glade skitlurv. ALLTID glad. Praktiskt sätt att veta om det är vajsing på allmäntillståndet, då viftar han antagligen inte lika mkt. Har du sett min godmorgonfilm av honom på Instagram? 😉
Victoria says:
Nu började jag förresten fundera över eventuella regler för besökshundar, men jag vet inte om jag har några. Den senaste klättrade i katträdet 🙂
Ak says:
Ha, ja så länge det är ok med katten att dela så…
Victoria says:
Haha. Hon körde “bättre fly än illa fäkta”, men påhälsningshunden hann säga hej med näsan precis när vi kom in för hon mötte oss i dörren. Det var det närmsta han någonsin kommit en katt pga att han älskar katter lite för mycket. Chocken han fick när han stod näsa mot näsa med en kiffe var obetalbar att se.
Sarah says:
Jag har haft hund sen 1994, schäfer ända fram till 2013
Jag har haft typen av hund man inte har tillsammans med folk/besök som vill fostra/lägga sig i andras hundägande eftersom mina hundar inte tolererat tillsägelse
Om vi hade bytt ut Lillen i den här situation mot en av mina hundar hade vi haft en duktigt biten besökare
Nej mina hundar var inte galna men de hade bara en person de respekterade att få tillsägelse från.
Enklast och lättast för alla inblandade var att ha hundarna undanstängda/ i hundgården när det kom besök. Jag tog bara med dom till våra föräldrar och syskon där alla kände hundarna väl och alla kunde vara avslappnade
Sen 2010 har jag en 3kg stor dvärgpinscher. Jag har haft med mig denna lilla hund i alla möjliga situationer och njutit av att hon inte varken skrämmer någon, hårar eller hoppar på folk/smutsar ner. Hon har fått följa med överallt där jag fått ok innan och haft sin givna plats i mitt knä eller på en filt i en soffa
Med åren har jag tappat lusten att bli hoppad på, nedsmutsad eller på annat sätt ouppfostrat hälsad på av hundar Oavsett om det är hemma hos hundägaren eller någon annanstans. Jag kan helt enkelt tycka att har man den typen av hundar så kan man respektera de som ogillar beteendet
Angående barn och hund. Nej jag släpper inte mina hundar med andras barn, jag orkar verkligen inte ha den uppsikten. Då är det skönare för både mig och hund om de är undanstängda / inte med på besök
Jag vill INTE att folk tillrättavisar min hund, säg till mig istället så löser jag problemet
Angående barn.. Jag blev mamma ganska sent och har aldrig gillat andras barn. sett det som ett nödvändigt ont att folk tar med sig barn eftersom man faktiskt inte kan lämna de hemma själva eller ha de i hundgård när man åker på besök
Jag säger till andras barn om de gör fel, dvs bryter felbeteenden om det behövs en sen ber jag föräldern ta tag i situationen
Barn kan man ju många gånger resonera med vilket gör det enklare att lägga sig i som främmande
Vad gäller mitt barn är jag tacksam om personer i vår omgivning är med och guidar henne genom det sociala umgänget men låter mig ta de stora sakern
Sarah says:
Btw har jag bett en vän på besök att dra åt helvete när den kallade min hund för “jävla kräk” för att hon morrade när han skulle ha henne att sitta i hallen när han kom
Victoria says:
Hade du varit besökaren idag och yppat minsta lilla om att du inte vill bli hoppad på så hade jag haft dem inomhus tills du hade kommit in. Skillnad på att hälsa ute och inne för dem. Personen har däremot aldrig sagt det, och man kan kanske tycka att han har det genom sitt beteende. Jag vet inte hur jag skall förklara att jag bara vet att det inte är så. Men, ibland tycker han att det är jätteokay att trissa upp dem för att sedan ångra sig. Ibland får de vara i SIN soffa med honom, ibland inte. Oavsett, man gör inte så mot en hund man känner (sämre än jag trodde tydligen) i hundens eget hem. För att det är respektlöst mot både mig och jyckarna.
Men herregud så praktiskt det haade varit med en trekilos jycke ibland. Det kan jag längta efter på båten vid av och påstigning, men allra mest om något skulle hända när vi är långt ute i skogen och en hund inte kan gå hem. Det är en mardröm som hänt, men hunden vägde bara nio kilo. Hon drog knät ur led 45 minuter hemifrån och gallskrek oavbrutet. Jag sprang med henne i famnen och henne syrra i kopplet bredvid. Det skulle jag inte kunna göra idag.
MissK says:
När det gäller barn och hundar så är det faktiskt föräldrarnas ansvar att lära barnet att ALLTID fråga matte/husse först om det är okej INNAN de klappar hunden speciellt om det är en de inte träffar så ofta, är väl sin sak om det är en hund de träffar ofta och känner
Jag har alltid sagt åt Toker att han måste fråga först när vi stött på en hund och jag ser att han vill klappa den
Det gäller väl egentligen alla husdjur, för har en kompis med katt och den katten får inte vem som helst röra eftersom den inte vill det, så ser när hon o katten e ute och går och det kommer fram barn brukar hon säg åt de att inte klappa katten, fast 1 gång han hon inte varna ett barn som dök ner och började klappa katten och då var blev hon livrädd och föreställde sig direkt hur katten klöste det här barnet, men som tur var gjorde barnet helt rätt och dök inte på katten ovanifrån utan tog det lite lugnt och sträckte fram händerna underifrån så tack vare det så såg katten inte barnet som något hot och lät barnet klappa henne utan att skada barnet.
Den här katten tillåter inte vem som helst klia/klappa den utan är en egensinnig liten dam och blänger på en när man kommer dit på hennes territorium 🙂
Victoria says:
Heja dig. Man skall alltid fråga och det är jättebra att lära sig av andra så man slipper ha otur och lära sig den hårda vägen. Jag frågar alltid. Om jag får hälsa alltså. 🙂
Shigura says:
Jag är ingen hundmänniska (vågar jag fortsätta skriva här nu, tro?), men om jag väljer att vara vän med någon som har hund så får ju jag acceptera att det finns hund i det hemmet. Jag hälsar gärna på hunden, men sen får hunden gärna vara ifred för in skull, behöver inte ha en hund i knät i soffan så att säga. Och naturligtvis är ju jag där på hundens och hundägarens villkor. Jag har två barn som har en enorm respekt för hundar, den kommer sig av min kompis hund som inte är klok och som kan hugga i närmaste fot utan förvarning. Vi har haft en annan hund i vår närhet som de växte upp med och hon är den enda hund som de har hälsat på utan att stå bakom oss.
Ang uppfostran i annans hem, om jag inte är i rummet och mina barn hoppar i soffan och klättrar i gardinerna så utgår jag ifrån att någon annan vuxen tar dem i hampan och talar om att så här gör man inte. Så gör jag. Men därifrån till att tala om att någons barn/hundar är ouppfostrade är ett stort steg.
Victoria says:
Mmm. Det finns fothuggarhundar. Jag har pussat en sådan på huvudet en gång när jag tog fel hund (grannen hade tre svarta skottar). Han hade bitit mig innan (enbart mitt fel), men han blev så paff över pussen att han inte kom på vad han skulle göra.
Man skulle kunna säga så här du. Om du skulle komma hit så skulle jag för det första fråga hur du vill ha det och tala om att det bor vilddjur här. Troligen ställa dem bakom kompostgaller för att slippa skutt. Du hade inte klivit in och läxat upp mig över ouppfostrade hundar efter en halv minut?
Men där med barn blir i alla fall jag så jävla osäker i annans hem. Om jag känner dem väl, absolut. Men om inte? De kanske har föräldrar som tillåter klättring i gardin?
Shigura says:
Hade absolut inte kallat hundar ouppfostrade för att de studsar när vi hälsar, och hade jag bemötts med hundarna bakom kompostgaller hade jag blivit imponerad, dock känner jag att jag kliver in hos er och då köper jag situationen, det är ju hundarnas hemmaplan. Ang barnuppfostran, jag utgår från familjer där jag känner alla, inkl barnen och då vet man vad som är ok och inte. Skulle aldrig klampa in när man är ny i bekantskapet. (Då gnäller jag inför maken på vägen hem istället )
I mitt huvud says:
Jag som varken har egna barn (men har jobbat med barn i hundra år…) eller egen hund tycker att ouppfostrade barn och hundar är lika jobbiga. Men det betyder verkligen inte att jag tar mig rätten att uppfostra andras barn ELLER hundar. Och verkligen inte hemma hos dem själva!! Om man nu tycker det är så himla jobbigt att de hoppar, så kan man väl be att ni håller i dem tills man själv satt sig så de kan hälsa då?
Victoria says:
Exaktamente. Han kunde faktiskt bett om det. Istället för att hela tiden vara inkonsekvent med det.
Anette says:
Mina hundar uppfostrar jag! De som inte accepterar deras uppträdande hemma hos mig får väl gå igen.
Men om jag ber “hundvana besökare” om hjälp med att träna en grej ex. inte hoppa på folk så får de göra det efter mina anvisningar och med mina kommandon.
Sen kan jag ha liiite svårt för hundar som kastar sig över mig ibland, iaf om jag är jäkligt finklädd eller liknande, har man sina vanliga kläder så bryr jag mig sällan men hur fasen ska hunden veta skillnaden? 🙂 Därför brukar jag träna in nåt kommando typ “ner”
Allt detta innebär inte att jag uppfostrar andras hundar, möjligen kan jag snällt men bestämt säga nej när de vill hoppa på mig om jag har klänning/nylonstrumpor efter det anser jag att det är upp till ägaren att reda ut det eventuella hoppandet om hunden envisas med att hoppa på mig för då har jag klart och tydligt talat om att jag inte vill bli hoppad på 🙂
Victoria says:
Mina hundar får inte hoppa på MIG om jag har nylonstrumpor och skimmer och fin klänning. Finns inte en chans. 😉 Vita jeans har jag däremot helt lagt ner, det är slöseri med tvättmaskinstid.
Annelie says:
Mina hundar är ouppfostrade med många människors mått mätt. Men hemma hos oss ska ingen gäst uppfostra varken dem eller mig. Nu har jag inte så många gäster; undrar om det hänger samman?
Thord says:
Nu blir jag kanske hatad av alla men det tar jag i sånt fall.
Ja, jag tycker att han gjorde rätt i och med att du lät dom hoppa på honom. Du visste att han inte tycker om det och ändå lät du hundarna göra det med motiveringen. Dom bor här… Jag hade nog gjort som han, jag hade vänt i dörren och åkt hem.
Victoria says:
Ständigt denna tro att man skall bli hatad för att man råkar avvika pyttelite i åsikt. Herregud, jag avviker i åsikt dagligen irl, högt och ljudligt, så sluta tro det. 🙂
Däremot tror jag att du har missuppfattat situationen och inte orkat läsa igenom alla kommentarer, vilket är förståeligt. Så en kortare version då, han har aldrig uttryckt i ord till mig att han skulle önska att hundarna inte hoppar på honom när han kommer. Skuttandet är bara ordentligt skuttande när de hälsar utomhus, inomhus är det busenkelt att få dem att sluta studsa. Han har känt båda sen de var alldeles nya och han borde (om man skall se till besökarstatus) vara tillräckligt intresserad av dem för att veta om det med tassarna och definitivt respektera mig.
Ibland när hundarna skuttar mot honom leker han, ibland kliar han och ibland mästrar han mig och hundarna. I förrgår begick han ett övertramp så det visslade om det i mina ögon. Hade han däremot sagt till mig att han inte tycker om att de hoppar och att han vill att de skall vara inne, DÅ hade det varit mitt fel och jag hade varit helt dum i huvudet, men nu var det ju inte riktigt så. Det är ju praktiskt om även besökaren är konsekvent tänker jag?
Elisabeth says:
Vi hittade ett torp mitt ute i skogen inga grannar bara vi och djuren. Där bor vi med 7 hundar och stör inte någon, dom som väljer att komma vet att våra hundar är en del av våran familj. Inget stort umgänge men vi trivs 🙂
Victoria says:
Nu låter det läskigt likt vårt boende faktiskt. Förutom att jag också vill ha i alla fall tre hundar. Vi stormtrivs ju för att hundarna älskar älskar älskar det. Du har helt rätt i att umgänget här ute inte blir stort, men självvalt eremitande är trevligt. Och så kan man göra nästan allt på egna villkor för ingen vill komma hit? 😉
Elisabeth says:
Tillsatsen hör att jag har inget körkort så bästa ursäkten till att inte åka hemifrån har jag också gubben har såklart ett kort men det används bara till att åka till jobb och nödvändigt handlande. Har bott så här i snart tio år och vill inte byta bort det. 🙂
Victoria says:
Jag gissar att det är en vanesak, för tanken på att bo här utan bil ger mig lite andnöd. Inte för att jag åker stup i kvarten utan för att jag vill välja tror jag. Men vi kan inte ta oss härifrån utan bil. Om vi inte vill gå en miljard mil. Det existerar ingen kollektivtrafik, men det gör det antagligen inte hos er heller? Har ni kennel? 🙂
Elisabeth says:
Ja vi har kennel, har aldrig haft körkort så det är inget jag saknar. 6 kilometer till brevlådan och 2 mil till närmaste affär 🙂 här finns ingen kollektivtrafik heller 🙂
Victoria says:
Vad föder ni upp för byrackor? 🙂
Det är en vana. Har man aldrig haft det har man inte vant sig. Så enkelt är det ju. Har man det skulle man aldrig öööööverleva utan det. Ni bor som vi, den saken är klar. Vi kanske har några kilometer mindre till närmsta affär bara.
Birgit says:
Som vi brukar säga; Vi är inte asociala, men vi har inga större sociala behov. Funkar finfint att vara eremit i skogen. Dessutom planerar alla som kommer vääääldigt länge innan de faktiskt dyker upp. Inga överraskningar här inte!
Anna i Malmö says:
Jag är ingen hundägare. Jag blev biten som barn vilket innebär att jag som vuxen idag har en enorm respekt/rädsla för hundar, och då speciellt hundar jag inte känner.
Däremot har jag absolut inga problem med hundar jag känner och kan både pussas och kramas och klias hur mycket som helst.
Ska jag hem till någon meddelar jag ALLTID om hur jag känner och det spelar ju ingen roll om hur snälla hundarna är , för om jag inte är redo, så är hela besöket förstört för mig om vovven är för närgången.
För det mesta löser jag det hela med att helt enkelt ignorera hunden tills jag är redo att hälsa.
Hoppande hundar ger mig mjäll. Kan bero till del att när jag väntade min son för en massa år sedan var det en jätteglad uppspelt labbe som hoppade upp på min rygg när jag gick förbi, och nästan slog omkull mig. (detta var på ett släktkalas hemma hos hundens ägare så hunden var lösgående, inga kommentarer om det, det var ju hans hem). Men satan i gatan vad rädd jag blev.
För att inte tala om den gången jag kom hem till en kompis, som visserligen förvarnade mig, men hon hade en fullvuxen pyreneerhanne..och de är ju inte små precis. “jo, han hoppar, och så rider han gärna på besökarna”..och jag ba..eh..vi ses.
Jag tycker idag om hundar. På avstånd. Och människor som gör illa djur, och speciellt hundar som i de alla flesta fallen bara är hårbollar som vill bli älskade, är så ..ja, jag saknar ord.
Och skulle jag mot all förmodar köpa hund på äldre dagar, så är jag sjukt svag för taxar. Så.Söta.Korvhundar.
Victoria says:
Själv är jag livrädd för främmande hundar och frågar alltid om jag får hälsa. Man vet aldrig och det gör jätteont att bli biten. Men det där med pyreneerkillen var ju inte riktigt okay. Det är ju jämförbart med att våra alltid blir hejdlöst uppspelta om det är tusen barn här och leker och med uppspelthet kommer lite för mycket deltagande i leken. Har vi besök där vi vet att det händer får de vara inne och bakom kompostgaller, eftersom kompostgaller är det farligaste i världen. Men det är klart att det finns mer eller mindre bra hundägare, precis som det finns föräldrar som låter sina telningar gå totalt bananas oavsett om de är hemma eller borta. Då tänker man saker man inte säger. 😉
Långhåriga taxar är något av det sötaste som finns. Tänk att vara så lång och ha så korta ben? Här hade det inte funkat förmodligen, en tax hade aldrig stannat inom synhåll utan ständigt varit på jakt med tanke på allt vilt i markerna. Herregud, jag hade haft ständigt slaganfall i ren oro.
Anna says:
Vi hade en 70+kilos grandis som både tog plats och dreglade. Två gånger hände det att vi blev tillsagda att han inte kunde följa med på tillställningar. Ena gången var det en bästis som fyllde år, hon bor i en liiiiiten tvåa och det skulle komma mycket folk, så det var ju inte så konstigt. Dessutom var kalaset både barn- och hundfritt. Andra gången var det ‘vänner’ som bor i stooooooort hus med stooooor tomt som sa att han inte var välkommen för att deras katt (som han träffat tidigare utan problem…) inte tyckte om hundar. Dessa ‘vänner’ har vi ingen kontakt med längre. Hem till oss är både barn och hundar välkomna så länge föräldrar/hussar/mattar har koll på dem. Skulle aldrig drömma om att uppfostra andras barn/hundar men har regler hemma som ska följas. Tex får hundar ligga var de vill utom kanske på borden, men de får bara tugga på sina egna leksaker.
Victoria says:
Jag tror att det är för att människobarn är så självklara, men pälsbarn inte är det. Tänk om man skulle be folk komma på middag men be att de lämnar sin exempelvis treåring hemma för att DE har barnskräck. Orimligheten liksom. Och ganska fascinerande att tänka på. Jag har full förståelse för att man i längden inte kan umgås med folk som hatar ens hund. Dessutom tror jag på allvar att det är något fel på folk som inte tycker om djur.