Nu har det gått en vecka sedan jag fick reda på att min kompis sedan barnsben var försvunnen, och sedan hittades död. Han hade valt att avsluta sitt liv och jag är arg. Arg på mig själv och arg på världen. Sådär ospecifikt arg.
Mest arg är jag såklart på mig själv. Och på att man (jag) numera använder sociala medier för att ha koll på kompisar. Utan att tänka på det kollar man igenom feeden på Facebook, konstaterar att alla ser ut att må rätt bra, och så går man vidare. Det är ju inte ett dugg socialt, det är i allra högsta grad väldigt asocialt och visar ingenting. Med tanke på hur himla enkelt det är att upprätthålla en fasad oavsett vilket socialt media man använder.
Ibland vet man att den där fasaden inte riktigt stämmer, ibland har man inte en susning om vad som försiggår bakom den. I just det här fallet visste jag att det inte stod så bra till sedan ett par år tillbaka och hade det varit innan man samlade sina vänner på FB är chansen stor att jag hade ringt.
Nu hade det antagligen inte hjälpt ändå, men om man får vara lite egoistisk, det hade hjälpt mig.
Vi gick ihop i grundskolan och vi hade en fantastiskt sammanhållning i skolan. Jag har förstått senare att den gemenskapen vi hade var ganska unik. Inga smågrupper som umgicks på olika håll, utan ett stort gäng med ett flytande antal personer där alla kände alla. De som ville och kunde helt enkelt, och vi behövde aldrig driva omkring (om vi inte ville, och det ville vi ju ibland) utan var alltid välkomna i någons hus. Oavsett om vi var få eller skitmånga. Högstadiet lade grunden för mina längsta kompisrelationer och vi träffas fortfarande, även om det inte är lika ofta nu som tiden som före 30 när vi hade mer tid och många inte hade barn och familj att ta hänsyn till.
De jag gick i grundskolan med är mina kompisar helt enkelt. Då som nu.
I alla fall. Den där ilskan, som antagligen är min sorg, har tagit sig uttryck i att jag har haft skitjobbiga drömmar med varierande innehåll den senaste veckan. Varje jäkla natt. Det gemensamma för alla drömmar är att framliden kompis har varit med i alla drömmar, tillsammans med andra klasskamrater, föräldrar, nutida kompisar och hundar. Och maken. Han har varit med på olika hörn i drömmarna med.
Jag har drömt att hela min familj plus extended family har stått och sagt vidrigt elaka saker till mig, förskjutit mig och sagt åt mig att dra, och bara låtit mig ta med EN hund och därmed tvingat mig att välja vilken av hundarna som skulle få flytta med mig (den natten vaknade jag av mitt eget argskrik). Jag har drömt att min kompis var ledsen, jag försökte trösta, vilket resulterade i en utskällning och att han inte ville ha med mig att göra. Det stora gemensamma nämnaren har varit att folk har varit taskiga så att jag har blivit ledsen och topp tunnor rasande samtidigt. Varje gång jag vaknar tar det en stund att fatta att det inte är sant, men däremot är det sant att vännen från drömmen inte lever längre.
Man kan, utan att överdriva, säga att jag är tröttare än vanligt den här veckan. Sömnbristen är verkligen på topp.
Min undring då. En natt hade en annan skolkamrat en av alla huvudroller i drömmen, en kille som inte riktigt hör ihop med de andra från klassen. Han var enbart min kompis, för han var två år äldre och vi hängde ihop som ler och långhalm tills vi blev cirka vuxna. Sedan tappade vi kontakten lite och ingen av oss minns varför. Vi har aldrig varit ihop och vi har aldrig varit ens lite kära i varandra, bara skitnära polare. Men i drömmen var vi ett par, jag och kompisen alltså. Medan maken var skitledsen lite vid sidan om och jag hade väldiga huvudbryderier om hur jag skulle tala om för maken att jag nog kanske var tillsammans med någon annan, fast jag hade bara glömt att tala om det för honom.
Jag gick alltså omkring och var ihop med en annan, medan både maken och jag var lite ledsna.
När jag berättade om den drömmen för en kompis berättade hon att hon hade drömt att hon gifte sig med sin exman, medan hennes nuvarande man stod bredvid och ledset tittade på medan hon blev fru.
Ungefär samma dröm. Vi är ihop med någon vi inte vill vara ihop med och både vi och våra män är lite sorgsna över det.
VAD betyder det?
Det är den enda delen av alla konstigt argledsna drömmar jag har haft den senaste veckan som jag inte förstår. Och jag är ju inte ensam om att drömma det heller.
Vad har vi för diagnos och hur många fler har drömt det?
Ps: Det positiva i att drömma om helt annan huvudrollskompis den senaste veckan är att man faktiskt ringer upp. Jag vågade inte annat. Saknaden var ömsesidig och nu skall vi skärpa oss.
Granntanten says:
Jag har också förlorat någon som stod mig nära, närmare eventuellt, för att han avslutade sitt liv. Jag vet inte om man någonsin kommer över det. Nu har det snart gått elva år och visst, jag kan andas igen. Det kunde jag inte i början. Men ändå.
Det jag vet är att man mår bättre efter begravningen. Tiden mellan död och begravning är som ett limbo utan regler och utan gränser. Jag drömmer också som en stolle de där veckorna. Och konstigt är det kanske inte, man bearbetar ju saker på nätterna. Underliga drömmar behöver inte vara märkligare än att man ältar och provar och försökstänker sig igenom scenarier.
Och, som du säger, det som kommer som är gott är att man tar tillvara lite mer på livet och de levande. Tyvärr håller den effekten också bara i sig ett tag.
Granntanten says:
Ja, förresten. Jag satt väl och hade fejjan uppe igen nu, så jag fick en prontoavisering. Nej, jag stalkar dig inte. ;p
Victoria says:
Är du fortfarande lika uttråkad? Med tanke på hur snabbt du högg? 😉
Drömmarna i sig kan jag förstå, jag drömmer ju alltid. Eller snarare, jag kommer alltid ihåg mina drömmar. Just den här veckan är det lite JÅBBIT bara, för jag drömmer mycket och sover mer än vanligt som en kratta. Och att jag är arg och folk är taskiga är också okay. Men drömmen om att vara ihop med någon annan när maken ledset tittar på är skum. Skitskum. Den är antagligen inte helt ovanlig heller?
Och ja. Du har så rätt. Limbo är ordet. Och jag är så himla oresonligt arg över att det är för sent att höra av sig nu, för jag kan aldrig mer höra av mig. Satan i gatan! ARG!
Granntanten says:
Ja. ARG. Det tror jag inte heller man slutar vara. Det är en del av sorgens faser, om man ska titta på det lite utifrån. Det kommer över mig fortfarande. Men vad fasen, liksom, du kunde ju ha saaaaaaaaaagt nåt, typ.
Han trodde han var ensam. Vi var över 300 pers på begravningen.
I min värld says:
Drömmen kan jag nog inte hjälpa dig med men jag förlorade också en kompis sådär och jag var så jävla arg på mig, på honom o hela världen. Jag var dessutom skitarg för att han valde att avsluta sitt liv på min födelsedag o förstörde den för mig för resten av mitt liv (tyckte jag då) egoistiskt av mig men så kändes det då. Sen var jag skitarg för att jag hade träffat honom nån vecka innan och han sa inget mer än att han skulle börja jobba som syo igen vilket jag undrade om det var så smart när han trivdes med det han gjorde då. Jo han skulle använda sin utbildning o med tanke på hur det gick så var det inte så klokt kanske. Men jag drömde också arg o ledsen drömmar efter det Misstänker att det är en reaktion på att man inget såg/visste/märkte. Enda trösten är att de går över igen när man försonar sig (eller vad man ska kalla det) med det som hänt
Hemma o latar mig med en biverkan på flunsan som tydligen kallas nästan-lunginflammation enligt doktorn som hutte med fingret åt mig o sjukskrev mig samt slängde åt mig en hög med medusiner hmmmm
Karin says:
Förlorade en närstående på samma sätt..Och som ni säger man blir a.r.g.För den delen är jag fortfarande förbannad,på det sättet han gjorde det på,för familjen han fullständigt sket i (den egoisten).Det är säkert inget lätt beslut att ta,men det är heller inte så lätt att stå efteråt och undra vad jag kunde ha gjort?Som granntanten sa han kunde väl ha saaagt något!Ju mer jag tänker på det desto fegare tycker jag att det är,sorry
Victoria says:
Fast jag tror inte det funkar så? Att man är ego och sticker. Jag tror att man på fullt allvar tror att man är en börda och att de som är kvar har det bättre utan en? Och då blir jag ARG för att man inte har fattat?
Karin says:
Ja,det kommer ju inte från ingenstans….men jag kunde absolut i.n.t.e “se”att detta skulle hända,det gör mig förbannad(den berömda fasaden….)Men i detta fallet var det nog den lätta vägen ut,tyvärr
PJAK/Anna says:
Hmm inte förlorat någon men varit väldigt nära att själv försvinna. Bara att hålla uppe en fasad på Fb kräver väldans mycket jobb. Värre är det med hel tystnad. Det är DÅ man ska bli orolig för då är man beredd att ge upp. Bara göra processen kort och få vila……vara ifred, osv…..
Hade inte spelat någon roll vad du hade gjort. Skulle det ha gjort skillnad hade du behövt kontakta vederbörande för något år sedan. Man är inte mottaglig den sista tiden.
Victoria says:
Ja, det är ju lite det jag menar. Man slutade höra av sig på “riktigt” när Facebook kom. Och det är så DUMT. Han lurades, men det var nog inte meningen. Men där såg det bra ut, bättre än på länge, han fyllde år, han var på skidsemester i alperna veckan innan, vi planerade klassträff (hur nu DET är möjligt att det var 30 år sen vi slutade nian???). Usch så ledsamt. Allt är ledsamt ju. Inte okay att du har känt så och inte okay att någon känner så.
PJAK/Anna says:
Antingen väljer man att man vill leva eller ger man upp. Att välja att överleva kräver en hel del jobb så jag förstår dem som ger upp. Inget lätt val det heller men när man sitter där så är det väldans lockande. Själv tänker jag ALDRIG någonsin hamna I det svarta hålet igen.
Viljan måste dessutom komma inifrån annars lär det bli en väldigt lång resa för alla.
I min värld says:
Jag tror också på att de som försvinner ifrån oss tror att de gör livet lättare för alla som är kvar. De orkar inte hålla fasaden längre och tror att alla kommer att avslöja dom som en “ren bluff” och då kan de lika gärna försvinna för att bespara oss och dom den plågan att bli avslöjade. Jag vet att det var så i min kompis fall, han ansåg ofta att han var en bluff och väntade bara på att bli avslöjad av alla. Tragiskt och det gör mig så förbaskad det här med FB ibland att allt ska vara så jäkla mysigt o bra o fint. Det ska tävlas i mysighet oftast.
Bh-Helene says:
Hjärnan går inte att lita på. Den hittar på de mest underliga saker. Fortsätt umgås med dina vänner och njut av dem. 🙂
MissK says:
Min äldste bror valde att avsluta sitt liv varför vet vi inte än idag ( om inte svägerskan hållit något hemligt för oss)
Men vad jag hört så hade hon ifs träffat en ny Karl som hon sedan höll ihop med i flera år efter min brors död, men det kan ju inte hon rå för och borde inte vara någon anledning att avsluta sitt liv
Då hade jag ändå varit o hälsat på de ett par månader innan och inte märkt något
Att han valde att avsluta sitt liv är för mig en gåta än idag, dels att han lämnade tösen som då var 5 år plus att han var själv förbannad och ledsen när en av hans bästa vänner valde att avsluta sitt liv ett antal år tidigare. Då blev jag ännu arg/ledsen på honom för att han valde o lämna oss
Det mesta från det vi fick reda på att han dött tills efter hans begravning är som ett töcken, minns inte mycket från den tiden. Begravningen minns jag inte ens att kyrkan var fullsatt utan vet det bara pga jag hört nån säga det.
Sen höll ena systern på att välja samma väg och lämnade ett avskedsbrev en nyårsafton och försvann utan att svara lr kontakta oss. Men andra brodern hittade henne och hon åkte in till psyk frivilligt, efter ett tag går hennes ex och de äldsta barnens pappa bort, då rasade hon ihop igen och försvann igen efter hans begravning.. Den här gången återvände hon igen till psyk
Tack o lov mår hon bra idag efter lång kamp
Victoria says:
Så jävla jävla sorgligt att jag inte finner ord. Man skall inte förlora varken syskon, barn eller kompisar på det viset. Men att förlora sina syskon måste ju vara något av det värsta man kan uppleva. Och barn förstås. Jag lider med dig och hoppas att syrran fortsätter må bra så både du och hon slipper gå igenom det igen.