Varför jag surade igår.
Och då började tårarna trilla när jag satt på toastolen.
Jag har sålt mitt hus som jag köpte när jag var 24 år. Ett hus är ett hus, det är ingen big deal. Men. Och det finns ett gigantiskt MEN i just det här fallet.
Min kompis på högstadiet bodde i just det här huset, med sin tibetanska terrier Andy. Vårt gästrum var hennes flickrum. Min bästis bodde fem längor bort, med sin tibbe, Tufsen. Vi bodde på andra sidan berget med vår tibbe, Charlie. Sedan flyttade jag dit som halvvuxen med mina ettåriga tibbeflickor. Och bodde där till de vandrade över Regnbågsbron när de var 15 respektive 16 år gamla.
När den äldsta tibbeflickan var ensam kvar flyttade det in två kattbäbisar. Sedan en till. En av pojkbröderna blev påkörd, den andra flyttade hemifrån och skaffade sig en ny mamma och den lilla fegisen ligger just nu och kurrar på min arm.
2010 kom Stor in i huset. 2013 kom Liten. Liten hann inte bo där på heltid särskilt länge, men Stor gjorde det.
Vi bor precis vid en trollskog som jag kan utantill och innantill efter att ha gått där i hela mitt liv. Oftast med hundar, väldigt sällan utan.
Det är inte huset jag inte klarar att lämna, det är alla hundar och katter som bott i det och gått i dess omgivning. Som jag har skrattat åt, gråtit över och kelat med.
Det är alltså hundarna som är problemet. Och att jag har pinkat upp ett väldigt stort revir tillsammans med dem som jag inte riktigt kan hantera att någon annan skall ta över.
Det är bara ett hus?
Med tanke på att maken är ungefär lika känslosam som en tegelsten fattar han såklart inget alls.
Det är inte säkert att han överlever de här packdagarna.
Och jag kommer skaffa alibi. Ett vattentätt sådant.
Tina Johansson says:
Det är väldigt sällan något är “bara”!
Förstår dig precis, du sörjer alla dina vänner som inte finns mer. En gång till… <3
Kram!
Victoria says:
Fast “somliga” tycker ju att det bara är just ett hus. Och “somliga” ligger rätt brunt till.
Tina Johansson says:
Somliga vet inte vad de pratar om, och vet inte sitt eget bästa. Tydligen.
På fredag hämtar jag min lille lurv! Jag är så kär i honom redan <3
CamillaF says:
Fattar. Ta dig utrymme att rasa och sörja- för det ÄR precis så stort och så omvälvande att lämna.
MissK says:
Jag ställer upp som ditt alibi 🙂
Sen är det väl inte konstigt, det väller upp massa känslor nu när du inser att huset är ett avslutat kapitel
Ann-Christin Wikström says:
Är världen liten? Flickan med tibben Tufsen, heter hon Katarina?
Victoria says:
Världen är tydligen jätteliten för flickan med Tufsen heter Katarina 🙂
Victoria says:
Men vem är du? Det glömde jag fråga i min chock över att ha fått frågan om Tufsen. 🙂
Ann-Christin Wikström says:
Jag var gift med hennes far och är mor till hennes syskon. Var du möjligen med henne till Karlskoga någon gång?
Victoria says:
Men herregud är det du???? Din son kallade mig för Båten när han var liten. Efter båten i Bamsetidningarna. Jag var ju med till Karlskoga flera gånger. Jösses!
Ann-Christin Wikström says:
Gud va kul, har en bild i minnet av en söt och rolig tjej med blont lockigt hår och det är nu min favoritbloggerska som jag följt i flera år
Skall leta bland mina foton för jag är ganska säker på att du finns där.
Om jag hittar några kan jag mejla dig? Vad är din mejladress?
Oh vad glad jag är
Victoria says:
Jag har gåshud över precis hela kroppen just nu. Tufsen gjorde mycket fantastiskt medan hon levde och hon fortsätter tydligen efter att hon har gått över Regnbågsbron hon med. Vi hade tex inte skaffat tibbe om det inte varit för Tufsen och att vi “passade” både henne och Katarina när hennes mamma jobbade utomlands, alla ÄLSKADE ju Tufsen.
Världen är ju fånigt liten och det här var ju inte nådigt nostalgiskt. Jag minns ju tom hur det såg ut i och runt huset och hur mycket rosa kajal det användes på den tiden.
Mejla mig, vi kan fortsätta det här över mail, du når mig på vic@fitterbittan.se
Om jag inte svarar snabbt beror det på att jag har huvudet begravt i packlådor. Kram.
I min värld says:
Förstår dig precis, har svårt för att gå i skogen där vi sålde huset för där pinkade jag o vovvarna revir många gånger och där hade vi kissarna med oss ut i skogen. Där gick kissarna först och före oss andra med svansen i vädret för ” de var ju faktiskt ute och gick med familjen/flocken”
Nu har vi varken kissar eller vovvar längre 🙁 men gud vad jag saknar dom!!
Bibbi says:
Det är inte “bara” ett hus. Det där huset har varit ditt HEM ganska länge med allt det innebär av minnen av allt och alla som varit en del av ditt liv där. Klart som korvspad att det är känslosamt och svårt att packa ur och flytta bort alla saker där ifrån. Det blir så definitivt helt plötsligt. Gråt ut och var nere ett tag men sen får du plocka ihop dig och fortsätta med livet.
Kramar <3
Humlan says:
Själv sitter jag i pappas radhus och förstår precis. Vi har ju funderat i ett år på att sälja, det funkar ju inte för mig att bo i, av många förnuftiga skäl. Men nu börjar jag fundera på om jag ändå inte kan … Jag har ju inte bott här på heltid men även utan hundar och katter så rotar man sig på ett ställe och det är väldigt svårt att dra upp ett stort, gammalt rotsystem!
PJAK/Anna says:
Maken förstår dig precis. Han tycker jag är konstig som inte saknar mitt gamla hus. Me vi var klara med varandra eller om jag aldrig “flyttade” in på riktigt trots nästan 20 år ihop vet jag inte men för mig var det skönt att komma bort. Jag har mitt revir i min nostalgilåda. Mycket enklare att flytta med……
Victoria says:
Du är konstig 😉
PJAK/Anna says:
Nope, jag spar mina minnen i bilder och just minnen. Dem kan man ta med sig när man måste/behver röra sig….
Annelie says:
Kan man få ett eller flera inlägg om tibbarna? Mer tibbar åt bloggläsarna tycker jag!
Victoria says:
Har du tibbe? Särdeles trevlig ras. Jag får återkomma om alla mina tibbar, men jag lovar att berätta om dem. 🙂
Annelie says:
Jag har två schapendoes. Givetvis underbara, men jag har tänkt att någon gång vill jag ha en tibbe också.
Victoria says:
De där lurvarna är ju läskigt lika, bortsett från svansföringen. 🙂
Karin says:
Förstår dig precis med flytten,I mitt fall var även att byta land och iomd “byte”av umgänge.men jag tror fan att man kan bli kär i ett hus eller?May the force be with u……för det är ingen enkel grej att flyttstäda efter ca 20 år.Men så kul med gamla bekanta som hittar dig via bloggen.
Annika K says:
Massor med kramar.
Känner så för ett hus. Min mormors hus. ( inga djur )
Jag har inte varit in det huset sen de flyttade därifrån ( folk de känner flyttade in efter dem)…. För de har gjort om massor. Jag vill ha min bild av huset kvar i mitt huvud och minne <3
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!!
Så skoj att du fått kontakt med kompisens släkt 🙂
Behå-Helene says:
Klart det är svårt! Kram på dig!
Granntanten says:
Jag fattar precis och jag ger dig hur mycket alibi du vill.
Minior hälsar att det var ett mycket sorgligt inlägg.
Victoria says:
Sedär. Tom Minior förstår. Det betyder att äkta makar generellt är rätt tröga.
Granntanten says:
Eller att Minior är en synnerligen begåvad ung tös. Antagligen lite av båda. =)
Gina says:
En till som precis fattar känslan med att lämna en massa minnen! Jag får även rysningar av hur liten världen är och att du fått kontakt med en du känt/känner. Världen är bra liten ändå.
Ingrid says:
Nej, det finns inget “bara” med det här, håller med alla andra! Det är ju en stor del av ditt liv som du nu lämnar bakom dig. Klart man får känna sig ledsen och nere, skulle vara mer konstigt om du inte gjorde det. Kramar på dig!