Igår var vi hos svärfar hela dagen och där sprang hemsjukvård och hemtjänst utan att veta vad den andra hade gjort före den ena. Oerhört rara måste jag tillstå, men inga beslutsfattare. De är för unga helt enkelt.
Det är inte meningen att svärfar enbart skall klara sig för att vi är där och hjälper honom med det mest basala, som att få sin frukostsmörgås och gå på toaletten. Om han inte hade haft oss, vem hade gjort det då? Påminn mig om att aldrig bli gammal, hellre går jag ut i skogen med hagelbrakaren före det.
Till slut kom doktorn på hembesök. Runt lunch igår. Och bedömde att han måste till sjukhus för sina bensår. Vi blev ombedda att packa en liten väska åt honom och sedan satt vi bara och väntade. Eller nej, först fick vi frågan om vi kunde köra in honom. Om han inte ens kan STÄLLA sig upp utan hjälp, HUR exakt skulle vi få ner honom för två trappor och genom en hel lägenhet?
Sen eftermiddag ringde den rara hemsjukvården för att tala om att han hade faktiskt inte fått någon tid på hudavdelningen på Stora Sjukhuset i annan stad förrän idag. Klockan ett. Närmare ett dygn senare alltså. Då har hela apparaten haltat i fyra dagar och någon tyckte att han kunde vänta ett dygn till. Någon på Stora Sjukhuset gissar jag. Men som den egna läkaren sa när jag bad henne ringa upp efter det eminenta beslutet, “det är ju inte bensårens fel att han inte kan göra något själv, det är ju boendet och att han inte har tillräcklig hjälp hemma, han är således inte tillräckligt sjuk”. Vilket kan tyckas lite underligt med tanke på att det var hon som beslutade att han behövde läggas in när hon var där fem timmar tidigare.
Nu är jag inte doktor, men om han inte hade haft smärtande bensår så hade han kunnat bo var som helst faktiskt. Han klarade ju sig alldeles utmärkt fram till förra veckan. Och när till och med hemsjukvården vägrar göra rent hans bensår för att de är så svåra, då borde det ju vara en indikator. De är utbildade för just sådant, men de tyckte att det var tortyr.
Jag medger att vi är lite handfallna. Man är det när man inte har varit med om dylika ting tidigare. Vi tänkte lyda, stanna med honom tills det var dags för sjuktransport idag och vara medgörliga även om det kändes så helfel.
Sen kom en sjuksyrra på hemsjukvården (prisad vare Gud i höjden) som varit med i ett par år och som känner svärfar sedan innan och hon blev precis så arg som jag ville vara men inte vågade. Hon tog alla möjliga och omöjliga prover och sa helt sonika “vi ringer ambulans, hemma skall han INTE vara i alla fall”.
Så han kom iväg i ambulans och vi var hemma till kvällningen utan att ha varken ätit, druckit eller tvättat oss själva på hela dagen och sen däckade vi.
Stackars Stor fick stå tillbaka. Honom har vi tid för imorgon.
Min egen bihåleinflammation står absolut längst ner på listan just nu.
Yvonne says:
Herregud, man blir så arg. Att man ska behöva bråka sig till att få hjälp. Vilket otroligt slöseri dessutom på resurser, att ingen vet vad den andre gör.
Det värsta är när det gäller människor som alltid klarat sig själva utan att klaga, då har man liksom ingen aning om hur det fungerar när man är sjuk.
Hoppas verkligen han får hjälp med sina ben!
Victoria says:
Arg var ordet. Och ledsen. Han har varit stoisk för länge (och är fortfarande), men det här är fan ovärdigt.
tigerlilja says:
Jag hoppades att det INTE skulle gå just så där. Men förvåningen är inte så stor. Alls. Och eran sjuksköterska är värd sin vikt i guld, även om det ekonomiska system man beslutat om, inte precis hyllar sådana som henne.
Kombinationen tålamod och ilska är inte lätt att balansera. Till det dessutom det enkla faktum att man behöver äta då och då för att orka.
Victoria says:
Men så gick det. Helt fel, men någonstans rätt. Igår höll jag på att kasta mig runt halsen på nämnda sköterska och brista ut i gråt. Hon medgav själv att hon var obekväm för läkarna, men när det är fel är det fel och då gav hon sig inte. Hade det inte varit för henne hade vi suttit där som två fågelholkar fortfarande.
I min värld says:
Det gäller att ha anhöriga som orkar/kan skrika och bråka när man blir gammal och inte kan själv …. Tyvärr. Ibland är jag så less på systemet att jag kräks. Stackars svärfar o Gud vare lovad för att det fanns en vettig sjuksyrra hos er, bensår är fan inte att leka med och ont utav helvete kan dom göra också. Håller tummarna för att det går bra med vovsingen.
Tina Johansson says:
Har tyvärr sett sånt för många gånger under alla mina år i äldreomsorgen.. Inte undra på att det tillslut pyrde i hjärnan så den blev lite bränd… Nu orkar inte jag kämpa mer, tror det är lättare att flytta på berg… trots att det faktiskt handlar om något så simpelt som sunt förnuft och medmänsklighet!
Hoppas allt går bra i alla fall!
Men nu MÅSTE jag berätta nåt!!! På torsdag ska vi åka och hälsa på en uppfödare! För nu ska jag banne mig inte “bara” vara farmor åt en hund, jag vill ha en egen 😉
Victoria says:
HURRA! Vi fokuserar på det. En likadan eller annan ras?
Tina Johansson says:
Teo är ju fyra-i-en, och jag vill ha en med bara EN ras i 🙂
Gick på hundutställningen här i Ronneby för att titta på olika raser och prata med deras ägare, och fastnade för Bichon Havanais, så en sådan blir det!
Hon får en kull om sisådär en vecka, och kanske kanske kan det bli en till oss där! Det beror lite på hur många där blir och om vi blir godkända såklart! Fatta att jag är i väntans tider!!
Tina Johansson says:
Det blir en valp i december!! Hur ska jag kunna vänta… den blivande modern var så rund o go och alldeles underbar! Nästa vecka föds valparna…
Moa L says:
Usch och fy 🙁
Och har du smittat mig genom internettet? Va?? 😉 Hoppas jag slipper bihålorna iaf..
Victoria says:
40 grader feber och ont i halsen? Vänta du bara, tre veckor senare har det fortfarande inte gått över. Förlåt. Och krya.
Annelie says:
Hu. Bra med rätt sjuksköterska och ambulans!! Hur går det? Vad har dom på sjukan sagt?
Victoria says:
Att han har hamnat rätt och de släpper inte ut honom på ett litet tag till. Nu är han på medicinakut, men jag hoppas att hud tar emot honom, det är ju där han skall vara. Suck.
Annika K says:
Helt sanslöst :/
Hoppas han får ordentligt hjälp nu då 🙁
Humlan says:
Det är hemskt, det är skrämmande och ändå är inte jag eller någon annan förvånad!
Min mamma hade distriktssköterskor som var guld värda, de skickade in henne till sjukhuset några gånger. (Och de fick naturligtvis bråka för att det skulle bli så.)
Min pappas är väl inte riktigt lika bra. Men jag hoppas att det bara var tillfälligt, för distriktssköterskor är i min värld tryggheten för de äldre. Jag kommer ju inte ha några barn som kan ryta när jag blir gammal, så jag undrar hur man ska klara sig då …
Bibbi says:
Jag blir så jäkla arg och ledsen när jag läser hur sjukvården behandlar våra gamla. Den där sjuksköterskan var guld värd. Tur att det finns några av hennes sort, tyvärr alldeles för få.
Synd om Stor men han överlever.
H says:
Jobbade inom vården förut. Med betoning på förut. Men man ska komma ihåg det är inte personalen det är fel på det är systemet 🙁
I mitt huvud says:
Det är f*n inte klokt!! Tur att det var drag i sjuksyrran!
Halvkusin says:
Hörde av Modarn att han är på Stora Sjukhuset, känns skönt att han nu är omhändertagen men usch att det ska behöva gå så långt innan vård ges. Håller tummen att det går så bra det kan!