Herregud vilken cirkus vi har här. Katten bär sig åt som om hon aldrig sett hundarna förut. Hundarna bär sig åt som om de aldrig sett katten förut. Och trots att hon bott hos oss sedan hon var liten kattbäbis är hon extremt skygg och litar bara på mig. Nu är hon sju år och uppför sig fortfarande som om alla okändingar vore vargar som bara finns på jorden för att äta upp henne.
Nåväl. Klösträdet kom upp, under betydligt färre svordomar än väntat och det var ungefär en miljon gånger lättare att bygga ihop än en genomsnittlig Ikeamöbel (känner du dig lugnad Nina?).
Men är man liten och rädd så är man. Kvällen spenderades sovande med ett öga öppet (katten alltså, inte jag) bredvid mig i sängen medan hundarna var instängda i vardagsrummet med husse. Sen var det skiftbyte i zoofabriken när det var läggdags för hundarna som skulle in i sovrummet när Mini skulle ut.
Herregud!
Jag vet ju vad helgen kommer ägnas åt i alla fall.
Humlan says:
Det var värst vilket dåligt minne dina djur har! Eller kallas det förträngning? Men Mini har ju fått sin klätterställning och kan nu sitta utom räckhåll för hundarna och hålla koll på vad som händer i huset (och utanför), jag hoppas hon känner sig trygg där!
Victoria says:
Jävligt dåligt minne. De ses VARJE dag. Och har gjort även sedan vi flyttade upp hit och hann bo här i en vecka i väntan på klätterställningen. Herregud!
Anette says:
Precis så är det med min lilla skyggis också, med jämna mellanrum är det som att hon aldrig sett oss förr och sedan tar det någon dag innan hon vågar sig fram igen.
Victoria says:
Fascinerande. Man undrar hur det funkar i huvudet på dem, ingen rim och reson alls 🙂 Just nu är hon stennöjd och ligger och åmar och kråmar sig bredvid mig, för att ha mig för sig själv är rena drömmen för henne. Sen kommer det…inte vara så. Vi hade en katt till (han som flyttade hemifrån av egen fri vilja för att han blev upp över öronen förälskad i kattvakten) som var stencool. Det var han som ägde plejset och att bli jagad, näe det hände bara inte, han la sig ner och då var det ju inte kul att jaga mer tyckte jyckarna.
Det kommer att lugna sig, med lite tid och tålamod. För i tvåan där vi hade 3.40 i takhöjd hade vi ett loft ovanför våra sängar, där hon hade sitt ställe, med span över lägenheten. Och så hade vi lådan uppe på garderoberna som stod i anknytning till loftet så hon kunde gå på toa ifred. Den möjligheten finns inte här. Men å andra sidan har hon ju levt i huset större delen av sitt liv, där stod det gamla katträdet i vardagsrummet så hon kunde vara med och ha koll och lådan stod på gästtoan på övervåningen. Det handlar ju bara om att hon får lära sig var hon kan ta vägen och vilka vägar hon kan ta för att komma undan de stora stygga vargarna 😉 Eller ja, den ena i alla fal. Hon gillar Liten. Men just nu är hon rädd för sin egen skugga och mitt hjärta brister lite.
Man undrar hur de blir sådana skyggisar när man haft dem i hela deras liv.
Karin says:
Ja,men visst är det konstigt?många av dom jag träffade idag har ALDRIG fått så mycket kärlek/bra mat/trygghet,och ändå är dom superpositiva,nyfikna.Hot&mut träsket is da shit vad det gäller hundar,men hur gör man med en katt?
Victoria says:
De är inte lika lättmutade. De är lite mer smarta 😉 Nu är det bara tid det handlar om, sen kommer hon igen – när hon har fattat att hon har flyttat och var grejorna är.