Och det har vi väl allihop lite till mans visserligen. Livet har ju alltid dödlig utgång. Men, det här allvarligt. Jag sitter i bilen med feber och ett gomsegel stort som en ostbåge. Fast rött med fina prickar.
Det är alltså tillbakaresedag och jag är inte det minsta irriterad. Har inte höjt rösten i vredesmod på hela dagen.
Jag är inte sugen på något, varken brieost eller rysk yoghurt.
Inte arg och inte hungrig, vilket vanligtvis är kroniska tillstånd.
Jag måste vara dödssjuk!
“Hur långt är det kvar? Är vi framme snart?”
Annika K says:
Dags för lie penicillin kanske?
Victoria says:
Ja absolut. Det går ju inte an att jag sitter och är trevlig (eller bara helt väck i pallet) på en tillbakaresedag. Det måste absolut rådas bot på. Snarast.
Annika K says:
Precis 😉
Victoria says:
Man kan alltså konstatera att antibiotika har ytterligare ett användningsområde som inte står i FASS. Det råder bot på snällhet.
Annika K says:
Yepp! 😀
fru M says:
Hå hå..du har uppenbarligen fått den manliga förkylningsinfluensan jag dragits med i några veckor…via nätet! Jag har smittat dig via ett hederligt datavirus 😉
Men ingen läkare ville träffa mig…det går över ändå sa dom 😛
Krya på sig!
Victoria says:
Tycker du förringar min dödliga åkomma lite 😉