Måste. Sluta. Prata.

Dessutom var jag jättetrött, vilket hörs i klippet. Rösten är seg som kolla och knarrar som en gammal trappa och sedan glömde jag ju saker HELA tiden.

Givetvis har jag kommit på ytterligare en grej som jag glömde. Den där läppgrejen från Plain Vanilla. Riktigt bra och inte stickig på läpparna som sådana där plumpingprodukter tenderar att vara och läpparna blir alldeles alldeles mjuka och inte fnasiga. Lypsyltuben hade jag kunnat tänka mig att köpa mycket större tub av, eftersom det var kanon som läppglans och inte försvann, men tills vidare får jag sova med masken. Den kommer användas flitigt i vinter.

Nu får ni titta. Jag är fascinerad själv, hade jag inte vetat att det inte var något lurigt med filmen hade jag varit tveksam till det. Det ser ut som att jag har filter på slutet, men jag låååååvar att jag inte har retuschat alls. Ingenting.

Puder och Tipp-Ex (Kat von D:s concealer) var det enda. Och sedan var det glitterstick, ögonskugga, eyeliner och maskara. Läppstift också såklart.

Nu skall jag leta efter kurser i hur man lär sig hålla tyst så man kan spela in kortare och faktiskt intressanta filmer.

// Victoria Norén

En kvinna och en Opel

Den titeln lät som en Backmanbok va? Ju mer jag ser den desto mer undrar jag om jag har plagierat en av hans böcker, men jag har ju läst alla utom den sista och ingen hette väl så?

Vintern började igår och jag är redan trött på den. Trött på iskalla glasögon på morgonen, trött på tio miljoner lager kläder och trött på att ständigt frysa om fötterna. Mina overaller, mina svinsnygga kläder och min älsklingsjacka med samma namn som jag själv hjälper inte just nu. För jag har inte vant mig, det har gått för fort från 25 grader och shorts till minusjävulsgrader. Gnäll, gnäll och gnöl. Mörkt som i sotarns röv är det också.

Nå. Dagens foto från sovrumsfönstret och gubbarna som ränner runt och installerar fiber. Vilket inte syns så tydligt, det inser jag, hela gården ser liksom ut som något slags fiberprojekt även utan de extra männen och bilarna. Ni får bara tro på mig helt enkelt.


Den grå och isiga Opeln däremot, den är min, och idag kom jag på något lilla Opeln orsakade i somras när vi var på bröllop. Då stod den inte där den står nu, utan var parkerad precis där det nu står en fiberkillemeckarbil med orange text. Bakom släpkärran.

Den hade inte stått där jättelänge, men i alla fall ett par månader. Sedan tidig sommar åtminstone och det är ju bilen vi hade vissa problem att få med oss i flytten från Torslanda. Nycklarna var ju borta och utan nyckel går det inte ens att bogsera, eller få upp på en kärra, så den blev kvar. Med tanke på att vi flyttade långt innan den egentliga flytten har den stått i ett par år på samma plats. Ett par extra månader hit eller dit kan ju kvitta då tänker man.

Vad man däremot bör veta om lilla Opeln är att den varit min enda bil sedan 2004. Och de flesta närstående visste om kruxet med nyckeln och att det var anledningen till att den stod där den stod.

Tillbaka till kusinbröllopshelgen då. Ömma modern och styvfadern bodde ju på torpet med fyrbeningarna den helgen eftersom festandet varade i dagarna tre. Ömma modern är även väldigt mån om fyrbeningarna och älskar dem lika högt som om de vore tvåbenta barnbarn. 

Däremot älskar hon inte torp som ligger massmördarplacerade alldeles ensamma i skogen (det börjar dock rätta till sig, numera längtar hon till torpet ganska ofta) och helt plötsligt fick hon syn på en liten grå Opel som stod parkerad på en besynnerlig plats. Vederhäftigt talade hon om för sin make att det hade kommit en bil. En suspekt Opel. Kanske stulen, det vet man aldrig i skogen, här kan man ju ställa stulna saker lite hur som helst. Och var befann sig förarna om nu bilen var oskyldigt parkerad? Plockade de svamp eller låg de bakom en sten med en motorsåg och smidde illvilliga planer?

Lilla Opeln bekymrade henne så till den milda grad att hon slutligen ringde polisen medan hon vankade av och an i viss obeslutsamhet. Äkta maken tyckte de skulle vänta och att det säkert inte var någon fara, medan ömma modern stod på sig och ingen av dem hade noterat bilen före lördagsfikat i solskenet.

Polisen svarade och mamma sa som det var, att hon satt i en typisk rackartygsskog där det helt plötsligt stod en Opel. Sedan gav hon polisen registreringsnumret.

Polisen (som var en trevlig och förstående polis) svarade att den ägdes av en kvinna vid namn Victoria A*dersson som bodde i Strömstad. Förvånat utropade ömma modern “men det namnet känner ju jag igen!” och efter någon sekund kom hon på att namnet tillhörde hennes enda avkomma. Lite skamset bad hon polisen om ursäkt för att hon hade stört med en så dum fråga, men polisen fortsatte vara trevlig och talade om för henne att nu när hon visste att det var dotterns bil kunde hon ju hälsa att dottern inte fick köra den eftersom den var avställd.

Ömma modern svarade att det visste hon i varje fall att dottern inte gjorde, för dottern hade en ny bil. En svart. Och så tackade hon för visat tålamod och lade lite generat på luren.

När hon återberättade historien skrattade jag så mycket att tårarna rann. Återigen, jag har haft bilen sedan 2004 och jag kan inte ens räkna antalet gånger mamma har sett den och åkt i den. Det var ju bilen jag vuxet köpte när jag tröttnade på idiotbensinräkningarna enbart för att ta mig till och från jobbet.

Tydligen köpte jag den mest intetsägande och menlösa bilen på marknaden. Även lätt att slarva bort, för visst är det en Opel som Roy och Roger aldrig hittar på Macken medan ägaren blir mer och mer upprörd?

Nu är den i vilket fall som helst besiktigad och har vintersulorna på och det är dags för någon annan att ta hand om den lilla menlösa. Den skall säljas.

Och ömma modern behöver aldrig mer ha bekymmer över suspekta bilar medan hon dricker eftermiddagskaffe i trädgården.

Hämta haklapp före läsning

För nu har det ju gått ännu längre tid. Slynglarna är två och en halv vecka och ögonen har varit öppna ett tag. De kan till och med bråka och inte bara sova och käka hela tiden.


Det här är förenat med livsfara. Men det är ju en så trevlig ras, den kan både simma och dyka väldigt djupt. Nästan alla kan det, utom de exemplar som hamnar hos oss. De går i med tårna.


Näe, det var taskigt. De började faktiskt simma mer förra sommaren. Men de är ju inte direkt några Ulrika Knape-jyckar. Liten låter dessutom väldigt roligt när han simmar, på utandning låter det som om han morrar väldigt tyst. Min gissning är att det är för att slippa vatten i näsan, men vem vet, han kanske simmar omkring och är skitirriterad?


De BRUKAR dock gilla att bada. Andra portisar alltså. Det bor ju ett gäng här i stan och ett par har två hanar precis som vi. Den äldsta är morbror till Stor och den yngre farbror till Liten. För att göra det extra praktiskt är ju Stor morbror till Liten. Ingen inavel såklart, liten ras och stora kullar.


Mamman är ju kullsyster med Liten. Det syns på strumpan va?

Men den här pojken har något visst.


Visst ser det ut som att han tittar på mig och berättar att han kanske inte är någon storsimmare och skulle vilja bo på ett torp?

Mitt hjärta slår dubbelslag.

Ja ja! Jag vet att han är tingad men de kanske glömmer av honom?

Jag behöver hjälp

Och nu pratar vi Takano igen, för det är det jag pysslar med för stunden och då kan jag inte tänka på så mycket annat. Eller jo, det kan jag visst det. En sak till som jag tänker på är om jag skall investera i ett par Moon Boots till vintern eftersom jag har för mig att de inte är hala undertill längre. Uggs är varmt, men det vet vi ju redan att de är svinhala efter att maken lurade upp mig på berget.

Ni som hade overall, finns det någon som helst chans att ni har gamla foton på er iklädda just det? Eller om ni kan fråga de i er närhet om de kanske har foton. Själv skall jag sätta blåslampa i arslet på alla mina gamla klasskamrater för att se om de kan skaka fram fotografier.

Det hade varit så HIMLA roligt att se. Det enda negativa med att vi levde före dinosaurer och internet är ju att det inte finns så många foton.

Sedan skall jag berätta allt det där jag skulle ha berättat när jag var strängt upptagen med att ligga i fosterställning.

Under tiden kan jag berätta att det går små farbröder på utsidan här och de som inte skjuter älg (det syns, de har gevär), de håller på att gräva ner fiberkabel till det lilla huset i skogen.

Vi skall alltså få fiber! Vilken dröm. Hade man bara kunnat beställa hem mat hade jag gått i ide den här vintern och inte lämnat tomtgränsen.

Nåja. Jag är glad över modernt fiber åtminstone.

Obeskrivligt mycket bättre än mobilt bredband och att bara kunna prata i telefon upptryckt i specifikt fönster i vardagsrummet.

img_2740

// Snygghundarna