Stor är inte särskilt vaktig när det gäller saker och mat. Inte som andra hundar som hälsat på här på torpet, samlat ihop alla Litens leksaker och vaktat dem som om de vore hans förstfödda. Hej Dante, vi saknar dig ❤️

I alla fall, vi har tusentals leksaker överallt och både Stor och Liten är munhundar, de måste ha något i munnen när de känner överdriven glädje. Så fort Stor har en grej i munnen, då kommer Liten och rycker ut den, för precis just DEN skulle han ha. Gräset är alltid grönare i den andra hundens mun, tänker Liten. Liten släpper inget ur munnen och sitter så länge med gosedjuren att man blir bekymrad över att tungan skall torka ut. Stor bryr sig inte utan lommar iväg och hämtar något annat. Inte för att han behöver lomma särskilt långt i pyttelitet hus med tusen leksaker.

Förutom en grej, den är hans. Egentligen är den min och skulle inte komma i närheten av en hundmun någonsin, för jag hade den som resekudde. Jag hade bara inte hjärta att claima den när Stor blev så kär.

Min Tempurnallebjörn.

När Liten, som vanligt, skall rycka den ur munnen på honom är det som om käkarna har låst sig på Stor. Finns inte en chans att han släpper den. Har aldrig hänt, kommer troligen aldrig hända, han släpper ICKE björnen. Liten ser lika förvånad ut varje gång han inte får som han vill.

Lurvskallarna gör alltså inte sönder sina gosedjur, de bär bara omkring på dem. Men nallebjörnen är ju tung och har gått sönder av att bli buren. Då köpte vi såklart en ny som bars runt till även den hade gått sönder och så fortsatte vi tills de tog slut på Tempurlagret, det var tydligen bara en tillfällig grej. Eller “limited edition” som det heter på fashion. Katastrof för både mig och Stor, för vad hjälper det att vi har typ fem när alla har ett hål på magen där det trillar ur Tempurbitar? Alla björnar är undanlagda utom en, den tog jag hit förra veckan för att laga. Dels sy ihop stackars magen och dels knåpa ihop någon hållbar lapp över lilla magen där hundmunnen är.

Samvetet hos hundmamman varje gång hon ser Stor titta på högt älskad nalle? Ibland råkar den även trilla ner, för det har hänt att vi har hittat den i munnen på överlycklig stor hund.

Tydligen så sent som för en timma sedan berättade maken nyss, varpå jag svarade att jag skulle laga den, men att jag inte kommit på något bra tyg att lappa magen med.

Då uppkom följande konversation med make som bevisligen har sytt i verkligheten.

“Men det är väl bra att ta björntråd”, frågade maken och fortsatte, “den är ju stark och jag vet att vi har sådan”.

“Mmmm”, svarade jag och fnissade så snoret yrde. “Fast jag måste lappa också, och då tror jag tyget är för klent för BJÖRNTRÅD.”

Såklart kunde jag inte sluta skratta och maken fattade ingenting utan fortsatte bara på inslagen bana, “Men VADDÅ? Heter det inte björntråd eller, men säg vad det heter då, du vet ju vad jag menar?” Frustrationen osade ur öronen över att han inte förstod varför jag skrattade, och han fattade verkligen inte varför han var jätterolig.

“Jag sitter bara här en stund och väntar”, skrattade jag, “medan du funderar över om tråden är gjord specifikt för att vi skall laga just den här leksaken.”

Han fortsatte stirra på mig med ett helt blankt uttryck i minst en minut och sen såg man verkligen hur glödlampan poppade upp ovanför skallen på honom och så började han också gapflabba.

“Du är dum i huvudet!, sa maken. “Det är du med!”, svarade jag, “Är det någon som är dum i huvudet nu så är det ju du!”

Vi behöver flytta tillbaka till Göteborg inser jag.

Min göteborgska ådra sitter antagligen där den sitter, men maken behöver lite påfyllning. Eller mycket påfyllning.

Finns det snabbkurser möjligen?

Det här är skitskumt, för jag vet att jag har frågat tidigare eftersom jag har haft poddprylarna länge. Jag hade ett vagt minne om något slags enhälligt nej och idag blev det väl ett rätt enhälligt ja?

Inte nog med att mitt närminne är värdelöst, nu börjar jag tydligen få problem med närminnet också? Eller så har ni ÄNDRAT er?

Jag misstänker fel i minnesbanken dock. Vilket för en gång skull var jättebra, eftersom jag var så inställd på unisont nej och så blev det ett ja.

Med tanke på att jag har plockat ihop grejorna här hemma så har jag ju funderat på det, och det är ju onekligen roligare med dialog än monolog. Särskilt för mig, sa hon och log glatt och egoistiskt. Nu tycker jag i och för sig att vi har rätt schyssta dialoger här inne, men det är ju ingen som skriver 3000 ord i en kommentar. Herregud, tänk om alla hade gjort det, hur roligt som helst, snacka om metablogg.

Men jag tror att jag har hyfsad koll på vad som kanske fattas i poddvärlden. Vi vet ju att det finns ett överskott på vita män som intervjuar människor och vi vet att det finns många unga tjejer som pratar sex och relationer. Det fattas således inte. Så det finns en grundplan, med min hemliga kompis. Och nu skall jag vara sådär modernt bloggish och låta er fundera över både tema och allt annat till vi har spelat in vårt första avsnitt. Efter det första avsnittet är planen att bli köpta av till exempel Bonnier och sedan leva lyckliga i resten av våra liv. Oslagbar plan.

I övrigt har inte dagen bjudit på så mycket spännande, jag har städat och ätit och stackars Stor har magsjuka. Som han får varje gång han blivit sövd. Maken har jag inte sett röken av, men för en gång skull är han inte i ladan utan har spenderat dagen och antagligen resten av kvällen med, i källaren. För imorgon kommer en man från byn för att isolera källartaket. Vilket i verkligheten betyder att vi inte kommer ha svinkallt på golvet på nedervåningen i vinter. Stor idé att ha värmepump när gliporna ner till källare och krypgrund är så stora att det är nästan så katten kan smita ut.

Det är positivt. En annan, väldigt positiv sak, är den här. Minns ni hur kär jag var i den när den var nyinköpt?

https://www.fitterbittan.se/wp-content/uploads/2018/10/img_0183.mov

Det enda jag köpt mot makens vilja. Jösses så arg han var och vilka allvarliga samtal han försökte ha med mig, jag hade fetvadd i öronen och lyssnade inte på ett enda argument. Vilket jag är glad för i efterhand. Dels för att det verkligen är en löjligt rolig och fiffig grej och dels för att han har “råkat” glömma berätta om två auktioner sedan dess. För att inte tala om ladan och traktorjäveln.

Men vi gjorde en tabbe första vintern och den stod på laddning oavbrutet. Sedan var den kaputt året efter och först nu har jag ryckt tummen ur arslet.

Förhoppningen var att det skulle gå att chocka liv i batterierna igen. Men varför ha lite tur när man kan ha otur?

Det slutade med inköp av två nya batterier.

Jag som brukar räkna pris per användning. Kommer inte hända den här gången.

Men nu fungerar den igen, jag lärde mig en läxa och nu skall den få åka både husbil och båt framledes. Maken har ju en liten konstig elsparkcykel på husbilen och det har retat mig att jag inte kunnat hänka på. För det var ju så vi rullade första (och enda) sommaren med Segwayen.

Jag var ju dessutom smart och köpte off road-modellen, så den funkar vinter som sommar. Solsidan-Fredde kör ju omkring med en klen sommarvariant, och är det någon som borde haft värstingmodellen är det väl han? Det går till och med att haka på ett ställ för golfbag och ha den som golfbil. Sedan går det visserligen att haka på något annat tillbehör och ha gevär med sig när det är jaktsäsong. Det är svårare att förstå, för den går ju inte att köra inne i skogen. Vad skall man jaga med den då?

Jag har visserligen sett att Trygghetsgruppen hos Stockholmspolisen kör omkring i innerstan med likadana sedan något år tillbaka.

Segway kanske bara var före sin tid och tänkte att vi kunde hjälpas åt att jaga tjuvar?

Ytterst spännande dag som ni hör.

Vad har ni gjort?

Fast det har jag ju säkert gjort, men kanske bara något halvviktigt?

Jag tycker vi återgår till realtid, kommer jag på något jag skulle råka ha glömt, då puttar vi in det i efterhand.

Och så har jag en fråga, som jag tror att jag har frågat innan, men jag kommer inte ihåg svaret. Det är inte så praktiskt när det är just svaret man vill ha.

Först, jag åkte ju hem från mamma i onsdags, pussade jättemycket på Stor och make (i omvänd ordning för ovanlighetens skull) och efter det har vi inte gjort ett smack för det har varit så oerhört trist väder. Minus en dag när det såg ut så här.

I år skiter jag i humrarna, jag vill bara ha vackerheten. Det är nästan lite drygt att säga så va? Men att gå ut i skitväder enbart för att vittja, inte värt det. När det ser ut så här, då är det värt det.

Sedan har det blåst och regnat på tvären och igår blev det väldigt synd om Stor. Man ser ju sällan underläppen på lurvskallarna, förutom precis när man klipper dem och när de är nyklippta eller gäspar tydligen. För när Stor gäspade igår morse hade han rosa underläpp istället för svart. Min första tanke var lite pigmentförändringar som kommer med åldern, inga konstigheter. Han har ju fått rosa pigmentförändringar tidigare, fast på näsan, men då berodde det på nyfikenhet i kombination med glitter och superlim.

Mot kvällen blev det lite svullet och i den ena fläcken såg man ett litet hål/sår.

Hade det inte varit för att han gäspade på morgonen i sängen innan de hade varit ute hade hela mitt inre larmsystem illvrålat “HUGGORMSBETT”. Men nu var det ju inte så. Jag funderade på allt, för det var ju inte säkert att han hade fått det just dagen innan. Kunde han ha hälsat på en igelkott? Vad finns det för läppätande växter på hösten? Geting kanske?

Sedan gjorde jag det dummaste man någonsin kan göra, jag googlade. Jag som ALDRIG googlar egna symtom kan aldrig låta bli att googla hundarnas. Så erbarmligt korkad är jag. Svaret blev som vanligt, antingen är det inget alls (som tex ett fästingbett) eller muncancer som dödar inom en vecka. Har man haft en hund med muncancer förut, då fastnar man där. Och ja, det går verkligen så äckligt snabbt.

Så jag sov inget inatt och imorse ringde jag veterinären och fick en tid direkt. Det var ett sår. Eller tre, för att vara exakt. Var de kommer ifrån lär vi aldrig få veta, det kan lika gärna vara en kyss från Liten (eftersom Stor alltid måste bråka bråka bråka och påminna om flockledarskapet när vi har varit borta – den här gången tog det “bara” fyra dagar innan Liten slapp gå omvägar för att inte bli påhoppad och Stor ansåg att han nog hade gjort saken klar för Liten) som en gammal fästing.

Jag slutade lyssna efter att veterinären hade sagt “bara sår” och så började jag andas. Hönsig? Jag?

På gott och ont är det omöjligt att undersöka Stor utan att söva, så vi passade på att göra honom fin när han ändå inte kunde säga emot. Vi klippte näbb och klor och nu är han vackrast i världen.

Han ser bara lite hög ut. Eller låg? Vad man nu kallar det när han nyss vaknat från neråttjack och vinglat hem.

Oavsett altitud så är han orimligt söt, och nu börjar han hämta sig efter sövning.

Men det börjar kännas som om vi kommer med ny praktisk åkomma varje gång det är dags för kloklippning. Förra gången var det ju fukteksem.

Nu till frågan jag glömt svaret på. Jag är ju så hejdlöst sugen på att testa på poddning. Givetvis inga långa program, utan mer 15 minuter, en kvart, om viktiga saker. Vad för viktiga saker har jag inte listat ut än. Helst hade jag haft en medpoddare, men maken vägrar och tar jag mamma kommer ni inte veta vem som säger vad eftersom vi till och med har exakt likadan intonation. Plus samma röst. Ingen hör skillnad på oss i telefon, inte ens våra respektive.

Skulle man vilja lyssna på det?

Saker som jag annars inte tar upp i bloggen tänker jag, utan mer som korta sommarprat?

Alltså jösses, tänk om jag hade vetat om det här i somras när jag faktiskt badade på grund av höga utomhustemperaturer? Eftersom jag verkligen är en badkruka. I och för sig älskar jag ju mest av allt att bada i havet, och då framför allt här, för vatten som inte är salt sjunker man chockerande snabbt i?

Sjöar är ju därmed inte min grej egentligen, men här hade jag lätt gjort ett undantag och fått lite omväxling. I somras kämpade jag ju till och med för att bada trots gips i fyra veckor, för att jag hade dött av värmeslag annars antagligen.

Ömma modern och styvfadern var här en vecka i augusti och den enda dagen vi hade rätt okay väder för att det inte hällregnade, då åkte vi på dagstur regisserad av maken. Med facit i hand skulle man kunnat tro att han hade köpt både natur och skådisar, för dagen var helt oslagbar, men allt var ren flax och vi hade egentligen bara två saker planerade, den ena var att åka till ett oerhört vackert vattenfall som ligger alldeles nästgårds torparvägen. Fast på den norska sidan. Där var vi senast den första varma dagen i våras, en dag i april när det helt akut blev 19 grader varmt, jag kastade av mig dunjackan och vårvrålade, sedan gick jag rakt på en äsping vid vattenfallet och ångrade alla vårvrål och gärna ville ha snö året runt.

Nu åkte vi ju till nämnda vattenfall för att se om det överhuvudtaget hade kommit tillbaka något vatten efter den torra sommaren, inte så mycket för att se prakfullheten eftersom det var lätt att gissa sig till vattenbristen. 

Nej, det var ju inte så mycket fall i fallet. Det rann inte rakt ner någonstans, men om man skall se det lite positivt så fanns det åtminstone vatten i det. Tidigare under sommaren fanns det bara damm där. Älgafallet heter det om man skulle vara intresserad. På norska heter det Elgefossen. Roligast måste väl ändå vara att man anser det vara Västra Götalands största vattenfall. Med tanke på att det faktiskt ligger i Norge. I vilket fall som helst är det intagande när det inte varit en sommar utan regn på tre månader och väl värt en tur om man är i trakten. Bohusleden passerar där också.

Sedan skulle vi åka till det där stället maken hade pratat om, som ingen av oss hade hört talas om tidigare. Men han hade sett ett foto på Facebook som en kamrat hade lagt ut och det ledde till att maken googlade det och enbart fick upp magiska bilder. Vi andra åkte bara med medan maken var reseledare för Sunwing Trips för en dag.

HERREGUD. Nu kan vi prata storslaget och just ordet storslaget i samband med en sjö tillhör inte vanligheterna i min värld. Just för att sjöar oftast är läbbigt bruna och att man inte ser sina fötter efter att ha gått max 20 centimeter ut i vattnet. Så var det inte här, och det hade ett oerhört passande namn, Klartjärn.

Alltså??? Det ser ju ut som om vi är på Bora Bora när vi är två mil hemifrån och alldeles utanför Halden som är vår jättenärmsta norska by. Har ni sett någon liknande sjö?

Där står make och styvfar. Posörerna.

Åt andra hållet poserade ingen alls, det var mest bara för att visa att det var lika vackert åt alla väderstreck.

Mamma Säl var såklart den enda som badade och där hon simmar är det sju meter djupt. Det går inte riktigt att fatta när vi fortfarande pratar om en sjö i Norge.

Dessutom borde det ju vara en jättegrej i Norge att Klartjärn finns, och så nära Sverige, men vi höll på att inte hitta dit. Hade vi inte kört efter GPS hade vi inte hittat alls, för det fanns inga skyltar och det fanns ingen riktig parkering. Vi såg det för att det stod fem dykarskolebilar vid vägen och där svängde vi av också. För bland dykare var det känt, just för den hejdlöst klara sikten. Det var två vanliga badare där, mamma och en till, och resten av sjön var full av dykare. Två av dykarna vi pratade med sa att det fanns en bättre parkering, med skylt och en badstrand, men det var fortfarande inte precis McDonalds-storlek på skyltningen.

Efter det åkte vi vidare, maken hade läst om en liten liten sluss inte så långt därifrån, som gick mellan två sjöar. Fascinerande tankevurpa, för man kan ju inte ta sig någonstans mer än från den ena sjön till den andra? Men det är ju som sagt vackert i Norge och när vi kom dit visade det sig att det gick turistbåtar mellan sjöarna sommartid och säsongen för det var slut när vi kom. Minns jag inte helt fel var vi där den 21 augusti och slussarna i Brakke Kanal hade haft säsongsavslutning den 19 augusti.

Det var ju otur, men vi gick ut ändå och då hade vi riktig bonnröta. Obeskrivlig tur när vi helt plötsligt hör en båttuta och vi ser slussvakten.

Det visade sig att slussen var hyrd för dagen av en ångbåtsförening som var på tur. Vi fick alltså inte bara se slussen in action utan även en alldeles äkta ångbåt som var väldigt vacker. Hela området var vackert.

Avslutningsvis skulle vi åka till Halden för att äta något innan hemåkning igen, och Halden är en väldigt rar liten by som sagt.

När vi körde in i Halden gjorde vi det ackompanjerade av kanonskott, för det skulle visa sig att det var Fredrikshaldshelgen och norrmännen jubilerade dagen då Karl XII blev skjuten. När han blev skjuten krigades det vilt på Fredrikstens Fästning i Halden och kungen höll sig på lämpligt avstånd enbart för att bara vara publik medan de andra (alltid dessa “de andra”) pangade på varandra. Något som slutade med att Karl XII dog likt förbaskat och om det finns många teorier. Den kändaste är väl att han blev skjuten med en knapp. Och blev han det var det svenskar som lönnmördade honom för att de var så döless på att kriga och kriga.

Så Halden var fullt av Karoliner.

Som stred lite här och där och givetvis slutade även den här bataljen med att Kalle Dussin dog.

Vilken dag. Och allt inom en radie av tre mil hemifrån eftersom vi körde i cirkel runt Halden.

Sedan åkte vi hem och varken före eller efter det fanns tydligen inte augusti för jag minns inget annat än regn och tristess. Eller rättare, jag minns inte så mycket speciellt av augusti förutom den här dagen, men den här dagen var formidabel.

Som vi pratade om häromdagen, tibbetjejerna som såklart fått alldeles för lite plats här i bloggen, av förklarliga skäl. Stor och Liten lever, och de lever verkligen i allra högsta grad. Men det är ju lite synd, för mina flickor var ju fantastiska och så är det bara jag som vet det. Eller jag och ett gäng till. Här hos ömma mamman pratar vi om dem minst en gång varje dag, för deras relation till varandra är läskigt lik relationen Stor och Liten har. Ännu knasigare är det att Stor är fånigt lik Penny, som var äldst, och Liten har precis lika mycket likheter med Flash som då var lillasyster. In i detalj på många grejor. Som till exempel att Stor och Penny är/var SUPERDRAMATISKA. En spricka i nageln? Skall husse lämna huset i fem minuter? En sådan KATASTROF! Alarm, alarm, alarm!

En gång lurade Penny mig att åka till veterinären med henne enbart pga dramatik. Hennes husse jobbade som riddare på medeltidsveckan på Gotland varje sommar och första sommaren han var borta i tio dagar märkte jag givetvis att hon blev lite låg, men det hade jag ju på känn. Efter tre dagar började hon matvägra och samtidigt började hon bita på naglarna halvt hysteriskt. Hon ville fortfarande ha godis, men hon ville inte leka. Efter fem dagar var jag inte riktigt okay med hennes beteende och jag är ju en hönsmatte som hellre går till veterinären en gång för mycket än en gång för lite.

Givetvis var det dramatik, och då lärde jag mig att hundar biter på tassarna när de har tråkigt. För det var inget fel på henne alls enligt alla blodprov hon lurade mig att ta.

Det känns ju kul. Att ens älskade hund har så tråkigt med bara sin usla matte att hon biter på naglarna och inte äter vanlig mat. Då känner man sig verkligen dyrkad.

Gissa vem som biter på naglarna och ligger fastlimmad vid ytterdörren när husse inte är hemma numera? Självklart pratar vi om Stor. Om det dessutom är så illa att husse faktiskt är längre bort än ladan och inte skall komma hem på natten, då följer han inte ens med upp till sovrummet när det är läggdags. Förut fick jag lite ångest över att den stackars trånande jycken dels låg där nere ensam i mörkret, och dels kanske fick drag i nacken av att ligga så nära gammal dålig dörr där det alltid blåser in lite. Det slutade jag med efter att jag hade försökt hämta honom tio gånger, han lyfter inte ens på huvudet när jag försöker förklara för honom att vi har det mycket bättre i den varma och mjuka sängen, han ligger kvar som platt hund och morrar bort mig nästan i sömnen. Han skall faktiskt ligga där och ha KOLL. Vilket i och för sig brukar sluta med att han kommer någon gång mitt i natten ändå, men han kommer verkligen mitt i natten och sover kvar vid sin dörr i flera flera timmar. Så, som vilka andra hundägare som helst så har vi alltså nattlampa i sovrummet enbart för Stor. Det känns verkligen rimligt att ha nattlampa för sin kära hund. Söt är den också, jag tror jag har visat den, en gul svamp som tänds så fort det blir mörkt och vi har den av två anledningar. Den ena är dörrsovandet, men den stora anledningen är att han inte skall skälla och väcka oss varje gång han vill upp i sängen på natten. Han måste nämligen ha koll på var Liten ligger så han inte hoppar upp på honom, för han orkar inte gräla om sådant nattetid, som att Liten blir sur om han blir hoppad på. Och vi som känner Liten vet ju exakt hur lite sur han blir, han blir ju aldrig mer än pyttesur och det går knappt att höra att han morrar. Men Stor är en riktig Trötter nattetid och undviker gärna allt utom att just sova.

Ja, men jag lovade ju fotot vi tog på finflickorna. Så 90-tal. Som om jag kom direkt från en provspelning av Beverly Hills (som Andrea, det ser man på glasögonen).

Bäbisarna! Penny var ganska nyklippt och Flash, som jag fortfarande ställde ut, var så kammad och friserad att hon fick gå med strumpor på till fotografen för att inte lorta ner sina fina beige ben. Älskade skithundar.

Som bonus hittade jag ett färgkort jag själv hade tagit, det var ovanligt. Men jag riggade ett hörn i köket med duntäcken iklädda vita påslakan som skulle se ut som snö, och så satte jag på dem tomteluvor. Här är Flash ungefär ett halvår och Penny är med andra ord två år. Det hade jag inte varit stensäker på om det inte hade varit för att Flash hade så lite päls. När hon var liten hade hon valpallergi och vi lyckades aldrig reda ut vad hon var allergisk mot, MEN så synd det var om henne. Hon kliade och bet bort överallt hon nådde, vilket betydde att hon bara hade mohikanfrisyr när det var som värst. Det var bara ryggraden hon inte kom åt. Men som tur var började det gå över när hon var ungefär ett halvår och pälsen började komma tillbaka. Hon var inte vacker, men hon var verkligen världens snällaste hund. Precis som Liten gnällde hon aldrig, hon hade ett väldigt säreget läte istället medan Liten inte låter alls.

Jag minns till och med vad de luktade när jag ser dem och de luktade alltid gott.

Om de inte hade rullat sig i en komocka kanske.

Nästa inlägg blir om den där enda dagen i augusti som jag minns och som faktiskt var fin. Om inget oförutsett inträffar.

För tillfället är jag pro brasklappar för jag litar inte på livet.

Until tomorrow.

// Andrea 90210