Jo. Hej hej hallå. Nu fortsätter vi. Var slutade jag? Allt är liksom bara en blurrig bild av morgonrockar.
Fiskarna! Fiskarna var det ju. Så här många farliga pirayor var det förresten i Johannas akvarium.
Både jag och Céline var helt eniga om att hennes mamma var lika söt som en Disneyfigur i det här klippet. Hon ser ut som en och hon låter som en. Lite Doris, fast SJUKT mycket smartare och med bättre närminne. Eller Bambi?
När alla hade överlevt fiskarna kändes det som att vi irrade planlöst i korridorerna, vilket vi inte gjorde (planlöst alltså) (varför delar ingen ut en karta vid incheckning?). Siktet var inställt på japanska badet och baren/restaurangen.
Utanför varje hotellrumsdörr stod ett antal rottingkorgar och vi fattade inte alls vad de var bra för. Först trodde man att det var dekoration. Sedan mötte man människor som bar omkring på korgarna och blev därmed ännu mer förvirrade och slutligen, vid det japanska badet, förstod vi vad de fyllde för funktion. Man skulle bära handdukar, ombyteskläder och vad mer man nu kunde tänkas vilja ha med sig. Det fanns garanterat någon manual vi inte läste som talade om det. Vi tyckte att vi var jätteduktiga som hade fattat och tagit med oss våra telefoner i den lilla tygfickan man kunde knyta fast i morgonrocksskärpet. Nu i efterhand undrar man (jag) om det kanske inte var så att baddräkten skulle ligga där egentligen? Det såg i alla fall inte ut så, jag fortsätter hävdaratt det var en solklar liten midjeväska, till och med kamera och snus fick ju plats också.
Man skulle ju för all del kunnat läsa den här skylten i badet?
Efter att ha spanat in badet som faktiskt såg underbart ut, en liten iskall pool, en stor pool för sådana som vill simma längder (fiskar?), mängder av småpooler med bastuvarmt vatten och andra bad- och bastuaktiga saker började det kurra i magen. På badavdelningen fanns det oroväckande mycket frukt, juice, rawfoodgodis och andra nyttiga saker. Vi hade missat att kolla om det var ett nyttigt spa eller om det möjligen gick att få exempelvis vin och Pepsi Max. Där hade vi gått omkring och känt oss precis så i harmoni och samklang med naturen som Yasuragi utlovade och helt plötsligt drabbades vi av kollektiv panik.
Vi flipfloppade raskt iväg för att spana in restaurangen och på utsidan uppenbarade sig en väldigt stor takterass. I det närmaste helt tom på folk dessutom. Takterassen rekommenderas varmt av oss alla tre. En soffa med gott om plats för minst fem alldeles vid glasstaketet med förtjusande utsikt. Och det bästa av allt, en supertrevlig servitris som serverade just vin och Pepsi Max och chips. Sedan hjälpte hon till med fotograferandet så vi fastnade alla tre. Chips gör onekligen underverk för samklang och inre ro.
Hashtag HARMONISKABRUDAR.
Även om det är lite udda att titta på en skärgård med så himla mycket skog. Man kan anta att det inte säljs särskilt många bergskilar i båttillbehörsbutikerna på den här sidan, det är ju bara att knyta fast båten runt en tall.
Där blev vi sittande länge och med facit i hand hade det varit en bonus om vi hade packat med oss varsin bok i “telefonväskan”. Det hade varit extra gudomligt att sitta där i timtal och läsa, titta upp lite då och då, säga några ord och ta ett chips. Takterassen var total avkoppling och det var faktiskt lite extra lugnande att de inte bara serverade rawfood och juice.
Efter takterass-inre ro-häng gick vi för att äta. Japansk buffé med lite svenskt kök.
Orimligt god mat. Det var så gott att man inte kunde sluta äta. Varje gång man trodde att man var klar för att man var proppmätt var man ändå tvungen att “bara” gå och hämta en dumpling till. Då hade vi ju liksom inte ens kommit till desserten än. SOM vi åt.
I restaurangen kom funderingarna. Lite underligt att inte gå och byta om till middagen vilket annars är brukligt och än mer besynnerligt att alla verkligen ser likadana ut. En hoper morgonrockar som går omkring och äter mat?
Då kan man inte låta bli att fundera på om personalen faktiskt får gå någon slags profileringskurs för att lära sig att hålla reda på gästerna genom att lägga märke till andra saker. Och i så fall vad som utmärkte oss.
Sedan funderar man på den där boken av Sofie Sarenbrandt, “Vila i frid”, som det var flera år sedan jag läste. Jag tror inte ens att jag hade hört talas om Yasuragi före den boken. Inte precis en Nobelprisbok, men hyfsat lättsmält. Den utspelar ju sig enbart på Yasuragi, det är inte många scener i boken som inte händer just där. Eftersom den inte gjorde något större intryck minns jag i alla fall bara de partierna och att någon gick omkring i de evighetslånga korridorerna ensam medan det lurade mördare runt varje hörn.
Nu är det visserligen ganska ont om just hörn, men visst ser man tydligt hur mycket mördare det skulle kunna vara där. Korridorerna är många och långa och det ligger mordvapen i form av rottingkorgar överallt.
Hur hittar man mördaren liksom?
– Hen hade blåvit morgonrock på sig, berättade vittnet för kommissarie Bengtsson.
– Jaha, BRA signalement och vaket av dig att notera klädseln. Då kan vi inte minimera antalet misstänkta alls faktiskt, suckade Bengtsson uppgivet. Såg du möjligen om det saknas en rottingkorg någonstans?
Medan vi sätter oss i smågrupper och diskuterar just det får det bli ytterligare en “to be continued”. Det var en rätt innehållsrik helg och en bra födelsedag.
Jag gillar födelsedagar. Andras minst lika mycket, om inte mer, än min egen.
