Eller snarare säker period. Skitlång period. Hela livet faktiskt.
Det finns ju de som inte har sina hundar i sängen, vilket är för mig totalt främmande, men var och en blir salig på sitt sätt. Men man måste ju ge dem cred för att de är ett väldigt hormonvänligt preventivmedel faktiskt.
Inatt slog de dock alla rekord. Nästan personbästa faktiskt (eller om det nu heter hundbästa?). Liten skedar och Stor ligger på kudden med mitt huvud som kudde.
Men jag verkar ju tycka att det är ganska mysigt. Eller så är jag härdad.
Ignorera blåmärkena. Liten har blivit betydligt bättre, men han har inte helt lärt sig att inte bita sin älskade mamma i gäddhänget och jag överväger att tatuera blå vågor över hela armarna för att jag skall se lite mindre misshandlad ut och lite mer gangsta.
Det ser nog mindre bekvämt ut än vad det är faktiskt och det är då man är glad att man har en man som åtminstone har vett på att ta kort på hundinstallationen mitt i natten.
Syns det ens att det är två jyckar eller ser det ut som att jag ligger och sover med en minkpäls runt mig?
Jag ser i alla fall två hundnäsor om jag tittar noga.
Däremot ingen människonäsa.
Undrar om jag kunde andas?
Godmorgon.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Min ömme fader gav mig ÅRETS gapskratt igår. Faktum är att jag fortfarande fnissar lite när jag tänker på det, men först, gårdagens förmiddag i text. Jag fick nämligen inte fota.
Igår morse var vi på husvisning här i stan (ja, vi bråkar och jag vill mörda honom, men oftast går det över … och kommer tillbaka). Ett hus mitt i stan, ännu närmare pappas kåk (hur det nu är möjligt) och väldigt nära plejset vi bor i nu. Ungefär vad vi har letat efter lägesmässigt eftersom vi är petiga och absolut inte vill bo utanför stan eller ens på fel sida Strömsvattnet. Se det som innanför tullarna i Stockholm eller vallgraven i Göteborg fast i mini-miniatyr?
Om man jämför med att bo i en göteborgsk förort avståndsmässigt så hamnar man typ i fucking Åmål om man bor i Strömstad, men i Frölunda om man åker från centrala Göteborg. Skillnaden här är alltså ett par hundra meter istället för kilometer. Och i stan är det svårt att hitta hus som har allt på önskelistan. Läge, tomt och inget man behöver hålla på att renovera ihjäl sig med. Vi har tillräckligt med renoveringsobjekt (det mest komplicerade är obviously maken själv).
Gårdagens visning var inte en vanlig mäklarvisning, det var Kronkalle som visade och det var därmed en exekutiv auktion. Det var nytt för mig. Det betydde att man bara fick se huset från utsidan på bilden på Hemnet, ingen planritning och inga interiörbilder. Vilket kanske var tur.
Läget var skitbra, bortsett från att det var en hörntomt som vetter mot skolan. Men jag tänker att vi är vana vid lite oväsen mest hela dygnet, med en skola bredvid kan vi åtminstone minimera det till dagstidsoväsen?
Nu kommer jag låta som värsta snobben. Men jag är så JÄÄÄÄÄVLA trött på att bo i lägenhet på tredje våningen. Jag är inte van vid det för jag har aldrig gjort det. Det är dock inte själva lägenhetsboendet jag hatar, det jag HATAR är att inte kunna gå upp i underbyxorna mitt i natten och släppa ut hundarna om de eventuellt måste ut och göra det stora eller det lilla. I lägenhet på tredje våningen måste man klä på sig själv (onepiece) och klä på hundarna koppel.
Vid närmare eftertanke låter kanske inte det hatet så himla snobbigt? Jag har alltid haft hund, jag har alltid haft hus och nakenpromenader är VIKTIGA för mig.
I alla fall, den exekutiva auktionen. Den fungerade inte alls som en vanlig husvisning. För det första såg det ut som om de hade kastat ut ett halvt hus på tomten. Gamla frysboxar och annat diverse som jag inte ens tittade på. För det andra, och nu uttrycker jag mig milt, huset var inte direkt homestajlat. För det tredje hade de låtit grannen bygga en svinstor träkoja åt sina barn i just det päronträdet som stod precis på tomtgränsen. Halva kojan hängde således över tomten som var till försäljning och halva på granntomten.
Jag är svindålig på att se potential. Vissa människor har talang för det, andra inte. Jag har det absolut inte, men jag försökte bortse från utsidan och jag tror att jag lyckades. Problemet var Kronkalle. Eftersom det var två fogdar därifrån som stod för husvisningen, inte en mäklare. Mäklare säljer medan fogdarna verkade leka bad cop – good cop. En var skittrevlig och den andre var en smula … träig? Jag råkade fråga Herr Träig hur det funkade med besiktning av huset. Det var tydligen inte aktuellt, eller rättare sagt, det var tydligen det jag själv gjorde när jag gick runt och tittade i huset. Hade jag vetat det hade jag åtminstone tagit med mig en mögelhund?
Strunt samma, huset var helt okay för att vara högt och smalt, lite som ett stort annex. Har inte riktigt klurat ut om jag kan tänka mig att bo där än, men det jag undrar är mest hur det funkar när försäljningen funkar som en vanlig gårdsauktion och om man eventuellt köper grisen i säcken? Kronkalle såg hemskt bister ut så man ville inte direkt störa honom med för många frågor och jag gillar frågor.
Efter visningen passerade vi ömme faderns hus och han stod som vanligt i blåbyxor och donade i garaget så vi stannade och pratade lite strunt.
Sen kom Det Stora Brytet.
Jag känner min pappa rätt väl och trodde att jag hade koll på de flesta av hans goda och mindre goda sidor. Som till exempel att han blev dödligt uttråkad av att gå i pension och spenderar osunt mycket tid i garaget med att uppfinna saker (som oftast redan finns) och att ringa mig minst en gång varannan dag.
Nu har han ju faktiskt haft händerna fulla och spenderat sisådär två år med att planera och bygga hus, sen blev huset dessvärre färdigt och man skulle kunna se det som att han gick i pension en gång till. Än värre blev det efter stroken när han slutade röka. Först var det ett något svajigt humör (han är vanligtvis en väldigt stabil person i humöret) och sen var det grejen med att alltid ha något i händerna. På sistone har det varit antingen mat eller verktyg. Väldigt mycket ätbara saker och nästan lika mycket spännande verktyg, vilket har medfört en viss viktuppgång. Som han lider av mer än en anorektisk Victoria Secret-modell. Han avskyr det. Så han promenerar ganska mycket (nåja … ganska alltså).
Problemet är bara att han även lider av portvinstå. Som jag fnissar jättemycket åt i smyg, eftersom portvinstå är en vällevnadssjukdom som gamla feta kungar hade eftersom de åt och drack måttlöst, fick portvinstå som gör svinont och antagligen lade grunden till en del ogenomtänkta krigsförklaringar då smärtan gjorde dem lite … argsinta?
När han får podagerskoven gör det verkligen svinont i en vecka, han kan inte promenera och så äter han några extra bakelser medan han sitter still. Någon som ser ett moment 22 i det här? Jag gör det i alla fall. Till saken hör att han inte är fet, har aldrig varit fet, han har alltid varit lång och smal som en tarm. Men han lider lika mycket av sin nya kulmage som jag lider av mitt gamla arsle.
Så. Ja. Vikten då. Den blir ju inte bättre.
Igår fick jag reda på att han hade uppfunnit en sak i garaget.
Han är ingenjör. En envis sådan.
När vi fick syn på den här installationen skrattade vi så mycket att vi nästan trillade omkull för den är avancerad.
Någon som vill ge sig på att gissa vad det är innan jag talar om det och vad vi har döpt installationen till?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag somnade. Ungefär en minut in i programmet. Sen drömde jag att jag skrev i bloggen (helt sant, jag drömde faktiskt det).
Viktig Fråga.
Jag är SKITARG på maken. Verkligen topp tunnor RASANDE. Vi snackar osande medeltidsilska nu.
Det här kromosomfelsexemplaret kommunicerar inte särskilt bra (DET kommer inte som en nyhet). Med ojämna mellanrum upplyser jag honom om att det inte funkar med icke-kommunikation eftersom jag inte är tankeläsare. Säger man att man skall åka till Ica och komma om en stund för att sedan vara borta från tidig förmiddag till sen kväll (totalt 14 timmar) så är det INTE självklart att man som fru hajar att i begreppet “åka till Ica och vara borta en stund” ingår FLER saker. Många fler saker. Som att ta en sväng till Jula i Uddevalla, installera elgrejor på torpet och göra avloppssaker hos en nyflyttad kompis. Säger man Ica så menar man ICAAAAAA, inte fyrtiotusen saker man råkar komma på under tiden.
När maken säger Ica kan det betyda precis vad som helst. Och han ringer inte för att tala om varför han, enligt mig, försvinner från jordens yta och aldrig kommer hem. Det slutar ALLTID med att jag ringer honom och frågar VAR I HELVETE HAN ÄR.
Sen är han även av sorten som inte är särskilt bekräftande. Mer typen som säger “jag älskar dig och om jag skulle sluta älska dig så lovar jag att tala om det, tills dess kan du utgå ifrån att jag älskar dig och då behöver jag inte säga det mer än möjligen en gång vartannat år”.
Man kan säga att vi har kommunikationsproblem. Värre än SJ och Banverket tillsammans. Och just det här samtalade vi om i söndags och han påstod sig förstå (IGEN, oklart vilken gång i ordningen han håller med utan att ha lyssnat).
I måndags skulle han bara åka till sin pappa. Han kom inte hem på tolv timmar. Igår skulle han BARA göra något annat och försvann igen. När han väl kom hem hade jag blivit medeltidsarg och frågade om han överhuvudtaget hade plats för NÅGOT annat än skitfakta om stora båtar och andra världskriget i sin hjärna. Det påstod han att han hade.
Då påminde jag honom om kommunikationsproblemen och att han alltid försvinner.
Det grälet löste han genom att gå ut genom dörren och försvinna. Han är en sån där dramakärring som smäller i dörrar och slänger på lurar i örat. Sen såg jag honom inte mer för jag sov på soffan och han kom hem sent.
Män påstår att kvinnor är komplicerade?
Finns det män som kommunicerar frivilligt och utan tumskruvar och kinesisk tortyr eller finns det någonstans man kan lämna dem på kurs (hjärntvätt)?
(Sen skall jag berätta om den här dagen så här långt. Den har varit underlig och händelserik, men det tar vi sen.)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Eller vad det nu kan tänkas heta på svenska. Det låter åtminstone rätt bra direktöversatt från engelska.
Igår åkte jag hemifrån med två saker på agendan, möjligen tre, om tid och lust fanns hos Enlisailivet. Jag skulle till sjukgymnasten i Göteborg, sedan visa huset för presumtiv köpare (kusinfamilj) och slutligen hälsa på hos Lisan på väg norrut igen, eftersom hon går hemma och är uttråkad på grund av dum och opererad fot. Om hon hade tid och lust då förstås.
Innan ni förlorar er i söthetschockbilder (eller slutar läsa för att ni är HUNDHATARE) vill jag bara påpeka vidden av mitt nya knarkande. Jag tog med mig matsäck i bilen ner till Göteborg. Och en sked från kökslådan.
Sen åt jag mig hela vägen till Uddevalla.
Det blir alltså vassen i år igen. Och det är så himla värt.
När punkt ett och två var avklarade och jag satte mig i bilen för att åka norrut igen (det kan hända att en ny glassburk var involverad även i norrgående riktning) ringde jag Enlisailivet och snicksnackade. Helt plötsligt var jag på samma breddgrad som de bor på och fick snabbt som ögat fråga om hon ville ha besök om jag skulle hinna svänga av motorvägen. Hon svarade, intet ont anande, att hon gärna ville det. Föga anade hon att jag skulle överstanna och inte alls förstå det där med tidpunkter när det är dags att tänka på refränger och vett och etikett. Det gick faktiskt käpprätt åt skogen med just refrängerna igår, men jag kommer till anledningen. En HÖGST giltig anledning dessutom.
När jag kom dit var det bara vi och dottern hemma och som av en händelse råkade påhälsningen infalla samma dag som de skulle hämta hem hushunden och nya valpen. Hushunden har varit hemifrån i elva veckor för att föda, amma och lära valparna allt hon kan. Nu är det lätt att tro att det var min baktanke, men det var faktiskt inte det. Möjligen omedvetet.
Jag kom dit, dottern och ömme fadern åkte för att hämta högst älskad hushund och valp och jag och Lisan pratade i cirka fem minuter. Det kändes i alla fall som fem minuter. Sen var klockan helt plötsligt åtta på kvällen. Då skulle valpen snart anlända och det var ju faktiskt lika bra att jag stannade för att få se valpskrället åtminstone, något som givetvis inte går att säga nej till. Valpen kom hem, sen gick det max fem minuter till och så var klockan halvtolv.
Då var jag inte ett dugg sugen på att åka hem (eller lämna den mjuka valpmagen) så jag tackade glatt ja till inbjudan att övernatta. Rasande trevligt minsann. En sån där gäst som verkligen VERKLIGEN överstannar och aldrig åker hem.
Det såg ut ungefär så här.
Valpen kom hem och jag knyckte henne (hon var inte sugen på att vara i knät alls).
Sedan var hon bara allmänt bedårande och jag utnämnde mig själv till gudmor och ignorerade eventuella protester. Nu är jag gudmor. Säger de något annat så ljuger de.
Sen blev det lilla livet väldigt trött av alla intryck.
Och då gick hon sönder. Blev trasig helt enkelt.
Typiskt trasig hund faktiskt.
Då fick jag dåligt samvete för att jag hade ignorerat Sintra (som jag inte är gudmor till … än) och pussade lite på henne.
Vilket kändes lite för sent. Här hade hon gått omkring och blivit ignorerad i flera timmar. Då ställer man inte upp som andrahandsval hur som helst.
Och så var det dags att gå och lägga sig. Sintra visade vägen, markerade att jag skulle få sova i just HENNES säng av alla sängar.
Medan jag hoppades på att jag skulle få nattsällskap. Det fick jag alltså inte. Hon la sig bara där för att upplysa, sen drog hon som en avlöning för att sova med sin älskade mamma och pappa för första gången på hela elva veckor.
Alltså. Elva veckor utan hund är vansinnigt och obegripligt lång tid?
Imorse vaknade jag pigg som en lärka strax före sju och rusade ner för trappan för att gosa valpmage igen.
(Och prata lite med människorna)
Det var min sysselsättning fram till lunch och det avslutades med ankfotboll med Sintra.
Slow Mo är FANTASTISKT underhållande. Trots att jag kan oerhört lite om fotboll så gissar jag att det är mot alla regler att ta emot med armarna? Om hon nu inte trodde att det var volleyboll, isåfall känns det mer rätt. Volleyboll med kastad anka?
Klockan tolv fick familjen lite andrum för då började jag äntligen tänka på refrängen och satte mig i bilen och fortsatte färden norrut. En nästan 24-timmarsfika. Personrekord faktiskt. Utan Ben och Jerry den här gången. Däremot hade jag gärna norpat med mig åtminstone en av jyckarna från Stenungsund.
Jag övervägde även att flytta in. Eller ja, jag försökte övertala dem om vilken förträfflig husgäst jag var. Liten i maten, kan sova med valpen under trappan så jag syns knappt, kräver bara lite yoghurtglass.
Sen kom jag hem.
Har man hundar kommer man inte undan med otrohet.
Mina älskade pojkar förstod mycket väl vilken Quisling jag var.
Det där är en filmad minut av rigorös genomnosning av totalt 30 minuter. Varje kvadratmillimeter av mig och mina kläder är nogsamt kontrollnosade och de vet exakt vad jag har haft för mig när jag spelade bortamatch.
Nu är jag förlåten.
Gillar ni valpar och fina foton är det ett hett tips att ha koll på Enlisailivet från och med nu. Jag gissar att det kommer handla väldigt mycket om hund framledes. Och vad valpen hittar på för sattyg.
Det är dags att titta på TV (hur gick det med maken Bibbi, har du inte TV:n är det solklar grund för tingsrätten?).
Jag tänker bara tala om vad min nya mani är och har varit … eh … ett tag nu. Mina kamrater Ben & Jerry såklart. De enda män som verkligen förstår sig på kvinnor. Men jag varnar er, there is no turning back.
Det är LURIGT med onyttigheter som smakar nyttigt. Samt att blåbär har massvis med antioxidanter. Sen skall vi inte ens prata om den där degkärnan som ligger någonstans i burken, tungklimax.
Jag var på Kvantum idag och det var 20 kronor rabatt på B & J. Det kan hända att jag tjänade en hunka och köpte fem burkar. Jag säger inte att det är så, men det skulle kunna vara så.
Undrar varför jag fortsätter vara lite sälformad.
Nu kollar vi på Häxorna i Hollywood hörrni.
(Kom ihåg att jag varnade er för yoghurten. Särskilt den här smaken.)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
