Ingen större skillnad egentligen.
Första kvällen, efter mötet med Stor och bilresan hem, somnade den lille nästan stående. Så trött var han. Så trött var däremot inte Stor, så jag bar in Liten i gästsängen och stängde dörren om oss.
Det såg ut så här och då var han mindre än min padda. Sen rörde han inte en fena på hela natten.
Igår kväll såg det ut som alla andra kvällar. Jag plockar ihop alla mina paddor, hörlurar och annat junk som jag MÅSTE ha för att sova och i samma sekund som jag lägger det på min sida sängen för att klä av mig så har plåstret till jycke lagt sig redo för att kvällsmysa.
På min kudde.
Så man får snällt be honom flytta sig. Även det tillhör kvällsritualen. Då studsar han över på andra sidan sängen och så kelar vi.
Numera får han liksom inte riktigt plats mellan mig och paddan. Det är ungefär enda skillnaden.
Under tiden ligger den kvällssure/morgonsure och vaktar vardagsrummet. Alltid på samma ställe.
Har jag lagt mig så har jag ingen returrätt till vardagsrummet. Det händer ju faktiskt att jag glömmer något på det stökiga soffbordet eller går upp av annan anledning, men då är jag högst ovälkommen. Han muttrar verkligen på tröskeln.
Till hans försvar är det inte mig han muttrar åt egentligen, utan snarare att han vet att Liten är min plåsterlapp, kommer jag så kommer Liten och Liten har energi på kvällarna, det har inte Stor.
Maken till surgubbe får man leta efter.
Och ändå är de lika rara båda två.
Vi har bara lite annorlunda kvällsrutiner i det här hemmet.
Lite senare idag skall vi prata om de där sakerna vi inte pratade om igår.
Sen är det Hollywoodfruar. Jag ÄLSKAR tisdagar.
