Är ni ute och svänger era lurviga iklädda folkdräkt och träskor? Kanske till och med viftandes med en liten svensk flagga, om det nu ens är tillåtet numera?
Det är inte jag, för jag åkte såklart på en liten (stor) efterdyning av den härliga helgen. Men det är det värt. Som bonus har det bara varit jag och jyckarna som har hängt sedan vi kom hem från Väderöarna, för gubbarna fick ett infall och tog husbilen till Norge. Om den cyklande australiensaren har haft ont i röven i en vecka är det antagligen inget mot hur trasig han kommer vara efter att ha gått tur och retur Trolltungan. Ni vet det här stället?
Inte samma ställe som vi var på när maken seglade iväg på hajk i båtskor, en Ramlösa i ena fickan och en kexchoklad i andra fickan. Det stället hette Predikstolen och var verkligen “a walk in the park” i jämförelse. Den hajken tog ju bara fyra timmar, medan Trolltungan tog tio timmar upp och ner. Jag, som inte ens är med, googlar och kollar. De som åker dit googlar och kollar inte alls. Här var det till och med rekommenderat att ha guide med sig, men är man från Australien där det är så platt att man förvånas över ett fartgupp är det nog svårt att tänka sig hur Norge faktiskt ser ut. Så han gick i gympadojjor och någon slags jacka, även han med lite mat och dryck i fickorna. Sa jag att höjdskillnaden dessutom är 900 meter?
Som bonus glömde han ladda sin telefon innan han gick så han hann ta typ tre foton innan telefonen dog.
Strunt samma, de överlever säkert utan att ha sitt kontrollerande kontrollfreak med sig. Men jag hade velat vara med såklart, eftersom allt är magiskt vackert. Planen var ju även att jag skulle följt med, men eftersom båda männen är två meter långa och jag inte är det skulle soffan och bordet blivit min och hundarnas nattlogi. Inte aktuellt. Inte heller aktuellt att sitta och åka fjällvägar i flera timmar varje dag direkt efter hemkomst från Väderöarna.
Den största skillnaden mellan män och kvinnor måste vara att män bestämmer sig för att åka och så låter det lite som Stålmannen i telefonkiosken, sedan är de borta. För de (vi) skulle åkt tisdag morgon, men det sa swish-wosh redan på måndag eftermiddag och så var de borta. De hann till och med åka och handla åt mig innan de försvann.
Men jag gnäller inte (så mycket), för lugn och ro = snabbare återhämtning.
Om ni nu inte har kollat på Instagram så vet ni inte alls vad vi har gjort, men ni vet ju att vi skulle till tatueraren som är BÄST. Minns ni tavlan jag fick av honom när jag hade lånat ut bilen? Jag ville inte ha något och så fick jag en grej som liksom inte är jämförbar med något alls, men jag älskar tavlan och har därmed inget annat val än att acceptera den som “tack för billånet”. Han skall även få måla en tavla av hundarna, och porträttatuera dem ovanför vänster bröst.
Sidospår. Jag måste sluta spåra ur.
Snälla Karin (det är min egen mamma som gett henne smeknamnet för att hon är en jäkla svärmorsdröm på riktigt) hade ju en sköldpadda tatuerad i svanken som betydde jättemycket för henne. Men eftersom den sitter i svanken ser hon ju den sällan själv. För ett par år sedan upptäckte jag att den började se ut som en blobba. Och det är vad jag elakt nog kallat den sedan dess.
Bästa tatueraren fick i uppdrag att fixa den, vilket han gjorde med den äran.
Det här är blobban.
Nu ser den ut så här.
Inte särskilt mycket större och hur mycket jag än letar så kan jag inte hitta blobban. Och den är såååå vacker. Alla Karins tatueringar är fantastiskt vackra. Ängeln hon har på axeln har jag dessvärre ingen bild på, men den skissade hon först själv, sedan gjorde han den och den är helt otrolig.
Jag kunde ju inte låta bli att göra en tvåminutare när jag ändå var där.
Men egentligen skulle jag ju berätta om det här stället.
Jag är fortfarande fundersam, och för att välja mina ord rätt så väntar jag en liten stund till.
Men! Det går ju inte att inte älska just Väderöarna, såklart.
Jag återkommer med recension helt enkelt.
Och jag har annat att dryfta också, saker jag funderat på alldeles för länge, där bitarna börjar falla på plats och kommer behöva ta plats.
Men först skall jag halla mig lite. Här kommer det garanterat att åska. 30 grader varmt och kletigt, nu ber jag till högre makter att strömmen inte går så jag får behålla luftkonditioneringen.
Ann-Sophie says:
Hej! Jag har också en sköldpadda i svanken, designad av Håkan, kommer du ihåg?
Victoria says:
Klart jag gör, du gjorde ju den samtidigt som jag gjorde delfinerna. Och det är så fint att du har kvar ngt av Håkan som verkligen är permanent. Fan vad jag saknar honom, han borde fortfarande finnas.
Markattan says:
Här svängs inga lurviga. De hålls i skuggan precis som övriga kroppen. Förstår att det regnar hos dig och gissa om jag önskar detsamma här. Två dagar med värmebölja och jag viker ner mig direkt. Efter hjärtinfarkten verkar jag tåla värme ännu sämre.
Markattan
Humlan says:
Jag fick övernattningsgäster (med hund) som mellanlandade här i går, på sin väg söderut. Trevligt sällskap och en massa hundgos. Senast jag såg honom så var han en liten 8 veckors valp som spenderade sin första natt utan mamma och syskonen här. Nu är han en stor kungspudel med tofsar i håret för att han har utställningsfrisyr. Men fortfarande med samma förmåga att stå precis framför en när man ska någonstans.
Snygga tatueringar på er båda!
Annika K says:
Fy helvete!! Där skulle jag ALDRIG stå
Djäklarns va bra tatueringen blev
Firandet här? Luuuugnt som fan
majamyra | en livsstilsblogg mitt i uppförsbacken says:
Hej, kikar in då jag googlade tatueringar och hamnade här. Kul blogg! Tatueringar är verkligen hett nu, sleeves och allt vad det nu heter, och det finns så många talangfulla sådana och en del som är mindre bra kan man säga. Jag har råkat ut för båda. 🙂