Nu har vi avlutat flyktresan och återkommit till ömma modern. Det har varit så obeskrivligt skönt att vara borta, hemifrån och inte i verkligheten. Dessutom går det alldeles utmärkt att gråta i en husbil också, och nätterna jag har vaknat av att maken tagit mig i handen efter att jag har skrikgråtit i sömnen har varit många. Men den stora skillnaden har varit att jag har fått vakna på en ny ort nästan varje dag och därmed inte gått i ett ångestrus i ett ångesthus. Att ha möjligheten att skriva minnesord om mormor i Simrishamn och i Karlskrona har varit tusen gånger bättre än att göra det hemma. Mest för att jag vet att om vi hade varit hemma, då hade jag och maken varit på varsitt ställe. Han i garaget och jag i huset. Vi hade inte gått och lagt oss samtidigt och vi hade inte vaknat samtidigt och just nu är det närhet jag behöver mer än något annat. I en husbil är det omöjligt att undvika närhet, vilket varit min räddning.
Bara en sådan sak som att vi har lyssnat på två bokserier tillsammans. Maken som aldrig någonsin lyssnat på en ljudbok upptäckte till sin stora förvåning att det var dödsspännande.
Sedan vet jag ju SÅKLART att om omständigheter varit normala hade husbilen troligen inte varit big enough for the both of us hela tiden. Men jag rekommenderar det varmt när man inte riktigt vet var man skall göra av sig för att man är så ledsen och arg, då har det varit oslagbart att ha flocken på väldigt nära håll.
Vi lämnade alltså ömma moderns hus utan någon direkt plan och första natten sov vi i Halmstad. Sedan åkte vi heeeeela vägen till Båstad, vilket nog var vår absolut kortaste flytt. Efter det hamnade vi i Falsterbo, Simrishamn, Karlskrona och slutligen Öland där vi stannade längst. Först på ett ställe i Borgholm, sedan gjorde vi ett tappert försök att komma in på Böda Sand, vilket såklart misslyckades eftersom i princip alla campingplatser verkar ha stängt för säsongen.
Bevis på att vi åtminstone försökte ta oss in på Böda Sand.
Men det gjorde inte ett dugg, för istället hamnade vi på ställplats Böda Hamn, med den här utsikten från förarfönstret.
Helt fantastiskt för någon som mig som behöver hav för att känna lugn och frid.
Där var vi bara en natt och dagen efter var den enda dagen på elva dagar som vi hade något inbokat. Vi skulle till en alpackagård och sedan skulle vi hemåt.
Alltså, alpackor. Vilka djur. Galen integritet och maken till flockdjur har jag aldrig träffat. Flockledaren Wilma bestämde och alla gjorde allt i grupp. Ingen av dem verkade ens komma på tanken att man inte behövde stå på rad och beta i den jättestora hagen, närhet var deras grej också, och jag lärde mig massor av nya saker. Visste ni att alpackor till och med går på toaletten på samma ställe? Det fanns en bajs- och kissplats som kanske var en meter i diameter och dit gick alla för att göra både nummer ett och nummer två, gärna samtidigt upptäckte vi. Och sedan dess har jag inte kunnat sluta fundera över vem som börjar, dvs vem som bestämmer exakt var toaletten skulle vara, för det glömde jag naturligtvis fråga.
Till slut, efter något timma, ansåg Wilma att vi var okay och då lät hon oss klia henne på halsen ett par minuter. Det var fint. Vad som mer var fint var den här vackra varelsen, av alla stona var det en som såg exakt ut som en Disneyprinsessa. Ögonen var som brunnar och hon såg precis ut som om hon gått rakt ut ur en tecknad film.
Hade jag kunnat smuggla med henne utan att det märktes hade jag gjort det.
De hade även höns. Som fick picka mat ur händerna på mig. Vi kan konstatera att det finns höns med bordsskick och så finns det höns som inte har något bordsskick alls, sedan finns det även höns som tror att ju hårdare de pickar desto mer mat kommer de få i näbbarna. Vilket naturligtvis var raka motsatsen till verkligheten, för det enda de fick med sig när de pickade var en och annan hudflaga från händerna.
Det är väldigt trevligt med djur helt enkelt, och fru grå var också fantasifullt vacker med fjädrar precis överallt. När det kom en vindby blåste hon runt på gården helt okontrollerat som en liten fjäderboll.
Nu är vi hos ömma modern, vi landade här ganska sent igår kväll och idag har vi försökt gå igenom en del av mormors saker och framför allt fortsätta prata oss igenom begravningen. Jag har numera på mig mormors förlovnings- och vigselringar och det känns både fint och väldigt konstigt, för jag har ju bara sett dem på mormor. Men nu är hon med mig hela tiden och jag hoppas att det skall ge mig styrka. Jag kikar på dem medan jag skriver och inser att är det något jag behöver så är det styrka.
Mormor hade verkligen valt världens nästan begravningsentreprenör, vi kunde inte önskat oss bättre. Men efter att han hade fått min text om mormor tyckte han att den var så bra och fin att han inte ville ändra något i den, och det är ju såklart helt okay med mig. Sedan frågade han om jag inte kunde tänka mig att hålla minnestalet själv, eftersom det är skrivet ur mitt perspektiv. Först sa jag nej, för jag tänker att jag absolut inte kommer klara det pga fulgråt. Även om vi har valt en väldigt liten begravning i enlighet med mormors önskemål så är det ju praktiskt om det hörs vad jag säger.
Men nu har jag ändrat mig. Just för att det är så vackert när någon anhörig håller tal under begravning och för att det skulle kännas obeskrivligt fint att kunna göra det för just mormor. Det finns ju inte så mycket mer jag kan göra för henne och jag är helt säker på att hon kommer vara med och höra när jag pratar till henne och om henne.
Det finns ingenting jag hellre vill just nu än att hålla det förjordade minnestalet till mormor själv, men jag inser att det kräver en enorm styrka. Dessutom är det ganska långt. Jag har redan konstaterat att OM det överhuvudtaget skall gå så kan jag inte titta på mamma medan jag pratar.
Har ni gjort det och i så fall, hur klarar man det utan att hulka sig igenom det?
Imorgon är det återgång till torpet igen. Jag vill inte. För jag vill inte tappa närheten och jag vill inte vara i verkligheten, men jag måste. Trots att magen gör en råbandsknop bara av att tänka på det. Imorgon måste även minnestalet skrivas klart.
Men jag tror jag börjar med att ställa ifrån mig datorn så jag kan sova lite först. Givetvis bredvid mamma och alla hundar som vanligt när vi sover här.
Råd och tips emottages med enorm tacksamhet. Jag vill ju så gärna prata med mormor i kapellet när det är dags, men klarar man det samtidigt som man sörjer ihjäl sig?
Älskade mormor. Det blir så slutgiltigt och verkligt med en begravning. Men sedan skall vi strida för dig. Det vet vi att du hade velat också. Men en sak i sänder.
Lena says:
Jag lärde mig ett tips om hur man “stänger av känslorna” på en föreläsning med en hjärnforskare, håll ansiktet rakt fram som vanligt men rikta blicken rakt upp, då bryter man nån koppling och känslan kommer av sig. Det kanske kan hjälpa dig för stunden när du håller ditt minnestal? Det ska tydligen funka att göra strax innan man går in i ett viktigt möte/ska göra en presentation osv. Så mycket kärlek som ni har emellan er blir svårt att stoppa känslan, men det kanske hjälper <3
Victoria says:
Skumt tillvägagångssätt, och ändå låter det helt rimligt. Hjärnan är en skum grej helt enkelt. Jag skall definitivt prova det, och jag har smygövat på det här ikväll. Så det skall se naturligt ut och inte som om jag gör det enligt manus. Eller som om jag bara ser högdragen ut. Kram
Humlan says:
Min kusin höll minnestal över sin far och jag frågade henne efteråt hur hon klarat av det. Hon hade läst upp det (högt) så många gånger innan att hon hade gråtit ur sig det mesta under de gångerna.
Men jag vet inte om jag skulle klara det ändå.
Kram
Victoria says:
Det finns människor som bara har det i sig också gissar jag. Vi hade en man i släkten på pappas sida (och den släkten är ju enorm till skillnad från bara jag och mamma och mormor) som höll tal vid varje varje vaaaaarje begravning. Och han gjorde det alltid så fantastiskt bra med vackra tal. Han gick bort för ett par år sedan, alldeles för tidigt, och jag frågade pappa så sent som idag hur han bar sig åt, och det visste ju såklart inte pappa, men jag frågade även om han själv fick något tal på sin begravning efter att ha levererat så otroligt många fina. Det hade han, hans fru höll det talet i kyrkan. Det var definitivt något som låg i deras familj. Vår del fick inte den genen, för det är inget någon av oss är bra på. Dessutom fulgråter vi allihop, med snor och hulkanden. Det hade varit en sak om man hade kunnat gråta lite vacker, med bara tårar som rullar ner för kinderna. Som bonus brukar jag även bli alldeles rödprickig i ansiktet. Jag förstår tanken med att läsa det så många gånger att hjärnan till slut inte bryr sig om orden på samma sätt som vid första läsningen, men än så länge har jag inte kommit längre än att jag tänker på att jag skall stå framme i kapellet och vad jag skall säga, så är det kört och jag börjar gråta. Det enda jag är helt säker på det är att jag kommer skippa smink i alla fall. Kram
Annika K says:
Låter som en skön tripp o liksom landa i allt. Jag hade aldrig pallat att läsa talet själv. Jag hade gråtit ihjäl mig 🙁
Och hatar att stå framför folk o prata men det kanske är en annan sak.
Massor med kramar till dig o familjen❤️
Annika K says:
Skit!
Hela mitt efternamn kom med
Kan du justera? ❤️
Victoria says:
Det var det. Otroligt skönt att slippa så mycket av verkligheten som det bara var möjligt. Och förlåt att det tog lite tid att ändra namnet, jag var inte hemma med datorn framför mig. Kram <3
Annika K says:
Tack ❤️
I mitt huvud says:
När min mamma dog när jag var 24 så grät jag konstant i flera veckor. Men på begravningen var jag av någon anledning kolugn och höll ett tal. Jag tror att det var för att känslan var så stark att mamma “var med”, och vi fick till allt så personligt och precis som vi ville ha det. Helt i mammas anda, liksom.
Jag tycker du ska försöka hålla i talet, för funkar det kommer det kännas så bra! Och be någon vara beredd att rycka in OM du inte klarar det.
Stor kram
Victoria says:
Oj. Det var verkligen strongt gjort. Som om hon satt på axeln liksom. För man skall inte förlora sin mamma när man är 24 och när man är 24 är man dessutom … yngre. Jag kan bara säga att det var imponerande och otroligt starkt. Men ja, jag har numera plan a, plan b och plan c tror jag. Nu skall jag fundera lite till.
I mitt huvud says:
Bra, bara vetskapen att du har reservplaner tror jag gör att du känner dig trygg och därför fixar det!
Jag är med dig i detta, på avstånd, men i tanken och hjärta!!
PJAK/Anna says:
En liten fundering bara. Hade din mormor velat att du sörjer så hårt? Eller var Ni smarta nog att diskutera hur du skulle hantera situationen efteråt? Det var enklare att hantera när man visste hur de ville man hantera det hela.
Victoria says:
Det hade hon garanterat inte velat. Och eftersom jag känner mormor nästan bäst av alla så vet jag även att mormor hade en väldigt krass syn på livet och att hon har döstädat sedan hon var 60. Det låg lappar i hennes “dödsfolder” som påbörjades 1982 och det var banne mig exakt hur allt skulle utformas. Och jag är HELT övertygad om att hon möjligen tänkte att vi skulle bli litegrann ledsna, men mest skulle tycka det var skönt med ett problem mindre. Japp, så krass var hon. Och det var till hälften med glimten i ögat och till hälften på fullaste allvar.
Inte ens jag visste att jag skulle sörja så hårt. Men det är de förbannade omständigheterna gissar jag. Jag var beredd på att hjälpa henne att flytta och jag hade ju börjat säga upp lägenheten och annat sådant pill. Jag var absolut inte beredd på att hon skulle gå bort.
Liten undrar om du inte ville klappa honom i helgen? För det kryptiska meddelandet i bloggen var ju till dig. <3
PJAK/Anna says:
Jag klappar väldigt gärna liten. Behöver dock lämna ön redan runt 13 på söndag….. Hinner vi?
PJAK/Anna says:
Klappa och träffa liten. Går väldigt bra med resten av flocken också 🙂 När, var hur?? Får jag bjuda på mer än klappning av liten?
Victoria says:
Vi har redan lämnat 🙁 Vi kom i fredags och åkte i måndags, jag tänkte såklart inte på att du kanske inte såg det kryptiska meddelandet i tid. Men vi kommer tillbaka. Snart tror jag dessutom. Du hade SÅ gärna fått klappa hela flocken.
PJAK/Anna says:
Och sniffa vovve?? Åh som jag saknar hund ibland. Får som tur är låna grannens när jag kan och hon jobbar.
Nope den raden missade jag. Fast nog mest pga att jag försökte mig på att byta telefon. Hann liksom inte med annat än att försöka få den att funka som den gamla men bättre
Markattan says:
Jag tror på att hålla talet i förväg många gånger, även om du gråter så hjärtat går sönder. Tänk att du berättar för mormor om vad hon betytt, gjort och hur älskad hon var.
Du kommer ångra dig resten av ditt liv om du avstår nu.
Markattan ❤
Bh-Helene says:
Här har jag inte mycket att tillföra. Jag har fulgråtit i sommar så jag är less på mig själv. Men jag tänker på dig. Ofta.
Victoria says:
Jag förstår det. Och jag tänker på dig med. Ofta också. Vi skall klura du och jag. <3
Helene says:
Sköt om dig och dina så hörs vi när du orkar. Jag har det bra även om jag är konstant stressad. <3
Bibbi says:
Ja du, att hålla tal eller inte hålla tal, det är frågan. Jag hade inte grejat det. Det vet jag av erfarenhet från alltför många begravningar av olika familjemedlemmar. Det där med att gråta vackert tror jag inte på om man är så jäkla ledsen som man är när man förlorat en människa som betytt så mycket för en. Men du kan väl tänka dig in i situationen och öva, öva och öva. Jag tror du ångrar dig om du inte provar i alla fall.
Mitt hjärta värker för dig <3 <3 <3
Victoria says:
Begravningen var idag. Vågade inte skriva det innan för att inte skriva exakt dag eftersom det då kändes som att jag satte ÄNNU mer press på mig själv. Men jag gjorde det. Trots att jag var helt övertygad om att jag absolut inte skulle klara det för snoret yrde redan innan jag stod i talarstolen och för att begravningar av nära och kära är vansinnigt ledsamma och gråtiga. Herregud, begravningar av människor man inte ens känner är ju gråtiga. Nu är jag helt slut, så jag återkommer imorgon. Det enda jag minns i min såsiga hjärna just nu är att Ludde var en fantastisk livräddare och att jag hade väldigt snygga kläder. Väldigt selektivt minne för tillfället. KRAM <3
tigerlilja says:
Kära du, så bra att det ändå gick med snor och allt. Vet verkligen inte om jag skulle klarat det, makens mormor var fantastisk på sånt, hon bara reste sig upp och sa exakt det som skulle sägas. Å andra sidan – och det lät jag bli att dela med mig av innan – så hade jag en bekant, präst, alltså van att ha begravningar, som skulle hålla sin mors begravning och innan kom ut i rummet där han bytte om och sa till vaktmästaren – ‘förresten, vad heter den döda?’ och då fick vaktmästaren ett stresspåslag, men det ordnade sig hyfsat. Men ta det så lugnt du kan nu, tänker mycket på dig.
I mitt huvud says:
Goa, fina du!!!! Vad bra att du gjorde det!! Även om du just nu är lite “borta” så tror jag att det kommer kännas bra att du klarade det! Och tänk vad mormor måste mysa och vara stolt över dig, där hon är nu!!!!
Kram
Humlan says:
Du vågade hålla det och du klarade av det!
Kram
MissK says:
Man får ofta selektivt mine vid begravning av nágon man håller kär
Det jag minns bäst från min brors begravning är att Hoppetossan hans dotter som då var 5 år somnade I min famn
Vilka som var o inte var i kyrkan har jag knappt en aging om, förutom den närmsta släkten då
Ska tydligen varit fullt i kyrkan. Först hade vi tänkt ha begravningen i stillhet, men begravningsbyrån blev nästan nerringd av hans vänner som undrade när & var begravningen skulle vara. Så blev ändrade planer där