Jag vet inte om jag är riktigt vaken än?

Som jag skrev i kommentarerna vågade jag ju inte skriva att begravningen var igår. Dels på grund av extra press (enbart med mig själv som pressare såklart) och dels någon väldigt udda skrockfullhet som jag inte ens vet om den existerar på riktigt eller om det bara är något jag har hittat på.

Men begravningen var som sagt igår. I onsdags lämnade vi mamma med husbil och hundar efter att ha varit på flykt i en halv evighet. Inte för att jag ville lämna mamma, för det ville jag absolut inte, utan mer för att vi var tvungna om jag inte skulle gå på begravning i pippigul onepiece. Enda andra alternativet var mina gråmelerade hängmattebyxor och en grå kofta som jag har haft på mig i en månad. Det enda som var bättre med den sistnämnda outfiten var färgen, renheten var det lite sisådär med då jag bara inte orkat bry mig om just klädsel. Jag levde till hälften efter mormors devis, att man alltid skall se till att vara hel och ren undertill, ifall man råkar ut för något och hamnar hos doktorn. Det har hon sagt sedan jag var liten, vilket såklart betyder att det skulle vara en mardröm att hamna på sjukhus i underbyxor använda en extra dag. Oklart varför, de flesta kollar väl inte status på underbyxorna? Det enda jag hade med mig på flykten var alltså ett par nödmjukisbyxor och underkläder, hade jag hamnat på sjukan så hade jag åtminstone varit hel och tillräckligt ren. De melerade hängmattebyxorna var helt klart extra melerade på grund av hundtassar och livet, men underbyxorna var alltid rena.

Tänk vilken skillnad det är på människor och människor, eller snarare kanske kvinnor och män? Eller båda delarna förresten, både mormor och mamma borstar ju mattfransar och det enda jag är bra på är att stöka till. Men när jag tänker på mormors devis och inser att hon fortsatte med samma morgontvätt trots ålder och krämpor, medan en manlig släkting i min närhet som “bara” är nästan 90, är en riktigt läskig lortloppa. Och har varit en lortloppa i många år. Skall man gå ut med honom måste man kolla och dubbelkolla kläderna innan, och vid de tillfällen man inte gör just det, då kommer han i kläder som är så lortiga att det inte ens går att skylla på dålig syn. Fläckarna skulle synas från månen. Utan teleskop. Då doftar man inte solsken heller.

Eller är det generationen? Min pappa är ju yngre och radiostyrd in i duschen varje morgon och det var inget som förändrade sig för att han gick i pension. Hans morgonrutiner ser fortfarande exakt likadana ut, enda skillnaden är att han inte har sitt yrkesarbete att komma försent till varje morgon. Japp, jag ärvde tidsoptimismen av honom och hans sida.

Något är det i alla fall och även om jag är en stökig människa så finns det få saker som är så äckligt som lortiga diton.

I vilket fall som helst behövde jag åka hem och fundera ut lämplig klädsel, och fila lite till på minnestalet. Men jag hatade verkligen att komma hem och mådde med andra ord pyton, så det tog hela eftermiddagen och större delen av kvällen att fatta ett beslut angående klädsel. Sedan läste jag igenom talet en gång, började gråta vid andra meningen och kunde därmed inte förstå hur jag skulle ta mig igenom det alls. Men jag hade en plan B och en plan C. Vilket kändes väldigt tryggt.

Det blev husbil till begravningen med, dels för att Liten skulle vara med i kapellet och Stor behövde ett hus att vara i under tiden och dels för att vi skulle byta om på plats. Hundar, hällregn och finkläder är en kass kombination så det var formidabelt att ha möjligheten att byta om precis före det var dags att äntra kapellet.

Ceremonin var oerhört vacker. Särskilt vacker eftersom officianten är en gammal sång- och dansman och därmed kunde framföra ett par sånger live. Jag minns däremot väldigt lite av mitt eget tal. Eller, jag vet ju antagligen ungefär vad jag sa eftersom jag hade övat på det tusen gånger, men själva framförandet är en slags dimma. Jag hade bestämt innan att jag inte skulle titta på mina närmaste under tiden, men jag vet att jag råkade titta på maken en gång, på mamma en annan gång och så tittade jag på pappa. När jag gjorde det brast det helt för mig, så det var tre gånger där jag började gråta så mycket att jag inte kunde prata alls, men tydligen lyckades jag ta en kort paus, andas mig igenom det och fortsätta. Men jag minns inte alls om jag klarade att avsluta och säga de två sista meningarna, å andra sidan var det ju ingen som visste vad det skulle vara för meningar, så det spelade ju ingen större roll. Jag minns att jag lämnade podiet medan jag grät så snoret yrde och att jag klappade kistan, att jag fick en kram av mamma och att jag fick ett par hundtassar i knät när jag satte mig ner igen.

Det var fint. Fantastiskt fint. Och faktiskt extra fantastiskt fint att ha Liten där. Han uppförde sig dessutom som om han förstod allvaret i det. Vi hade ju inte tagit med honom om vi inte varit säkra på att han är en trygg och lydig hund, men hans uppförande översteg alla förväntningar vi hade. Det var oerhört fint att ha ett öra att klia på och en pussmun som torkade tårar, och framför allt att mormor fick ha ett av sina älskade barnbarnsbarn i kapellet som fick säga farväl.

Idag är jag så innerligt glad att jag tog mig igenom talet och fick sagt allt jag ville säga. Att jag klarade det och kunde prata både med mormor och om mormor i kapellet. Hade jag inte gjort det hade jag ångrat ihjäl mig. Eller rättare sagt, hade jag inte försökt göra det hade jag ångrat ihjäl mig. För jag hade såklart förlåtit mig själv om det inte hade gått på grund av ohejdad gråt, eftersom jag absolut inte kan prata när jag gråter.

Efter ceremonin åkte mamma, styvfar, pappa, maken och jag till mormors favoritställe och åt middag tillsammans. Det hade mormor också bestämt att vi skulle göra. Bara vi. Men där fick hundarna nöja sig med doggybag, på restaurang får inte hundar vara oavsett hur duktiga de varit under dagen.

Vi var hemma sent, efter nio på kvällen och vädret var fortfarande lika dystert som hjärtat. Då var det raka vägen ner i sängen utan att passera Gå och inatt sov jag som en stock, hela natten och dessutom drömlöst. Däremot vaknade jag imorse av att jag grät.

Idag har jag varit helt slut, och den här dagen har spenderats iklädd pippigul onepiece istället. Jag är inte ens helt säker på att jag har varit ordentligt vaken idag och det enda jag längtar efter är att få gå och lägga mig för kvällen igen. Jag har gråtit lite då och då och jag har funderat mycket på Viktiga Saker, sådant som man vanligtvis inte funderar över och så har jag pratat med mormor.

För givetvis har jag varit ensam med mina tankar. Här finns ju en lada/man cave och närheten från husbilen är puts väck. Jag förstår att man vill vara i man caven, men jag förstår absolut inte att man måste vara i den kvällar och nätter. Särskilt inte just de här dagarna, då det blir väldigt ensamt att vara ensam och det börjar jag ruttna på ordentligt. Garaget kan man pyssla i dagtid, och kvällstid kan man engagera sig i sin fru och sina fyrbeningar.

Man är aldrig så ensam som när man känner sig ensam i tvåsamhet.

Tack för all pepp, alla tips och allt allt annat. Jag kan inte riktigt beskriva hur tacksam jag är och hur mycket ni bidragit med. Förhoppningsvis återgår vi till normala aktiviteter i bloggen snart, men under tiden har jag dragit två lärdomar. Det är går fint att skriva när man är helt under isen och jag klarade något jag aldrig trodde jag skulle klara, att hålla minnestal på begravning för en av mina absolut närmaste och käraste.

Jävlar vad jag kommer sakna mormor och OJ vad hon hade skällt på mig om hon hade vetat att jag skrev en sådan mening med en svordom i.

Until tomorrow vänner …