Month: September 2018

Som jag skrev i kommentarerna vågade jag ju inte skriva att begravningen var igår. Dels på grund av extra press (enbart med mig själv som pressare såklart) och dels någon väldigt udda skrockfullhet som jag inte ens vet om den existerar på riktigt eller om det bara är något jag har hittat på.

Men begravningen var som sagt igår. I onsdags lämnade vi mamma med husbil och hundar efter att ha varit på flykt i en halv evighet. Inte för att jag ville lämna mamma, för det ville jag absolut inte, utan mer för att vi var tvungna om jag inte skulle gå på begravning i pippigul onepiece. Enda andra alternativet var mina gråmelerade hängmattebyxor och en grå kofta som jag har haft på mig i en månad. Det enda som var bättre med den sistnämnda outfiten var färgen, renheten var det lite sisådär med då jag bara inte orkat bry mig om just klädsel. Jag levde till hälften efter mormors devis, att man alltid skall se till att vara hel och ren undertill, ifall man råkar ut för något och hamnar hos doktorn. Det har hon sagt sedan jag var liten, vilket såklart betyder att det skulle vara en mardröm att hamna på sjukhus i underbyxor använda en extra dag. Oklart varför, de flesta kollar väl inte status på underbyxorna? Det enda jag hade med mig på flykten var alltså ett par nödmjukisbyxor och underkläder, hade jag hamnat på sjukan så hade jag åtminstone varit hel och tillräckligt ren. De melerade hängmattebyxorna var helt klart extra melerade på grund av hundtassar och livet, men underbyxorna var alltid rena.

Tänk vilken skillnad det är på människor och människor, eller snarare kanske kvinnor och män? Eller båda delarna förresten, både mormor och mamma borstar ju mattfransar och det enda jag är bra på är att stöka till. Men när jag tänker på mormors devis och inser att hon fortsatte med samma morgontvätt trots ålder och krämpor, medan en manlig släkting i min närhet som “bara” är nästan 90, är en riktigt läskig lortloppa. Och har varit en lortloppa i många år. Skall man gå ut med honom måste man kolla och dubbelkolla kläderna innan, och vid de tillfällen man inte gör just det, då kommer han i kläder som är så lortiga att det inte ens går att skylla på dålig syn. Fläckarna skulle synas från månen. Utan teleskop. Då doftar man inte solsken heller.

Eller är det generationen? Min pappa är ju yngre och radiostyrd in i duschen varje morgon och det var inget som förändrade sig för att han gick i pension. Hans morgonrutiner ser fortfarande exakt likadana ut, enda skillnaden är att han inte har sitt yrkesarbete att komma försent till varje morgon. Japp, jag ärvde tidsoptimismen av honom och hans sida.

Något är det i alla fall och även om jag är en stökig människa så finns det få saker som är så äckligt som lortiga diton.

I vilket fall som helst behövde jag åka hem och fundera ut lämplig klädsel, och fila lite till på minnestalet. Men jag hatade verkligen att komma hem och mådde med andra ord pyton, så det tog hela eftermiddagen och större delen av kvällen att fatta ett beslut angående klädsel. Sedan läste jag igenom talet en gång, började gråta vid andra meningen och kunde därmed inte förstå hur jag skulle ta mig igenom det alls. Men jag hade en plan B och en plan C. Vilket kändes väldigt tryggt.

Det blev husbil till begravningen med, dels för att Liten skulle vara med i kapellet och Stor behövde ett hus att vara i under tiden och dels för att vi skulle byta om på plats. Hundar, hällregn och finkläder är en kass kombination så det var formidabelt att ha möjligheten att byta om precis före det var dags att äntra kapellet.

Ceremonin var oerhört vacker. Särskilt vacker eftersom officianten är en gammal sång- och dansman och därmed kunde framföra ett par sånger live. Jag minns däremot väldigt lite av mitt eget tal. Eller, jag vet ju antagligen ungefär vad jag sa eftersom jag hade övat på det tusen gånger, men själva framförandet är en slags dimma. Jag hade bestämt innan att jag inte skulle titta på mina närmaste under tiden, men jag vet att jag råkade titta på maken en gång, på mamma en annan gång och så tittade jag på pappa. När jag gjorde det brast det helt för mig, så det var tre gånger där jag började gråta så mycket att jag inte kunde prata alls, men tydligen lyckades jag ta en kort paus, andas mig igenom det och fortsätta. Men jag minns inte alls om jag klarade att avsluta och säga de två sista meningarna, å andra sidan var det ju ingen som visste vad det skulle vara för meningar, så det spelade ju ingen större roll. Jag minns att jag lämnade podiet medan jag grät så snoret yrde och att jag klappade kistan, att jag fick en kram av mamma och att jag fick ett par hundtassar i knät när jag satte mig ner igen.

Det var fint. Fantastiskt fint. Och faktiskt extra fantastiskt fint att ha Liten där. Han uppförde sig dessutom som om han förstod allvaret i det. Vi hade ju inte tagit med honom om vi inte varit säkra på att han är en trygg och lydig hund, men hans uppförande översteg alla förväntningar vi hade. Det var oerhört fint att ha ett öra att klia på och en pussmun som torkade tårar, och framför allt att mormor fick ha ett av sina älskade barnbarnsbarn i kapellet som fick säga farväl.

Idag är jag så innerligt glad att jag tog mig igenom talet och fick sagt allt jag ville säga. Att jag klarade det och kunde prata både med mormor och om mormor i kapellet. Hade jag inte gjort det hade jag ångrat ihjäl mig. Eller rättare sagt, hade jag inte försökt göra det hade jag ångrat ihjäl mig. För jag hade såklart förlåtit mig själv om det inte hade gått på grund av ohejdad gråt, eftersom jag absolut inte kan prata när jag gråter.

Efter ceremonin åkte mamma, styvfar, pappa, maken och jag till mormors favoritställe och åt middag tillsammans. Det hade mormor också bestämt att vi skulle göra. Bara vi. Men där fick hundarna nöja sig med doggybag, på restaurang får inte hundar vara oavsett hur duktiga de varit under dagen.

Vi var hemma sent, efter nio på kvällen och vädret var fortfarande lika dystert som hjärtat. Då var det raka vägen ner i sängen utan att passera Gå och inatt sov jag som en stock, hela natten och dessutom drömlöst. Däremot vaknade jag imorse av att jag grät.

Idag har jag varit helt slut, och den här dagen har spenderats iklädd pippigul onepiece istället. Jag är inte ens helt säker på att jag har varit ordentligt vaken idag och det enda jag längtar efter är att få gå och lägga mig för kvällen igen. Jag har gråtit lite då och då och jag har funderat mycket på Viktiga Saker, sådant som man vanligtvis inte funderar över och så har jag pratat med mormor.

För givetvis har jag varit ensam med mina tankar. Här finns ju en lada/man cave och närheten från husbilen är puts väck. Jag förstår att man vill vara i man caven, men jag förstår absolut inte att man måste vara i den kvällar och nätter. Särskilt inte just de här dagarna, då det blir väldigt ensamt att vara ensam och det börjar jag ruttna på ordentligt. Garaget kan man pyssla i dagtid, och kvällstid kan man engagera sig i sin fru och sina fyrbeningar.

Man är aldrig så ensam som när man känner sig ensam i tvåsamhet.

Tack för all pepp, alla tips och allt allt annat. Jag kan inte riktigt beskriva hur tacksam jag är och hur mycket ni bidragit med. Förhoppningsvis återgår vi till normala aktiviteter i bloggen snart, men under tiden har jag dragit två lärdomar. Det är går fint att skriva när man är helt under isen och jag klarade något jag aldrig trodde jag skulle klara, att hålla minnestal på begravning för en av mina absolut närmaste och käraste.

Jävlar vad jag kommer sakna mormor och OJ vad hon hade skällt på mig om hon hade vetat att jag skrev en sådan mening med en svordom i.

Until tomorrow vänner …

Nu har vi avlutat flyktresan och återkommit till ömma modern. Det har varit så obeskrivligt skönt att vara borta, hemifrån och inte i verkligheten. Dessutom går det alldeles utmärkt att gråta i en husbil också, och nätterna jag har vaknat av att maken tagit mig i handen efter att jag har skrikgråtit i sömnen har varit många. Men den stora skillnaden har varit att jag har fått vakna på en ny ort nästan varje dag och därmed inte gått i ett ångestrus i ett ångesthus. Att ha möjligheten att skriva minnesord om mormor i Simrishamn och i Karlskrona har varit tusen gånger bättre än att göra det hemma. Mest för att jag vet att om vi hade varit hemma, då hade jag och maken varit på varsitt ställe. Han i garaget och jag i huset. Vi hade inte gått och lagt oss samtidigt och vi hade inte vaknat samtidigt och just nu är det närhet jag behöver mer än något annat. I en husbil är det omöjligt att undvika närhet, vilket varit min räddning.

Bara en sådan sak som att vi har lyssnat på två bokserier tillsammans. Maken som aldrig någonsin lyssnat på en ljudbok upptäckte till sin stora förvåning att det var dödsspännande.

Sedan vet jag ju SÅKLART att om omständigheter varit normala hade husbilen troligen inte varit big enough for the both of us hela tiden. Men jag rekommenderar det varmt när man inte riktigt vet var man skall göra av sig för att man är så ledsen och arg, då har det varit oslagbart att ha flocken på väldigt nära håll.

Vi lämnade alltså ömma moderns hus utan någon direkt plan och första natten sov vi i Halmstad. Sedan åkte vi heeeeela vägen till Båstad, vilket nog var vår absolut kortaste flytt. Efter det hamnade vi i Falsterbo, Simrishamn, Karlskrona och slutligen Öland där vi stannade längst. Först på ett ställe i Borgholm, sedan gjorde vi ett tappert försök att komma in på Böda Sand, vilket såklart misslyckades eftersom i princip alla campingplatser verkar ha stängt för säsongen.

Bevis på att vi åtminstone försökte ta oss in på Böda Sand. 

Men det gjorde inte ett dugg, för istället hamnade vi på ställplats Böda Hamn, med den här utsikten från förarfönstret.

Helt fantastiskt för någon som mig som behöver hav för att känna lugn och frid.

Där var vi bara en natt och dagen efter var den enda dagen på elva dagar som vi hade något inbokat. Vi skulle till en alpackagård och sedan skulle vi hemåt.

Alltså, alpackor. Vilka djur. Galen integritet och maken till flockdjur har jag aldrig träffat. Flockledaren Wilma bestämde och alla gjorde allt i grupp. Ingen av dem verkade ens komma på tanken att man inte behövde stå på rad och beta i den jättestora hagen, närhet var deras grej också, och jag lärde mig massor av nya saker. Visste ni att alpackor till och med går på toaletten på samma ställe? Det fanns en bajs- och kissplats som kanske var en meter i diameter och dit gick alla för att göra både nummer ett och nummer två, gärna samtidigt upptäckte vi. Och sedan dess har jag inte kunnat sluta fundera över vem som börjar, dvs vem som bestämmer exakt var toaletten skulle vara, för det glömde jag naturligtvis fråga.

Till slut, efter något timma, ansåg Wilma att vi var okay och då lät hon oss klia henne på halsen ett par minuter. Det var fint. Vad som mer var fint var den här vackra varelsen, av alla stona var det en som såg exakt ut som en Disneyprinsessa. Ögonen var som brunnar och hon såg precis ut som om hon gått rakt ut ur en tecknad film.

Hade jag kunnat smuggla med henne utan att det märktes hade jag gjort det.

De hade även höns. Som fick picka mat ur händerna på mig. Vi kan konstatera att det finns höns med bordsskick och så finns det höns som inte har något bordsskick alls, sedan finns det även höns som tror att ju hårdare de pickar desto mer mat kommer de få i näbbarna. Vilket naturligtvis var raka motsatsen till verkligheten, för det enda de fick med sig när de pickade var en och annan hudflaga från händerna.

Det är väldigt trevligt med djur helt enkelt, och fru grå var också fantasifullt vacker med fjädrar precis överallt. När det kom en vindby blåste hon runt på gården helt okontrollerat som en liten fjäderboll.

Nu är vi hos ömma modern, vi landade här ganska sent igår kväll och idag har vi försökt gå igenom en del av mormors saker och framför allt fortsätta prata oss igenom begravningen. Jag har numera på mig mormors förlovnings- och vigselringar och det känns både fint och väldigt konstigt, för jag har ju bara sett dem på mormor. Men nu är hon med mig hela tiden och jag hoppas att det skall ge mig styrka. Jag kikar på dem medan jag skriver och inser att är det något jag behöver så är det styrka.

Mormor hade verkligen valt världens nästan begravningsentreprenör, vi kunde inte önskat oss bättre. Men efter att han hade fått min text om mormor tyckte han att den var så bra och fin att han inte ville ändra något i den, och det är ju såklart helt okay med mig. Sedan frågade han om jag inte kunde tänka mig att hålla minnestalet själv, eftersom det är skrivet ur mitt perspektiv. Först sa jag nej, för jag tänker att jag absolut inte kommer klara det pga fulgråt. Även om vi har valt en väldigt liten begravning i enlighet med mormors önskemål så är det ju praktiskt om det hörs vad jag säger.

Men nu har jag ändrat mig. Just för att det är så vackert när någon anhörig håller tal under begravning och för att det skulle kännas obeskrivligt fint att kunna göra det för just mormor. Det finns ju inte så mycket mer jag kan göra för henne och jag är helt säker på att hon kommer vara med och höra när jag pratar till henne och om henne.

Det finns ingenting jag hellre vill just nu än att hålla det förjordade minnestalet till mormor själv, men jag inser att det kräver en enorm styrka. Dessutom är det ganska långt. Jag har redan konstaterat att OM det överhuvudtaget skall gå så kan jag inte titta på mamma medan jag pratar.

Har ni gjort det och i så fall, hur klarar man det utan att hulka sig igenom det?

Imorgon är det återgång till torpet igen. Jag vill inte. För jag vill inte tappa närheten och jag vill inte vara i verkligheten, men jag måste. Trots att magen gör en råbandsknop bara av att tänka på det. Imorgon måste även minnestalet skrivas klart.

Men jag tror jag börjar med att ställa ifrån mig datorn så jag kan sova lite först. Givetvis bredvid mamma och alla hundar som vanligt när vi sover här.

Råd och tips emottages med enorm tacksamhet. Jag vill ju så gärna prata med mormor i kapellet när det är dags, men klarar man det samtidigt som man sörjer ihjäl sig?

Älskade mormor. Det blir så slutgiltigt och verkligt med en begravning. Men sedan skall vi strida för dig. Det vet vi att du hade velat också. Men en sak i sänder.

För jag svarade ju såklart på mailet, dessutom helt utan att vara otrevlig. Snarare tvärtom, jag svarade SUPERTREVLIGT. Lite sådär så jag blev äcklad av mig själv, men jag insåg att jag fångar fler bin med honung än med vinäger. Insikten kom med lite hjälp från ett annat mail. Tack K, jag skall svara dig med, men givetvis har du helt rätt i allt du skrev i ditt mail.

I vilket fall som helst så var ju en del av mitt svar de frågor jag faktiskt verkligen vill ha svar på. Det vill säga inte alls det jag fick skickat till mig. Och de här frågorna sammanfattar det jag skriver om i mitt första förtvivlade inlägg om mormors bortgång. (Det är fortfarande lika gråtigt gräsligt att skriva mormor och bortgång i samma mening, för det stämmer inte.)

Jag hoppas ju såklart att enhetschefen kommer svara på frågorna, även om jag tvivlar. Men jag vänder mig även till alla er som arbetar inom vården med samma frågor, för jag behöver förstå hur det fungerar och jag behöver verkligen svar på just de här frågorna oavsett landsting och avdelning. Mest för att jag har en känsla av att det är något som gått väldigt snett på den här avdelningen. Det måste ha gått snett. Annars skulle inte mormor och min väninnas pappa ha råkat ut för exakt samma sak på samma avdelning inom loppet av tre veckor. Hur många fler är drabbade undrar man ju då? Att patienter trillar på toaletten måste ju hända otäckt ofta, men alla har inte oturen att bryta lårbenet och inte klara operationen. För hade det hänt varje gång gissar jag att de hade bommat igen avdelningen väldigt kvickt? Eller så är det anledningen till att de är överbemannade, de löser patientfrågan genom att faktiskt ta livet av sina patienter.

Först två frågor till er då. Bara till er, de här har jag alltså inte ställt till enhetschefen.

Vad händer när man anmäler till IVO? Jag har själv blivit felbehandlad och mer eller mindre misshandlad på sjukhus, men aldrig anmält, för att det har känts så oerhört hopplöst. Jag tror att det har att göra med att när det handlar om en själv, då är det svårare, för man tycker att allt är så tröstlöst ändå. Att man liksom varken blir friskare eller mindre felbehandlad för att man fyller i ett papper och man har heller inte orken. För man måste ju vara frisk för att orka vara sjuk.

JO, en gång gjorde jag det, men då hamnade anmälan mellan stolarna och jag fick inte ens någon återkoppling efter att ha kämpat mig igenom det när jag inte var frisk och då gav jag verkligen upp. Det känns lättare att göra för någon annan och dessutom är det ju så sjukt vidrigt det som hänt att det verkligen inte får hända ännu fler gånger. Ni som vet, berätta för mig vad som händer och om det verkligen kan ändra något framledes?

Och vad är Lex Maria? En del av er skriver om IVO och en del nämner Lex Maria. Jag är total novis när det handlar om vård, så förklara för mig som om ni förklarar för en sexåring. (Jag är bra på annat, hoppas jag, är dock inte helt säker på det heller.)

 

Nu till frågorna som jag ställde i mailet, efter att ha skrivit att det inte var deras interna rutiner om fallriskbedömning som jag efterfrågade.

 

1. Finns det inga andra rutiner än det du skickade nu (vilket ju enbart var intern hantering av fallriskbedömning), dvs arbetsrutiner för specifika tillfällen som toalettbesök? Alla yrken har ju arbetsbeskrivning/arbetsrutiner, vården kan ju inte vara undantagen?
2. Är det upp till undersköterskorna att bedöma hur ett toalettbesök skall genomföras, i samråd med patienten, även om patienten är bedömd som fallriskbenägen? (Det borde ju rimligtvis vara ansvarig sjuksköterska som gör bedömningen i så fall, då det läggs ett enormt ansvar på undersköterskorna från fall till fall?)
3. Att undersköterskan i det här specifika fallet dessutom lämnade salen, för att mormor skulle larma när hon var klar. Hur går det ihop med att om något händer och patienten faller, då befinner sig i en situation där hen inte kan larma. Dels för att de möjligen inte når larmknappen efter att ha hamnat på golvet och dels för att de kan vara medvetslösa? OM det inte finns specifika rutiner för toalettbesök enligt fråga ett och om undersköterskorna gör bedömning från patient till patient enligt fråga två, hur är det då tänkt att patienten skall kunna larma om “olyckan” är framme? Det verkar helt orimligt att undersköterskorna får lov att lämna salen?
4. Förutom de avvikelserapporter som skrivs när något händer, som i det här fallet, görs något annat? Dvs, leder avvikelserapporterna till något i form av förändringar? Vad fyller avvikelserapporterna för funktion?
5. Du berättade ju dessutom att det dessvärre händer sådana här saker då och då, finns det någon statistik över hur ofta och i vilka situationer det händer? Det frågar jag av två anledningar egentligen, den ena anledningen är hur mycket som krävs för att eventuella förändringar skall komma till stånd, men även för att det ju såklart skapar merarbete i en redan överbelastad sjukvård.

 

De frågorna skickade jag, tillsammans med mer text som självklart var övertrevlig. Jag lyckades till och med avhålla mig från att skriva att deras jävla avvikelserapporter antagligen är ett hån som inte leder någonstans, och att avvikelserapporter är sådant som PostNord skriver när paket försvinner. Inte när man dödar patienter.

Här tror jag att avvikelserapporterna hamnar. Där stolen är tom och ingen alls bryr sig om dem. Det känns i alla fall så.

 

Men det här summerar ju precis det jag vill veta och behöver hjälp med. Hur har ni det där ni jobbar, oavsett om det är sjukhus, äldreboende eller korttidsboende. Det här måste ju vara något som berör all vårdpersonal över hela landet tänker jag? Och jag vill verkligen inte tro att det inte finns en enda avdelning som inte har rutiner på papper. Jag vill verkligen höra allt från er som jobbar med det.

Och bortsett från just den här avdelningen som verkligen uppförde sig som skit både före och efter mormor trillade, så har ni som arbetar inom vården och med äldre ALL min respekt.

Ni gör ett fantastiskt jobb.

Jag vet tex att två stycken som arbetade inom hemtjänsten i mormors område läser här ibland. Och anledningen till att jag vet det är för att mormor ringde mig för ett par år sedan och frågade “Bloggar du? Lasse och Anna säger att de läser din blogg och att jag är med i den ibland och att det var så de förstod att det var mitt barnbarn som bloggade när de såg mig på bild. Vad bloggar du om för något egentligen? Politik eller?”

Jag visste inte ens vad jag skulle svara och det var nog första gången jag blev riktigt mållös inför mormor. Mest för att hon till och med hade koll på vad en blogg vad. Och att hennes två favoriter dessutom läste bloggen, för det visste jag ju såklart inte heller. Att hon hade koll på Facebook visste jag ju redan. Och så visste jag ju inte riktigt vad jag skulle svara att jag bloggade OM. Om jag inte minns helt fel har jag för mig att jag lät mormor tro att jag faktiskt bloggade om politik. Ehum.

Men Anna och Lasse (och Carolina som jag inte tror jobbar kvar sedan något år tillbaka) var mormors absoluta favoriter. Ni gör verkligen ett fantastiskt jobb. För ni klarade till och med att ta er rakt in i mormors hjärta, och en del ur hemtjänsten släppte mormor inte ens in genom dörren. Något som med all säkerhet inte var deras fel, jag råkar bara ha en väldigt envis mormor. Men de mormor älskade, de älskade hon verkligen. Så mycket som jag har hört om dessa fantastiska Anna, Lasse och Carolina. Min och mammas tacksamhet vet inga gränser och jag hoppas så innerligt att ni stannar kvar här och att vi inte tappar kontakten helt.

Tack. Ni har varit underbara.

Och tack till alla för att ni orkar med mig. Om jag hade vetat hur förlösande det skulle vara att skriva när livet är skit hade jag såklart gjort det tidigare. Jag har börjat varje inlägg med att vara jättearg och jätteledsen, men någonstans i mitten har jag känt hur åtminstone det arga bara har runnit av mig.

Alltid något, sa kärringen när förstoppningen släppte.

Som jag precis skrev i en kommentar går det verkligen upp och ner och fram och tillbaka. Det är snabba vändningar vissa dagar. Imorse grät jag floder och nu är jag så arg att jag inte riktigt vet vart jag skall göra av mig. Jag gissar att det är för att begravningen kommer närmare och närmare och det är inte okay.

Apropå begravningen kan jag berätta något rart. Mormor avgudade ju mina hundar, precis som att min mamma saknar dem mer än hon saknar mig ibland, var det samma för mormor. Första frågan var alltid om hundarna skulle komma med, när vi sa att vi skulle komma och hälsa på henne, och det var inte alls lika kul om det bara var vi och inte hundarna kom med av någon anledning. Vi ser dem som våra bäbisar, mamma ser dem som barnbarn och mormor som barnbarnsbarn.

Jag vet att det finns många som tycker att det är dödslarvigt. Jag har blivit hånad för att jag kallar mig för hundmamma, men de är viktiga i vår lilla familj på mammas sida. Förut var vi tre. Jag, mamma och mormor. Nu är vi bara två helt plötsligt. Då kan man väl bara respektera och acceptera att våra lurvskallar är sjukt viktiga.

Nåväl, Liten skall i alla fall vara med på mormors begravning. Hon hade velat ha båda, men det skulle inte funka. Deras personligheter är ju väldigt olika, Liten är mer terapihund, medan Stor tycker att det är viktigt att blåsa upp sig och tala om att han är stor och stark. Var och en för sig är båda ganska enkla, men tillsammans triggar de varandra. Det gör de flesta hundar som bor ihop. Då fick det bli den lille och mycket stillsamme terapihunden och det gör mig löjligt glad att kapellet sa ja till det och att begravningsbyrån sa att de hade varit med om det ett antal gånger tidigare.

Det tycker jag är fint och jag hade aldrig kunnat gissa att vi skulle få ett så kvickt jakande när jag och mamma framförde vårt önskemål om att ha med Liten. Vi trodde nog att de skulle tycka att vi var helknäppa som ens ställde frågan. Då blev det extra fint att få reda på att vi inte var ensamma om det, och att det inte var helt ovanligt med hundar i kapellet. Sedan förstår jag ju att det inte hade gått om inte mormor valt borgerlig begravning, hade det varit en kyrkbegravning hade vi såklart inte ens ställt frågan. Men bara vetskapen att hundar får lov att vara värdefulla under en viktig ceremoni gör mig varm i hjärtat.

Tänk på mormor och hennes mattfransborste. Damm som kunde blåsa in från luften utanför om balkongdörren var öppen. Hennes soffa var inplastad de första 20 åren hon ägde den, och man fick absolut inte sitta på hennes sängöverkast om man hade byxor på sig som man varit utomhus med. Det fanns inga undantag till många fler regler än de jag räknade upp nu. Förutom de fyrbenta undantagen som blev barnbarnsbarn och det var alla lika chockade över. Personligen trodde jag att jag aldrig ens skulle få komma in i lägenheten med hundar från början. Där hade jag fel.

Stor som groda, precis efter att han har tullat ihop mormors mattfransar på en av mattorna. Det är ju bara att jämföra med mattan bredvid där fransarna ligger snyggare än min frisyr någonsin gjort.

Lurvskallarna var de enda som fick ligga i sängen, både med och utan överkast. De fick vara i sammetssoffan där plastöverdraget försvunnit flera år tidigare och de var de enda som fick ha “skor” på sig inomhus. Att de sölade ner hela köket med vatten när de drack, det var inga konstigheter alls, men jag kunde komma på mormor med att torka båda hundarna runt munnen med en servett efter att de hade ätit. Samtidigt som hon pratade med dem det snällaste hon kunde, för att förklara att “alla barn måste torka rent munnen när de har ätit”. Och varje gång vi kom dit hade hon stekt pannkakor åt dem. För hon tyckte det var så oerhört hemskt att de var tvungna att sitta under bordet när vi åt väldoftande riktig mat, och att de bara skulle sitta där och känna den goda doften utan att få något. Varje gång såg jag även när hon smusslade ner mat från sin tallrik in i munnen på hundarna.

Liten i mormors sammetsfåtölj. Täcket under mamma har inget med Liten att göra, det är för att mammas byxor varit ute. Litens rumpa sitter rätt ner på sammeten, för det förstår ju vem som helst att mammas utebyxor är värre än en rar liten hundrumpa.

I början försökte jag diskutera det där med konsekvens och tiggeri med mormor, men då fick jag onda ögat och så frågade hon alltid vad jag skulle tycka om att sitta på golvet och titta på när alla andra åt. Då lät jag det passera, för det var även underförstått att det fanns en viss risk för att jag skulle hamna på golvet utan mat och hundarna kunde få ta min plats vid bordet. Om jag inte slutade tjata om min himla konsekvens kunde det bli konsekvenser.

Hon älskade dem, de älskade henne och det känns förbaskat fint att Liten kommer vara med i kapellet när det är dags.

Som bonus har han en fantastiskt gråtvänlig päls.

Först vill jag bara berätta en sak som inte står i direkt relation till alla hemskheter, som jag bara glömde berätta om igår. Eller ja, jag tyckte kanske att det räckte med närmare 3000 ord så jag fokuserade på det som var mest viktigt. Nu skall jag berätta vad jag faktiskt gör och var jag är, för jag är helt säker på att minst en av er kommer se exakt var jag är ikväll.

Vi var ju i Norge och husbilade när allt gick åt helvete och vi fortsatte ju direkt ner med husbilen till mamma och mormor. Då i tron att allt skulle gå bra, eftersom de talade om för oss att det var en höftledsfraktur från början. När det inte gick bra alls sade vi farväl till mormor på sjukhuset (de absolut värsta jag gjort i hela mitt liv) och så lyckades vi även lösa det mest primära med begravningsbyrån och sedan fortsatte vi ner till mamma, där vi stannade i två dagar och bara pratade och pratade. På den sidan är det ju liksom bara jag, mamma och mormor. Men jag kände ända in i själen att jag varken ville eller klarade att åka hem till verkligheten, det skulle bara få mig att må ännu sämre, så vi bestämde oss för att fortsätta åka lite planlöst med husbilen. Först till Halmstad, sedan Båstad och så åkte vi till Österlen för första gången i våra liv och stannade vid Falsterbo Kanal i två nätter, Simrishamn och natten till idag spenderades i Karlskrona. Jag har sovit ytterst lite och väckt mig själv flera gånger per natt av att jag gråtskriker, men det är fortfarande tusen gånger bättre än att vara hemma. Det är vi och fyrbeningarna och just fyrbeningar har fantastisk gråtpäls.

Ikväll åkte vi över den här bron.

Och nu är vi i hällregnet på andra sidan. Om någon vill klappa världens snällaste hund kan jag tala om exakt var vi är för dig om du är hemma. Här tänker vi vara till på måndag, sedan börjar det bli dags att fejsa verkligheten och dra sig hemåt så sakteliga igen. Mycket har ju gått att lösa ändå, bara man har telefon och dator. Jag har till och med åstadkommit minnestalet till begravningen, för det skrev jag i Falsterbo.

Men nu måste jag skriva av mig igen. Två saker har hänt under dagen som har fått mig att tappa fattningen helt en gång till. Efter att jag hade skrivit här igår bestämde jag mig för att även skriva ett kortare inlägg om vad som hänt på Facebook och fick då en kommentar av en kompis i Strömstad (som för övrigt inte bara har två portugiser, de har TRE, då förstår man ju precis hur sympatiska de är). Kommentaren berättade för mig att hennes pappa hade legat på samma avdelning som mormor låg på, drygt tre veckor före mormor hamnade där, och det här låter inte klokt. Tårarna rinner igen när jag skriver det, för pappan hade trillat på toaletten, brutit lårbenet och inte heller klarat sig. Han gick bort 28 dagar före mormor, på grund av SAMMA slarv på SAMMA avdelning. Något är ju numera väldigt väldigt fel på den avdelningen och frågan är om det är personalen eller om det är de som bestämmer, min gissning ligger på en kombination av båda parter, för det var ju som sagt väldigt tydligt att något inte stämde när vi var där. Jag kan inte skaka av mig den känslan.

Men idag fick jag även svar från enhetschefen, hon som lovat att skicka över rutinerna kring fallriskpatienter.

Det HÄR fick jag i mailen. Och tills vidare döljer jag sjukhusnamn och avdelningar, men det är det enda jag dolt med den rosa rutan.

Jag har alltså fått ett underlag för HUR man bedömer fallrisk. Inte vilka rutiner som skall följas när en fallriskpatient hanteras. Eller jo, om man räknar de förbannade halksockorna, hur nu de skall hjälpa nattetid och varför det är viktigare att de får med sig halksockorna hem än vad det är att ha koll på patienterna på toaletten. Dessutom verkar ju inte fallriskpatienter på den avdelningen komma hem överhuvudtaget.

Och vad är snubbelrond? Jag tolkar det som att undersköterskorna skall kolla sal och korridor två gånger per dygn för att se så ingen råkat slå ihjäl sig?

Det var ju inte det här jag bad om, och det var inte det jag ville ha, men vem vet – även bristande rutiner kanske kan vara till hjälp. Det jag vill ha och fortfarande behöver hjälp med är ju arbetsrutiner för undersköterskorna när de hanterar fallriskpatienter. För det låter ju helt orimligt att inte det skulle finnas? Precis som många av er har skrivit, så lämnar man ingen ensam på toaletten även om man inte behöver stå precis framför toastolen i alla lägen, men ibland måste man säkert det också. Alla yrken har ju arbetsbeskrivningar, inte bara vården. Det spelar ju ingen roll om man arbetar på lagret på Ica eller om man är direktör.

Det här verkar ju vara något internt eftersom det även handlar om hur det skall registreras i sjukhusets datasystem.

Jag har såklart mailat tillbaka och återigen bett om arbetsrutiner. För oavsett vad patienten vill så måste ju rutinerna trumfa integriteten. Givetvis för patientens säkerhet, och det handlar ju om så mycket mer än toalettbesök. Hur hanterar man flytt och bäddning i sängen och till exempel när patienterna skall sitta ensamma och äta på sängkanten. Det sistnämnda har jag också funderat mycket över, för alla åt ju sin okända maträtt på salen genom att sitta på just sängkanten. Det kan inte heller vara en trygg situation, jag vet ju hur mormor sitter. Mormor är kort och når inte ner med fötterna i golvet och hon hade inte sänkt säng med allt det där som står i bedömningspappret, i hennes fall löstes det genom att ha galler på alla fyra sidor när hon låg.

Jag börjar misstänka att det inte finns rutiner på det här sjukhuset. Något som måste strida mot varje patientsäkerhetsregel som finns. Det verkar helt enkelt inte finnas någon patientsäkerhet.

När jag pratade med enhetschefen i telefon då svarade hon ju att de skrev avvikelserapporter när en “olycka” händer. Olycka my ass, det här är slarv och nonchalans. I mitt mail tillbaka till henne idag ställde jag fem frågor. Tre som hon borde kunna svara på utan att fundera och två frågor där hon kanske måste kontrollera med landstinget eller möjligen sjukhusstyrelsen.

Jag återkommer imorgon om vilka frågor det är och hur de är formulerade, för det är ju svar jag skulle vilja ha från alla som arbetar inom vården på endera sätt. Landsting spelar ju inte heller någon roll. Som det ser ut nu är det här det enda sjukhuset som inte verkar ha en enda rutin.

Min generella fråga för dagen är således; ni som jobbat och jobbar inom vården och med fallrisk, finns arbetsrutiner på papper eller är det bara något “alla vet” förutom just de som arbetar på den här avdelningen? Finns det arbetsrutiner när det gäller patientsäkerhet alls?

Alltså, jag kan inte släppa det. Min kompis pappa gick bort 28 dagar före mormor och anledningen är identisk.

Det doftar inte rosor om det här sättet att jobba, det luktar osedvanligt ruttet.