(Nu kör vi och Sofia blir förste man till rakning. Det är så rart att jag gråter för att det är fint, och så gråter jag även lite för att jag är ledsen. Men det får ni faktiskt läsa om själva. Kärlek är det i alla fall. I mängder och förbehållslös.)
Hej alla glada! Sofia heter jag och jag är Enlisailivets äldsta dotter. Hon är ju lite känd här i bloggen, och likaså familjens hundar, Sintra, Gnista och Philip (bara att söka på bloggen så hittar ni inläggen om dem) (i familjen finns mellansysterns mops Dexter också!).
Sintra var familjens första hund och hon flyttade hem till mamma och pappa 2011, två år efter att jag flyttat hemifrån, till andra sidan landet. Så typiskt, men det var också en av orsakerna till att de nu kunde skaffa sig en hund. Tillåt mig att förklara:
Jag har hela min uppväxt fått veta att jag är allergisk, och jag har självklart upplevt det själv, jag har fått hyposensibiliseringsbehandling med spruta en gång i veckan i några år och mamma och pappa har alltid fått se till att rätt allergimediciner finns hemma. Det har varit allt från damm, kvalster, olika pollen, katt, hund, smågnagare och så vidare.
Så vi har inte kunnat ha husdjur under tiden jag växte upp. Vi fick ärva ett par kaniner som vi hade utomhus i några månader tills min allergiläkare fick reda på det och meddelade att det inte var speciellt klokt, för även om vi hade speciella kläder när vi var med kaninerna så kunde de där partiklarna som framkallar allergin följa med in, sagt och gjort. Kexie och Karisma fick flytta.
Här kommer våra grannar (de går även under benämningen gränder som är en sammanslagning av orden vänner och granne = gränner!) in i bilden. Två unga tjejer som byggde sitt eget hus mitt emot oss. Byggarbetsplatsen som skulle bli deras hus (uppdelat på två lägenheter) gick under namnet ”bygget” bland grannbarnen, och vi var många som mer än gärna gick över och hjälpte till att slipa, spackla eller hålla en spik. För mig blev de här två tjejerna som två storasystrar. När så deras hus var färdigbyggt så flyttade de in där. Men buller och brak och nio katter (som sen blev elva), fyra marsvin, en majsorm, fiskar, och en Jack Russel hane vid namn ”Rasmus”.
Rasmus hade haft en tuff start i livet när olyckan var framme och han blev tuggleksak åt en ilsk hund modell större, och efter det hade han svårt med både människor och andra hundar. Han höll sig nära sin husse och matte och de räckte för honom. Fick han syn på en annan större hund så gjorde han utfall, morrade och skällde tills den var utom synhåll igen.
Jag började knacka på hos grannen och fråga om Rasmus och Rasmus matte ville gå på promenad tillsammans med mig. Det blev många promenader! Jag fick fler och fler gånger hålla i Rasmus koppel och lära mig hur jag skulle hantera Rasmus, och efter ett tag fick jag faktiskt ta ut honom helt själv. Vi utvecklade ett speciellt förhållande jag och Rasmus, och det var extremt tydligt att jag var hans utvalda människa.
Rasmus räddade mitt liv när jag gick på högstadiet, då var det många promenader. Vi gick ut i skogen och jag släppte honom lös och då satt han nära och slickade bort mina tårar när jag hade haft det jobbigt i skolan, hundar alltså <3
In i grannfamiljen flyttade det in två Salukis som Rasmus kom överens med (Så länge som de inte gick nära hans mat!) och i och med detta så hade vi tre systrar ”varsin” hund att leka, rasta och umgås med.
Så vi hade hund(ar) på ett sätt, utan att behöva ha den där tråkiga delen med att rasta hundarna i regn, snö och slask. Och så länge som jag var på utsidan och tvättade händerna efteråt så kände jag inte av Rasmus.
Jag vill minnas att jag en gång faktiskt blev väckt av Rasmus, då hade pappa fått låna Rasmus, och han hoppade gladeligen upp hos mig, jag var överlycklig för det har alltid varit en dröm för mig, att bli väckt av en hund!
Dagen då det var dags för Rasmus att somna in var skitjobbig. Jag fick lov att ha honom själv i några timmar för att säga hejdå, jag tog den finaste frukostskinkan som låg i kylskåpet och matade honom med, pussade och kramade honom så mycket jag bara kunde, den kvällen grät jag (och jag gråter när jag skriver detta nu också). (Och jag gråter när jag läser det, jättemycket, men nu skall jag backa ur bloggen igen och inte störa Sofia – förlåt, reds. fulgråtna anmärkning)
Åren gick och mina allergier fanns kvar och det fanns inte på kartan att familjen skulle skaffa en egen hund. Men så flyttade jag hemifrån och mamma, pappa och yngsta systern åkte till MyDog, sen var det kört. Pappa ringde till mig för att kolla att jag inte skulle känna mig ovälkommen hemma, och vi kom överens om att när jag skulle komma på besök så skulle de städa ur rummet jag skulle sova i ordentligt, och de skulle alltid se till att ha ”mina” allergimediciner hemma.
Sintra (Welsh Springer Spaniel) flyttade hem och vi alla föll pladask. Vi spenderade hela den sommaren på golvet eller på gräsmattan, och turades om att mysa med henne. Men i mitt bakhuvud fanns allergierna spökandes och jag vågade inte riktigt komma så nära Sintra som de andra familjemedlemmarna. Hon lärde sig faktiskt att man inte fick sitta i mitt knä, eller krulla upp sig i kanelbullepose på mitt bröst när jag låg i soffan. Hela tiden kände jag efter, och jag tror nog att om man känner efter så känner man. Och jag kände nog att jag var allergisk…
Men jag älskade Sintra, och blev ännu mer kär i lilla Gnista när hon föddes och flyttade hem till min syster.
Och vid varje besök fick jag frågan om jag kände av hundarna, och jag kände efter, och nog killade det nog lite i näsan?
Sintra vandrade över regnbågsbron, och Philip flyttade hem till mamma och pappa, och några veckor efter det genomgick jag en operation och fick spendera månaden efter den operationen hos mamma och pappa och fick chansen att lära känna Philip och Gnista på ett lite djupare sätt än om man bara är på besök en helg här och en helg där.
Så fick jag jobb på västkusten och flyttlasset gick tillbaka hem. I tid är vi nu hösten 2016. Det var en turbulent höst för hela familjen, och Gnista fick bo hos mig i 6 veckor, och vi fick bygga egna rutiner och eget förhållande, själva och tillsammans- hemma hos mig. Och nu var första gången jag kände att jag nog inte var allergisk, för nu var hon ju hemma hos mig, där inga andra hundar varit tidigare, inga stora gräsmattor på utsidan som klipps i tid och otid. Jag behövde inte ta extra allergimedicin för att Gnista bodde hos mig. Nu började jag känna att nog skulle det så småningom flytta in en liten fyrbent älskling hos mig också, jag googlade taxar, en ras jag tyckt om sen jag var liten för jag trodde Welsharna var för mycket för mig och jag kunde inte ge en sådan hund det den behövde i min lilla lägenhet.
Sen i januari i år krockade jag på väg hem från ett läkarbesök i stora staden. Lång sjukskrivning var ett faktum och då kom vårdhunden Philip till min räddning. Söndag kväll blev han utkörd till Ön av pappa eller mamma, för att vara hos mig till fredag, så fick han permission och åkte hem till mamma och pappa och så fortsatte vi tills jag började jobba så smått.
Han var en del i min rehabilitering, för fyra gånger om dagen fick jag lov att lämna soffan och vilan för att ta en lugn promenad runt huset, då var Philip med!
Och under den här tiden var jag fast. Philip är en åttaårig gubbe, som är väldig egen och har sina egenskaper, principer och vanor. Men han öppnade sig för mig, och jag för honom, och under närmare två månader utvecklade vi ett eget förhållande, som är unikt för oss, jag är den enda människa som han faktiskt går och lägger sig PÅ och gosar, älskade Plipp!
Philip hjälpte mig igenom det värsta jag varit med om, och nu var det inget snack om saken. Mitt hem och jag saknade en fyrbent älskling.
Vi pratade en del, jag och mamma och pappa och kom fram till att egentligen var ju en omplacering likt Philip det som vore toppen för mig. Bor man i lägenhet kan det vara svårt med, och med mitt jobb är det svårt att lägga tiden som behövs på att ensamträna en liten valp, och få det att passa in i cyklerna som mitt jobb går i.
Så för 2,5 vecka sedan taggade pappa mig i ett inlägg i en grupp om Welshar i Sverige, där en förtvivlad tjej kommit fram till att hon inte klarade av att ge sin hund den tid och kärlek som han behövde. Med i inlägget var de här bilderna
Hur kunde man inte bli kär?
Jag ödslade ingen tid, utan skickade direkt iväg ett meddelande till tjejen där jag berättade om vem jag var, jag berättade om min familj och om Sintra, Philip och Gnista (och alla andra welshar som vi umgås med i vår hundfamilj!) så fick hon avgöra om hennes älskling skulle passa in här. Efter en del meddelanden fram och tillbaka så undrade hon om jag ville komma och hälsa på Nike.
Så tisdagen den 30 maj packade jag in pappa, yngsta systern, Philip och Gnista i bilen och åkte till Jönköping för att hälsa på lilla Nike, en tvåårig welshkille. Med oss hade vi en tom bur, för tjejen hade gett signaler att om hundarna gick ihop och om jag fattade tycke för Nike så ville inte hon dra ut på avskedet så länge, utan han skulle få flytta med mig hem den kvällen.
Vi kom fram och jag ringde på dörren och ut kom ett litet yrväder, och jag var så kär, och lindad runt lillklon.
Vi åkte till en närliggande hundstrand där hundarna fick nosa och lära känna varandra. Vi hade redan ganska klart för oss hur Philip och Gnista skulle reagera på Nike, Philip skulle mullra och uppfostra, och Gnista skulle leka, busa och älska. Vi hade rätt, och Nike var jätteduktig på hundspråk och gjorde precis som han skulle, när Philip sa ifrån backade han, eller kastade sig på rygg och visade att han var undergiven.
Så kom frågan hur jag kände.. ja, han flyttade med mig hem den kvällen, men det var jättejobbigt att se någon ta avsked och ta det svåraste beslutet att ge upp sin älskling och lämna över honom till mig, och där stod jag överlycklig över att nu vara matte.
Sen den 30 maj är jag matte och Nike är min, och jag hans. Allting har gått jättebra och han tydde sig till mig nästan ögonblickligen.
Philip fortsätter att mullra, och är inte helt såld på pojkspolingen som flyttar in på dagiset på arbetsdagarna, men han accepterar honom, och det är ungefär så långt man kan komma med Philip!
Gnista älskar sin nya brorsa, till råga på allt mitt i höglöp, men de kommer vara BFF:s livet ut, det skiljer bara några månader mellan dem!
Nästa helg ska vi träffa Dexter, den sista av familjens hundar, Gnista har skrämt stackars Dexter så han är lite osäker på welshar, men jag tror att cool-lugna Nike kan vara terapihund för Dexters welshfobi.
Nike är redan en i familjen, en självklar del av den, och han är min – och jag hans!
Det här är min prins, och nog har det varit andra längs vägen, men jag vet inte om jag vill kalla dem för grodor, Rasmus, Naim, Bascha, Charlie, Amira, Sintra, Gnista och Philip är alla prinsar och prinsessor, men nu har jag en alldeles egen prins.
Tillsammans på denna livets väg
Vill man följa min och Nikes resa tillsammans så finns vi på instagram @sofiastensby eller @Nikethewelshie
CamillaF says:
Så fint inlägg, tack! Och visst är det så med hundar, de är våra fantastiska vänner! Är fullkomligt ägd av en liten Jack Russel tik som är så söt, charmig och rolig så man skrattar högt varje dag 🙂 5 kilo lycka!
Shigura says:
Wow! Till och med jag som absolut inte är hundmänniska sitter här med en klump i halsen! Underbart att du äntligen fått en egen prins!
Majabella says:
Våra fyrfota skyddsänglar! Jag längtar hem till Dante när jag läser din fina text Sofia. Och Victoria; jag måste ha missat anmälningsdagen, var är min rubrik?
Victoria says:
Du har ju varit tyst jättelänge, men det är klart du skall få ett par rubriker att välja mellan 🙂
I mitt huvud says:
Å, vad härligt att du kan ha din prins och inte bli allergisk! !
MissK says:
Vilken lycka att få ha en egen hund utan att bli dålig ❤️❤️
Jättefin historia som jag med blev tårögd över
MissK says:
Även min hundlängtan tarm fick känning igen efter den här historien
Men blir tyvärr ingen hund än iaf, eftersom jag skulle få dåligt samvete över att den blir ansam för mycket när jag jobbar, sen vill jag inte låsa någon annan som hundvakt
Hade mamma haft kvar vår gamla hund, hade det varit sin sak då hade hon redan haft en, men eftersom hon efter mycket om o men inte skaffade en ny hund så vill jag inte låsa henne med minnhund
Tanja says:
Åhhh. Bara ååååh! Jag älskar welshar, de är så ljuvliga! Och extra kniper det i mitt hjärta när jag läser om hur matten fick säga hej då till sin hund. Det hände mig för en del år sedan med, fick ge upp min partner in crime, min schapendoes då sjukdomen gjorde att jag var för dålig att ta hand om henne. Att skriva över henne var så enormt hjärtskärande (även om jag lånar hem henne ibland)…
Skrev dock in i kontraktet att hon vid varje födelsedag ska få en egen prinsessbakelse (Lovis har alltid haft en känslig mage, så den där bakelsen har lite varit en grej, att när man fyller så ska man iaf få en sådan). Och varje år när hon fyller år så får jag rapport om att hon fått sin tårtbit:) På tal om sjukdomar så var det en av mina rubriker, men då jag är ett riktigt måndagsexemplar och har tre sjukdomar/skador som är livslånga och påverkar livet stort är jag lite osäker på vilken du menar? Har iaf börjat skissa på mitt inlägg/T
Anette says:
åh vilket fint inlägg, hundar är nog det ljuvligaste som finns och vilken tur att du slapp allergin.
finemangskan/Heléne says:
så fint!
Husfruen says:
<3