Liten är den snällaste hunden på fyra tassar som jag känner. Han nosar försiktigt på måsbäbisar, han lägger sig alltid ner så valpar, katter och annat löst skall få nosa först och han rusar alltid upp i sin mammas knä när något är lite “farligt”. Enda gången han inte är så SNÄLL är när han kärleksbits, för även om det är kilovis med kärlek i betten så gör det ooooont. Men han är snäll, skitsnäll helt enkelt.
Så nu vet jag inte om jag skall ha lite dåligt samvete för att jag sitter här och småfnissar åt honom för att han har ett huvud som är större än hela underkroppen, svans inkluderad.
Men det ÄR ju så oerhört roligt att titta på honom. Världens minsta rumpa och vattenskalle.
Efter att ha skedat mig till sömns med Stor har jag legat med två hundar på fötterna. Och det där är något jag inte fattar eftersom jag sover med bolltäcke. De har en hel säng att välja på, men ändå väljer de det, vad jag inbillar mig, ganska obekväma bollarna? Borde inte dunbolster vara betydligt skönare?
(Åtminstone väldigt mycket skönare för mina mosade fötter om de hade valt dunbolstret *mutter*)
Sen kan det hända att Stor kanske fryser lite. Man vet inte, eftersom han flyttar på sig hela tiden.
Men han tyckte knäveck var en himla skön plats förut.
Nu ligger han ensam i farbrorfåtöljen.
Jag fascineras mest av att mina hundar inte ser ut som mina hundar längre. Det är en jätteomställning för hjärnan att gå från lurvnallebjörnar till … det här?
Humlan says:
Jag förstår att du har lite tillvänjning på det här, för det är helt olika hundar när de är lurviga pälsbollar och när de är nyklippta sammetshundar med uppstående ögonbryn.
Och den där hunden som är mittemellan är det svårt att låta bli att fnissa åt, ska han bli kvar där, i en frisyr som ser ut som en dålig lejondräkt? Fast han kanske blir lite modigare och mer självsäker om han ser ut som en lejonhane medan Stor ser ut som en lejonhona med punkiga ögonbryn …
Victoria says:
Enorm tillvänjning, varje gång. Stor är ju passiv-aggressiv och nu när han morrar kan jag inte ta honom på allvar. Alls. Och att se honom i munkorg är totalfel, eftersom min hjärna inte har hängt med i förändringen. Det är lite tryggt att Liten åtminstone ser likadan ut i ansiktet just nu, för han blir så HIMLA liten. Däremot har jag kommit på vem han ser ut som, så nu är jag ännu taskigare i mitt fniss.
Humlan says:
VEM??? 😉
maggan says:
Ååh han liknar min Riesen, som tyvärr inte finns, otroligt bedårande… är bara förnamnet
Victoria says:
Jo de blir faktiskt lite riesenretrieverliknande. De ser inte ut som portugister längre i alla fall 🙂 Och di däringa riesenschnauzarna är otroligt rara jyckar.