Men här är det den minsta av oss allihop som är någon slags katt-Gestapo. En femårig kattflicka som är av den minimala sorten och på sin höjd väger ett kilo. Liten väger 20 kilo och dyrkar marken hon går på. Han lekbiter på precis allt annat, inklusive Stor, mig och husse. Men den lilla är han så varlig med så. Och ändå går det käpprätt åt skogen för honom. I 99 fall av 100.
Mmm…men om hon ligger där och kurrar bredvid matte så ser hon ju rätt snäll ut, man kanske kan få vara med?
Jomen jag vågar faktiskt nosa lite i örat på henne. Jag är så himla modig.
Men OJ vad sur du ser ut? Jag som är så snäll så snäll *viftar hysteriskt på svansen*
En UPPERCUT! Vad är du för konstig typ? En boxarkatt? Mohammed Kattali?
Och sen lommade han iväg, med stukat självförtroende.
Vad har ni för rangordning hemma med alla tvåbeningar och fyrbeningar?
Birgit says:
Sist in och yngst tycker att alla andra ska bort…
Victoria says:
Hahaha, vill du låna katten?
Birgit says:
Vore nog en bra idé så att madame fick sig en liten näsbränna 🙂
Victoria says:
Du, det hade hon fått. De här två herrarna är jäkligt spaka när hon säger ifrån. Och då är hon ändå snäll och fräser aldrig, klappar bara till med klorna indragna men hon har dem som två våta fläckar i alla fall. Hon gör jobbet med Liten som Stor borde göra. Jag dumpar henne hos dig imorgon 😉
Birgit says:
Perfekt! Slänger ner henne i handväskan och tar med henne hem. Pepsi skulle nog bara gå undan och tycka att det är enerverande att ytterligare ett kräk kommit in. Yazza skulle också följa henne hela tiden och bli spak över att få en hurring 😉
Victoria says:
Haha ja, men det är ju inte Pepsi som skall få juling, det är ju “lilla” Y. Ett kilo katt är sjukt bra på att trycka till hundar. Liten är så jäkla försiktig att du anar inte och de är rätt bra kompisar, så länge han verkligen vet sin plats. Fantastisk hunduppfostrare i handväskformat.
Karin says:
I ordning;matte,gammal tik,husse,2 mesiga hanhundar,mina hästar och “tadaa”…grannarnas stackars katter som är jävligt välmotionerade och omkringburna på
Victoria says:
Oj. Katterna längst ner? Den chocken!
Karin says:
Yes,noll respekt för katterna,vet inte vilka som är dummast.som tur är har dom bara lyckats ta livet av en….
Victoria says:
Men va? Det borde ju vara gränsfall omöjligt? Jag har alltid varit mer rädd att katterna skall skada hundarna än tvärtom. Har du katter utan kattinstikt?
Tigerhumlan says:
År tioåriga katta tyckte det var höjden av oförskämdhet när vi införskaffade hund ett och flyttade hemifrån. I tre dagar. Sen var hon tillbaka surare än vanligt men efter några klofria hurringar hade hon visat valpen vem som var husets härskarinna. När vi sedan hade mage att skaffa ytterligare hund var måttet rågat och hon vägrar blankt befatta sig med någon av oss. Hon är fortfarande husets härskarinna, men bara efter kl 22 när byrackorna är bakom lås och bom (de sover med oss i sovrummet så klart och vi har stängd dörr) då hon kommer hon in för att äta. Annars ser vi inte skymten av henne.
Så det är nog hugget som stucket här, en massa lurviga egon som alla lyder under det högsta egot, nämligen moi 🙂
Victoria says:
Det låter som här, att jag bestämmer över fyrbeningarna alltså. Men vi gjorde samma tabbe som ni. Först hade jag två hundar, så gick den ena över regnbågsbron av ålder men syrran hennes var kvar. Då skaffade vi två kattungar, och alla djuren älskade varandra och låg alltid i ormgrop och sov. Efter ett år blev ena kattpojken överkörd, kvar var då en katt och hunden.
Jag inbillade mig att katten var ledsen som förlorat brorsan, så hon den pyttelilla på bilden fick flytta hit. Då förvandlades pojkkatten lite och började med perioder av tjurighet när han stack in till grannen och låg och trynade på deras soffa på kvällarna.
Sen gick hund nummer två över bron, och då var det ordentlig sorg på kattpojken. Efter knappt två år flyttade Stor hit och var valp. Det var droppen. Då surade han dygnet runt och brölade högljutt. Och så en vacker dag packade han sina saker och sa att han ville flytta hem till kattvakten. Nu är han sitt gamla jag igen, och avgudar sin adoptivmamma.
Tydligen kan även katter bli stora och sura och flytta hemifrån. Jag saknar honom som fan, men det viktigaste är att han trivs med livet.
Tigerhumlan says:
Sant sant. Så länge de mår bra får man vara nöjd. Kattan vi har flyttade hit på eget bevåg när det blev för mycket stoj i förra huset. De försökte med allt men hon protesterade med allsköns kattskit i sängarna så till slut gav de upp och hon fick lov att flytta. Sen levde hon lycklig hör tills undertecknad gjorde entré och det dök upp två puckon. Men så länge hon inte flyttat helt känns det ok, ibland lyckas jag fånga in henne och kelar lite. Hon är iaf nästan tio.
Victoria says:
De är lustiga djur di däringa katterna. Snacka om långsinta 😉
Blåklinten says:
Här är det jag som är nr 1. Dom andra kommer på plats 10 typ.
Victoria says:
Oj. Hur bär du dig åt? Kan man hyra dig för familjeuppfostran? Jag försöker med management by fear, men det funkar sådär 😉
-ME- says:
Här umgås det…ojämnt.
Herre i huset är katten E. En tvättäkta slåssvante hämtad på katthemmet efter 1½ år på gatan. Det den gossen inte vet om streetfighting är inte värt att veta. Möjligen kan man på hans öron ana att grannkatten är nästan jämnstark. Men grannkatten har behövt uppsöka doktor efter mötena, det har aldrig E behövt. E står över alla andra levande varelser här. Sen kommer jag.
Ingen utom jag muckar med E. Särskilt inte hunden M. Han kan sitta och gråta hejdlöst på övervåningen för att E heeeeelt av en sluuuump råkat sätta sig precis mitt på första trappsteget, då törs inte M gå förbi. Och E ser och hör iiiiingenting. Alls. Vet ingen som ser så oskyldig ut som han i det läget.
Så har vi lilla grå S. Hon är den kattigaste katten. Hunden älskar henne. Hon är elegant svalt inställd till honom, men låter honom vara förtjust. Blir han för närgången hoppar hon in i spireabusken och ligger och gungar i mitten tills han gläfst sig hes.
Och sen lilla svarta S, som är min 40-årspresent till mig själv, söt som ett litet lakritstroll. Hon är dökär i hunden och hånglar gärna upp honom tills han rodnar av hennes närgångenhet. Hon kan sno hans säng och han tvättar henne i öronen. Men det är grå S han egentligen älskar.
Victoria says:
Hahaha och den stora förloraren är hunden. Som vanligt. Och katterna är så jävla medvetna om vilken makt de har.
Det enda som smäller högre i ett hus med hanhundar är möjligen en löptik. Men det är tveksamt?
-ME- says:
Söta M är dessutom knipsad sen i somras, så han står i särklass lägst på rangskalan. Strax under kaninerna skulle jag tro. Definitivt under hönsen, för även om han skulle vilja våga leka med dem, så blir han så till sig att han ser i kors och inte vet vilken tass som går före vilken. När han är i säkerhet utanför hönsnätet slänger han sig ner med framvagnen först för att få dem att leka, men de bara tittar på honom om ens det. Arma hund. Ingen rang alls.
Victoria says:
Men lilla raringen. Helt ranglös och under hönsen, det är ju nästan tveksamt om han är hund 😉