Världsklass på hemlighetsöverraskningar

I två veckor har jag och Céline fiffilurat med överraskning för ömma modern Johanna när hon fyller år imorgon och i två veckor har vi varit lika bra som dubbelspioner på att hålla helgen hemlig. Kinesisk tortyr, stickor under naglarna eller erbjudanden om miljoners miljarder pengar har ens rubbat oss. Planering i lönndom och inte ett ljud över våra vänliga läppar. Vi har dessutom bara gett små hotfulla ledtrådar till Johanna.

I förrgår satt vi i bilen på väg hem från butikens skoevent och gav lite fler ledtrådar. Eller ja, inte direkt ledtrådar alls egentligen. Vi sa att hon inte fick ha med sig dator och telefon, något som förorsakade ett gallskrik och höll på att förorsaka en dubbel saltomortalkrock mitt i rusningstrafik.

INTE tänkbart. Johanna var beredd att ställa in hela födelsedagsfirandet och låta mig och Céline åka själv. Johanna utan telefon är som Ivanhoe utan svärd. Och häst.

Stämningen i bilen blev lite tryckt medan diskussionerna gick vilda. Vi sa nej och Johanna sa JO och till slut sa Céline från baksätet:

– Men MAMMA. Du kommer bara jobba och så kommer du skriva hashtag Yasuragi hela … <djup inandning där man kunde höra på hela andetaget att herregudihimmelen kan vi ha sådan tur att mamma hörde fel>

Näe. Hon hörde inte fel. Hon hörde precis varenda bokstav. Varpå det kom ett uppgivet högljutt, lite ironiskt och överdrivet tillkämpat från baksätet igen:

– Ooops. ÖÖÖÖÖÖVERRASKNIIIIING?

Vi har varit tysta så himla länge. Genomtänkt tysta. Bara kommunicerat via sms när mamman har varit hemma och per telefon när mamman inte varit hemma. Sedan sket det sig på målsnöret kan man säga.

Det betyder att jag kan berätta det i bloggen med. Vi skall bo på Yasuragi från lördag till söndag och det skall bli fantastiskt mysigt. Ingen av oss har varit där och vet vad vi har att förvänta oss. Den enda av oss som läst Sarenbrandts deckare om Yasuragi är jag, och det är det enda jag vet om stället. Jag vet även att dresscode är morgonrock vilket är orimligt underhållande. Snacka om opretentiöst när ingen har sina vanliga kläder och man inte ens kan gissa sig till om personerna där egentligen är punkare eller kostymnissar egentligen.

Men nu ser vi fram emot det allihop. Johanna har fått begränsad telefontid under helgen enbart för att hon fyller år och nu skall vi gå ut och äta pre-födelsedagsmiddag.

Givetvis iklädd klänning, men imorgon blir det morgonrock för hela slanten.

Någon som varit där?

 

Sköna maj …

… är så välkommen så.

I vanliga fall målar jag ju naglarna gröna varje vår, och efter traditionsenlig målning brukar värmen komma (tillbaka). Det har inte blivit någon målning än i år, däremot har det blivit några klänningar. Och skor (herregud som maken kommer hata mig nu eftersom han aldrig kommer förstå varför man behöver mer än ett par foppatofflor) (och jag förstår mig inte på makadam). 

Nu har jag bestämt att klänningar är det nya gröna. Det ligger möjligen sju stycken i min väska. Som jag skall visa eftersom glädjen över klänningarna är på topp trots att magen är i botten.

Den här kräver dock att få visas först. 


Man kanske bara kan strunta i att jag visar stödstrumpan och att jag har en lite onaturlig ansiktsfärg efter att ha försökt laga ond mage genom att ligga i badkaret.

De resterande sex kommer. Eller så kan ni bara gå in och titta under kategorin klänningar hos Plain Vanilla. Flamingos och spets kommer vara min melodi i sommar.

Skorna då. Det här tar emot. Meeeen såatteh. De passar till alla klänningarna i alla fall.


Så. Ja. Nu vet ni hur jag kommer se ut fram till september i alla fall.

Lite bedagad med dödssnygga outfits.

Nu kan vi alltså ta vädret tack på förhand.

Och om någon säger något säger jag bara traktor.

Kort varsel för en snabbis i Stockholm?

Uppdatering: Straffet för noll framförhållning (pga tid över som inte skulle vara tid över) rasade magen. Det blir med andra ord en hemmakväll med ingen mat och ett bulkpack Omeprazol. 

Hörni. Skall vi hitta på något nästa gång jag kommer till hufvudstaden som faktiskt är planerat? Skulle det vara kul? 

_________________

Jag får ju ofta (nåja) skäll för att jag inte planerar i förväg och säger till när jag kommer till motvalls kust. Det tar jag på mig och medger, jag har varit värdelös på det.

Den här gången sa jag inte heller något eftersom det är fullt schema. Men! Ikväll. En lucka uppenbarade sig som en skänk från ovan.

Ikväll tänker jag gå till Cadierbaren på Grand Hotel med mina kompisar Johanna och Céline. Vid åttatiden.


Även den här gången är jag medveten om exakt hur kort varsel det är.

Men om någon vill, vågar och har möjlighet? Har ni lust att komma dit?

Med det här lovar jag att planera, förbereda och tala om i god tid nästa gång. 

Deal?

Mina nya kompisar

Rosemunde, Julia, Katja och Vaquero.

Det där med att hinna med nummer två på listan var ju kul. Om man bortser från att det är taskigt att mobba ut någon och inte ta med alla hem.

Det var skokväll hos Plain Vanilla och tjejerna bakom skomärket af Klingberg var där med ALLA sina skomodeller.


Ge mig styrka att motstå osv osv.

Åk dit och kolla på modellerna. Katja och Julia blev mina nya bästisar. Funderade även på Marit en stund, men vi klickade inte riktigt.

Skorna har alltså tjejnamn. Ifall man trodde att jag pratade om något annat.

Redan i Fredrikshamn bestämde jag ju mig för att bli klänningtjej. För att rätt formad klänning döljer … tillräckligt mycket för att jag skall känna mig fin. Rosemunde var fantastisk, så även flamingona som jag envisas med att kalla pelikaner. 

Särskilt med lite hjälp. Jag måste bara besluta mig för vilken trosa som är sexigast undertill. Maken kanske kan lägga in veto här, han gillar ju klänning/kjol och högklackat.


Den till höger har, som alla Spanx, ett jätteelastiskt hål i grenen 

Om nu det är till någon hjälp?

Mitt primära användningsområde har inte så mycket med det att göra, jag vill bara att de skall göra magen mer fast. Hålet är väldigt sekundärt.

Imorgon skall jag berätta hur det går till när somliga avslöjar Johannas överraskningsfödelsedagshelg.

Det är faktiskt lättare att avslöja det än man kan tro.

Åtta månader sedan jag gjorde det bästa i mitt liv

Om man nu bara ser till det materiella, även om jag inte riktigt tycker att det här går att klassa som materiellt. Jag vet inte riktigt vilken kategori det faller under, mer än att jag spontant vill utropa att det banne mig är det bästa jag gjort. Och vi har inte pratat om det särskilt mycket i bloggen heller, mer än att jag berättade när jag faktiskt gjorde det sådär lite i föribifarten och sa att jag skulle återkomma med utvärdering.

Sedan glömde jag uppdatera. Ända till jag kom på det idag, eftersom det är exakt åtta månader sedan just idag.

Vi pratar botox. Mot migrän. Trots min relativt höga ålder är jag tämligen rynkfri, givetvis extra rynkfri i pannan. Hade jag haft valkar i pannan eller bara någon enstaka rynka hade det ju varit en solklar bonus. Icke då. Mina rynkor sitter på ställen där man inte sprutar botox mot just migrän. Dessvärre.

Jag fick migrän i väldigt vuxen ålder, det kom i samband med att jag fick dubbelseende och det tog ett tag för mig att lägga ihop ett och ett. Mina ögonmuskler havererade ju under en båtsemester utan att jag riktigt noterade det. Att jag siktade två båtar istället för en var inget jag reagerade över. Däremot hade jag konstant och vidrig huvudvärk hela semestern. Migrän såklart, men det var ju inte min första tanke när jag aldrig hade haft det tidigare. Den semestern går nog till historieböckerna som den sämsta (hittills åtminstone). En dag utan huvudvärk och sedan tre dagar i rad med vad som kändes som en spik bakom vänsterögat och elak person som hamrade oavbrutet. Och inget hjälpte, inte vanliga huvudvärkstabletter och inte ovanliga heller.

Det var tre vidriga veckor med en dag huvudvärksfri och tre dagar däckad, wash, rinse and repeat.

Sedan kom vi hem, jag satte mig i bilen och körde ut på tvåfilig väg enbart för att upptäcka att jag inte hade en susning om bilarna låg bredvid mig eller framför mig.

Då dog jag skrämseldöden. Först tre veckor med spik i skallen och sedan ett dubbelseende som gjorde att det bara var att vända vid första bästa ställe och köra hemåt med ett öga stängt.

Hjärntumör, det var min första tanke. Andra tanken var stroke. Tredje tanken var att oavsett vad det var så skulle jag först bli blind och sedan dö. Jag har aldrig varit så snabb på att ta mig först till optiker och sedan till vårdcentralen.

Optikern var inte ett dugg förvånad, han visste tydligen att jag hade en dold skelning. Han hade bara råkat glömma vara övertydlig när han talade om det för mig eftersom jag lyssnar så dåligt. För, vid närmare eftertanke så visste jag nog att jag hade börjat med lite exter som att stänga ena ögat när jag kollade på tv när jag var trött. En tv blev två och det är ju lite irriterande. Men jag trodde inte det hade med ögonen att göra, mest bara tröttheten och att det var så för alla. Som att vara full liksom. Ser man dubbelt om man är full hjälper det ju jättemycket att stänga ena ögat.

I alla fall. Efter ett år av noll bilkörning och tusen utredningar fick jag till slut mina första glasögon som gjorde att jag såg precis som vanligt på långt håll samt singular av allt istället för plural. Men jag blev inte av med migränen, den hade bestämt sig för att stanna.

Under det året, och ett par år efter det styrde migränen mitt liv. Helt och hållet. Vad jag än blev bjuden på eller vad som än planerades, oavsett om det var en shoppingtur på stan eller ett tandläkarbesök var jag alltid och utan undantag tvungen att braska för “ja, det gör vi, om jag inte får migrän”.

Inget roligt alls.

Efter något år började det pratas om att botox funkade mot migrän. Till och med min läkare sa det. Men jag var skeptisk och ville inte, botox var ju sådant de höll på med i Hollywoodfruar och dessutom lät det skitläskigt och nästan livsfarligt. Faktiskt farligare och jobbigare än migrän.

I fyra år levde jag med en migrän som styrde allt jag gjorde och jag kunde aldrig planera något med bestämdhet. Trots bra mediciner. För medicinen tog bort det onda men gjorde mig så trött att jag ändå inte kunde göra något. Visserligen var det cirka tusen gånger bättre att vara trött utan migrän än inte trött med migrän.

För åtta månader sedan provade jag. Jag var så nervös att jag hade armsvett.

För åtta månader sedan hade jag även mitt sista (peppar peppar, kastar salt på svart katt under stegen) migränanfall.

Inte nog med det. Jag får inte huvudvärk alls längre. Inte ens spänningshuvudvärk. Baksmälla kan jag dessvärre inte verifiera om det funkar mot eftersom jag inte dricker alkohol. Men för min del räcker det med att slippa migrän och den eviga spänningshuvudvärken man får av att alltför ofta sitta med axlarna vid örsnibbarna.

En gång under de här åtta månaderna har jag fått känningar. Hade det varit före botoxens inträde i mitt liv hade jag snortat en hundring direkt (Zomig Nasal) för att mota Olle i grind, men den här gången gjorde jag inte det. Förvånat väntade jag ut det för att se vad som skulle hända och inget hände. Jag fick känningarna och sedan hände inget mer.

Jag skulle kunna (om jag hade varit minsta lilla musikalisk) skriva lovsånger.

Ode till Botox.

Det funkar inte på alla, men det funkar på de flesta. Eftersom jag gnisslar tänder sätter jag även i käkmuskeln också, för att slippa spänningarna där med.

Det är värt att testa. Det är värt att tjata på sin läkare, för det går genom den vanliga sjukvården och skall inte kosta mer än ett vanligt läkarbesök.

Och som straff för min åtta månader sena utvärdering kommer jag antagligen vakna med migrän imorgon.

Men då lovar jag att tala om det.

Nu skall jag fortsätta sura på SJ som inte skrev på hemsidan att tågen var försenade för att det var något fel.

Jösses så irriterad jag är.