Jag kommer tydligen aldrig just hem. För nu har jag den här utsikten.
Gissa slutdestination?
En stressig och mysig vecka senare
Är det dags att packa väskorna och ta tåget tillbaka till rätt kust för att pussa hundnosar igen. Kanske lite på makens nos med.
När man kommer hit känns det som om man har eoner av tid framför sig, när veckan har gått vet man inte var den tagit vägen. Det är magiskt tragiskt. Jag har inte drösvis med favoritmänniskor, men de här två är jag oändligt tacksam över. Ju äldre jag blir, desto mer rädd är jag om de vänner jag har.
Medan jag packar och kämpar med att inte glömma något kan väl ni kila in till Helene Hogengård och svara på en väldigt viktig trosfråga?
Om ni gör det lovar jag att åstadkomma ett par hundra ord på tåget (typiskt oklart om det är ett hot eller löfte?).
Kanske fler om det står brinnande tåg i Skövde, eller om vi har motvind?
Tryck HÄR för att komma till Helenes trosor.
Nu. Packa. Det tråkigaste som finns.
Tiden springer fort
När man har mycket att göra.
Då hinner man inte sätta sig i lugn och ro och skriva.
I fredags tittade vi på Let’s Dance och somnade tanttidigt, Johanna har jobbat som en galning, mer galet än vanligt den här veckan. Igår hade jag och Celine myslördag medan Johanna jobbade. Sedan åt vi. Äta bör man annars dör man. Kvällen avslutades före 22.00 i soffan framför en film. Jag sov mot ena armstödet, Johanna mot det andra, medan dottern var fånigt pigg i mitten.
Idag var däremot arbetarna ute på arbetarnas dag och det var magiskt. Ljumma vindar och Östersjövatten. Dottern var på Gröna Lund.
Men det får ni titta på Instagram om ni vill se, för jag har instagrammat kronologiskt hela dagen. Fler inlägg på en dag än vad jag har åstadkommit det senaste kvartalet.
Om det finns något slags pris för Instagram-Raket borde jag få det efter dagens insats.
Snart återgår vi till ordinarie program.
Men först skall tant sova.
Jag hoppas att ni har haft en fantastisk helg och en fantastisk dag.
En sådan här energikick förtjänar alla.
En gång sa Granntanten
Att Johanna skulle vara snygg till och med iklädd tehuva.
Jag är den första att hålla med.
Ursäkta kvaliteten på fotot. Digital zoom på telefon är ingen höjdare, men motivet är omedvetet vackert.
Nu är ju inte snyggheten det jag gillar mest med Johanna, utan snarare det som sitter innanför pannbenet. Hon är en varm människa. Dessutom tycker jag att det är oerhört vackert att vara familjekär, oavsett om det handlar om en moster, dotter eller kusin på långt håll. Det finns något slags kärleksfullt superlim i människor med den, lite svårförklarade, känslan. Mejkar det sense?
Människor som Anders Bering Breivik, Helge Fossmo, John Ausonius och Svartenbrandt, alla ytterligheter och dokumenterade psykopater naturligtvis, har inte den där trofastheten till någon. Om de skulle gynnas av en situation som kräver offer skulle de strunta om offret var deras egen mamma eller en främling. Ingen empati, ingen självinsikt, skadad självbild och total hänsynslöshet.
De dragen finns ju till viss del hos alla. Vi har både fula och fina sidor. Men om det finns värme och den där familjekänslan som är så himla svår att sätta fingret på, då kan man vara tämligen förvissad om att personligheten är vacker på riktigt. Även med tehuva.
Just idag är även jag ganska glad i mig själv. Räpan på axeln är tyst och jag är ensam “hemma”. Allt som krävdes var lite hårfärg och ett par himla fina vårstövlar med gärdsgårdsfeeling.
Ursäkta dryg uppsyn. Jag passar däremot inte riktigt på bild.
Nu vet jag att det är en smula motsägelsefullt att dynga ut ett foto här och sedan säga att jag inte har något som helst behov av att visa mig för någon annan. Men jag menar det. Jag hade varit lika glad om jag hade suttit bortom all ära och redlighet på torpet. Det är riktigt kul att tycka att man är fin i håret och att de nya indianstövlarna står i hallen oavsett om man sitter i skogen eller hänger i en kristallkrona.
Det kanske låter förmätet?
Då får det vara det. Den känslan, en solig fredag i april, lugn myskväll på schemat med två av mina bästa människor är oslagbar.
Livet lirar rätt oschysst och utan regler i allmänhet så den här synnerheten är riktigt fin.
Det är FREDAG. Och jag önskar er en glad sådan. Med eller utan mockastövlar.
Två dagar känns som en vecka
Och inte på ett dåligt sätt. Mer att det har varit fullt ös medvetslös. Igår gick jag omkring hela eftermiddagen och trodde att det var idag. Ännu fler tidsresor.
I korta drag så jag inte får mer skäll. Igår eftermiddag blev jag och Celine hämtade av Kicki Husfruen för att åka på modevisningen.
Fantastiskt trevlig butik det där. Jobbigt snygga saker. Det skulle kunna hända att ett par mycket efterlängtade och förhandsbokade mockastövlar åkte med hem. Men det var så mycket folk att jag som vanligt tappade både fattningen och minnet och missade att fota nästan allt. Vi mötte upp med Sanna på plats och de lyckades åtminstone fastna i kanten på filmen. Tror jag.
Sedan åkte vi hem och stensov.
I förmiddags Facetajmade jag med make och väldigt söt hund när de låg i sängen. Då värkte det lite i mitt hjärta.
Eller kanske ganska mycket. Knepigt det där med “distance make a heart grow fonder” och sen går det alltid över fem minuter efter hemkomstpuss igen och humöret är återställt.
Under tiden färgade jag håret pastellgrått och regnbågsfärgat och jag är löjligt nöjd.
Trots dubbelhaka.
Jag förstår inte hur tiden kan rusa iväg så här. Men den gör det.
Väskan har jag inte ens packat upp än, för jag har inte haft tid.
Med lite tur hinner jag packa upp innan det är dags att dra söderöver igen?