Det låter nästan omöjligt eftersom dygnet bara har 24 timmar, men maken har spenderat ännu mer tid i ladan på sistone. Antagligen för att den blev så fin efter Den Stora Rensningen han och styvfar gjorde. Samlar-Maken hade aldrig klarat upp det utan en svärfar som pekade med hela handen i en vecka. Han hade möjligen kommit igenom en låda eller två, inte slängt en enda sak utan suttit och rullat krokig spik mellan tumme och pekfinger och sagt “men det kan vara bra att ha vid <insert valfritt hittepå här> så den sparar jag”. 

Samma man som tycker jag har för mycket skor har alltså en lada på 8 x 4 meter med SAKER. Och ett helt källarplan i stan.

Har jag ens berättat att jag hittade någon slags truck med långgafflar sist jag kollade? 

Vem vet, han kanske skall ha något slags tullager, det är ju ändå ganska nära till Norge.

Eller så har det varit lite kämpigt för maken med. Ingen sol på evigheter, 50 nyanser av grått och när det är lite dystert löser makar det på makars vis. En del män handslipar 30 kvadrat parkett eller spikar taklister. Andra mörkar truckköp. Plötsligt är mitt samvete vitt som snö. Jag shoppar inte om jag inte är munter, inte minsta lilla pinal. Eller ja, jag humörshoppar inte överhuvudtaget, men absolut inte om livet är oskönt. Det betyder att maken leder med hästlängder och jag egentligen är svinförbannad för jag hade hellre velat byta båt. Just båten är en krångligt lång historia och jag lovar att berätta om det en annan dag. Lite mer sömn och återhämtning och maken kommer få briserande bomb istället för fru.

I vilket fall som helst är det ganska ensamt och enformigt när maken har varit i ladan dygnet runt så jag har åkt till mamma ett par gånger. Ett par gånger med bara Liten och en gång med båda lurvarna.

Fyrbeningarna har glömt att de har varit både stadshundar och förortshundar och blivit bondhundar på heltid. 

Liten kan inte bajsa om han har koppel, för han måste ha minst hundra meter mellan publik och toalett. Den stora lurven jobbar på att klia bort halsbandet. Hos ömma modern måste man ha koppel för de bor i ett alldeles vanligt villaområde med grannar. Här hemma finns det bara granar och en del tallar.

Hos mamma är chansen stor att man ser både människor, hundar och bilar genom alla fönster, men särskilt spännande utsikt är det genom fönstret i vardagsrummet. Har man riktig tur kan man skymta grannflickan som är en lagotto på åtta månader.

Hemma händer just inget alls. Här kan man lugnt stänga av öronen och knappt lyssna efter smällande bildörrar om någon av oss utfört något slags ärende. Helt värdelösa vakthundar på hemmaplan, men de kan åtminstone bajsa i fred.

Mammas grannar har däremot inte särskilt stort existensberättigande. De får inte ens ställa bilen på den egna parkeringsplatsen utan påföljder.

Hemma sover de på ryggstödet till soffan eftersom det står mot en vägg/fönster. Mamma har ingen vägg alls bakom soffan.

Utsikten är däremot formidabel om än lite obekväm.

Då kliver man ner och vilar ena ögat lite. I en ställning tvåbeningarna tycker ser väldigt obekväm ut. Men kan man inte släppa fönstret så kan man inte.

Eftersom det är Kod Röd hela dagarna hos mamman får man ju inga hundlurar alls. En vanlig dag på hemmaplan sover ju fyrbeningarna mer än halva dagen och hela natten, hos mamma blir det inte mer än en stulen minut ett par gånger om dagen. Är det inte fönstret som behöver vaktas måste man ju följa fötterna på sin mattemormor. De vet ju vem som kan tänkas öppna kylskåpet och kanske (ofta) ta fram en liten prinskorv eller en bit leverpastej.

De har fullt schema helt enkelt.

Och då är det extra mysigt att gå och lägga sig. Liten är kvällstrött även när han får vila under dagen, vilket betyder att allt efter 22.00 är långt efter läggdags hos mamma.

Och jag kanske är alldeles för gammal för att sova i samma säng som mamma, men det gör jag ändå, för det tycker jag om.

Varje gång jag är hos mamma utan lagvigd tar vi gästrummet som sällan används för där finns dubbelsäng. Då behöver inga hundar ha bekymmer över var de skall välja att sova, som här, där mamma är stora skeden, Liten är lilla skeden och jag ligger bredvid. Ibland händer det även när maken är med. Mamma varken fiser eller snarkar som han gör och det går inte att komma ifrån att det är behagligt hemtrevligt att sova med sin mamma trots att man är medelålders.

Det är väl ungefär det som hänt medan jag satt i vinkelvolten och ville bita av mig armen. Jag har varit hos mamma och blivit omhändertagen.

Sedan kanske jag bör tillägga att hon gärna skulle vilja att vi hälsade på igen dagen efter vi åker hem igen. Jag vet såklart att det är för att hon älskar sina pälsbarnbarn mest i hela världen, även om hon säger att det är mig hon längtar efter.

Sådana vita lögner är ju helt okay för jag älskar ju också pälsbäbisarna mest i världen även om jag älskar mamma också.

Det borde vara dags snart igen, jag måste bara beta av några fler “måste göra – har inte gjort” på listan. Sedan tror jag att enda ressällskapet blir Liten och så lämnar vi husse och truck åt sitt öde. De kan stå i ladan och skämmas.

Men det kan väl inte bara vara jag som fortfarande längtar efter mamma när jag mår dåligt? Alldeles oavsett om det är en förkylning eller kronisk smärta?

Please say it isn’t so?

(Sedan kan man ju alltid åka under förevändningen att hundarna behöver påminnas om koppel och stadsträning. Men egentligen handlar det bara om längtan.)

Älskade lurvskallar. Nu skall jag i alla fall ta med den lille trötte upp och sova. Jag tittade på Andra Chansen för första gången i livet och det var ju så uselt att jag blev helt matt.

Bra sömnpiller åtminstone. Även om han den där Anton (hette han så?) var väldigt söt.