Jag är sjåkkad. Husbonden fällde inte en tår när jag viftade farväl, auf wiedersehen, goodbye. Helt oförklarligt.
Nu tror jag att han springer runt på kontoret och gör score-tecknet i ren glädjefnatt.
Mest kanske för att han får tillbaka sin del av soffan (ja, lite hybris).
Och här sitter jag med mitt nya beroende.
Och tycker att det suger att säga hejdå.
Jag är så oerhört mycket bättre på att säga hej.
Nu, mot nya äventyr.
Tro mig. Det erkännandet sitter jävligt långt inne. Men med en gnutta självinsikt vet jag ju att jag suger på att packa.
Hur mycket har jag använt ur min väska som väger närmare ett ton? Ptja, en tröja, jeansen jag åkte i, ett par av bootsen som fick åka med och sparkdräkten. Mest sparkdräkten faktiskt. Nu har jag packat ur ett par jeans och donerat till bättre behövande rövar, men istället kämpat med att knöla ner en Ikeakasse med inköp. Jag kan lätt vara borta en månad till utan att få klädbrist eller behöva tvätta.
Nästa gång åker jag med enbart en datorväska där onepiecen får plats, och kreditkortet. I alla fall nästa gång jag åker hit.
När talibanen kom hem från fotbollen förut och fick syn på mig i soffan utbrast hon:
– Ooooooj! Hej! Och oj! Jag har aldrig sett dig sitta i vår soffa i vanliga kläder. Varför har du inte onepiecen på dig, du skall väl inte åka hem?
Charmigt.
Sen kom Mona hem och sa:
– Men vafaaaan, gå och byt om (till onepiece alltså), sådär kan du ju inte se ut. Varför går du omkring sådär? Det är ju svinobekvämt!
Det är i det läget man vet att ens mellannamn är fäschon, och att man gör ett sjusärdeles intryck.
Eller så känner man sig bara väldigt hemma och lite adopterad.
Jomensåatte vi åkte till PV för att shoppa lite. Men det råkade vara lite trassligt för “Mållgan” med kassaterminalen.
Den rätt igenom tekniskt handikappade Mona klev in och tog över, tryckte på någon slags deleteknapp medan jag backade fyra steg.
Och så raderade hon hela klabbet. Då ställde vi henne lite i skamvrån.
Där hon fick ringa Johanna och skämmas lite.
Men det löste sig.
Inte för att jag har hybris på något sätt, men det var antagligen rätt bra att jag var med.
Jo. Lite hybris har jag.
När man måste sitta kvar i bilen alldeles ensam utanför Bromma Blocks.
För jag fick inte följa med in. Och då undrar man om Mona har snackat ihop sig med maken och köpstopp.
Men det ser ju för all del rätt trevligt ut på utsidan.
Vad är väl en bal på slottet?
Bloggen (inte jag alltså) ligger på operationsbordet just nu. För att amputera vissa delar, transplantera andra och bara få lite omsorg.
För att den skall vara skinande ny när det är dags för Hollywoodfruarna.
Den hamnade på akuten för en timma sen, åkte in på operation direkt, och jag har redan abstinens.
Ni överger mig väl inte?
Den kommer alltså vara mer och mindre svajig fram till programstart. Inte synas alls, eller bara se konstig ut, under tiden. Så mycket är alltså SHF värt.
Det känns stort.