Category: Klimakteriekossan

Jag tog faktiskt cirka en miljon foton i Danmark och det är mycket som är bra i Danmark, men inte internätet.

Extra obra är det på färjan. Då är det satellitnät som kostar skjortan, byxorna och lite till och dessutom funkar det inte särskilt bra. Med andra ord har jag i princip varit helt ouppkopplad i två dagar. Inga konstigheter om det inte hade varit för att jag faktiskt hade massor att förmedla.

I alla fall. Nu tycker jag faktiskt att jag har blivit orimligt duktig på instagram. Särskilt som jag har varit så korkat motvillig innan. Men nu, ungefär hundra år efter alla andra, har jag upptäckt att det är rätt käckt ändå.  Jag misstänker att tidigare töntig motvilja enbart har berott på att det känns textbegränsande och lite … jamen opersonligt?

Jag är en tönt. Så enkelt är det.

Medan jag går igenom fotona från helgens barn- och badhotell vill jag be om en sak. För att vi faktiskt känner varandra här allihop, trots att ni vet mer om mig än vice versa. Ni känner dessutom varandra (och kapar mitt kommentarsfält ganska ofta).

Kan inte jag få följa er på instagram då? Jag följer väldigt få, vilket gör min feed ganska fattig.

En del följer jag redan, men problemet med instagram är ju att man ofta heter något helt annat när man kommenterar mot vad man heter där. Väldigt förvirrande. Jag heter samma. Inte lika förvirrande.

Kommentera med användarnamn så jag har några kompisar på instagram? Snälla? Tack på förhand och allt det där?

Om ni är skithemliga på instagram, men ändå är okay med att jag följer kan ni väl maila på vic@fitterbittan.se

// Tjej på 46 vintrar söker brevvänner

När man har mycket att göra.

Då hinner man inte sätta sig i lugn och ro och skriva.

I fredags tittade vi på Let’s Dance och somnade tanttidigt, Johanna har jobbat som en galning, mer galet än vanligt den här veckan. Igår hade jag och Celine myslördag medan Johanna jobbade. Sedan åt vi. Äta bör man annars dör man. Kvällen avslutades före 22.00 i soffan framför en film. Jag sov mot ena armstödet, Johanna mot det andra, medan dottern var fånigt pigg i mitten.

Idag var däremot arbetarna ute på arbetarnas dag och det var magiskt. Ljumma vindar och Östersjövatten. Dottern var på Gröna Lund.

Men det får ni titta på Instagram om ni vill se, för jag har instagrammat kronologiskt hela dagen. Fler inlägg på en dag än vad jag har åstadkommit det senaste kvartalet.

Om det finns något slags pris för Instagram-Raket borde jag få det efter dagens insats.

Snart återgår vi till ordinarie program.

Men först skall tant sova.

Jag hoppas att ni har haft en fantastisk helg och en fantastisk dag.

En sådan här energikick förtjänar alla.

Att Johanna skulle vara snygg till och med iklädd tehuva.

Jag är den första att hålla med.

Ursäkta kvaliteten på fotot. Digital zoom på telefon är ingen höjdare, men motivet är omedvetet vackert.

Nu är ju inte snyggheten det jag gillar mest med Johanna, utan snarare det som sitter innanför pannbenet. Hon är en varm människa. Dessutom tycker jag att det är oerhört vackert att vara familjekär, oavsett om det handlar om en moster, dotter eller kusin på långt håll. Det finns något slags kärleksfullt superlim i människor med den, lite svårförklarade, känslan. Mejkar det sense?

Människor som Anders Bering Breivik, Helge Fossmo, John Ausonius och Svartenbrandt, alla ytterligheter och dokumenterade psykopater naturligtvis, har inte den där trofastheten till någon. Om de skulle gynnas av en situation som kräver offer skulle de strunta om offret var deras egen mamma eller en främling. Ingen empati, ingen självinsikt, skadad självbild och total hänsynslöshet.

De dragen finns ju till viss del hos alla. Vi har både fula och fina sidor. Men om det finns värme och den där familjekänslan som är så himla svår att sätta fingret på, då kan man vara tämligen förvissad om att personligheten är vacker på riktigt. Även med tehuva.

Just idag är även jag ganska glad i mig själv. Räpan på axeln är tyst och jag är ensam “hemma”. Allt som krävdes var lite hårfärg och ett par himla fina vårstövlar med gärdsgårdsfeeling.

Ursäkta dryg uppsyn. Jag passar däremot inte riktigt på bild.

Nu vet jag att det är en smula motsägelsefullt att dynga ut ett foto här och sedan säga att jag inte har något som helst behov av att visa mig för någon annan. Men jag menar det. Jag hade varit lika glad om jag hade suttit bortom all ära och redlighet på torpet. Det är riktigt kul att tycka att man är fin i håret och att de nya indianstövlarna står i hallen oavsett om man sitter i skogen eller hänger i en kristallkrona.

Det kanske låter förmätet?

Då får det vara det. Den känslan, en solig fredag i april, lugn myskväll på schemat med två av mina bästa människor är oslagbar.

Livet lirar rätt oschysst och utan regler i allmänhet så den här synnerheten är riktigt fin.

Det är FREDAG. Och jag önskar er en glad sådan. Med eller utan mockastövlar.