Category: Klimakteriekossan

Och 2018 går härmed till handlingarna som det värsta året jag kan minnas. Jag lovade att skriva i både upp- och nedgång och eftersom jag tyckte det var ganska skönt så fortsätter jag helt enkelt. Det blir en snabbis idag. En riktig snabbis med mina mått mätt, men jag återkommer såklart.

Ni vet ju att jag hade två tikar tidigare och de flickorna hade jag med mitt ex.

Den grå flickan överst hette Penny och den nedre svartisen hette Flash och de var precis lika älskade som Stor och Liten. Jag tror till och med att det är första gången de får vara med på bild i bloggen, för min själ gråter när jag ser dem.

Tibbeflickorna var ungefär ett och två år när mitt ex kom in i mitt liv och han tog över fröken Penny. Hon släppte mig som en varm plåt utan grytlappar när han klev in i hennes liv och de dyrkade varandra.

Mitt ex och jag hade en fin separation, vi bråkade inte och vi samsades om hundarna. De var vår prioritering. Vi hade delad vårdnad i intervaller på två veckor och det var liksom självklart. Penny dog ett och ett halv år före Flash, när jag inte var där och jag hann heller inte ner i tid, för jag var på båtsemester när Pennys livmoder brast och jag fick sitta i telefon med exet och vi hade fem minuter på oss att fatta beslut om akut operation eller att låta henne somna in. Hon var 16 år, det hade varit ren egoism från min sida att låta henne gå igenom en operation, men jag klarar fortfarande inte riktigt att tänka på det heller utan att tårarna sprutar på mig. Hon dog utan mig. Jag var inte där. Jag har inte förlåtit mig själv för det än. För jag var inte där.

Exet träffade en ny kvinna och fick barn, en liten kille som nu är åtta år. Trots att hundarna inte finns mer höll vi kontakten. Vi åt någon lunch ibland, men efter vår flytt blev det telefonsamtal enbart. För fem år sedan fick jag ett telefonsamtal ingen alls vill ha, han berättade att han hade fått en fullkomligt vidrig sorts hjärntumör som, trots att han var nyopererad när han ringde, aldrig skulle försvinna. Även om de fick bort hela tumören vid varje operation skulle den här sorten göra att hjärncellerna hela tiden återskapade och omvandlades till nya tumörer. Då vet man att det inte finns något att göra, för till slut finns det ingen hjärna kvar, bara tumörer.

Tre operationer med efterföljande behandlingar hann han med, och efter varje operation handlade det bara om att hålla tummar och tår för att han skulle vara sig själv och ha kvar så många funktioner som möjligt. Han förlorade inget alls under någon operation utan åkte alltid hem oroväckande snabbt efter operation, helt normal igen. Det mest fascinerande är att han inte en enda gång under de här fem åren ens haft vanlig huvudvärk och behövt ta en Alvedon.

Jag pratade med honom tidigt i somras, för att jag ville att han skulle ta med familjen och komma till Strömstad under sommaren, då var han okay, men för första gången lät han lite trött. Något han sa berodde på cytostatika och lite andra mediciner de bytt ut.

Igår eftermiddag somnade han in, för alltid och evigt och en del av mitt hjärta brast. Vi levde ihop i tolv år, det går inte att förhindra att hjärtat brister.

Jag grät mig igenom kvällen och större delen av natten, idag har jag fått mer svar efter att ha pratat med hans syster, vissa svar hjälper medan andra bara gör ondare.

Det var den 12:e oktober igår. Den 12:e september somnade min mormor in och jag sade adjö till henne. Där emellan har det hänt andra saker som varit tuffa, men som inte är min sak att skriva om. Året började ju till och med med ett dödsfall i familjen.

Just nu har jag bara en enda önskan. Kära 2018, du har verkligen varit ett praktarsle på så många vis. Det finns inte överdrivet många fina minnen från i år, och det har hänt alldeles för mycket skit. Jag vill inte mer och jag vet att även om man orkar nästan hur mycket som helst för att man måste, så vill jag INTE orka mer. Jag vill inte vara mer ledsen eller sörja mer. Eller ens bara gå och bekymra mig över skit som egentligen skulle gå att kontrollera om man bara hade velat kontrollera det. När det gäller mig själv och mina egna problem skulle jag ödmjukt uppskatta ett litet break bara. Om jag inte kan få det, då önskar jag bara att alla andra kan få lov att vara friska och ha hälsan.

Älskade Penny och Flash. Ta hand om husse när han kommer på andra sidan Regnbågsbron. Han kommer behöva er.

Men din son borde fått ha kvar sin pappa på jorden mycket längre. Mycket mycket längre.

Det här suger verkligen träballe på riktigt nu.

Med tanke på att jag åkte i måndags och inte visar livstecken förrän idag. Om man man räknar filmen på Instagram igår och det gör man ju såklart. Mest för att Liten var den mest exemplariska golfhunden i världen och jag är inte ett dugg partisk.

Men det var coolt att se själv, alla dessa gånger Liten varit med morfar på golfbanan när det inte varit säsong, och igår få gå sina första hela 18 hål när det var smockfullt med folk på banan tack vare SUPERVÄRMEN som alltid kommer strax innan RÖVBALLEKYLAN. Dessutom gick han lös hela tiden och…ja…uppförde sig faktiskt exemplariskt. För han var inte ens överdrivet intresserad av mig och mamma när vi överraskade dem någonstans mot slutet. Visst pussades han och blev jätteglad med hela svansen, men när första intrycket hade gått över såg han mest bekymrad ut. Tänk om vi skulle tjyva med honom hem innan de hade gått klart alla hål, gjort de viktiga sakerna i klubbhuset och annat som golfare med golfhundar gör? Jag vet alltså inte, jag bara utgår ifrån att de gör viktiga saker eftersom det såg ut så?

Kronologin då, som vi skulle fortsätta med. Att det inte blev i måndags, det visste jag ju eftersom jag skulle göra saker och sitta i bil hela dagen och sedan vara jättetrött när jag väl landade sent hos ömma modern. Det är dock inget försvar för tisdag, onsdag och torsdag, men tydligen var jag strängt upptagen.

Först kan jag berätta vad jag faktiskt gjorde i måndags innan vi gör en jätteskutt bakåt i tiden. Ni vet ju redan att jag hade längtat efter mamma och att mamma hade längtat efter mig och att jag bara ville bli lite omhändertagen. Det enda jag skulle göra hemma innan jag kunde åka neråt var att vänta in ett paket med lakan jag hade köpt till mamman och när telefonen talade om att det var dags att hämta dem gjorde jag precis det och sedan rullade jag mot Trollhättan.

Medan jag väntade på nämnda sms funderade jag på en sak angående längtandet efter mamman och att hänga med henne i ett par dagar. Allt kändes ju väldigt positivt, som brukligt när jag vet att vi skall vara här ett tag, förutom en enda sak och det är själva nattsömnen. Den är ju kass som den är och här blir den extra dålig för att jag och mamma alltid sover i samma säng, vilket betyder att mamma lämnar sin alldeles nya och fantastiska säng för att gå ner med mig i gästrummets dubbelsäng. En säng som är så obekväm att jag gissar att inte ens fångarna på Hall har det så dåligt ens när de är isolerade. Och jag är van vid Tempur sedan tio år tillbaka, att ligga på träbräda helt frivilligt då är ju helkorkat. Av oss båda, eftersom mamma fick Tempur i 70-årspresent av oss och helt plötsligt har börjat sova för första gången på 30 år.

Det är kärlek med andra ord. Båda lämnar sina sängar för att sova sämre än seriemördare, enbart för att vara tillsammans.

Än värre kändes det den här gången eftersom lakanen jag hade med mig var sidenlakan till mamman, likadana som jag själv har och som jag numera varmt rekommenderar och vurmar för efter ett år. Det kändes taskigt att mammas upplevelse med egna lakan skulle bli i fängelsesängen, och jag hade givetvis med mig mina.

Medan jag väntade på meddelandet om att de fanns att hämta kollade jag på Jysks hemsida, vi har en fusktempurvariant av deras madrass i husbilen och de är helt okay. Mer än helt okay faktiskt. Inget jag skulle klara att sova i 365 eller 366 nätter per år, men när jag är här.

Jag hade dubbeltur, först visade det sig vara typ madrassdagar på Jysk och halva priset på deras bästa madrasser och sedan fanns det två på lager i hemstaden. Utan att sanktionera med mamman åkte jag förbi och köpte de två madrasser som fanns. Och så köpte jag givetvis mysmadrasser till Liten. Det är viktigt med rättvisa. Och så köpte jag kuddar på Sova. Det har tagit tid att uppfostra mamman att kvantitet och kvalitet är vitt skilda begrepp, men nu är hon med i matchen. Bättre en perfekt tempurkudde under huvudet än tio skitkuddar och nackspärr.

Det var det enda vi orkade när vi kom hit, att kasta ut britsmadrasserna och lägga på de nya, sedan bädda med nya lakanen åt mamma och Liten. Där var jag lite avundsjuk, det medger jag, mina lakan var inte ens nytvättade så där hon fick en totalupplevelse fick jag nöja mig med inte ens hälften.

KOLLA! Eller ja, egentligen skulle ni känna, men det blir svårt. Vi tävlade oss nästan i säng och det var precis som det såg ut att vara, som att sova på ett slott och vara en Disneyprinsessa. Prins Liten hälsar och bugar och säger att även han är mycket mycket nöjd med krullet han fick att sova på.

Just det. Jag ser såklart ett bonustips. De grå kuddarna uppe på sängen, som både jag och mamma haft i kanske ett år, före det hade jag en större variant, men jag tror nästan jag trivs bättre med den här. En kudde att ha mellan benen, jag har min från knän till fötter och det har gjort susen för mina 90-åriga morgonfötter, nu är fötterna kanske ungefär bara 75 år. Mamma har sin likadant, men där är åldern på fötterna mer oklar. Hon har ju inte samma problem som jag har med morgonfötter eftersom det är ytterligare en “käck” fibrogrej. I vilket fall som helst är det en fantastisk kudde om man är en sidosovare som inte vill ha benen på varandra på natten och det gör mindre ont på morgonen.

Enda nackdelen med att jag nu har påbörjat Operation Omgörning av gästrummet och att det nu då finns en sjukt bekväm säng där, det är ju att det blir svårare att åka hem. Beroende på humör då såklart. Men annars brukar det vara dags att dra hemöver när ryggen protesterar högljutt. Det kan ta tid nu. Eventuellt är det här ett avskedsbrev till maken? Eller mer ett “oklart när jag kommer, men kanske om ett halvår-brev”?

Nä, jag kommer inte flytta hit. Än. För jag står inte ut med tapeterna anno 1983 i gästrummet. Men när jag har bytt ut tapeterna kanske jag inte åker hem? Tror ni maken märker skillnad på en vecka eller ett halvår?

Men ja. Nu gör vi ett kronologiskt jätteskutt bakåt. Vi får blanda och ge ett tag framöver helt enkelt.

I början av juli när sommaren fortfarande var magisk och jag möjligen hade börjat spotta upp mig litegrann bestämde vi oss för att åka till stugan på ön med ett par kamrater och deras familjer. För ovanlighetens skull blev det planerad husbil för oss till ön istället för båt som vi brukar ta med oss och sova på. Det skulle visa sig vara praktiskt. Det är generellt praktiskt att ha med sig sitt eget sovrum till ön för att allt skall slippa gå på varandra.

Medan maken fixade och packade husbilen hemmavid åkte jag till stan för att kolla om jag kunde gulla till mig en SUP någonstans. Ni vet en sådan där Stand Up Paddle Board som blev extrempoppis här i somras? Ena familjen hade letat i varenda affär i lilla staden plus i varenda grannkommun, men de var slutsålda exakt överallt. Och även jag var dödssugen på att testa, tanken var ju att jag skulle öva lite balans och med tanke på värmen i både vattnet och luften skulle det ju inte göra något alls om jag tappade just balansen på en sådan för jag skulle ju ändå bada. Kanske inte så ofta som det antagligen skulle bli stående på en sådan, men ändå bada ganska mycket.

Jag hade kollat en båtbutik på nätet där det såg ut att finnas, en båtbutik som dessutom ligger mitt i stan, dit skulle jag och gulla till mig en SUP och efter det skulle jag möta upp familjerna för att de skulle kunna köra efter mig till stugan på ön. Ingen GPS i världen hittar nämligen dit och en vägbeskrivning som låter “sväng vänster där det är en hög med grus och en gammal skylt där det står toaletter, sväng sedan höger vid ett valfritt träd där ni kommer mellan trädet och närmsta husvagn, sedan höger igen så snabbt som möjligt och där någonstans bör det vara en öppning i staketet som består av något som liknar en tvättlina, fast grön …”

Det funkar inte med en sådan vägbeskrivning helt enkelt. Ingen hittar dit med vägbeskrivning. De få gånger vi provat har gäster vintertid hamnat i vattnet och gäster sommartid brukar stanna på stranden och faktiskt se huset. Däremot hittar de aldrig rätt träd och öppningen i den gröna tvättlinan. Så dåligt?

Jag parkerade i alla fall min helt vanliga bil alldeles utanför båtbutiken, med hundar i men med luftkonditioneringen på. Det betydde även att jag stod precis utanför en uteservering och där man egentligen inte får stå, men man får smyga sig lite så när man bor i lilla staden. För det är bara parkeringsförbud sommartid. Så vi inte stör turisterna. Men jag skyndade verkligen ihjäl mig eftersom jag hade just hundar i bilen och för att kunna ha luftkonditioneringen på var jag tvungen att ha bilen på och därmed upplåst. Minst tre anledningar att verkligen verkligen skynda ihjäl sig.

Efter att ha rusat in i butiken och fått hjälp med en gång konstaterade ägaren direkt att han inte hade någon på lager, men han kunde fixa en så en kompis till honom kunde ta med den upp till stan redan dagen efter. Jag tackade, neg och betalade, gav honom mitt telefonnummer och sedan rusade jag ut igen. Då kanske det hade gått tre minuter. Eller rentav bara två.

När jag kom ut ur butiken stod kanske 25 personer runt bilen, hundarna skällde som om de blev misshandlade och min första tanke var att de 25 personerna såg väldigt barska ut, kanske hade hundarna börjat skälla direkt och stört dem i två till tre minuter medan de åt på uteserveringen?

Mina första ord var därmed väldigt trevliga, för jag sa bara att om alla kunde tänka sig att flytta på sig så skulle hundarna sluta skälla direkt och så sa bad jag om någon slags ursäkt för att vi kanske hade stört, men eftersom de fortfarande såg så barska ut kan det hända att jag lade till “…men att de kanske hade överlevt lite hundskall i ett par minuter blandat med allt annat gapande och skrikande i hamnen från både barn, fyllhundar, måsar och andra ljud”. Det är sällan tyst i hamnen en eftermiddag i juli. Om man nu hade planerat en stillsam middag, tänkte jag.

Då blev mannen närmast bilens förarsäte där Stor stod och skällde helt Ernst-Hugo Järegårdsk när han skådespelade som bäst. Precis som EH vrålade han nedlåtande åt mig så spottet yrde; “ETT PARRRRRR MINUTERRRRRRR?” *yrande spott på alla R* “JAG HARRRRRR VITTNEN PÅ ATT DU VARRRRRR BORRRRRRTA I MINST EN HALVTIMMA, NÄSTAN EN TIMMA”. 

Vid det laget hade han börjat yra spott även på S:en.

Som vi vet är mitt tålamod med dumma och elaka turister exakt minus, det var 35 grader varmt och jag längtade bara till ön för att bada. Där kom jag och var glad över SUP:en enbart för att råka på en välkomstkommitté som var en lynchmobb. Gubben talade om, igen, hur länge jag varit borta, att de hade tänkt krossa rutorna och att jag var en djurplågare.

Alltså jag orkar inte ens. Så jag sa dumma saker till gubbskrället, satte mig i bilen och åkte för att möta upp familjerna utan vägbeskrivning. Det är en fantastiskt god tanke om nu folk verkligen börjar våga göra saker när hundar sitter i bil på sommaren. Eller bara generellt rädda djur, inte bara de som står i bil på sommaren. Ingen är gladare än jag. Men då måste man kanske ha koll på dels tid och så hade det varit extra praktiskt om de hade lyssnat och hört att bilen var på. Då är ju oddsen betydligt lägre att luftkonditioneringen också är på, för annars är det ju lite meningslöst att låta bilen stå både på och olåst?

Nåja, det ena ledde till något annat. Eftersom Stor är passiv aggressiv är han ju rädd. Det är ju enda anledningen till att han blir så otroligt skällgalen. När vi kom fram till de väntande familjerna stod Stor fortfarande (det var ju bara typ 50 meter) och skällde som en galning precis bakom mig i förarsätet och rakt i örat på mig. Så jag stoppade bara bak handen för att puffa lite på honom för att slippa bli döv. Givetvis stoppar jag handen RAKT in i munnen på Stor och det är ju ganska lätt att räkna ut att en hund som skäller, där har munnen ungefär samma rörelsemönster som om de bits i luften. Så DET hände. Övertänderna träffade insidan av min hand, närmare bestämt hörntanden träffade mitt i senan på insidan tummen. Den där delen av handen som ser ut som ett kycklinglår. Undertänderna träffade utsidan av handen.

Insidan av tumkycklinglåret gick verkligen sönder och det rann blod ur handen på mig, utsidan fick inte ens ett blåmärke. Men insidan gjorde ju så satans perkele ont att jag dog inombords och det enda jag kunde tänka var att det var fredag eftermiddag/tidig kväll, jag var tvungen att köra vägbeskrivning och oavsett allt så har vi ingen som helst jour i stan på kvällar och helger, det fanns alltså ingenstans att åka med min stackars hand ändå, så vi packade in den i servetter och körde till stugan. Älskade stuga och älskade ö.

Precis så här fint väder var det och precis den som maken står på är en SUP.

När vi kom dit ringde maken 1177 som bara bekräftade det vi redan visste och det är skrämmande. Allt i stan var såklart stängt, det enda som var öppet på fredag kväll var det vanliga sjukhuset i Trollhättan och dit hänvisade de mig. Man är ju verkligen supersugen på att åka bil i tio mil EN väg och sedan vänta i typ ett dygn pga oprioriterad sökning enbart för en stelkrampspruta. Men det var vad 1177 sa på riktigt. Att jag inte borde vänta och att jag isåfall väntade på egen risk. Högst oklart vems risk jag annars skulle vänta på? Personligen tycker jag att det är lite lite skandal att de faktiskt tyckte att jag skulle åka och ta upp en plats även om ingen hade prioriterat mig. De har väl tillräckligt att göra på sjukhusens akutmottagningar ändå?

Så givetvis åkte jag inte eftersom det ändå var på min risk. Har man hund har man alltid klorhexidin hemma. Jag tvättade det och fick hjälp att tejpa. För nu kommer idiotin i lilla stadens icke existerande akutsjukvård. Vanliga vardagar dagtid är det såklart vårdcentralerna som gäller, kvällstid är det akuten i Trollhättan. Dagtid helg är det vårdcentralen i grannkommunen och kvällstid helg är det skuten Trollhättan igen. Att det ligger ett finfint sjukhus på norska sidan lite drygt en mil från stan, det kan inte kommunerna komma överens om. Trots att norrmännen använder våra faciliteter (HAH) hela tiden. Det vore mest rimligt i min värld. Dessutom väldigt enkelt att köpa in tjänsten då sjukvården är statlig i Norge.

Jag bestämde mig i alla fall för att härda ut till dagen efter och då åka till grannkommunen för att få stelkrampspruta och lite snyggare plåster. Maken till virrig vårdcentral. En läkare och en undersköterska kom in i mitt rum varannan gång och jag minns inte vem som gjorde vad, men det skrapades och skars och gjorde mest ont och när jag till slut fick gå därifrån med ett nytt plåster och ett recept på antibiotika var jag jätteglad. Halvvägs tillbaka till ön blev jag mindre glad eftersom jag kom på att de hade glömt ge mig sprutan, men jag åkte inte tillbaka utan insåg att det nog var klokast att gå till min vårdcentral på måndagen.

Då ringde de från båtbutiken och talade om att SUP:en fanns att hämta.

Ibland skall man absolut inte köpa en lott. De här dagarna var inga lottdagar. Men maken hämtade brädan och njöt av vädret. Alla njöt av vädret, så även jag, från min favorithängmatta.

Alltså vädret. Sommaren. Underbarheten. De fortfarande kritvita benen i hängmattan.

Sedan började det synas att vi var fler familjer där och det såg ut som det gjorde när jag var liten och yngre.

Två extrahundar hade vi också. Extra hundar är också extra härligt. Den som nästan inte syns var dessutom bara tre månader när vi var där.

Jag försökte bada på lite olika sätt, men när till och med sotartejp och dubbla plastpåsar inte funkade, då blev jag less.

Sedan blev jag JÄTTELESS. På måndagen åkte jag till vårdcentralen för att få sprutan, då blev jag kollad med lite prov. Bland annat sänkan. Som visade sig vara urusel och då blev det sjuktransport till ortopedakuten på NÄL där jag blev kvar i 16 timmar och jag blir helt matt bara av att tänka på det. Min asfinurliga plan att slippa det på fredagen genom att bara strunta i det och istället då gå till grannkommunens vårdcentral på lördagen gjorde att jag istället fick gå totalt fyra gånger. Där då en gång tog 16 timmar. Fiffigt värre, sa Bill.

Stor hade råkade göra hål i tumsenan, jag fick något som hette typ mjukgips och första veckan hade jag så ont att jag ville gnaga av mig armen i axelhöjd.

Planen var BAD och SUP i två veckor. Det blev ju inte riktigt så. Men jag fick titta på när maken badade och han var snäll och paddlade runt mig på SUP:en i alla fall.

Men jag fick vara på ön i två veckor, det var härligt. Det var tusen gånger härligare att vara gipsad på ön än att vara gipsad hemma. Däremot är det synnerligen opraktiskt med ont på fler ställen än de jag redan har, då tappar jag helt koll och kontroll över det jag kämpar med att lära mig, något slags mönster på skoven.

Och så visade jag mamma kamratfamiljen detaljerna på vår strand. Man tänker inte på det, men jag älskar vår strand just för detaljerna ingen ser. Halva stranden är sand, medan halva är bäbysnäckor.

Kolla det minililla musselskalet till vänster? Bredvid ligger drösvis med millimetersmå spiralsnäckor och annat pyttigt.

Jag ÄLSKAR att sitta och dra händerna (handen den här gången) genom småsnäckorna och försöka få upp så många små och hela som möjligt. Hur många tänker på om ni har en sådan strand eller om ni har sand?

Och nu har jag inget gips längre. Däremot har jag en jättestor knöl där det hände något med senan och knölen blir bara större och större. Dessutom gör den fortfarande sjukt ont, ondare ju större den blir. Det är skumt, men jag har varit duktig och kollat så sänkan är bra och jag inte går med infektion i kroppen. Men det hade varit trevligt att veta varför senan fortsätter bråka.

Å andra sidan borde jag inte fundera så mycket över det och bara någon gång lära mig att om något kan gå åt skogen så går det åt skogen. Efter 48 år borde jag verkligen ha lärt mig det. Jag är bara så evinnerligt trött på det. Någon som har något senigt förslag?

3236 ord senare är det snart läggdags.

Undrar om det verkligen skulle bli lika långa inlägg om jag skrev oftare eller om det bara är lika bra att skita helt i att blogga och publicera en bok direkt?

Hoppas ni får det lika varmt imorgon som det sägs bli här. Until tomorrow – igen.

Efter ungefär tusen ord, där jag berättade om hur vi fick äta upp vår mallighet i somras för att vi inte har gjort så mycket annat än att prata om hur jävla preppade vi är ifall kriget eller krisen kommer så lyckas jag radera varenda litet ord. Med pannan. För jag somnade tydligen lite medan jag skrev och vaknade när telefonen landade i pannan och då var det helt tomt på bloggbladet förutom ett litet ensamt “p”. P som i panna eller pannskott? Eller PANIK.

Där får man välja helt fritt, eftersom jag numera vet att det inte finns någon ångra-knapp i appen. Pilutta mig för att jag var glad över att appen hade slutat bråka med mig och jag kunde skriva igen. Å andra sidan kanske man inte kan begära att appen skall ha kontroll på IDIOTI.

Nu vet ni det med. Det finns ingen ångra-knapp i bloggappen. Däremot hade jag kanske kunnat rädda texten om jag inte fått just panik, tryckt bort precis allt och rusat ner till datorn med förhoppningen att det låg en autosave där. Det gjorde det inte.

Om ni vill veta hur man inte skall göra efter att bokstavligt talat ha skallat bort ett halvt inlägg så kan jag skicka länken till supportdelen. Som jag upptäckte för sent.

Det betyder att jag skall sura och sova nu.

Imorgon skall jag ta den lilla hunden under armen och åka till mormor för att hämta mamma. Mamma har varit där hela dagen och skall sova där inatt för att ta hand om bouppteckningen imorgon bitti och det hördes att hon var i behov av att bli hämtad. Jag hade inte klarat att bo ensam ett dygn i mormors lägenhet utan att bryta ihop, men vi är bra på olika saker.

Men nu längtar jag efter min mamma. Vi har inte setts sedan begravningen och jag tror att det är ömsesidigt. Nä, jag vet att det är det. Vi behöver nog varandra i ett par dagar nu.

Om man bortser från att jag är en idiot så kan jag berätta att vår dag varit bättre än mammas, för vi har varit på böljan den blå hela dagen och vi började med att fika med tre portugiser och deras människoslavar. De tre portisarna gillar ju vatten så man brukar hitta dem på en ö där de tränar vattenapport som de tävlar i.

Stor och Liten fick stanna hemma och fikagästernas tre portisar fick bära sig åt precis som de ville på båten. Vår båt är ju trots allt väldigt hundvänlig.

Nåja, de fick bära sig åt nästan som de ville.

För det där ser inte särskilt frivilligt ut.

Stor och Liten sa att det var gränsfall djurplågeri när vi berättade för dem efter hemkomst.

Blicken. Den säger allt.

Just det, herrn på den bilden är farbror till Liten. Det är kul. Alla våra hundar är ganska nära släkt med varandra. Och det finns såklart fler foton och det finns alltid mer att skriva, men nu vågar jag inte mer.

Två pannskallar är helt klart två för många.

Jag återkommer imorgon när jag har slutat köra Västra Götaland runt och lugnt landat hos ömma modern.

// P? (Förbannade jävla skit)

För det är ju så mycket jag missat att meddela under sommaren. Jag minns med exakthet när jag brakade ihop och minns jag inte helt fel lät allt som vanligt här på bloggen. Ända till det inte lät något alls och det tror jag var dagen före midsommarafton. Dessutom är jag tydligen för lat för att kolla vad jag skrev.

Jag är åtminstone helt säker på att det var i samband med midsommarhelgen och jag var så himla glad över att ömma moder och styvfadern skulle komma hit och extra glad var jag över att min plastbror hade ringt och frågat om han och en kompis kunde låna lägenheten i stan över helgen för att byta scen från Göteborg till en stad han aldrig varit i. Det är ju en del av familjen som är sällsynta på bloggen och i mitt liv numera. Tråkigt nog. Men helgpendlandet och sedermera flytten till den lilla staden tog livet av många relationer. Just den här plastbrodern har varit enormt saknad eftersom vi var sjukt tajta från det att mamma och styvfadern blev ett par. Då var ynglingen bara elva år, och jag var inte så mycket äldre då det bara skiljer tre år mellan oss.

Jag har alltså tre plastbröder som är styvfaderns söner. En är tre år äldre, en lika gammal och den lille är tre år yngre. Och vi har börjat hitta varandra igen. Extra fint var det när äldsta plastbroderns yngsta (en av de yngsta iaf – de är tvillingar) dotter tog studenten och bjöd dit oss och vi var där. Hans äldsta dotter som är född 1990 är mitt första gudbarn och hon och hennes tre år yngre syrra var jättemycket med mig ända till de kom upp i övre tonåren och det blev som det blev. Jag har inte varit Guds bästa gudmor efter det, för att uttrycka sig milt.

Nu kom alltså en hel hoper nya människor in i livet och därmed bloggen. Och jag var SÅ glad över att inte bara fira midsommar med mamma och styvfar, utan även lilla älskade plastbrorsan med kompis.

Då kom känningarna. Ni som vet ni vet. När man fortfarande inte riktigt vet om man kommer ta sig igenom det eller om man brakar helt pga smärtor.

Jag tog mig igenom helgen med ett nödrop. När det var dags för mamman och styvfadern att lämna oss på måndag eftermiddag satt jag bara i soffan och grät för att jag hade kört slut på mig och nu visste jag att jag skulle få sota för det med. Och det fick jag, vilket märktes på tystnaden här om inte annat. I juli någon gång började jag spotta upp mig igen, men en olycka kommer sällan ensam. Mer om det senare eller imorgon, för att inte överdriva antalet ord. Som jag såklart kommer göra ändå, vem försöker jag lura?

Någon gång i slutet av juni, när jag var som sämst och hjärnan helt hade checkat ut, kom maken in och såg så skamsen ut att jag allra minst trodde att han skulle erkänna en drös otroheter och begära skilsmässa. Det skulle han inte, däremot skulle han erkänna att han hade budat på en gammal ointressant amerikansk bil på auktion och möjligen glömt tala om det. Eftersom jag känner honom vet jag ju såklart att han inte alls hade glömt det, för en av maken sämre livsmotton är “det är lättare att be om förlåtelse än tillåtelse”.

Dessutom trodde han inte att han skulle vinna auktionen då han lagt ett skambud långt under reservationspris. Men han hade tur. Eller otur. Det beror lite på vem man frågar.

Pang, tjoff och BAM, dagen efter stod ytterligare en bil på vår gård. Den här.

En drömbil påstods det. Därom tvistar vi fortfarande. Men fästmanssoffan, eller vad det nu kan tänkas heta, är för all del lite rar.

Vi åkte till och med på en bilträff i Falkenberg med den och just det var väl inte riktigt min grej. Det var stort, det var brötigt och det stod hundratals bilar med ägare på en gigantisk åker någonstans i skogen. Av alla konstiga nymodigheter han släpar hem är den här den jag känner minst för. Och bilträffar … ja vad kan man säga? Ullaredsshoppare på tv framstår som rena rama Nobelpristagare i jämförelse.

Idag tog vi pärlan för att åka till Norge och fira styvmoderlig födelsedag på restaurang.

Man kan väl säga så här; solglasögonen med tillhörande Elvispolisonger som han köpte i Las Vegas kunde inte matchat bättre.

Och hela Drøbak hörde vår glada tuta som spelar lite olika melodier.

Men det var en bra dag med fantastisk mat, så jag klagar inte.

Inte just idag i alla fall.

Vad tycker ni, skall vi gå igenom sommaren lite kronologiskt ungefär som jag har gjort nu? Eller lever ni hellre lyckligt ovetande?

För jag blev så orimligt glad över att det (kanske?) går att blogga från telefonen igen. Sedan jag kom tillbaka igen och allt har varit sorgligt och sörja, har jag varit tvungen att böka med att blogga från en dator. Något jag har hatat, för telefonen har varit mitt bloggredskap i flera år. Trots mina textväggar har jag föredragit telefonen och nu tror jag att appen har slutat krångla.

Nu skall jag berätta något fint, som såklart har med mormor att göra, eftersom jag tydligen inte är riktigt redo att släppa ut något annat än. Och för att jag är så jävla ledsen och tänker på henne cirka tusen gånger per dag.

Det här är fint och även lite skumt, men absolut mest fint.

Först kan jag ju berätta att jag och mamma redan har börjat dona med mormors saker, något som för all del inte är särskilt fysiskt betungande eftersom mormor var motsatsen till hamster och har döstödat sedan hon var typ 60 år. Dessutom är det ju bara jag och mamma på den sidan och mormors vilja var att jag och mamma skall dela lika på allt, något som faktiskt känns lite galet från min sida. Mamma är ju ändå bröstarvinge, förstår ni hur jag menar med känslan?

Å andra sidan accepterar jag det, mest för att både jag och mamma alltid vetat om det.

Eftersom jag har mammas vigselring från äktenskapet med pappa frågade jag mamma om hon var okay med att jag fick mormors förlovnings- och vigselring. Det var mamma mer än okay med, dels för att hon förstod tanken med det och dels för att det fanns ett finger över till mormors ringar och de kommer därmed bli använda hela tiden. Precis som mormor hade dem jämt. Men än så länge är det konstigt att se dem på mitt finger, de som suttit på mormor så länge jag kan minnas.

Det känns fint, men fel. Jag lägger ju dessutom in en extra betydelse i mina ringar som vi fortfarande inte pratat om. I en av mina ringar står namnen på mina älskade tibbetikar, i en annan står ett budskap till mig själv för den köpte jag när jag blev friskförklarad efter att de opererade bort nästippen på mig. Ringarna ovanför respektive knoge med namnen på Stor och Liten kräver ingen direkt förklaring gissar jag. Och jag tar aaaaaldrig av mig dem. Nej, det var ljug, jag tar av knogringarna när jag duschar för att inte de skall trasslas in i håret och trilla av. Mina ringar är det enda verkligt viktiga av allt materiellt jag äger och kring dem finns mängder av egenpåhittat skrock. Så mycket att jag inte ens skulle våga tala om det för en terapeut.

Nu har jag då lagt till två, både skrock och ringar.

Och joho, man kan visst blanda gult guld och vitt guld.

Jag skulle dock vilja fråga mormor hur de kom fram till allt det sirliga mönstret, för de är verkligen snirkliga.

Lite Sagan om Ringen? Och nu kan jag inte fråga.

Nu kan vi dessutom börja ta den där rubriken jag satte på inlägget med en stor nypa salt. Som vanligt. Jag är verkligen helt värdelös på att fatta mig kort och att hålla mig till en röd tråd.

Förra veckan låg jag i sängen på kvällen och av helt oförklarlig anledning började jag fundera på fattiga riddare, något jag aldrig ätit och definitivt aldrig gjort. Så vansinnigt underligt att ens fundera över det, men jag tror att det var någon slags brödbrist som satte igång tröskverket där uppe. Det ena ledde till det andra och jag började fundera på vad som fanns i kylskåpet.

Hur brödbrist (rättare sagt tråkigt bröd) och kylskåpsinnehåll ledde till fattiga riddar-tankar har jag inget som helst svar på. Men det var i alla fall det som hände, och med mina bristande kunskaper om just fattiga riddare visste jag inte mer än det man möjligen kan tänkas komma ihåg från hemkunskapen i skolan (jag försöker hitta förklaring här, det märks va?). Jag associerade pannkakssmet med de påvra riddarna och efter en snabb googling visade det sig att jag inte var helt fel ute. Fast nu är jag inte ens helt säker på att det stod pannkakssmet någonstans? Jag noterade bara att det var samma ingredienser, inser jag nu. Men jag fattar fortfarande inte VARFÖR jag tänkte på fattiga riddare alls.

Strunt samma, jag lagar aldrig mat enligt recept ändå. Jag tycker inte om frukost som smakar mat och jag är väldigt Kajsa Warg generellt.

Dagen efter tog jag några äpplen och delade i mindre bitar och stekte i smör och socker. Jag gjorde någon slags pannkakssmet och så delade jag det trista rostbrödet på mitten, dränkte i smet och stekte. Efter stekning doppade jag ena brödsidan i kanel och socker, sedan serverade jag extremt förvånad make dessa riddare. Med äpplena och lite creme fraiche som också fanns i kylen.

Det var löjligt gott.

Dagen efter kom pappa hit för att mecka med bilen och det fanns smet över, så det blev ett par riddare till med kanel och socker, men istället för äpplen fick de välja mellan hjortronsylt och blåbärssylt. Det var också löjligt gott, även om äpplena var godare.

Då berättade pappa att farmor brukade göra det när han var liten. Lite sådär vardagsfestligt. Och då skickade jag bilden till ömma modern för att tipsa henne om värsta bästa receptet som jag inte ens visste vad det var eller att jag kunde göra det och naturligtvis förklarade jag vad det var. Dessutom erbjöd jag mig att göra den här magiska frukost/lunch/brunch-saken åt henne när jag åker dit nästa vecka.

Då fick mamma en liten dåndimp och berättade att mormor brukade göra just det till mamma när hon var liten, för att mamma älskade det. Med just socker och kanel och sylt. Men det var så längesedan att mamma varken mindes namnet eller vad det var för smet.

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag skall tolka det än.

Men jag vet att jag aldrig har ätit det någonsin, inte heller har jag funderat över det. Såvitt jag vet har jag inte sett det, läst om det eller på något sätt kommit i kontakt med det. Det verkar ju inte ens vara något min generation fått, men däremot både mamma och pappa.

Om mormor har något med det här att göra, då skulle jag uppskatta fler bakverk framledes. För mormor var helt fantastisk på att baka och både jag och mamma är värdelösa.

Och det är verkligen inte rimligt att jag funderar på någon slags riddare. Varken fattiga eller rika. Det mejkar ingen sense.