… gör det himla svårt att faktiskt tillåta sig att tala om när man är låg. Och det gäller inte bara bloggen, det ligger i min personlighet. Inte positivt alls, jag är helt enkelt skitdålig på att prata om att jag mår dåligt och jag är lika skitdålig på att be om hjälp. Jag vet precis när jag skrev sist och hur jag mådde, det var strax innan midsommar och jag kände att ett skov låg i pipeline, men jag visste inte om jag skulle bli så sänkt att jag skulle dra sladden och koppla ner eller om jag skulle ta mig igenom det med ett påklistrat leende. Det skulle ju visa sig vara det förstnämnda. Och det har varit lite upp och ner under sommaren, just nu är det väldigt mycket ner, men jag skall tackla det genom att göra precis tvärtemot vad jag brukar göra. Jag skall berätta under tiden istället för efteråt och jag skall dessutom be om hjälp. Det känns konstigt och fingrarna dansar inte direkt över tangenterna, men jag börjar med det värsta så kan det väl bara bli mindre dåligt?
Min mormor är död. Min fina, svincoola, roliga och mycket bestämda mormor dog förra onsdagen. Den 12 september, vilket betyder att hon blev exakt 102 år och sex månader. Och jag dör lite inombords när jag skriver det för det gör så jävla ont, och tårarna rinner.
För de som aldrig träffat henne är det lätt att bara titta på pappret och konstatera att hon var gammal, för oss som kände henne var hon inte gammal. Min svärfar är 86 år, men känns som om han är minst 30 år äldre än mormor.
Mamma och jag håller nu på med begravningsbyråer och blommor, och så skall vi packa hennes saker och tömma lägenheten. Det sistnämnda skulle vi gjort ändå, för mormor hade ÄNTLIGEN bestämt sig för att det nog var okay att lämna sin vanliga lägenhet och flytta till lägenhet i äldreboende. Men det satt långt inne att ta det beslutet, för hon var helt övertygad om att det inte skulle finnas någon där att prata med. Bor man på äldreboende är man ju både dement och döv, det är sedan gammalt, trodde mormor. Nu är vi istället ensamma om att gå igenom hennes saker och hon har redan flyttat, fast till begravningsbyrån.
Mormor skålar på sitt hundraårskalas
Men jag behöver hjälp, från er som är kunniga inom vården och hanterandet av äldre människor. Inte bara äldre heller, utan alla med fallrisk. För hon borde inte ha dött, hon borde varit hemma och packat sina saker alldeles själv och det gör att jag gråter av både sorg och ilska. Ibland samtidigt.
Mormor har sysslat med gymnastik i hela sitt liv och slutade som gymnastikinstruktör när hon var 86 år, det säger en del om hennes rörlighet. Den gick dessvärre inte i arv och min rörlighet lämnar en hel del övrigt att önska. När hon var 98 föll hon så illa och oturligt att hon bröt lårbenshalsen, och där slutade även hon att vara rörlig eftersom de missade en fraktur under operationen och lagade bara en, den mindre. Den större upptäcktes först tre dagar efter operationen när de hade tvingat mormor att vara uppe och gå flera gånger om dagen i två dagar, trots att mormor nästan grät av smärta. För att göra den historian något kortare slutade det med att mormor blev sängliggande i nästan ett halvår, istället för att komma på benen igen efter bara några dagar som är brukligt. Muskelminnet räckte inte och hon blev beroende av rollator i lägenheten och rullstol för att komma ut. Den gången anmälde sjukhuset sig själva och mormor fick 2700 kronor för sveda och värk, det var värdet på att gå från att ha frihet att kunna gå till affären själv till att vara bunden i sin lägenhet.
Den här gången handlar det om något så mycket större, för den här gången dödade de henne. Jag kan inte se det på något annat sätt än vållande till annans död, och här kommer det jag vill ha hjälp med och mina funderingar. Inget av det handlar om pengar, allt handlar om att det aldrig någonsin får hända någon annan, mormor får jag inte tillbaka hur arg eller ledsen jag än är. Det viktigaste är att någon skall ta ansvar för det och att sjukhus inte skall komma undan med ALLT genom att kalla det “olyckshändelser”.
För två veckor sedan blev mormor förkyld och vi tyckte det gnisslade i bröstet på henne. Det blev ambulans till en äldrevårdsavdelning på regionsjukhuset (jag skriver inte ut varken namn eller avdelningar av förklarliga skäl, får jag hjälp kan vi ta det per mail), där det visade sig att hon hade lunginflammation. Jag och maken var där andra dagen hon låg inne och hon var glad och pigg, pratade oavbrutet om flytten och hur noggrant allt skulle packas. För mormor vad pedant, och med pedant menar jag att hon inte bara ägde en mattfransborste, hon använde den dessutom – och trots värmen i somras fick vi inte öppna så det blev tvärdrag i lägenheten. Det kunde blåsa in damm från gatan. Då förstår man nivån av pedanteri. Något jag inte heller ärvde, för min enda talang är att stöka ner.
Mormor har legat på just den avdelningen ett par gånger tidigare, det har även svärfar gjort, så avdelningen var på intet sätt ny för oss. Det har alltid varit en fantastisk avdelning. Så fantastisk att mormor vid något tillfälle tidigare faktiskt har vägrat åka med i ambulans in till sjukhuset om de inte kunnat lova att hon skulle komma till just den avdelningen. Tack, men nej tack, då stannar jag hellre hemma och dör, sa mormor då.
Den här gången var det något som inte stämde på avdelningen. Vi såg gott om personal, men personalen pratade inte med patienterna, de pratade bara med varandra. Att vi har en vårdkris är ju inte nytt och att undersköterskor går på knäna gör mig väldigt ödmjuk inför deras arbetssituation. Det vi upplevde som inte stämde var svårt att sätta fingret på, och vi hade ju heller ingen aning om hur många patienter de faktiskt hade.
En sak hann vi dock sätta fingret på medan vi fortfarande var där och det var när det var dags för middag. Det var mormor och tre kvinnor till på samma sal, vi var de enda besökarna just då, alla de andra kvinnorna låg ensamma i sina sängar när en av undersköterskorna började dela ut matbrickor. Vi reagerade på att undersköterskan inte sa något om maten till någon av patienterna. Hon sa ingenting mer än “nu är det mat” och så hamnade brickan på bordet bredvid sängen. Mormor tittade på tallriken och sa lite fundersamt att hon undrade vad det var hon skulle äta, och vad det var som skulle föreställa efterrätt i ett vanligt dricksglas. Vi kunde inte hjälpa till heller, för det gick inte att gissa sig till på matens utseende, men det doftade för all del gott.
Kvinnan som låg i sängen bredvid mormor var bara 77 år och väldigt trevlig, så vi frågade henne om hon hade fått med sig vad det var som serverades, men hon visste lika lite som vi. Och när man börjar prata på en mindre sal slutar det oftast med att alla pratar, och det visade sig att ingen av kvinnorna visste vad de åt. Den yngre kvinnan bredvid blev riktigt irriterad och sa precis det som vi hade reagerat över, att ingen pratade till patienterna. Det slutade med att maken gick ut i korridoren för att leta upp någon av de serverande undersköterskorna och fråga vad de serverade och varför i hela friden de inte talade om det för patienterna. DÅ kunde vi åtminstone informera mormor och hennes rumskompisar vad de hade fått.
Efter ett par timmar lämnade vi mormor, för vi var på väg till Norge för att husbila ett par dagar. Vi visste att de skulle behålla mormor till vi kom hem igen och det kändes tryggt.
Sedan kändes det inte tryggt mer. Fyra dagar senare ringde mamma och berättade att mormor hade trillat på toaletten och brutit lårbenet, mamma med make hade åkt upp för att hälsa på och när de kom in på avdelningen hade det hänt 30 minuter tidigare. Mormor låg fortfarande på golvet och pendlade mellan medvetande och medvetslöshet på grund av smärta och nu kommer det jag inte förstår. Eller, det första jag inte förstår i alla fall. Mormor tillhör Västra Götaland-regionen och i till exempel Göteborg lämnar man inte patienter med bedömd fallrisk helt ensamma någon gång. Inte ens på toaletten. För att ge lite avskildhet kan man stå precis utanför dörren med en glipa så man ser till att inget händer. Det finns ju så mycket som kan hända när man ligger på sjukhus, just för att man faktiskt är sjuk på sjukhus.
Undersköterskan som hade hjälpt henne till toaletten hade inte bara lämnat toaletten, hon hade även lämnat salen, för mormor skulle larma när hon var klar. Problemet var bara att mormor hade glidit av sitsen, något undersköterskan hade kunnat förhindra. Något hon BORDE förhindrat. För mormor kunde ju inte ens larma när hon hade glidit av sitsen, det var de andra patienterna som fick larma om att något hände på toaletten. Men då tänker man såklart att de var underbemannade och att hon var tvungen att lämna på grund av larm på annan sal.
Jag vet att jag skriver långt och onödigt mycket. Jag tror inte att jag kan be om ursäkt över det, för medan jag skriver känner jag att jag behöver skriva varje ord. För det gör så även så onödigt ont i mig och det onda behöver komma ut någonstans.
Mamma stannade med mormor och först skulle det beslutas var de skulle göra en akutoperation och att bryta lårbenet är en enorm operation oavsett om man är 22 år eller 102 år. Medan mormor låg i vidriga smärtor och ett ben som såg ut som ett S beslutades det lite här och lite där och efter åtta timmar av obeslutsamhet kom man fram till att hon behövde flyttas, för sjukhuset hon låg på inte utförde akutoperationer alls.
TAR DET ÅTTA TIMMAR ATT KOMMA PÅ ATT SJUKHUSET INTE UTFÖR AKUTOPERATIONER?
Mormor låg i totalt 28 timmar med brutet lårben och utan smärtstillande innan operationen till slut utfördes. På det andra regionsjukhuset. När man justerar ett brutet lårben får man en inopererad stålskena (eller vad det nu kan tänkas heta?) från knät upp till höften. Det visste inte vi, utan vi var jättelättade att mormor hade klarat sig igenom operationen och hamnat på uppvak. Då kom nästa käftsmäll, att de första tre dygnen efter operation var kritiska. Extra kritiska när man redan var sjuk och dessutom 102 år.
Första dagen, direkt efter operationen, var mormor helt med i både tanke och tal, men hon mådde fruktansvärt illa av morfinet. Då hade vi inte hunnit ner, men mamma var ju kvar. Dagen efter operationen kom vi ner med husbil och hundar och då var hon en skugga av sitt vanliga jag. Osammanhängande i allt hon sa, öppnade inte ögonen på hela dagen och det var oerhört svårt att höra vad hon sa. Hon pratade mycket om konstiga saker, jag är inte helt säker på att hon uppfattade att jag var där ens, trots att jag satt och höll henne i handen hela tiden och pratade.
Vi lämnade sjukhuset vid 22.00 och sköterskan lovade att ringa om något tillstötte och för att ingen skulle vara ensam beslutade vi oss för att bo i husbilen allihop. Vid midnatt ringde sköterskan och sa att de tyckte hon var sämre så det var bara att kasta sig till sjukhuset. När vi kom dit sov hon lugnt och sköterskan sa att hon inte hade ringt om hon hade väntat tio minuter, men hon ville inte vänta utifallomatt. Mormor hade återigen reagerat på det smärtstillande, men fått “motgift” och blivit stabil igen. Sköterskans exakta ord var ju då att hon inte hade ringt om hon hade väntat på motgiftet, men när vi ändå var där ville vi väl antagligen stanna en stund. Det var vackra och lugnande ord där och då, jag och mamma satte oss på varsin sida om sängen och satt där till halvsju på morgonen och mormor sov lugnt och rofyllt hela natten. När morgonen kom sa sköterskan att hon var stabil, men hade dåliga värden. Men hon tyckte att vi skulle åka och sova ett par timmar för att inte vi skulle gå under också. Varken jag eller mamma hade sovit på fyra dagar. Och där önskar jag att vi hade fattat ett annat beslut, även om det inte fungerar att vara efterklok. Vi hade kunnat be om en säng till på rummet och delat på den, för mormor låg ensam. Vi hade kunnat stanna ändå. Vi hade kunnat … i oändlighet och inget hade ändrat något ändå. För vi hann ändå inte sova mer än en timma i husbilen innan jag vaknade av de hemskaste orden på mycket mycket länge. Mormor är död.
Min första konstiga reaktion var ilska, medan tårarna sprutade. Jag ringde enhetschefen på sjukhuset där hon blev lämnad på toaletten för att tala om att de hade dödat mormor och att jag ville veta hur deras rutiner ser ut när det gäller patienter med fallrisk. Enhetschefen lovade att återkomma.
Jag blev uppringd av enhetschefen två dagar senare där hon talade om hur deras rutiner såg ut, att mormor var bedömd som en fallriskpatient, men att man trots det lämnar dem ensamma på toaletten OCH lämnar salen. När jag frågade om jag kunde få ta del av deras arbetsbeskrivning eller om den var sekretessbelagd skulle jag självklart få arbetsbeskrivningen. Mormors fall var inget annat än en olyckshändelse menade enhetschefen. I call bullshit. Hon skulle dessutom maila den direkt och det var fem dagar sedan, jag har fortfarande inte fått deras arbetsrutiner kring patienter med fallrisk.
Enhetschefen berättade även att de absolut inte var underbemannade, de var ÖVERBEMANNADE. Både dag- och nattskift hade fyra undersköterskor och två sjuksköterskor på 16 patienter, de hade plats för 20 patienter. Där föll min teori om att det var anledningen till att det inte fanns tid att stå kvar utanför toalettdörren eller att tala om för patienterna vad de fick till middag. Men det spelade ingen roll vad jag sa, för hon menade att patientens integritet var viktigare än fallriskbedömningen.
Det kan inte vara rätt. Jag har frågat sköterskor som jag känner och ingen säger att integritet går före fallrisk. Det skall inte spela någon roll om mormor bad dem åka till Stockholm medan hon var på toaletten eller om hon bad om att få vara ensam på toaletten, var hon bedömd fallrisk lämnar man inte patienten. Dessutom vet jag att det var få saker mormor var så rädd för som att trilla, just för att hon vet hur illa det kan gå och har gått tidigare.
Inget får min mormor tillbaka, men jag hävdar att sjukhus kommer undan med alldeles för mycket genom att prata om olyckshändelser. Sjukhus behöver aldrig stå till svars, sjukhus skyller på politiker (med all rätt oftast, men inte när det handlar om patientvård).
Jag vill prata med både undersköterskor och sjuksköterskor som arbetar inom Västra Götaland. Jag vill veta hur reglerna ser ut när det gäller fallrisk och jag vill inte att någon skall behöva gå igenom det som mormor var tvungen att genomlida sina sista tre dagar i livet. Jag vill prata med vem som helst som arbetar inom vården i VG-regionen för att jag tror att jag blir galen om jag inte gör något för att åtminstone ändra något inför framtiden. Eller vilken region som helst, för det kan inte skilja så mycket mellan landstingen.
Men jag tror bara helt enkelt inte på enhetschefen när hon säger att det är standard att lämna fallriskpatienter ensamma på toaletten. Särskilt lite tror jag på det när hon fortfarande inte har mailat rutinerna som hon skulle maila “direkt”.
Jag vill ha information. Så mycket information det bara går att få. Så jag kan göra något och leva med mig själv.
Återigen, jag vet att jag har svårt att dra i bromsen och skriva kortfattat. Men här och nu behövde jag skriva varje ord, för att prata med någon. Jag behövde få ur mig precis alla orden, och antagligen ännu fler, men det kommer en annan dag antagligen. För jag är fortfarande kvar i husbilen. Jag vill inte åka hem. Att åka hem betyder att allt blir verkligt en gång till.
Jag tror helt enkelt inte på sjukhus. Ingen vet hur mycket tid jag har spenderat på sjukhus och hur många vidriga operationer jag har gått igenom, för jag pratar inte om det heller. Jag vet bara att jag inte tror på något längre.
Imorgon kanske jag kan berätta om när jag hamnade på sjukhus i somras och hur mycket åt helvete det gick då med. Men först vill jag veta det här, så jag vill verkligen att ni pratar med mig. Och jag lovar att inte yppa era namn om så önskas. Även om journalist inte är en skyddad titel så var det min första examen och mitt första arbete och jag är väldigt bra på att hålla tyst.
Förutom när jag skriver 2862 ord när jag är förkrossad över att min mormor inte lever längre, då är jag jättedålig på det.
Maila mig om ni inte vill kommentera: vic@fitterbittan.se
(Och kära kära Lasse och Anna som jobbade hos mormor, jag vet att ni läser här ibland. Mormor avgudade er, verkligen avgudade er och pratade om er hela tiden. Ni vet att hon var svår, och särskilt svårt hade hon för att släppa in en del av era kolleger. Om ni läser det här vill jag att ni skall veta att både jag och mamma var så tacksamma att hon hade er och hur mycket hon tyckte om er. Vill ni kontakta mig gör det, ni är fantastiska och ni var fantastiska mot mormor. Kärlek till er.)
Michael Steinmarker says:
Mycket bra och skitrolig blogg!
🙂
Granntanten says:
Men åh. 🙁 <3
Victoria says:
<3
tigerlilja says:
Kära rara du – så du har det just nu. Jag vet verkligen inget om hur det borde ha fungerat, men att något är fel är så uppenbart. Och bilden av din fantastiska mormor är så väldigt lik min svärmor, som dog hemma för ett och ett halvt år sen, visserligen bara nästan nittiosex, men ändå. Och jag kan bara hoppas att du får mer besked om allt, det hjälper inte att alla – du och vi andra – inser att det var ett långt liv, det skulle inte slutat så där. Ingen särskild hjälp härifrån alltså, tyvärr, men min omtanke till dig och övrig familj.
Victoria says:
Jag är orimligt tacksam över omtanken. Det känns fint <3 Och precis som du säger, det spelar ingen roll vilken ålder som står på pappret, jag minns precis vad du skrev när svärmor gick bort. Hon borde inte slutat så heller. Efter så långa liv förtjänade de mer.
MissK says:
Här blir man först jätteglad över ett livstecken från dig, sen sitter man med tårar i ögonen efter att läst ditt inlägg
Åhhhh, beklagar vad som hände din mormor
Även om jag jobbar inom vården så vet jag tyvärr inte hur rutinerna fungerar på sjukhus
Men har för mig att här ( dock inte helt säker) på t ex ett äldreboende så kan de sätta in extra personal om de har någon med fallrisk som inte får lämnas ensam om de har fullt upp med andra vårdtagare, de lämnas inte själva på toaletten, man stannar kvar utanför toan man stänger inte ens dörren helt, men man kan dra igen den nästan helt.
Man lämnar inte rummet lr ens avdelningen om det inte är ett extremt akutläge
Sen måste jag säg att den personalen, som serverade maten inte bör jobba med människor för så beter man inte sig, sen står/sitter man inte och enbart pratar med varandra om det inte är rapportstund, för de är där för att ta hand om vårdtagarna
Fôr det första ska det stå på t ex nån whiteboard tavla i dagrummet , med dag/datum, vilka som jobbar och vad som serveras till lunch och kvällsmat
De som inte kan kommun ut och får matbricka, där berättar man att det är dags för lite mat, vad det är för mat, man frågar om de behöver hjälp med något med maten och vad de vill ha att dricka, sen sist men inte minst man önskar de en smaklig måltid innan man går vidare till nästa och upprepar proceduren
Victoria says:
Precis det du skriver, om att man inte drar igen dörren helt etc är precis det jag hört från en sköterska i Göteborg, vilket ju är samma landsting. Dessutom låter det ju helt rimligt, på ett sjukhus där människor är sjuka lämnar man väl absolut inte patienter med fallrisk ensamma, är det någonstans man skall vara trygg är det väl just där? Den jävla enhetschefen babblade bara om att det hade gjorts en bedömning i enlighet med deras rutiner och att hon bedömdes vara just fallriskpatient och att hon därmed hade bland annat halksockor på sig. VAD i hela friden hjälper ett par halksockor när mormor gled av toalettstolen för att INGEN tittade till henne. Bara det att de andra i salen fick larma att något hade hänt är ju skandal.
De som jobbade där den här gången var vidriga, det var EN bra tjej. De andra tittade inte ens på oss eller sa hej och hejdå. Och då var de övermannade. Att enhetschefen ens erkände det var ju sagolikt korkat. Jag är så ledsen och jag är så arg och jag är båda delarna samtidigt. MEN jag är stolt över att jag klarade att blogga trots att jag är låg. Det har ju alltid varit mitt stora problem. Nu har jag tagit mig över en jättetröskel, och det betyder ju att jag vet att jag överlever bloggning vid låghet, så det inte behöver vara så förbaskat tyst här inne så länge. NU blir ni aldrig av med mig, på gott och ont. <3
MissK says:
Halksockar?!?!
Ja, nu e de ifs jävligt bra och föredrar att många äldre har det istället för inneskor, som de tappar lr sparkar av sig och snubblar med när de går
Men, man lämnar inte någon med fallrisk iaf på toaletten trots halksockar, hade hon legat i sängen hade jag köpt att de kanske lämnat avdelningen pga något akut, men inte vid ett toalettbesök.
Ewa says:
Fy fan. Älskar att få ett livstecken men så förfärligt allt det du skriver. Ledsen, jobbar inte inom vården och har inga bra inputs. Men känn mina allra, allra varmaste sympatier i all jävla skit som hänt. ❤️
Victoria says:
Jag känner dem och är evinnerligt tacksam såklart. Och jag är så glad över att det inte visade sig vara farligt att skriva när livet gör ont <3
Birgit says:
Vad ledsen jag blir av att läsa detta. Mest av att mormor fick genomlida detta och faktiskt inte klarade det. Men även över att det är så illa i vården. Vi har haft med Borås sjukhus att göra och vi håller med om att det är nåt som är riktigt fel.
Jag vill skicka varma tankar till dig och familjen. Jag är helt övertygad om att mormor hade örnkoll på att ni var där hos henne, men faktiskt valde att gå vidare för att hon visste om den jobbiga tiden hon hade framför sig. Hon bestämde sig att det räckte. Hon visste att ni skulle bli oändligt ledsna och vet det nu med. Hoppas du inte tar illa upp att jag säger detta, det är absolut inte min mening <3 Kram
Victoria says:
Ja, det är verkligen något som är helt fel. Det hade gått att förstå om de hade varit katastrofalt underbemannade, men det var ju ett hån att få reda på att det var raka motsatsen.
Och det är klart att jag inte tar illa upp, tanken har föresvävat mig med. Jag är bara ledsen för att det inte skulle hänt när hon var så glad över flytten. Det skulle helt enkelt inte hänt alls, om det inte hade varit för att sköterskorna valde att stå och tjattra med varandra i korridoren istället. Men tanken på den vidriga återhämtningen som låg framför henne, den får mig att må dåligt och vara lite tacksam över att hon slapp. Jag hoppas bara att hon var medveten om att vi var där. Och så blir jag mer ledsen när jag tänker att vi inte var där när hon somnade in. Jag kommer säkert skriva mer om det, för bemötandet vi fick direkt när vi kom tillbaka efter att mormor somnat in var också så man undrade vilken sköterskeskola den rövhatten hade gått på. Någon där nonchalans var prioriterat ämne. Kram
Birgit says:
De lämnar jordelivet just när inga anhöriga är i närheten, just för att kunna gå i lugn och ro. De är så medvetna om all ledsenhet deras bortgång orsakar. Prata med mormor som alltid. Fast nu behöver du aldrig längre ljuga om dina hyss, hon ser dem ändå. Kram på dig
Tinna says:
Åh Vic vad kan jag säga? Skickar en värmande sorglig KRAM till dig.
Så där ska det INTE gå till, medmänsklighet, värme och respekt är viktiga grejer.
Victoria says:
Jag håller med och jag tackar Tinna. Du vet att jag tänker på dig med va? <3
Helena says:
Usch och fy och stackars din mormor, din mamma och dig! Förstår att det gör ont. Har man levt ett helt liv och gjort rätt för sig är det så ovärdigt att sluta sitt liv på det sättet. Just VÄRDIGHET är ett ord som alla som jobbar med människor måste kunna. Ta hand om dig!
Victoria says:
Det fanns ingen där (förutom en) som jobbade med värdighet alls. Och så har det aldrig varit där innan. Det har varit en riktigt bra avdelning. Nu är den också skit. Kram
Patricia says:
Åh din stackare! Inte nog med att du själv haft set sugit så kommer det här som en saftig käftsmäll.
Beklagar din mormors bortgång. Förstår att du vill få klarhet och hitta ”boven” när något så här onödigt och ovärdigt händer. Styrkekramar till dig. Jag hoppas du får lite ro snart och kan sörja och minnas din fantastiska mormor.
❤️
Anette says:
Ååh stackars, stackars er och stackars mormor! Nu kan jag vara krass och säga att är man så gammal får man lov att gå bort men man inte på ett sådant ovärdigt och onödigt sätt! Aldrig på det viset! Jag har ju jobbat inom vården på många ställen både inom äldrevård i olika former och akutvård och kirurgavdelningar på sjukhus. Man lämnar aldrig en patient ensam på toa, speciellt inte de med fallrisk. Möjligen gör man en deal att dörren står på glänt o att man väntar utanför om de vill ha lite privacy.
Det jag vet är att jag anmälde mannens läkare till ivo o patientnämnden när de struntade i att ta prov på ett födelsemärke som togs bort och bedömde på utseendet att det var ok och att det visade sig att det var cancer som bildat metastaser 18 månader senare. I vilket fall som helst fick läkaren och vårdcentralen en rejäl snubba på näsan och de var tvingade att ändra sina rutiner samt bevis på hur de skulle handskas med borttagningar o allt i fortsättningen, vi fick dessutom en tre sidor lång skriftlig ursäkt o en bunt pengar. Nu dog inte mannen tackolov men det jag ville säga är att du kan alltid gå den vägen (fatta mig kort har jag också svårt för) och att du bör gå den vägen för att få en tvingande ”dom” så att man kan hjälpa de som kommer efter. Lite tröst för ett tigerhjärta men en tröst kanske?
Det jag funderar över är hur har en avdelning förändrats såtotalt? Ny ledning? Ny personal? Interna problem av något slag verkar de i alla fall ha. Sen är det fruktansvärt dåligt av ledningen att inte kunna maila över deras instruktioner, det är väl ändå en offentlig handling? Man ska inte behöva handskas med sånt här mitt i en chock och en sorg över en älskad mormor.
Jag vet att livet känns bedrövligt just nu för er och är det något ni behöver hjälp med så hojta även om det är koka the eller tvätta en maskin tvätt eller nåt. Massor av kramar till er!
Shigura says:
Jag är så ledsen att du har förlorat din mormor, och verkligen ledsen för hur du förlorade henne- så onödigt! Men är samtidigt väldigt glad att få höra ifrån dig! Vi finns här, i vått och torrt, och ibland tror jag det hjälper mer än man inser att bara få ner tankarna på papper, så att man kan släppa dem för en liten stund i alla fall.
Victoria says:
Du kunde inte ha mer rätt, insåg jag efter att jag hade skrivit just i dysterhet istället för ysterhet för första gången igår. Jag kommer fortsätta med det, för det gjorde att luften blev lite enklare att andas. Vet inte ens varför jag har haft en sådan aversion mot det tidigare. Korkat var det i alla fall. Kram.
Annika K says:
Alltså fyyyyy Så där får det banne mig inte gå till 🙁
Om de enligt uppgift var överbemannade ja då kan man faaaaaan prata med o tala till de som fn bor på avd osv. Man blir bedrövad över att höra hur det är 🙁
Massor med kramar till dig o familjen ❤️
Humlan says:
Åh, lilla mormor! Jag blir så arg och ledsen över det som hänt och hur hon och ni har blivit behandlad. Bra att du säger ifrån och anmäler du så kanske andra inte behöver bli utsatta för detta.
Varma tankar till dig och er alla.
B-M says:
Vill börja med att beklaga sorgen!
Sen måste jag säga att jag blir alldeles mållös över hur det går till på sjukhusen. Har ingen egen erfarenhet (tack & lov kanske man ska säga) men så här får det fan inte gå till!
Helena Persson says:
Beklagar verkligen vad som hänt. Spelar ingen roll hur gammal personen som gått bort var, gör lika ont ändå. Då det sker helt plötsligt och man inte hinner förbereda sig på vad som kommer ske blir smärtan så himla mer intensiv.
Jag har jobbat som undersköterska på avdelning, men i annat landsting. Har även vidareutbildat mig till specialistsjuksköterska. När man läser hur de behandlat/behandlar sina patienter på den vård avdelningen blir man helt förstummad. För det första så är man som personal till för patientens skull. Man ska respektera patientens integritet och arbeta på ett etiskt sätt.
Dvs. man informerar om vad som ska hända tex vilken mat som serveras. De har helt klart brustit i sin omsorg av din mormor då de lämnat henne utan uppsikt. Att de dessutom som brukligt är lämna patienten utan att kunna nå larmknapp är förkastligt.
Då man har en patient med fallrisk ska denne inte lämnas ensam. I vissa fall stannar man inne på toaletten med patienten. I andra står man utanför dörren med den på glänt så man ser patienten hela tiden. Man gör så för att hinna fram om något skulle hända.
Du har min mail om du funderar över något. ♡♡♡
Victoria says:
Tack snälla. Jag kommer undra massor av saker, eftersom jag fick ett mail av enhetschefen idag. Och hon kunde lika gärna skickat ett tomt mail, så innehållslöst var det. Jag bad om undersköterskornas arbetsrutiner för fallriskpatienter. Istället fick jag någon rappakalja om HUR man bedömer en fallriskpatient och fokus ligger enbart på de förbaskade halksockorna. Jag kommer höra av mig, jag måste bara samla mig och ta mig igenom dagarna före begravningen först. Och själva begravningen. Herregud. Men stort tack <3
MissK says:
Det hon skickade var ju bara nåt allmänt och finns på nätet, inget specifika arbetsrutiner de har på avd
Sosmal says:
Men va f*n jag blir mållös!
När jag har så mycket att säga!!
Många kramar till dig.
Har saknat dina inlägg.
Victoria says:
Du får säga precis vad du vill. Jag har saknat er också. Och det här med att skriva när man är dyster var ju faktiskt en riktigt fin grej som fick mig att må bättre. Kram!
MissK says:
Kan nog kännas rätt skönt att få skriva av sig, när man är ledsen och mår dåligt,
Vi finns här, både när du är på top och när du inte är det
Victoria says:
Och det är jag sjukt tacksam över just nu <3
Hur har ni det, har ni rutinerna på papper eller är det bara något ni vet och gör för att ni är begåvade? Till skillnad från rövhattarna som måste ha varit synnerligen obegåvade.
MissK says:
Nu är jag inte så ofta på våra.boenden, då jag tillhör hemtjänstgruppen, men är inne och gästspelar lite då o då på boenden
Vi dokumenterar allt viktigt i ett dataprogram, där ska det även finnas ett beslut på vilka insatser personen är beviljad och sen även en genomförandeplan där det ska stå info om vårdtagaren på boenden och sen en mobilapp där personalen ska signera hsl uppgifter som ssk/arbetsterapeut och sjukgymnast lagt in för insatser som vi sedan signerar i mobilen.
Sen ska personalen muntligt rapportera över till sina kollegor om det varit något särskilt med någon
Även rapportera till ssk, sjukgymnast, arbetsterapeut om det är något de behöver veta som kan hjälpa vårdtagaren l
Sen är jag o många av mina kollegor proffs, vi har vett att vara trevliga mot både vårdtagare och anhöriga, För vi är som sagt där för deras skull och deras hjälpbehov. Kommer jag till en med fallrisk och den behöver på toa, så är jag i närheten. Är det en som är klar och står jag utanför dörren så jag har lite koll och även hör när den e färdig och behöver hjälp när den e klar. . Någon som e orolig/snurrig/dement då är jag oftast inne på toa med den för att vara beredd om personen reser sig upp lr nåt. Vare sig de har halksockar lr inte
Sen finns det tyvärr personal som tycker de kan ha kafferast och skvallra med varandra i en timme istället för att sköta om vårdtagarna.
PetraH says:
Blev först glad att se något från dig och nu så ledsen av att läsa ditt inlägg.
Finns inga ord som kan ge tröst i en sorg, men jag förstår och känner vad ni känner.
Fortsätt skriv oavsett dal eller topp.
Kramar.
Victoria says:
Lovar. Nu har jag ju upptäckt att det är rätt skönt att kunna skriva även när jag dalar. En slags trygghet. Jag var nog inte medveten om det, men nu har jag lärt mig. Det jag har skrivit har varit fantastiskt skönt. Kram
Bibbi says:
Nu blev jag både ledsen och arg. Trodde hon skulle klara sig men det där är för jävligt. Det finns inte ord att beskriva mina tankar om hur de behandlade din mormor.
Massor med kramar till dig <3 <3 <3
Victoria says:
Det trodde jag med. Mamma också. Den här gången gick det inte. Kram. Och jag hoppas att ditt helvete är åtminstone mindre helvetiskt nu? Jag tänker på dig i alla fall. Även när jag har varit tyst. <3