Herregud. Jag vet inte om det är safe att skriva om det än, för jag fnissar fortfarande alldeles för högt åt det. Trots att det har passerat tre dygn sedan maken bröt självkänslan på flera ställen. Men jag måste berätta, medan jag fortfarande har bilden av honom på näthinnan. Hur man nu förmedlar millenniets mest ovärdiga fall i text? Genom att försöka antar jag?
Okay (fnissar så snoret yr), vi har flyttat tillbaka till torpet och det är ljuvligt. Det är ljust och det ser inte ut som om två hemlösa har kapat ett random hus längre. Inte bara ljust, det är tamigfasen vackert och ni skall få en genomgång snart. För att inte tala om hur mycket hundarna älskar att vara tillbaka efter två månader i lägenhet på tredje våningen. Det var värdelöst om du frågar dem. Nu är allt toppen och de springer terrängmaraton flera gånger om dagen.
Två saker som dock är helt nya finns i sovrummet. Vår första fabriksnya säng och … håll i hatten … en platsbyggd garderob skapad av maken och min ömma fader.
Med skjutdörrar från vägg till vägg och tak till golv och heeeeeela garderoben är min.
Kom ihåg just skjutdörrarna när berättelsen om den förlorade självkänslan börjar. De spelar en betydande roll i historien. Tillsammans med den nya kontinentalsängen som är en halvmeter högre än vår gamla Myrornasäng. Så hög att vi fick köpa en sängkista att ställa nedanför som Stor använder som trappsteg upp i sängen. (Vi har även nattlampa för att Stor skall se trappsteget – det är skillnad på hundar och hundar minsann).
Nåväl, fotot visar min utsikt från kudden. Jag ser garderobsdörrarna och sovrumsdörren, men bara övre delen pga höga sängen. Vad som försiggår på golvet ser jag bara om jag reser mig upp.
Morgonen i fråga låg jag intet ont anande med huvudet på kudden och uppdaterade mig på nyhetsfronten. Maken låg vid sidan om och gjorde samma sak och hundarna låg idylliskt hoprullade och snusade och sov.
Ända till maken raskt behövde lämna sängen för ett toabesök. Det mesta med maken är raskt. Och följderna instinktiva (och ganska ofta destruktiva som elefant i glashus).
Vad jag ser från min utsiktsplats är att maken gör ett skutt upp ur sängen, flankerad av Liten som också hoppar ner. Maken får överslag pga för hög fart och missar därmed dörröppningen. För att stoppa rörelsen tar han tag i första bästa garderobsdörr och efter det ser jag varken honom eller Liten mer. Däremot ser jag att garderobsdörrarna börjar glida fram och tillbaka i en konstig dragspelande rörelse och jag hör duns duns duns SPLATT från golvet.
Om man nu tror att det var här han bröt självkänslan är det fel. Det gjorde han efter att han hamnade på rygg på golvet.
För då reste jag mig upp för att se vem som slog sig var.
Det är något rörande ovärdigt med medelålders man som ligger pladask på rygg på golvet. Fortfarande molhållande en garderobsdörr. Särskilt som mannen ligger lite som en sköldpadda, iklädd enbart orange kallingar med pondusmagen i vädret och spretande ben. När man sedan upptäcker hålet i kallingarna blir det jävligt ovärdigt istället för rörande ovärdigt.
Där ligger min själs älskade och håller sig i en garderobsdörr, hundarna dansar lekdans runt spektaklet, maken svär eder, magen pekar spänstigt uppåt (nåja) och under spänstigheten ser det ut som om han har tappat några inälvor genom kallinghålet. Bland annat pungen ligger på golvet.
Pungen ligger på golvet och jag skrattar så tårarna rinner medan jag kämpar för att fråga hur det hade gått.
Välkommen på näthinnan kära bild.
Vi skall ha mycket roligt tillsammans.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
