Och jag har ju egentligen så mycket att berätta, men så få ord. För ovanlighetens skull. Jag gissar att jag är ovan och kanske glömt hur man gör, trots att det inte var så många evigheter sedan sist, men tangenterna på datorn känns obegripligt främmande.
Nåja, det blir som det blir och jag skall börja med att hålla vad jag lovade sist. Busringningen som resulterade i en polisanmälan, även om det tog pinsamt lång tid innan jag förstod att jag hade blivit blåst. Jag förstod det absolut inte under samtalet och för den som ringde var det verkligen full win. Ett befäl från polisen i Norrmalm ringde och talade om att de hade en dyngrak man i förvar och att jag skulle komma bums för att hämta honom för han hade uppgett mitt namn. Ett sjukt otrevligt befäl dessutom. Jag har inte en enda man i Stockholm och blev topp tunnor rasande, var dubbelt så otrevlig som befälet och sedan slängde jag på luren. Fortfarande utan en aning om att det kunde vara en blåsning för svaren stämde läskigt väl med det jag sa, ibland (ofta) är jag mer trög än lovligt.
När jag hade gått omkring och svurit ramsor ett tag trillade polletten ner. De där förbannade förinspelade busringningarna man ibland ser reklam för i skvallertidningar. Såklart. Mycket riktigt stämde ju allt det uppkäftiga befälet sa med det jag fick upp på internetreklamen när jag väl fattade och började leta.
Då skulle man ju kunna tro att jag blev mild i sinnet igen. Icke då. Snarare än mer förbannad eftersom det är jätteförbjudet att utge sig för att vara polis. Det slutade med att jag ringde den riktiga och inte alls uppkäftiga polisen och polisanmälde. Och det är fortfarande ingen som erkänt busringningen. Till mig alltså, inte till polisen – de har nog bättre saker för sig.
Mitt humör blir bara värre och värre ju närmare jag kommer östrogenbehandling. Jag är arg, gråtmild, deprimerad och en smula mordlysten. Den senaste veckan har fokus legat på gråtmild och SOM jag har grinat.
För att liksom förstå vidden av gråtmildheten är nog det här bästa exemplet. Jag har aldrig aldrig aldrig gillat Håkan Hellström. Broder Daniel skall vi inte ens prata om, när de gjorde låten “Luke Skywalker” bestämde jag mig för att ignorera ALLT någon av dem gjorde för att slippa högt blodtryck. Förlåt alla som har Hellström som husgud, men i det här hushållet räcker det nästan med att bara säga Håkan för att alla skall springa i olika riktningar, efternamnet har liksom blivit ovidkommande (lite JÅBBIT när styvfar heter Håkan och även mitt ex som både jag och maken fortfarande har kontakt med).
Gissa vem som kollade på HH på Skavlan (är han alltid så packad/hög som ett hus?)? Gissa vem som sedan satte sig och googlade allt han hade gjort? Gissa vem som kollade på typ alla YouTube-filmer från Allsång på Skansen där HH var med?
Amen GISSA vem som sedan satt som ett barn och snyftade till att allt var så fint, alla fans som grät och framför allt att han sjöng om mitt älskade Göteborg. Och Kom Igen Lena såklart. Den var ju dessutom riktigt poppig och hänryckande. Dessutom satt jag och tyckte att han var svinsnygg och det var jag ju tvungen att grina lite över också.
Big big disclaimer för att det här var förra veckan, högst oklart om det har samma effekt idag, men igår grinade jag i en och en halv timma när jag tittade på dokumentären av George Michael vilket är tusen gånger rimligare. Honom var jag kär i och han har varit en av mina många många stora idoler cirka alltid. Då grät jag lite extra för att alla mina bästa är döda och mina enda megaidoler som lever är Robbie Williams och Eminem.
Veckan avslutades med att jag började spela skivor medan jag sjöng med. Givetvis med tårar som precis stannade kvar i ögonen tack vare ytspänning. Ytspänning i ögonen i kombination med att man rappar lite coolt måste varit en syn för gudar. Allt detta varvat med vallningar från helvetet och ytterst lite sömn pga ont överallt för att det har blivit kallt.
Jag har ju tappat puttekulorna helt och hållet?
Givetvis har det hänt andra saker med. Mindre gråtmilda och/eller mordlystna sådana. Håll i er nu, men jag tokledsnade på mitt långa långa hår, satte upp det i en tofs mitt på skulten som man gjorde för att få en uppklippning när man var fjortis och fattig, och så kapade jag 20 centimeter. Minst. Så skönt, men nu måste jag till en frisör eftersom jag har exakt samma frisyr som Joey Tempest hade 1984. Naglarna är kapade och mamma har varit här och gullat med hundarna och tvättat all min tvätt. Vårt misskötta äppleträd har blivit ganska nedplockat och slutat som ett antal olika pajer och kakor (det enda jag kan baka, hur många olika sorters äpplekakor och pajer som helst) och juice. Alla verkar ha haft ett skitdåligt äppleår och vi som bara pratar och pratar om att man kanske skulle beskära det, men aldrig gör det, vi har haft mer äpplen än någonsin. Vi har fortfarande hundratals äpplen oplockade, men nu orkar vi inte mer trots att de är löjligt goda.