Month: October 2018

För det är ju så mycket jag missat att meddela under sommaren. Jag minns med exakthet när jag brakade ihop och minns jag inte helt fel lät allt som vanligt här på bloggen. Ända till det inte lät något alls och det tror jag var dagen före midsommarafton. Dessutom är jag tydligen för lat för att kolla vad jag skrev.

Jag är åtminstone helt säker på att det var i samband med midsommarhelgen och jag var så himla glad över att ömma moder och styvfadern skulle komma hit och extra glad var jag över att min plastbror hade ringt och frågat om han och en kompis kunde låna lägenheten i stan över helgen för att byta scen från Göteborg till en stad han aldrig varit i. Det är ju en del av familjen som är sällsynta på bloggen och i mitt liv numera. Tråkigt nog. Men helgpendlandet och sedermera flytten till den lilla staden tog livet av många relationer. Just den här plastbrodern har varit enormt saknad eftersom vi var sjukt tajta från det att mamma och styvfadern blev ett par. Då var ynglingen bara elva år, och jag var inte så mycket äldre då det bara skiljer tre år mellan oss.

Jag har alltså tre plastbröder som är styvfaderns söner. En är tre år äldre, en lika gammal och den lille är tre år yngre. Och vi har börjat hitta varandra igen. Extra fint var det när äldsta plastbroderns yngsta (en av de yngsta iaf – de är tvillingar) dotter tog studenten och bjöd dit oss och vi var där. Hans äldsta dotter som är född 1990 är mitt första gudbarn och hon och hennes tre år yngre syrra var jättemycket med mig ända till de kom upp i övre tonåren och det blev som det blev. Jag har inte varit Guds bästa gudmor efter det, för att uttrycka sig milt.

Nu kom alltså en hel hoper nya människor in i livet och därmed bloggen. Och jag var SÅ glad över att inte bara fira midsommar med mamma och styvfar, utan även lilla älskade plastbrorsan med kompis.

Då kom känningarna. Ni som vet ni vet. När man fortfarande inte riktigt vet om man kommer ta sig igenom det eller om man brakar helt pga smärtor.

Jag tog mig igenom helgen med ett nödrop. När det var dags för mamman och styvfadern att lämna oss på måndag eftermiddag satt jag bara i soffan och grät för att jag hade kört slut på mig och nu visste jag att jag skulle få sota för det med. Och det fick jag, vilket märktes på tystnaden här om inte annat. I juli någon gång började jag spotta upp mig igen, men en olycka kommer sällan ensam. Mer om det senare eller imorgon, för att inte överdriva antalet ord. Som jag såklart kommer göra ändå, vem försöker jag lura?

Någon gång i slutet av juni, när jag var som sämst och hjärnan helt hade checkat ut, kom maken in och såg så skamsen ut att jag allra minst trodde att han skulle erkänna en drös otroheter och begära skilsmässa. Det skulle han inte, däremot skulle han erkänna att han hade budat på en gammal ointressant amerikansk bil på auktion och möjligen glömt tala om det. Eftersom jag känner honom vet jag ju såklart att han inte alls hade glömt det, för en av maken sämre livsmotton är “det är lättare att be om förlåtelse än tillåtelse”.

Dessutom trodde han inte att han skulle vinna auktionen då han lagt ett skambud långt under reservationspris. Men han hade tur. Eller otur. Det beror lite på vem man frågar.

Pang, tjoff och BAM, dagen efter stod ytterligare en bil på vår gård. Den här.

En drömbil påstods det. Därom tvistar vi fortfarande. Men fästmanssoffan, eller vad det nu kan tänkas heta, är för all del lite rar.

Vi åkte till och med på en bilträff i Falkenberg med den och just det var väl inte riktigt min grej. Det var stort, det var brötigt och det stod hundratals bilar med ägare på en gigantisk åker någonstans i skogen. Av alla konstiga nymodigheter han släpar hem är den här den jag känner minst för. Och bilträffar … ja vad kan man säga? Ullaredsshoppare på tv framstår som rena rama Nobelpristagare i jämförelse.

Idag tog vi pärlan för att åka till Norge och fira styvmoderlig födelsedag på restaurang.

Man kan väl säga så här; solglasögonen med tillhörande Elvispolisonger som han köpte i Las Vegas kunde inte matchat bättre.

Och hela Drøbak hörde vår glada tuta som spelar lite olika melodier.

Men det var en bra dag med fantastisk mat, så jag klagar inte.

Inte just idag i alla fall.

Vad tycker ni, skall vi gå igenom sommaren lite kronologiskt ungefär som jag har gjort nu? Eller lever ni hellre lyckligt ovetande?

För jag blev så orimligt glad över att det (kanske?) går att blogga från telefonen igen. Sedan jag kom tillbaka igen och allt har varit sorgligt och sörja, har jag varit tvungen att böka med att blogga från en dator. Något jag har hatat, för telefonen har varit mitt bloggredskap i flera år. Trots mina textväggar har jag föredragit telefonen och nu tror jag att appen har slutat krångla.

Nu skall jag berätta något fint, som såklart har med mormor att göra, eftersom jag tydligen inte är riktigt redo att släppa ut något annat än. Och för att jag är så jävla ledsen och tänker på henne cirka tusen gånger per dag.

Det här är fint och även lite skumt, men absolut mest fint.

Först kan jag ju berätta att jag och mamma redan har börjat dona med mormors saker, något som för all del inte är särskilt fysiskt betungande eftersom mormor var motsatsen till hamster och har döstödat sedan hon var typ 60 år. Dessutom är det ju bara jag och mamma på den sidan och mormors vilja var att jag och mamma skall dela lika på allt, något som faktiskt känns lite galet från min sida. Mamma är ju ändå bröstarvinge, förstår ni hur jag menar med känslan?

Å andra sidan accepterar jag det, mest för att både jag och mamma alltid vetat om det.

Eftersom jag har mammas vigselring från äktenskapet med pappa frågade jag mamma om hon var okay med att jag fick mormors förlovnings- och vigselring. Det var mamma mer än okay med, dels för att hon förstod tanken med det och dels för att det fanns ett finger över till mormors ringar och de kommer därmed bli använda hela tiden. Precis som mormor hade dem jämt. Men än så länge är det konstigt att se dem på mitt finger, de som suttit på mormor så länge jag kan minnas.

Det känns fint, men fel. Jag lägger ju dessutom in en extra betydelse i mina ringar som vi fortfarande inte pratat om. I en av mina ringar står namnen på mina älskade tibbetikar, i en annan står ett budskap till mig själv för den köpte jag när jag blev friskförklarad efter att de opererade bort nästippen på mig. Ringarna ovanför respektive knoge med namnen på Stor och Liten kräver ingen direkt förklaring gissar jag. Och jag tar aaaaaldrig av mig dem. Nej, det var ljug, jag tar av knogringarna när jag duschar för att inte de skall trasslas in i håret och trilla av. Mina ringar är det enda verkligt viktiga av allt materiellt jag äger och kring dem finns mängder av egenpåhittat skrock. Så mycket att jag inte ens skulle våga tala om det för en terapeut.

Nu har jag då lagt till två, både skrock och ringar.

Och joho, man kan visst blanda gult guld och vitt guld.

Jag skulle dock vilja fråga mormor hur de kom fram till allt det sirliga mönstret, för de är verkligen snirkliga.

Lite Sagan om Ringen? Och nu kan jag inte fråga.

Nu kan vi dessutom börja ta den där rubriken jag satte på inlägget med en stor nypa salt. Som vanligt. Jag är verkligen helt värdelös på att fatta mig kort och att hålla mig till en röd tråd.

Förra veckan låg jag i sängen på kvällen och av helt oförklarlig anledning började jag fundera på fattiga riddare, något jag aldrig ätit och definitivt aldrig gjort. Så vansinnigt underligt att ens fundera över det, men jag tror att det var någon slags brödbrist som satte igång tröskverket där uppe. Det ena ledde till det andra och jag började fundera på vad som fanns i kylskåpet.

Hur brödbrist (rättare sagt tråkigt bröd) och kylskåpsinnehåll ledde till fattiga riddar-tankar har jag inget som helst svar på. Men det var i alla fall det som hände, och med mina bristande kunskaper om just fattiga riddare visste jag inte mer än det man möjligen kan tänkas komma ihåg från hemkunskapen i skolan (jag försöker hitta förklaring här, det märks va?). Jag associerade pannkakssmet med de påvra riddarna och efter en snabb googling visade det sig att jag inte var helt fel ute. Fast nu är jag inte ens helt säker på att det stod pannkakssmet någonstans? Jag noterade bara att det var samma ingredienser, inser jag nu. Men jag fattar fortfarande inte VARFÖR jag tänkte på fattiga riddare alls.

Strunt samma, jag lagar aldrig mat enligt recept ändå. Jag tycker inte om frukost som smakar mat och jag är väldigt Kajsa Warg generellt.

Dagen efter tog jag några äpplen och delade i mindre bitar och stekte i smör och socker. Jag gjorde någon slags pannkakssmet och så delade jag det trista rostbrödet på mitten, dränkte i smet och stekte. Efter stekning doppade jag ena brödsidan i kanel och socker, sedan serverade jag extremt förvånad make dessa riddare. Med äpplena och lite creme fraiche som också fanns i kylen.

Det var löjligt gott.

Dagen efter kom pappa hit för att mecka med bilen och det fanns smet över, så det blev ett par riddare till med kanel och socker, men istället för äpplen fick de välja mellan hjortronsylt och blåbärssylt. Det var också löjligt gott, även om äpplena var godare.

Då berättade pappa att farmor brukade göra det när han var liten. Lite sådär vardagsfestligt. Och då skickade jag bilden till ömma modern för att tipsa henne om värsta bästa receptet som jag inte ens visste vad det var eller att jag kunde göra det och naturligtvis förklarade jag vad det var. Dessutom erbjöd jag mig att göra den här magiska frukost/lunch/brunch-saken åt henne när jag åker dit nästa vecka.

Då fick mamma en liten dåndimp och berättade att mormor brukade göra just det till mamma när hon var liten, för att mamma älskade det. Med just socker och kanel och sylt. Men det var så längesedan att mamma varken mindes namnet eller vad det var för smet.

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag skall tolka det än.

Men jag vet att jag aldrig har ätit det någonsin, inte heller har jag funderat över det. Såvitt jag vet har jag inte sett det, läst om det eller på något sätt kommit i kontakt med det. Det verkar ju inte ens vara något min generation fått, men däremot både mamma och pappa.

Om mormor har något med det här att göra, då skulle jag uppskatta fler bakverk framledes. För mormor var helt fantastisk på att baka och både jag och mamma är värdelösa.

Och det är verkligen inte rimligt att jag funderar på någon slags riddare. Varken fattiga eller rika. Det mejkar ingen sense.