OM man vaknar 05:30 av att en valp ylar i örat, så hjärtskärande att man tror att någon allra minst har brutit ett par ben på honom, då vaknar man och dör skrämseldöden. Man klappar lite på honom, blir biten i alla fingrar man har, och valpen fortsätter gallskrika. DÅ tror man att han faktiskt håller på att dö av kissenödighet, så man går upp och släpper ut honom. Icke då. Ute kan man lukta på den gula mossan, leka lite, kissa en skvätt och gå in igen. Sen kan man fortsätta tugga på sin SJUKT trötta mattes fötter och gråtyla lite till. För då får man mat. Och matte hoppas att mat och kiss skall söva hunden eftersom man har en del att göra senare under dagen. Matte är alltså inte jättesugen på att vara snortrött. Men det var inte heller tillräckligt. Mat och kiss var en energikick, och liten valp har kommit igång ordenligt. Matte är FETT missnöjd med livet.
Efter att ha lekt, ätit, kissat, ätit, bajsat och lekt var det bara att inse att anledningen till det hjärtskärande ylet var att han hade drabbats av Jag Kommer Inte Ner Från Sängen Själv Och Har Fått En Släng Av Det Stora Leksuget.
Halvnio däckade han på soffan. Tre timmar efter hjärtskärande ylande. Medan husse och Stor Hund låg uppe och sov de oskyldigas sömn. Halvnio är det inte riktigt okay att gå och lägga sig igen. Trots att man varit uppe sen halvsex och lekt hundlekar.
Gissa om matte är trött. Och kommer ligga på divanen och äta druvor och praliner resten av dagen.