Jag måste älta bröllopet igen. Det tar ju aldrig slut. Vilket kanske är hyfsat logiskt eftersom det inte ägt rum ännu.
Sedan ett år tillbaka har bröllopet haft en egen hemsida. En hemlig grupp på Facebook för oss närmast sörjande. Det har gjorts ett antal filmer om hur den blivande bruden och brudgummen träffades, eftersom hon (katolsk spanjorska) bodde i Frankrike, han från USA och av en ren slump möttes dessa själsfränder. Antagligen genom små gracila svanhopp rakt in i varandras armar i Australien när de var ute på varsitt håll och flygluffade. Hur en stor portion öde och en tesked magi skapade den dynamiska duon under en dyktripp till Stora Barriärrevet, på andra sidan klotet. För att sedan bryskt skiljas åt och resa hem till sina respektive jobb och verklighet igen. De har räknat ut hur många flygturer som gjorts mellan New York och Paris, medan de körde långdistansförhållande. Hur många telefonsamtal och Skype-konversationer som föregick den Stora Flytten, innan hon slutligen blev förflyttad till New York-kontoret och tog sina pinaler och flyttade hem till min kusin och de två blev ett. Orka räkna?!
Hans frieri, en minutiöst planlagd skattjakt runt Manhattan som slutade i Central Park, där HAN mötte HENNE med universums största diamantring. Ringen, baguetteslipad till perfektion av femton blinda munkar från ett schweiziskt alpkloster ackompanjerade av von Trapp-barnens “the hills are alive with the sound of music”. Tio liter champagne (en liter att dricka och nio att vaska) gjord av speciellt utvalda druvor, nytrampade av Frankrikes blåblodigaste adel endast iklädda sidenstrumpor som spunnits av 8500 silkeslarver utsmugglade från Kina på en persisk flygande matta. Champagnen inmundigades självklart ur kristallglas, briljantslipade i Turkiet och polerade i Böhmen.
Helt sant (nästan), sagan finns nedkortad till en sexminuters film, med piffigt romantisk bakgrundsmusik. Med undertexter i form av mindfulness-citat. Den första filmens titel är “The journey of your lifetime is magnified by the ones you love”. Behöver jag ens nämna att Tony Robbins är husgud (sektledare)?
Sedan finns det fler filmer. Från deras ljuvliga små semestrar som ALLA har varit pre-smekmånader. Alla med enhörningar i motljus och regnbågar i bakgrunden. Till och med svensexan var Hollywood-esque. De hängde med Adrian Grenier från Entourage, klädseln var förtjusande homogen och de hamnade i GQ Magazine:
En manusförfattare i Hollywood hade inte kunnat skriva ett mer über-romantiskt manus än introt till det här bröllopet (utan att kräkas lite i sin egen mun). Jag tvivlar inte på förhållandet, jag är superglad för min kusin som står mig extremt nära. Men jag har en smula svårt för det neonrosa (grisskära) skimret.
Från datumet när det var 60 dagar kvar till den stora dagen har det uppdaterats än mer flitigt. Filmer, pdf-filer med olika instruktioner och statusuppdateringar i Facebookgruppen till förbannelse. Som sagt, Hollywood hade verkligen inte kunnat göra det bättre (sämre?).
Nu är det en vecka kvar till avresa, två veckor kvar till bröllopet och idag kom ytterligare en PDF i mailen.
Ett nedrans schema för fyra av de åtta dagarna på plats. Notera gärna att den är på sammanlagt sex sidor, och detta är bara de första raderna på den första sidan.
Jag brukar inte använda ordet måttfullhet. Men nu gör jag det. Jag efterlyser måttfullhet!
Om jag någon gång har önskat att jag hade en gnutta mer romantisk man så tar jag tillbaka det. Jag stormtrivs med att ha gift mig i Las Vegas, utan filmer, hemsidor, pdf:er och 50-sidiga kyrkprogram. Inte en enda enhörning närvarande. Bara vi, prällen och Elvis.
Det här har gått överbord. Över soffor och stolar också.
Om man säger så här, det där taggtrådsstaketet jag känner i halsen när jag sväljer. Skulle det vara SVÅR halsfluss/bronkit/lunginflammation/KOL som gör att vi måste ställa in resan så skulle jag inte lägga mig ner och dö ledsenhetsdöden.
Jag älskar verkligen min kusin. Men det räcker nu. The bottom was nådd i ungefär samma veva som jag köpte Spanxen.
Och nej, jag har fortfarande ingen klänning.
Helvete.