Från yster till dyster på nolltid

18 kommentarer

ALLTSÅ, hela förra veckan visste jag ju att jag skulle till doktorn på fredagen. Jag visste även vad alla mina prover visade, besiktning utan någon som helst anmärkning. Förutom östrogenhalten, men eftersom det inte är en sjukdom visas de halterna aldrig med några gränsvärden. Nu vill jag akut muttra något om män hade varit i klimakteriet hade det GARANTERAT klassats som en svår svår sjukdom med sängliggande, förtidspension och kanske till och med uppmuntrande resor på Landstingets bekostnad vintertid. Och om män hade varit tvungna att gå till gynekolog överhuvudtaget hade stolarna varit mer i fåtöljmodell än något som sett likadant ut sedan 1800-talet, de hade defintivt inte behövts gynekologer som alltid och utan undantag säger “kan du komma lite längre ner” oavsett om man ligger så långt ner att man har arslet i papperskorgen som står nedanför redan från början.

Det betyder att det var en hyfsat yster vecka, med nedräkning till fredagen då jag visste att jag skulle få hjälp att bli så himla käck igen. Östrogen – fyra dagar kvar, östrogen – tre dagar kvar, östrogen – två dagar kvar och östrogen – en dag kvar. Så lät hela förra veckan medan jag muntert räknade ner till fredagen. Fredag morgon 08.31 ringde telefonen och en sköterska upplyste mig om att min doktor hade vinterkräkan och därmed inte arbetade. Då tappade jag det totalt, för jag hade liksom samlat lite annat med och så blev jag fem år och började gråta. Första lediga nya tid skulle bli 16 oktober och ny nedräkning har börjat. Från början var det 13 dagar, nu är det nio och det är dystert. Men jag var dystrast i fredags. Först grät jag för att jag tyckte så orimligt synd om mig själv som inte skulle få östrogen, bli glad och sluta svettas som en gris. Sedan grät jag för att jag tyckte så synd om min snälla snälla doktor som hade den vidriga vinterkräkan. Och nu är jag tillbaka i gråtmildhet, ilska och depp.

Men min husa har kommit tillbaka eftersom det är varannan tisdag igen. Mamma alltså, som numera kommer varannan tisdag och stannar veckan ut och hjälper till med tvätt och städ. Väldigt omvänd situation, det brukar vara tvärtom va?

Kan vi kanske hålla tummarna nu för att det bara är NIO dagar kvar tills jag får någon slags östrogenoverall?

Trots att min äldsta och bästa kompis hotar med att aldrig mer prata med mig om jag skall bli käck, munter och glad istället för bister, lättretlig (HAH, vilken underdrift) och mer skällig än hundarna.

Förutom när de är så här söta.

// Den gråtmildare pga så himla söta hundar


Postat 20:12 i Klimakteriekossan av
18 kommentarer

Kolla kolla KOLLA!

18 kommentarer

Av outgrundlig anledning får jag inga notifikationer om vad som försiggår på min Facebooksida, men igår kollade jag vad jag hade missat och styrde upp det.

Då såg jag den här bilden från MissK:


Vanliga OnePiece i all ära, de är ju mig så kära (för tidigt julklappsrim) och jag har så många att fingrarna inte räcker till när jag skall räkna. Men i så många vintrar som jag muttrat över att någon borde göra en sovsäck man kan gå ut i.

DÅ VISAR DET SIG ATT DET FINNS!

Givetvis med avtagbara fötter så man kan ha Moon Boots till.

Är det någon som överhuvudtaget tvivlar på att jag köpte en? Varför skall bara barn ha sovsäck med ben när de är ute? Jag fryser minst lika mycket som en femåring.

Amazon.co.uk, sök på selk bag och kom ihåg var ni hörde det först.

Tack MissK. Det var bästa tipset. Och om någon tycker det ser galet ut tröstar jag mig med att ingen kommer se att det är jag ändå.

Möjligen kommer man tro att man sett BigFoot?


Postat 11:23 i Klimakteriekossan av
18 kommentarer

Ibland borde man tänka efter före

15 kommentarer

I somras fick jag ett infall när jag stod i duschen och ryckte åt mig mina färgbomber i rosa och lila. Hur illa kunde det bli liksom, den silvervita använder jag ju jämt, och det står faktiskt på att det enbart funkar som inpackning och går ut efter bara några tvättar. Det enda problemet var att jag råkade glömma att mitt hår till och med suger åt sig akvarellfärger.

Det blev inte helt lyckat, mitt långa fina hår som jag sparat i tre år fick en något udda och ovälkommen färg. Inte ens en nyans, utan verkligen en färg.

Som sagt. En slags färg.

Det här är det ENDA fotot som finns på eländet och sedan ägnade jag ett oräkneligt antal hårtvättar åt att få bort det med olika saker jag googlade fram på nätet. Inget fungerade och jag är fortfarande lite ljusrosa. I november. Månader efter att jag gjorde inpackningen.

Förra veckan brast det helt för mig och jag upplyste min ömma moder om att jag behövde en sax.

Minns ni när man var fattig fjortis och ville gå till frissan för att klippa upp håret, men istället satte man upp det i en tofs mitt på skulten och klippte den rakt av? Då blev det uppklippt, fast kanske inte så snyggt som när proffsen saxar. Mitt hår är ju dock väldigt krulligt och en felklippning syns liksom inte, allt under tio centimeter fel krullar ändå upp sig i oordning.

Nu kommer det sorgliga som jag gråter lite inombords över, men klimakteriet och höst i kombination gör att besluten ofta går åt pipsvängen.

Jag tog alltså huvudet med skulttofs och hundarnas skitvassa trimsax in på toaletten och började klippa av tofsen. Först lite försiktigt och sedan mer oförsiktigt.

Det är något med sax och hår som gör att man inte riktigt kan sluta, för jag gick inte ut igen förrän det låg 25 centimeter tofs i handfatet.

Nu har jag samma frilla som jag hade på skolkortet i nian, fast i en ful ljusrosa nyans.

Jag är verkligen helt dum i huvudet.

Och ful som stryk.


Postat 18:40 i Klimakteriekossan av
15 kommentarer

Kors i taket nummer två

31 kommentarer

Kärringen har startat datorn idag med. Fast ni vet inte att jag startade den i söndags, skrev 847 ord i ett blogginlägg som handlade om östrogen- och serotoninbrist och min egen gråtmildhet. Att jag till och med grät och tittade på klipp från Allsång på Skansen när Håkan Hellström var med för att det var så fiiiint. Då skall man ha i åtanke att jag fullkomligt avskyr Håkan Hellströms musik förutom en låt, men i söndags var det så obegripligt vackert.

Jag kan inte bestämma mig för om jag skall publicera det inlägget eller inte, ni bestämmer? Förhoppning och längtan till fredag när jag skall börja överdosera östrogen är oerhört stark och stor. Jösses vad östrogen jag hoppas att jag skall få.

Men idag har jag inte varit så gråtmild utan ganska effektiv. Mest för att något slags lugn infann sig igår eftermiddag och nu kommer jag göra en lång historia kort för en gång skull. Svärfar trillade natten mellan torsdag och fredag och slog sig halvt fördärvad, låg till morgonen när hemtjänsten kom och blev då skickad med plingplongbil till plåsterhuset. Där röntgade de lite sådär på måfå, skickade hem honom med fyra värktabletter och talade om för hemtjänsten att han var uppegående med rullator. Det var han INTE och vi fick inte reda på något förrän fredag kväll. Svärfar har alltså legat i sin säng i tre dygn med grymma smärtor i ryggen enbart på grund av att det har varit helg och först sen eftermiddag igår fick han komma till korttidsboende. Eftersom ärkepuckot till sköterska som briefade hemtjänsten att han mer eller mindre kunde jogga omkring i lägenheten fick han ju såklart inte heller någon som helst extra hjälp. Det är vansinnigt ovärdigt att behöva ligga i sängen och behöva uträtta sina behov och samtidigt käka när vi har varit där och gett honom en macka. Just det, de kollade inte ens om han hade anhöriga som kunde bistå. Nu hade han ju som tur var det, men det hade ju puckopuckoPUCKOT ingen aning om.

Så idag andas vi för vi har inte jour. Men en sak slog mig, vi har tänkt vara borta tre månader i vinter, någon som har en himla bra lösning på hur det skall gå till när man har gamla föräldrar/svärföräldrar/mormödrar här hemma?

Nu till något lite muntrare.

Det sägs att det inte är något äppleår i år? Pappa fick typ tio äpplen på sitt träd och jag har hört samma från många andra, men vi som missköter allt i vår trädgård och inte ens vet hur eller när eller om man ens skall beskära och hålla på, vi har ungefär tusen äpplen på vårt enda träd. Kanske en liten överdrift, men jag fuskar inte med sanningen om jag säger att det är närmare tusen. Vi har gjort saft ett par gånger, jag har bakat äpplepajer till förbannelse och numera sitter jag varje kväll och äter äpplena som de är eller slänger ner dem i lite yoghurt. Äpplena är fånigt goda, men fråga inte vad det är för något för det vet jag såklart inte. De är halvstora och gula med lite rött på, jättesöta i smaken och mognar uppenbarligen väldigt sent eftersom vi fortfarande plockar?

Nu till mitt problem. Jag kan inte baka egentligen, jag är endast bra på att laga mat. Förutom pajer. Jag är helt fantastisk på att göra pajer av alla de slag, men alla blir olika eftersom jag kör Kajsa Warg-metoden, och idag gjorde jag en magisk paj.

Det jag vet är att jag kokade äpplena i sockerlag och att det alldeles tydligt är havregryn i smeten. Och smör, ägg och något mer. Man kan inte lämna in någon lite restbit till en gourmand som kan kolla DNA i pajen möjligen?

Och så blev det ytterligare ett par liter saft innan vi gick ut och plockade ÄNNU mer äpplen. Blir det så här nästa år får vi hyra in äppleplockare för nu kommer flera hundra äpplen förfaras, vi kan omöjligt ta alla även om vi kämpar.

Det var samma med våra två stackars vinbärsbuskar som maken har försökt döda. Han klippte ner alla så det inte var något kvar för två år sedan sådär lite hoppfullt om en säker död. HAH. De växte upp igen och i år plockade jag nog minst 15 liter på två stackars buskar. Vi är ju sämst på trädgård och trots det får vi mest. Vill man ha råd är det bara att höra av sig. Orkidéer är jag särskilt bra på. Jag har en, den är två år gammal, aldrig vattnad och nu står den i köket och blommar och håller på att få nya blad. Magiskt.

Sedan kom hussen hem och hade köpt en fotpall till mig eftersom han claimade divansidan av soffan när vi köpte den för … längesedan. Det var rörande och fantastiskt skönt att ha något att lägga upp fötterna på något.

(Japp, MBT-sandaler. Jag har uppgraderat från Birkenstock som innetofflor och helt plötsligt fått blodcirkulation i både fötter och ben igen. Det tackar jag Johannas mamma för som hade exakt likadana när vi var i Skillingaryd. Och nu ber jag om förlåtelse till PJAK/Anna för att jag inte annonserade det tidigare. Jag skäms. Men jag har absolut inte gjort mig av med hundarna i alla fall, herregud det skulle jag ju aldrig göra. Förlåt, förlåt, förlåt.)

Sedan hade jag ingen fotpuff mer.

För det var tydligen en helt perfekt storlek för älskad bäbishund. Trots att han har en hel soffa att ligga i.

Som pricken över i avslutar jag dagen med att fira Halloween som en mumie. För jag fick så jävla ont efter saftande, bakande och matande och jag lär mig aldrig vad jag kan och inte kan göra.

Men det råkade ju sammanfalla med rätt dag. Något jag inte hade en tanke på när jag bad maken om hjälp med att tejpa fast lidokainplåstren från hand till skulderblad.

Det enda trista är ju bara att vi inte har några grannar och därmed inga barn att skrämma så jag får sitta här och vara rädd för mig själv.

Och jag vet. Det är SHF. Jag har på det i bakgrunden, men eftersom jag inte var gråtmild och dessutom fick feeling att skriva ett inlägg så gick det före. Nu får jag be om ursäkt över det med.

// Den Mumifierade


Postat 21:33 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan av
31 kommentarer

Men skjut mig…

4 kommentarer

Nu är det överdags. Kanal tre har havererat (ihop med en drös andra kanaler såklart).

Så HIMLA roligt. Dessutom är det sirap i internet. Men jag hänger här i alla fall, ni får skvallra mig igenom det.


Postat 20:04 i Klimakteriekossan av
4 kommentarer