När vi inte åkte över ån efter vatten

7 kommentarer

Alltså jösses, tänk om jag hade vetat om det här i somras när jag faktiskt badade på grund av höga utomhustemperaturer? Eftersom jag verkligen är en badkruka. I och för sig älskar jag ju mest av allt att bada i havet, och då framför allt här, för vatten som inte är salt sjunker man chockerande snabbt i?

Sjöar är ju därmed inte min grej egentligen, men här hade jag lätt gjort ett undantag och fått lite omväxling. I somras kämpade jag ju till och med för att bada trots gips i fyra veckor, för att jag hade dött av värmeslag annars antagligen.

Ömma modern och styvfadern var här en vecka i augusti och den enda dagen vi hade rätt okay väder för att det inte hällregnade, då åkte vi på dagstur regisserad av maken. Med facit i hand skulle man kunnat tro att han hade köpt både natur och skådisar, för dagen var helt oslagbar, men allt var ren flax och vi hade egentligen bara två saker planerade, den ena var att åka till ett oerhört vackert vattenfall som ligger alldeles nästgårds torparvägen. Fast på den norska sidan. Där var vi senast den första varma dagen i våras, en dag i april när det helt akut blev 19 grader varmt, jag kastade av mig dunjackan och vårvrålade, sedan gick jag rakt på en äsping vid vattenfallet och ångrade alla vårvrål och gärna ville ha snö året runt.

Nu åkte vi ju till nämnda vattenfall för att se om det överhuvudtaget hade kommit tillbaka något vatten efter den torra sommaren, inte så mycket för att se prakfullheten eftersom det var lätt att gissa sig till vattenbristen. IMG_3031

Nej, det var ju inte så mycket fall i fallet. Det rann inte rakt ner någonstans, men om man skall se det lite positivt så fanns det åtminstone vatten i det. Tidigare under sommaren fanns det bara damm där. Älgafallet heter det om man skulle vara intresserad. På norska heter det Elgefossen. Roligast måste väl ändå vara att man anser det vara Västra Götalands största vattenfall. Med tanke på att det faktiskt ligger i Norge. I vilket fall som helst är det intagande när det inte varit en sommar utan regn på tre månader och väl värt en tur om man är i trakten. Bohusleden passerar där också.

Sedan skulle vi åka till det där stället maken hade pratat om, som ingen av oss hade hört talas om tidigare. Men han hade sett ett foto på Facebook som en kamrat hade lagt ut och det ledde till att maken googlade det och enbart fick upp magiska bilder. Vi andra åkte bara med medan maken var reseledare för Sunwing Trips för en dag.

HERREGUD. Nu kan vi prata storslaget och just ordet storslaget i samband med en sjö tillhör inte vanligheterna i min värld. Just för att sjöar oftast är läbbigt bruna och att man inte ser sina fötter efter att ha gått max 20 centimeter ut i vattnet. Så var det inte här, och det hade ett oerhört passande namn, Klartjärn.

IMG_1833.jpg

Alltså??? Det ser ju ut som om vi är på Bora Bora när vi är två mil hemifrån och alldeles utanför Halden som är vår jättenärmsta norska by. Har ni sett någon liknande sjö?

IMG_1834

Där står make och styvfar. Posörerna.

IMG_1842

Åt andra hållet poserade ingen alls, det var mest bara för att visa att det var lika vackert åt alla väderstreck.

IMG_1845

Mamma Säl var såklart den enda som badade och där hon simmar är det sju meter djupt. Det går inte riktigt att fatta när vi fortfarande pratar om en sjö i Norge.

Dessutom borde det ju vara en jättegrej i Norge att Klartjärn finns, och så nära Sverige, men vi höll på att inte hitta dit. Hade vi inte kört efter GPS hade vi inte hittat alls, för det fanns inga skyltar och det fanns ingen riktig parkering. Vi såg det för att det stod fem dykarskolebilar vid vägen och där svängde vi av också. För bland dykare var det känt, just för den hejdlöst klara sikten. Det var två vanliga badare där, mamma och en till, och resten av sjön var full av dykare. Två av dykarna vi pratade med sa att det fanns en bättre parkering, med skylt och en badstrand, men det var fortfarande inte precis McDonalds-storlek på skyltningen.

Efter det åkte vi vidare, maken hade läst om en liten liten sluss inte så långt därifrån, som gick mellan två sjöar. Fascinerande tankevurpa, för man kan ju inte ta sig någonstans mer än från den ena sjön till den andra? Men det är ju som sagt vackert i Norge och när vi kom dit visade det sig att det gick turistbåtar mellan sjöarna sommartid och säsongen för det var slut när vi kom. Minns jag inte helt fel var vi där den 21 augusti och slussarna i Brakke Kanal hade haft säsongsavslutning den 19 augusti.

IMG_1849

Det var ju otur, men vi gick ut ändå och då hade vi riktig bonnröta. Obeskrivlig tur när vi helt plötsligt hör en båttuta och vi ser slussvakten.

IMG_1867

Det visade sig att slussen var hyrd för dagen av en ångbåtsförening som var på tur. Vi fick alltså inte bara se slussen in action utan även en alldeles äkta ångbåt som var väldigt vacker. Hela området var vackert.

IMG_1854IMG_1872

Avslutningsvis skulle vi åka till Halden för att äta något innan hemåkning igen, och Halden är en väldigt rar liten by som sagt.

När vi körde in i Halden gjorde vi det ackompanjerade av kanonskott, för det skulle visa sig att det var Fredrikshaldshelgen och norrmännen jubilerade dagen då Karl XII blev skjuten. När han blev skjuten krigades det vilt på Fredrikstens Fästning i Halden och kungen höll sig på lämpligt avstånd enbart för att bara vara publik medan de andra (alltid dessa “de andra”) pangade på varandra. Något som slutade med att Karl XII dog likt förbaskat och om det finns många teorier. Den kändaste är väl att han blev skjuten med en knapp. Och blev han det var det svenskar som lönnmördade honom för att de var så döless på att kriga och kriga.

Så Halden var fullt av Karoliner.

IMG_3041

Som stred lite här och där och givetvis slutade även den här bataljen med att Kalle Dussin dog.

Vilken dag. Och allt inom en radie av tre mil hemifrån eftersom vi körde i cirkel runt Halden.

Sedan åkte vi hem och varken före eller efter det fanns tydligen inte augusti för jag minns inget annat än regn och tristess. Eller rättare, jag minns inte så mycket speciellt av augusti förutom den här dagen, men den här dagen var formidabel.


Postat 21:41 i Klimakteriekossan av
7 kommentarer

En liten nostalgitripp

4 kommentarer

Som vi pratade om häromdagen, tibbetjejerna som såklart fått alldeles för lite plats här i bloggen, av förklarliga skäl. Stor och Liten lever, och de lever verkligen i allra högsta grad. Men det är ju lite synd, för mina flickor var ju fantastiska och så är det bara jag som vet det. Eller jag och ett gäng till. Här hos ömma mamman pratar vi om dem minst en gång varje dag, för deras relation till varandra är läskigt lik relationen Stor och Liten har. Ännu knasigare är det att Stor är fånigt lik Penny, som var äldst, och Liten har precis lika mycket likheter med Flash som då var lillasyster. In i detalj på många grejor. Som till exempel att Stor och Penny är/var SUPERDRAMATISKA. En spricka i nageln? Skall husse lämna huset i fem minuter? En sådan KATASTROF! Alarm, alarm, alarm!

En gång lurade Penny mig att åka till veterinären med henne enbart pga dramatik. Hennes husse jobbade som riddare på medeltidsveckan på Gotland varje sommar och första sommaren han var borta i tio dagar märkte jag givetvis att hon blev lite låg, men det hade jag ju på känn. Efter tre dagar började hon matvägra och samtidigt började hon bita på naglarna halvt hysteriskt. Hon ville fortfarande ha godis, men hon ville inte leka. Efter fem dagar var jag inte riktigt okay med hennes beteende och jag är ju en hönsmatte som hellre går till veterinären en gång för mycket än en gång för lite.

Givetvis var det dramatik, och då lärde jag mig att hundar biter på tassarna när de har tråkigt. För det var inget fel på henne alls enligt alla blodprov hon lurade mig att ta.

Det känns ju kul. Att ens älskade hund har så tråkigt med bara sin usla matte att hon biter på naglarna och inte äter vanlig mat. Då känner man sig verkligen dyrkad.

Gissa vem som biter på naglarna och ligger fastlimmad vid ytterdörren när husse inte är hemma numera? Självklart pratar vi om Stor. Om det dessutom är så illa att husse faktiskt är längre bort än ladan och inte skall komma hem på natten, då följer han inte ens med upp till sovrummet när det är läggdags. Förut fick jag lite ångest över att den stackars trånande jycken dels låg där nere ensam i mörkret, och dels kanske fick drag i nacken av att ligga så nära gammal dålig dörr där det alltid blåser in lite. Det slutade jag med efter att jag hade försökt hämta honom tio gånger, han lyfter inte ens på huvudet när jag försöker förklara för honom att vi har det mycket bättre i den varma och mjuka sängen, han ligger kvar som platt hund och morrar bort mig nästan i sömnen. Han skall faktiskt ligga där och ha KOLL. Vilket i och för sig brukar sluta med att han kommer någon gång mitt i natten ändå, men han kommer verkligen mitt i natten och sover kvar vid sin dörr i flera flera timmar. Så, som vilka andra hundägare som helst så har vi alltså nattlampa i sovrummet enbart för Stor. Det känns verkligen rimligt att ha nattlampa för sin kära hund. Söt är den också, jag tror jag har visat den, en gul svamp som tänds så fort det blir mörkt och vi har den av två anledningar. Den ena är dörrsovandet, men den stora anledningen är att han inte skall skälla och väcka oss varje gång han vill upp i sängen på natten. Han måste nämligen ha koll på var Liten ligger så han inte hoppar upp på honom, för han orkar inte gräla om sådant nattetid, som att Liten blir sur om han blir hoppad på. Och vi som känner Liten vet ju exakt hur lite sur han blir, han blir ju aldrig mer än pyttesur och det går knappt att höra att han morrar. Men Stor är en riktig Trötter nattetid och undviker gärna allt utom att just sova.

Ja, men jag lovade ju fotot vi tog på finflickorna. Så 90-tal. Som om jag kom direkt från en provspelning av Beverly Hills (som Andrea, det ser man på glasögonen).

561403177.053216-1

Bäbisarna! Penny var ganska nyklippt och Flash, som jag fortfarande ställde ut, var så kammad och friserad att hon fick gå med strumpor på till fotografen för att inte lorta ner sina fina beige ben. Älskade skithundar.

Som bonus hittade jag ett färgkort jag själv hade tagit, det var ovanligt. Men jag riggade ett hörn i köket med duntäcken iklädda vita påslakan som skulle se ut som snö, och så satte jag på dem tomteluvor. Här är Flash ungefär ett halvår och Penny är med andra ord två år. Det hade jag inte varit stensäker på om det inte hade varit för att Flash hade så lite päls. När hon var liten hade hon valpallergi och vi lyckades aldrig reda ut vad hon var allergisk mot, MEN så synd det var om henne. Hon kliade och bet bort överallt hon nådde, vilket betydde att hon bara hade mohikanfrisyr när det var som värst. Det var bara ryggraden hon inte kom åt. Men som tur var började det gå över när hon var ungefär ett halvår och pälsen började komma tillbaka. Hon var inte vacker, men hon var verkligen världens snällaste hund. Precis som Liten gnällde hon aldrig, hon hade ett väldigt säreget läte istället medan Liten inte låter alls.

561403428.602480-1

Jag minns till och med vad de luktade när jag ser dem och de luktade alltid gott.

Om de inte hade rullat sig i en komocka kanske.

Nästa inlägg blir om den där enda dagen i augusti som jag minns och som faktiskt var fin. Om inget oförutsett inträffar.

För tillfället är jag pro brasklappar för jag litar inte på livet.

Until tomorrow.

// Andrea 90210


Postat 20:16 i Klimakteriekossan av
4 kommentarer

Ett litet ämnesbyte då och superbildbomb

11 kommentarer

Det har varit ett par konstiga dagar igen såklart. Livet består ju bara av konstiga och ledsamma dagar numera känns det som. Igår var mamma, styvfadern, den lilla hunden och jag på kalas hos en av mina plastbröder och alla mina andra plastbröder var där med. Alla mina plastbröder som verkligen kände mitt ex, eftersom vi inte tappade bort Göteborg förrän exet blev just ett ex och jag sedermera blev med make och vi först helgpendlade till Strömstad och sedan flyttade på heltid.

Det var konstigt. För jag berättade inget för dem direkt, just för att vi satt på ett barnkalas. Däremot pratade vi om honom som om han fortfarande fanns, för att man alltid kommer in på något av alla miljoner gamla minnen. Först var det ju som sagt lite konstigt, för det var ju bara jag som visste att han inte fanns längre, men sedan blev det fint på något oförklarligt sätt. Jättesvårt att förklara såklart, men bland dem hade han ju en självklar plats och att få låtsas, om än bara i en timma, att det hemskaste inte hade hänt, det var fint. Dessutom är det fint att tänka jättemycket på tibbeflickorna, för det har jag ju också gjort nu. Inte för att jag någonsin kommer glömma dem, men Stor och Liten tar ju plats och kräver mer. Tibbeflickorna bor ju dock fortfarande med mig, jag vet inte om jag har berättat hur jag har det med dem?

Jag klarar alltså inte av att begrava dem, det kommer jag troligen aldrig att göra. Dessutom hade de inget självklart älsklingsställe. Så de följer med, urnor och fotografier står i mitt kontorsrum och i en plånboksgrej (en sådan där liten skinngrej där jag har viktiga kvitton och bankdosa) har jag även en liten liten plastficka med Pennys och Flash luggtofsar. Om man nu skulle tycka att jag är underligt skrockfull, då skall man se de gånger jag skall åka bort och inte hittar plånboksgrejen i handväskan hasta pronto. Jag åker INGENSTANS utan att den är med. Aldrig i livet. Sedan har jag ett halsband med något som ser ut som en kokainhållare hängande. Hur nu en kokainhållare ser ut? Äh, den ser i alla fall ut som jag tror att en kokainhållare ser ut. Även där har jag lagt lite hårtussar, mest för att jag trodde att jag skulle ha det halsbandet på mig jämt och hela tiden. Det skulle visa sig att jag absolut inte har det så jag är helt beroende av skinngrejen i väskan. Kanske mest för att halsbandet inte är så diskret och i ärlighetens namn ser det inte så fint ut med det lösa håret i kokainhållargrejen. Varje gång jag öppnar den ser det ut som om jag har sparat pubeshår i den.

I alla fall, där mina urnor står, där står även ett litet album med bilder på flickorna och mig. Mest på tjejerna såklart, jag kanske är med på två foton. För det var en väldigt praktisk julklapp till familjen det året sa jag då, men egentligen gjorde jag ju det enbart för min egen skull och för att jag ville ha sjukt fina färgbilder på småttingarna. På den tiden sysslade jag bara med svartvitt. Julklappskortet finns såklart här hos mamma, det kan jag visa sen. Om ni lovar att inte skratta åt den typiska 90-talsfrillan och de extremt tidstypiska glasögonen. För att inte tala om hur präktig jag ser ut. Dessutom var det sista fotot som togs och Penny Utan Tålamod är typ på väg ut ur bild har jag för mig, om inte det är det andra fotot jag är med i.

Det var ju givetvis inte alls det här jag skulle skriva om när jag började. Mina fingrar har tydligen ett alldeles eget liv när de landar på tangenterna. Men en sista grej om det här just nu då. Dagen vi var hos fotografen. Åh jösses. Han var inte en van djurfotograf, men vi kämpade. Mest han och jag, de två pälsbollarna var inte särskilt ansträngda, men de ville ju kolla på saker och ting. Gärna mitt i ett fotografi.

Fotografen hade satt upp ett brunmelerat backdrop, mycket praktisk färg när man har en svart hund, en grå hund och en flerfärgad människa. Problemet var mest bara att det var den tidens backdrop (jäklar vad allt är enkelt numera, rent materialmässigt) och då ett gigantiskt stycke tyg som satt fast på en lösvägg bakom oss, och så hade han klurat ut att han kunde ställa en bänk framför och drapera tyget över den ända ner till golvet.

Vad han inte hade tänkt på, eller om det var så att jag inte hade talat om att ingen av hundarna aspirerade på att vinna VM i lydnad, var att det inte borde varit ett så himla brett mellanrum mellan bänken och väggen. För den lilla och mycket rara svarta hunden var en klumpeduns. På riktigt. När vi inte klippte Flash och jag fortfarande ägnade mycket tid åt pälsvård, då trampade hon alltid och utan undantag på sina egna öron med framtassarna vid varje promenad. Om man trampar på sina egna öron varje eller vartannat steg så trillar man omkull. Flash gjorde så mycket roliga saker att hon var som Circus Enhund att leva med. Hennes syster (de var syskon på riktigt, men inte kullsyskon) var hennes raka motsats och en prima ballerina.

Givetvis trillade Flash ner mellan bänken och väggen någonstans mitt i fotograferingen och rev ner allt, väggen bakom, hela backdrop-tyget och så välte hon bänken. Då såg fotografen en smula less ut. Men fotona blev fantastiska och jag är orimligt glad över att jag har dem idag.

Nu till det jag egentligen skulle berätta idag, det var ju faktiskt vad vi gjorde efter att vi hade varit på ön i två veckor. Som var två magiska veckor. Efter det hade vi bestämt oss för att inte bara bo i husbil på torpet och på ön, utan vi skulle använda den precis så som den är skapad för att använda, att man skall åka runt och bo på olika ställen nattetid.

Trots närheten till nabolandet Norge har ingen av oss åkt runt där. Vi har åkt till Oslo och så har vi gjort de obligatoriska skidresorna till olika skidorter. Bortsett från det, aldrig turistat i Norge. Och någon gång i augusti råkade vi gå på bio och kolla på Mission Impossible. Har ni sett den så vet ni att Tom Cruise vid ett tillfälle var i “Indien” och slogs med skurkar, där Indien i själva verket var Norge och ett ganska känt turistmål som heter Preikestolen. Och ja, det betyder predikstol. Norge har många coola berg, min dröm är att åka till Kjeragbolten och fotografera, men nu för tiden faller det lite på att det är så vansinnigt långa och dödsföraktande vandringar till själva stället. Vet ni inte vad Kjeragbolten är, då råder jag er att bildgoogla. Löjligt vackert plus svincoolt. Det finns ett par riktigt kända fotografier därifrån som man bara önskar att man hade tagit själv.

Men nu pratar vi om Preikestolen, dessa röda trådar som är så svåra, dit åkte vi i september. Jag vet inte om det var något konstigt med augusti, men det känns inte som om den månaden finns i min värld i år? Det måste varit i augusti det blev väderomslag, för det är något Twilight Zone över den månaden i mitt huvud. Eller JO! Vi gjorde en sak, på en dag och det var en helt fantastisk dag där vi upptäckte att vi hade ett av de vackraste ställen jag någonsin sett alldeles nästgårds, bara två mil hemifrån. Men vi hade ingen aning om att det fanns innan vi åkte dit. Den dags kräver faktiskt ett helt eget inlägg, vilket betyder att det där med kronologin kan fara och flyga.

Nåväl, vi åkte till Preikestolen. På vägen dit tog vi färjan från Strömstad till Sandefjord och på andra sidan åkte vi på större vägar över Sörlandet. Vi åkte alltså som ett U och följde den sydligaste delen av Norge innan vi åkte uppåt igen, dels för att vi ville och dels för att det går snabbast trots omväg. Alla andra vägar i Norge är ju typ på fjäll och är smala och snirkliga och vi ville åka på olika vägar. Nu kommer dock ett lyxproblem, jag tog typ tusen foton från bilen för allt blev bara vackrare och vackrare. Ett par mil före Kristiansand blev det fullkomligt storslaget och sedan slutade det inte vara det. Vilka landskap och vilka miljöer? Ibland kändes det som om man var på Nya Zeeland och ibland var man på de skotska högländerna. Då och då var man på Irland någonstans. Vilket fantastiskt land Norge är och att bara ha sett det bitvis bara vintertid innan känns ju som ett hån mot landet.

Så det kommer bli bildbomb, eftersom jag inte var var vi är någon gång. Rättare sagt, jag vet bara var jag är när jag tittar på fotona i telefonen eftersom telefonen tack och lov är utrustad med GPS och kan hålla reda på tid och plats åt mig. I vanliga fall brukar jag även justera exponering på grund av över- eller underexponering, men inte ens det har jag gjort här. Inga filter och inga justeringar, vilket såklart är synd på vissa foton där det syns att det står FIAT spegelvänt längst ner.

Här kan jag bara säga att vi är på väg till Preikestolen, och att jag önskar att jag hade börjat räkna tunnlar från början, för herregud vad det är många tunnlar i det landet.

IMG_1967

Jag överdriver inte om jag säger att vi garanterat åkte igenom minst 150 tunnlar, det är nog snarare en underdrift så det visslar om det.

Och somliga hittade riktigt gottig plats direkt.

IMG_1956

Lite underligt att det tog cirka 50 mil innan det första snillet kom på att man faktiskt fick lov att ligga i sängen.

IMG_2091.jpg

Givetvis bästa stället, bekvämt med utsikt, vad mer kan man önska.

Men nu fortsätter vi bara till Preikestolen.

IMG_1968IMG_2012IMG_1968IMG_2021IMG_2022

Där är vi alldeles strax framme och här måste jag bara ta en paus och fortsätta fundera över hur våra tältande grannar egentligen tänkte.

Vi har ju börjat lära oss lite om det här med husbilande även om vi har mycket kvar att lära, till exempel har vi lärt oss att när vi nu har valt att åka sent på säsongen två år i rad, då är faktiskt de flesta campingar stängda. Men i Preikestolen bodde vi på camping och den var stor. Med tanke på hur många det var som tältade trots att det var september, storm och hällregn var den skitstor. För i Norge tältar man året runt, ut på tur aldrig sur och det där ni vet?

Campingen var i det närmaste tom och vi ställer oss alltid så solo som möjligt för att inte behöva kliva rakt in i grannhusbilen varje gång man går ur sin egen husbil med hundarna. Döm då om min förvåning när jag vaknade första morgonen och det lät som om någon stod och pratade precis bredvid min säng?

Jag gick ut och kollade, på min sida hade ett gäng tältande ryssar spikat upp sina tält i ring, den närmaste ungefär en meter från mitt sovrumsfönster.

IMG_2025

Och kikar man på andra sidan går det verkligen inte att förstå varför, för där syns det verkligen hur väldigt tomt det var på campingen.

IMG_2026

Inte en grej så långt ögat når. Varför?

Den dagen var enda dagen med fantastiskt väder och även samma dag som det var planerat att kika på Preikestolen. Kvällen före hade jag pratat med syrran som är Norgeboende sedan nästan 25 år tillbaka och hon frågade om vi hade vettiga skor att gå i, bra kläder och en massor av frågor. Det hade vi ju inte, för det enda vi visste var att det var tre kilometer och tre svenska kilometer enkel väg klarar till och med jag att gå en bra dag, även om jag får sota för det dagen efter.

Det är skillnad på svenska kilometer och norska kilometer.

Jag fick en länk skickad till mig där det stod hur mycket information som helst, men framför allt stod det att det var väldigt viktigt med bra hikingskor och att man var en van terrängpromenerare. Det säger en del när Norge har hyrt in sherpas från Nepal för att bygga “promenadvägarna”. HAHA! Där sket det sig för oss båda egentligen, men maken vägrade ställa in. Hade vi nu åkt hela vägen hit för att se det, då skulle han banne mig se det också. Jag försökte givetvis inte stoppa honom, men jag försökte i alla fall se till att han fick med sig tillräckligt med dricka och äta, jag drog gränsen vid att tjata om pannlampa.

Han tyckte inte att det var lika viktigt som jag tyckte så han gick i seglarskor och jeans, med en burk Ramlösa i ena fickan och en kexchoklad i den andra fickan.

När han kom tillbaka sex timmar senare kastade han sig i sängen och konstaterade bara att det GÖR JAG ALDRIG IGEN. Det var som att promenera på stengärdsgård, fast uppför. Ett av de värsta partierna var tydligen alldeles i början och han hade fått mjölksyra redan efter 500 meter. Då övervägde han att vända. Men när han blev omgådd av höggravida kvinnor och skitgamla pensionärer tyckte han att det var pinsamt att vända. Så han gjorde det, trots att han ville dö större delen av tiden. Nu har jag inte hans foton, men jag hade inte vågat gå dit även om jag hade varit kärnfrisk. När det började bli som högst då var det även som smalast och skyddsräcken fanns ju såklart inte. Man promenerade med 600 meter fritt fall 20 centimeter från fötterna.

Sedan åkte vi fjällvägar hemåt, och det var fortfarande storslaget.

IMG_2035IMG_2036IMG_2042IMG_2046IMG_2048IMG_2056IMG_2071IMG_2076IMG_2081IMG_2100IMG_2106

Alltså vackerheten i Norge!

Men en sista sak som verkligen fascinerade mig. På fjällvägarna, där det inte var särskilt snirkligt utan mer landsväg, där åkte vi kanske cirka tio mil där det gick får på lösdrift överallt. Och hastighetsbegränsningen var 80 km/h? Jag var ju sjukt bekymrad över fåren i tio mil, för smutsiga får ser precis ut som stenar.

Kolla det här fotot.

IMG_2052

En väg och lite stenar och en Victoria med örnkoll efter fårskallar.

De finns där, för de finns överallt. Och det syns när man förstorar samma foto.

IMG_2052

DE LIGGER OCH SOOOOOVER VID SKYDDSRÄCKENA?

Mina nerver!

Sedan ägde de ju såklart vägen hela tiden. Lite jämförbart med farbröder som kör fin mercedes bara på söndagar här hemma?

http://www.fitterbittan.se/wp-content/uploads/2018/10/D3C4EABE-5310-4F18-8B2C-1E07ADB2F6A5.mov

Ytterst sällan var de så här kontrollerade.

http://www.fitterbittan.se/wp-content/uploads/2018/10/EB755E6E-95D2-4B90-B6E1-2F23EB02A927.mov

Hela resan var vacker. Även om den fick avslutas lite abrupt. Jag åker gärna till Norge igen och igen och igen, och mitt tips är givetvis att åka till Norge också. Vilken grej. I det här fallet behöver man verkligen inte gå över ån efter vatten.


Postat 9:53 i Klimakteriekossan av
11 kommentarer

Ursäkta, men nu kommer THE REAL SKIT

17 kommentarer

Och 2018 går härmed till handlingarna som det värsta året jag kan minnas. Jag lovade att skriva i både upp- och nedgång och eftersom jag tyckte det var ganska skönt så fortsätter jag helt enkelt. Det blir en snabbis idag. En riktig snabbis med mina mått mätt, men jag återkommer såklart.

Ni vet ju att jag hade två tikar tidigare och de flickorna hade jag med mitt ex.

IMG_0082IMG_0083

Den grå flickan överst hette Penny och den nedre svartisen hette Flash och de var precis lika älskade som Stor och Liten. Jag tror till och med att det är första gången de får vara med på bild i bloggen, för min själ gråter när jag ser dem.

Tibbeflickorna var ungefär ett och två år när mitt ex kom in i mitt liv och han tog över fröken Penny. Hon släppte mig som en varm plåt utan grytlappar när han klev in i hennes liv och de dyrkade varandra.

Mitt ex och jag hade en fin separation, vi bråkade inte och vi samsades om hundarna. De var vår prioritering. Vi hade delad vårdnad i intervaller på två veckor och det var liksom självklart. Penny dog ett och ett halv år före Flash, när jag inte var där och jag hann heller inte ner i tid, för jag var på båtsemester när Pennys livmoder brast och jag fick sitta i telefon med exet och vi hade fem minuter på oss att fatta beslut om akut operation eller att låta henne somna in. Hon var 16 år, det hade varit ren egoism från min sida att låta henne gå igenom en operation, men jag klarar fortfarande inte riktigt att tänka på det heller utan att tårarna sprutar på mig. Hon dog utan mig. Jag var inte där. Jag har inte förlåtit mig själv för det än. För jag var inte där.

Exet träffade en ny kvinna och fick barn, en liten kille som nu är åtta år. Trots att hundarna inte finns mer höll vi kontakten. Vi åt någon lunch ibland, men efter vår flytt blev det telefonsamtal enbart. För fem år sedan fick jag ett telefonsamtal ingen alls vill ha, han berättade att han hade fått en fullkomligt vidrig sorts hjärntumör som, trots att han var nyopererad när han ringde, aldrig skulle försvinna. Även om de fick bort hela tumören vid varje operation skulle den här sorten göra att hjärncellerna hela tiden återskapade och omvandlades till nya tumörer. Då vet man att det inte finns något att göra, för till slut finns det ingen hjärna kvar, bara tumörer.

Tre operationer med efterföljande behandlingar hann han med, och efter varje operation handlade det bara om att hålla tummar och tår för att han skulle vara sig själv och ha kvar så många funktioner som möjligt. Han förlorade inget alls under någon operation utan åkte alltid hem oroväckande snabbt efter operation, helt normal igen. Det mest fascinerande är att han inte en enda gång under de här fem åren ens haft vanlig huvudvärk och behövt ta en Alvedon.

Jag pratade med honom tidigt i somras, för att jag ville att han skulle ta med familjen och komma till Strömstad under sommaren, då var han okay, men för första gången lät han lite trött. Något han sa berodde på cytostatika och lite andra mediciner de bytt ut.

Igår eftermiddag somnade han in, för alltid och evigt och en del av mitt hjärta brast. Vi levde ihop i tolv år, det går inte att förhindra att hjärtat brister.

Jag grät mig igenom kvällen och större delen av natten, idag har jag fått mer svar efter att ha pratat med hans syster, vissa svar hjälper medan andra bara gör ondare.

Det var den 12:e oktober igår. Den 12:e september somnade min mormor in och jag sade adjö till henne. Där emellan har det hänt andra saker som varit tuffa, men som inte är min sak att skriva om. Året började ju till och med med ett dödsfall i familjen.

Just nu har jag bara en enda önskan. Kära 2018, du har verkligen varit ett praktarsle på så många vis. Det finns inte överdrivet många fina minnen från i år, och det har hänt alldeles för mycket skit. Jag vill inte mer och jag vet att även om man orkar nästan hur mycket som helst för att man måste, så vill jag INTE orka mer. Jag vill inte vara mer ledsen eller sörja mer. Eller ens bara gå och bekymra mig över skit som egentligen skulle gå att kontrollera om man bara hade velat kontrollera det. När det gäller mig själv och mina egna problem skulle jag ödmjukt uppskatta ett litet break bara. Om jag inte kan få det, då önskar jag bara att alla andra kan få lov att vara friska och ha hälsan.

Älskade Penny och Flash. Ta hand om husse när han kommer på andra sidan Regnbågsbron. Han kommer behöva er.

Men din son borde fått ha kvar sin pappa på jorden mycket längre. Mycket mycket längre.

Det här suger verkligen träballe på riktigt nu.


Postat 22:47 i Klimakteriekossan av
17 kommentarer

Jösses vad stort Västra Götaland har blivit?

11 kommentarer

Med tanke på att jag åkte i måndags och inte visar livstecken förrän idag. Om man man räknar filmen på Instagram igår och det gör man ju såklart. Mest för att Liten var den mest exemplariska golfhunden i världen och jag är inte ett dugg partisk.

Men det var coolt att se själv, alla dessa gånger Liten varit med morfar på golfbanan när det inte varit säsong, och igår få gå sina första hela 18 hål när det var smockfullt med folk på banan tack vare SUPERVÄRMEN som alltid kommer strax innan RÖVBALLEKYLAN. Dessutom gick han lös hela tiden och…ja…uppförde sig faktiskt exemplariskt. För han var inte ens överdrivet intresserad av mig och mamma när vi överraskade dem någonstans mot slutet. Visst pussades han och blev jätteglad med hela svansen, men när första intrycket hade gått över såg han mest bekymrad ut. Tänk om vi skulle tjyva med honom hem innan de hade gått klart alla hål, gjort de viktiga sakerna i klubbhuset och annat som golfare med golfhundar gör? Jag vet alltså inte, jag bara utgår ifrån att de gör viktiga saker eftersom det såg ut så?

Kronologin då, som vi skulle fortsätta med. Att det inte blev i måndags, det visste jag ju eftersom jag skulle göra saker och sitta i bil hela dagen och sedan vara jättetrött när jag väl landade sent hos ömma modern. Det är dock inget försvar för tisdag, onsdag och torsdag, men tydligen var jag strängt upptagen.

Först kan jag berätta vad jag faktiskt gjorde i måndags innan vi gör en jätteskutt bakåt i tiden. Ni vet ju redan att jag hade längtat efter mamma och att mamma hade längtat efter mig och att jag bara ville bli lite omhändertagen. Det enda jag skulle göra hemma innan jag kunde åka neråt var att vänta in ett paket med lakan jag hade köpt till mamman och när telefonen talade om att det var dags att hämta dem gjorde jag precis det och sedan rullade jag mot Trollhättan.

Medan jag väntade på nämnda sms funderade jag på en sak angående längtandet efter mamman och att hänga med henne i ett par dagar. Allt kändes ju väldigt positivt, som brukligt när jag vet att vi skall vara här ett tag, förutom en enda sak och det är själva nattsömnen. Den är ju kass som den är och här blir den extra dålig för att jag och mamma alltid sover i samma säng, vilket betyder att mamma lämnar sin alldeles nya och fantastiska säng för att gå ner med mig i gästrummets dubbelsäng. En säng som är så obekväm att jag gissar att inte ens fångarna på Hall har det så dåligt ens när de är isolerade. Och jag är van vid Tempur sedan tio år tillbaka, att ligga på träbräda helt frivilligt då är ju helkorkat. Av oss båda, eftersom mamma fick Tempur i 70-årspresent av oss och helt plötsligt har börjat sova för första gången på 30 år.

Det är kärlek med andra ord. Båda lämnar sina sängar för att sova sämre än seriemördare, enbart för att vara tillsammans.

Än värre kändes det den här gången eftersom lakanen jag hade med mig var sidenlakan till mamman, likadana som jag själv har och som jag numera varmt rekommenderar och vurmar för efter ett år. Det kändes taskigt att mammas upplevelse med egna lakan skulle bli i fängelsesängen, och jag hade givetvis med mig mina.

Medan jag väntade på meddelandet om att de fanns att hämta kollade jag på Jysks hemsida, vi har en fusktempurvariant av deras madrass i husbilen och de är helt okay. Mer än helt okay faktiskt. Inget jag skulle klara att sova i 365 eller 366 nätter per år, men när jag är här.

Jag hade dubbeltur, först visade det sig vara typ madrassdagar på Jysk och halva priset på deras bästa madrasser och sedan fanns det två på lager i hemstaden. Utan att sanktionera med mamman åkte jag förbi och köpte de två madrasser som fanns. Och så köpte jag givetvis mysmadrasser till Liten. Det är viktigt med rättvisa. Och så köpte jag kuddar på Sova. Det har tagit tid att uppfostra mamman att kvantitet och kvalitet är vitt skilda begrepp, men nu är hon med i matchen. Bättre en perfekt tempurkudde under huvudet än tio skitkuddar och nackspärr.

Det var det enda vi orkade när vi kom hit, att kasta ut britsmadrasserna och lägga på de nya, sedan bädda med nya lakanen åt mamma och Liten. Där var jag lite avundsjuk, det medger jag, mina lakan var inte ens nytvättade så där hon fick en totalupplevelse fick jag nöja mig med inte ens hälften.

IMG_0038

KOLLA! Eller ja, egentligen skulle ni känna, men det blir svårt. Vi tävlade oss nästan i säng och det var precis som det såg ut att vara, som att sova på ett slott och vara en Disneyprinsessa. Prins Liten hälsar och bugar och säger att även han är mycket mycket nöjd med krullet han fick att sova på.

Just det. Jag ser såklart ett bonustips. De grå kuddarna uppe på sängen, som både jag och mamma haft i kanske ett år, före det hade jag en större variant, men jag tror nästan jag trivs bättre med den här. En kudde att ha mellan benen, jag har min från knän till fötter och det har gjort susen för mina 90-åriga morgonfötter, nu är fötterna kanske ungefär bara 75 år. Mamma har sin likadant, men där är åldern på fötterna mer oklar. Hon har ju inte samma problem som jag har med morgonfötter eftersom det är ytterligare en “käck” fibrogrej. I vilket fall som helst är det en fantastisk kudde om man är en sidosovare som inte vill ha benen på varandra på natten och det gör mindre ont på morgonen.

Enda nackdelen med att jag nu har påbörjat Operation Omgörning av gästrummet och att det nu då finns en sjukt bekväm säng där, det är ju att det blir svårare att åka hem. Beroende på humör då såklart. Men annars brukar det vara dags att dra hemöver när ryggen protesterar högljutt. Det kan ta tid nu. Eventuellt är det här ett avskedsbrev till maken? Eller mer ett “oklart när jag kommer, men kanske om ett halvår-brev”?

Nä, jag kommer inte flytta hit. Än. För jag står inte ut med tapeterna anno 1983 i gästrummet. Men när jag har bytt ut tapeterna kanske jag inte åker hem? Tror ni maken märker skillnad på en vecka eller ett halvår?

Men ja. Nu gör vi ett kronologiskt jätteskutt bakåt. Vi får blanda och ge ett tag framöver helt enkelt.

I början av juli när sommaren fortfarande var magisk och jag möjligen hade börjat spotta upp mig litegrann bestämde vi oss för att åka till stugan på ön med ett par kamrater och deras familjer. För ovanlighetens skull blev det planerad husbil för oss till ön istället för båt som vi brukar ta med oss och sova på. Det skulle visa sig vara praktiskt. Det är generellt praktiskt att ha med sig sitt eget sovrum till ön för att allt skall slippa gå på varandra.

Medan maken fixade och packade husbilen hemmavid åkte jag till stan för att kolla om jag kunde gulla till mig en SUP någonstans. Ni vet en sådan där Stand Up Paddle Board som blev extrempoppis här i somras? Ena familjen hade letat i varenda affär i lilla staden plus i varenda grannkommun, men de var slutsålda exakt överallt. Och även jag var dödssugen på att testa, tanken var ju att jag skulle öva lite balans och med tanke på värmen i både vattnet och luften skulle det ju inte göra något alls om jag tappade just balansen på en sådan för jag skulle ju ändå bada. Kanske inte så ofta som det antagligen skulle bli stående på en sådan, men ändå bada ganska mycket.

Jag hade kollat en båtbutik på nätet där det såg ut att finnas, en båtbutik som dessutom ligger mitt i stan, dit skulle jag och gulla till mig en SUP och efter det skulle jag möta upp familjerna för att de skulle kunna köra efter mig till stugan på ön. Ingen GPS i världen hittar nämligen dit och en vägbeskrivning som låter “sväng vänster där det är en hög med grus och en gammal skylt där det står toaletter, sväng sedan höger vid ett valfritt träd där ni kommer mellan trädet och närmsta husvagn, sedan höger igen så snabbt som möjligt och där någonstans bör det vara en öppning i staketet som består av något som liknar en tvättlina, fast grön …”

Det funkar inte med en sådan vägbeskrivning helt enkelt. Ingen hittar dit med vägbeskrivning. De få gånger vi provat har gäster vintertid hamnat i vattnet och gäster sommartid brukar stanna på stranden och faktiskt se huset. Däremot hittar de aldrig rätt träd och öppningen i den gröna tvättlinan. Så dåligt?

Jag parkerade i alla fall min helt vanliga bil alldeles utanför båtbutiken, med hundar i men med luftkonditioneringen på. Det betydde även att jag stod precis utanför en uteservering och där man egentligen inte får stå, men man får smyga sig lite så när man bor i lilla staden. För det är bara parkeringsförbud sommartid. Så vi inte stör turisterna. Men jag skyndade verkligen ihjäl mig eftersom jag hade just hundar i bilen och för att kunna ha luftkonditioneringen på var jag tvungen att ha bilen på och därmed upplåst. Minst tre anledningar att verkligen verkligen skynda ihjäl sig.

Efter att ha rusat in i butiken och fått hjälp med en gång konstaterade ägaren direkt att han inte hade någon på lager, men han kunde fixa en så en kompis till honom kunde ta med den upp till stan redan dagen efter. Jag tackade, neg och betalade, gav honom mitt telefonnummer och sedan rusade jag ut igen. Då kanske det hade gått tre minuter. Eller rentav bara två.

När jag kom ut ur butiken stod kanske 25 personer runt bilen, hundarna skällde som om de blev misshandlade och min första tanke var att de 25 personerna såg väldigt barska ut, kanske hade hundarna börjat skälla direkt och stört dem i två till tre minuter medan de åt på uteserveringen?

Mina första ord var därmed väldigt trevliga, för jag sa bara att om alla kunde tänka sig att flytta på sig så skulle hundarna sluta skälla direkt och så sa bad jag om någon slags ursäkt för att vi kanske hade stört, men eftersom de fortfarande såg så barska ut kan det hända att jag lade till “…men att de kanske hade överlevt lite hundskall i ett par minuter blandat med allt annat gapande och skrikande i hamnen från både barn, fyllhundar, måsar och andra ljud”. Det är sällan tyst i hamnen en eftermiddag i juli. Om man nu hade planerat en stillsam middag, tänkte jag.

Då blev mannen närmast bilens förarsäte där Stor stod och skällde helt Ernst-Hugo Järegårdsk när han skådespelade som bäst. Precis som EH vrålade han nedlåtande åt mig så spottet yrde; “ETT PARRRRRR MINUTERRRRRRR?” *yrande spott på alla R* “JAG HARRRRRR VITTNEN PÅ ATT DU VARRRRRR BORRRRRRTA I MINST EN HALVTIMMA, NÄSTAN EN TIMMA”. 

Vid det laget hade han börjat yra spott även på S:en.

Som vi vet är mitt tålamod med dumma och elaka turister exakt minus, det var 35 grader varmt och jag längtade bara till ön för att bada. Där kom jag och var glad över SUP:en enbart för att råka på en välkomstkommitté som var en lynchmobb. Gubben talade om, igen, hur länge jag varit borta, att de hade tänkt krossa rutorna och att jag var en djurplågare.

Alltså jag orkar inte ens. Så jag sa dumma saker till gubbskrället, satte mig i bilen och åkte för att möta upp familjerna utan vägbeskrivning. Det är en fantastiskt god tanke om nu folk verkligen börjar våga göra saker när hundar sitter i bil på sommaren. Eller bara generellt rädda djur, inte bara de som står i bil på sommaren. Ingen är gladare än jag. Men då måste man kanske ha koll på dels tid och så hade det varit extra praktiskt om de hade lyssnat och hört att bilen var på. Då är ju oddsen betydligt lägre att luftkonditioneringen också är på, för annars är det ju lite meningslöst att låta bilen stå både på och olåst?

Nåja, det ena ledde till något annat. Eftersom Stor är passiv aggressiv är han ju rädd. Det är ju enda anledningen till att han blir så otroligt skällgalen. När vi kom fram till de väntande familjerna stod Stor fortfarande (det var ju bara typ 50 meter) och skällde som en galning precis bakom mig i förarsätet och rakt i örat på mig. Så jag stoppade bara bak handen för att puffa lite på honom för att slippa bli döv. Givetvis stoppar jag handen RAKT in i munnen på Stor och det är ju ganska lätt att räkna ut att en hund som skäller, där har munnen ungefär samma rörelsemönster som om de bits i luften. Så DET hände. Övertänderna träffade insidan av min hand, närmare bestämt hörntanden träffade mitt i senan på insidan tummen. Den där delen av handen som ser ut som ett kycklinglår. Undertänderna träffade utsidan av handen.

Insidan av tumkycklinglåret gick verkligen sönder och det rann blod ur handen på mig, utsidan fick inte ens ett blåmärke. Men insidan gjorde ju så satans perkele ont att jag dog inombords och det enda jag kunde tänka var att det var fredag eftermiddag/tidig kväll, jag var tvungen att köra vägbeskrivning och oavsett allt så har vi ingen som helst jour i stan på kvällar och helger, det fanns alltså ingenstans att åka med min stackars hand ändå, så vi packade in den i servetter och körde till stugan. Älskade stuga och älskade ö.

IMG_0080

Precis så här fint väder var det och precis den som maken står på är en SUP.

När vi kom dit ringde maken 1177 som bara bekräftade det vi redan visste och det är skrämmande. Allt i stan var såklart stängt, det enda som var öppet på fredag kväll var det vanliga sjukhuset i Trollhättan och dit hänvisade de mig. Man är ju verkligen supersugen på att åka bil i tio mil EN väg och sedan vänta i typ ett dygn pga oprioriterad sökning enbart för en stelkrampspruta. Men det var vad 1177 sa på riktigt. Att jag inte borde vänta och att jag isåfall väntade på egen risk. Högst oklart vems risk jag annars skulle vänta på? Personligen tycker jag att det är lite lite skandal att de faktiskt tyckte att jag skulle åka och ta upp en plats även om ingen hade prioriterat mig. De har väl tillräckligt att göra på sjukhusens akutmottagningar ändå?

Så givetvis åkte jag inte eftersom det ändå var på min risk. Har man hund har man alltid klorhexidin hemma. Jag tvättade det och fick hjälp att tejpa. För nu kommer idiotin i lilla stadens icke existerande akutsjukvård. Vanliga vardagar dagtid är det såklart vårdcentralerna som gäller, kvällstid är det akuten i Trollhättan. Dagtid helg är det vårdcentralen i grannkommunen och kvällstid helg är det skuten Trollhättan igen. Att det ligger ett finfint sjukhus på norska sidan lite drygt en mil från stan, det kan inte kommunerna komma överens om. Trots att norrmännen använder våra faciliteter (HAH) hela tiden. Det vore mest rimligt i min värld. Dessutom väldigt enkelt att köpa in tjänsten då sjukvården är statlig i Norge.

Jag bestämde mig i alla fall för att härda ut till dagen efter och då åka till grannkommunen för att få stelkrampspruta och lite snyggare plåster. Maken till virrig vårdcentral. En läkare och en undersköterska kom in i mitt rum varannan gång och jag minns inte vem som gjorde vad, men det skrapades och skars och gjorde mest ont och när jag till slut fick gå därifrån med ett nytt plåster och ett recept på antibiotika var jag jätteglad. Halvvägs tillbaka till ön blev jag mindre glad eftersom jag kom på att de hade glömt ge mig sprutan, men jag åkte inte tillbaka utan insåg att det nog var klokast att gå till min vårdcentral på måndagen.

Då ringde de från båtbutiken och talade om att SUP:en fanns att hämta.

Ibland skall man absolut inte köpa en lott. De här dagarna var inga lottdagar. Men maken hämtade brädan och njöt av vädret. Alla njöt av vädret, så även jag, från min favorithängmatta.

IMG_1564

Alltså vädret. Sommaren. Underbarheten. De fortfarande kritvita benen i hängmattan.

Sedan började det synas att vi var fler familjer där och det såg ut som det gjorde när jag var liten och yngre.

IMG_1597

Två extrahundar hade vi också. Extra hundar är också extra härligt. Den som nästan inte syns var dessutom bara tre månader när vi var där.

Jag försökte bada på lite olika sätt, men när till och med sotartejp och dubbla plastpåsar inte funkade, då blev jag less.

Sedan blev jag JÄTTELESS. På måndagen åkte jag till vårdcentralen för att få sprutan, då blev jag kollad med lite prov. Bland annat sänkan. Som visade sig vara urusel och då blev det sjuktransport till ortopedakuten på NÄL där jag blev kvar i 16 timmar och jag blir helt matt bara av att tänka på det. Min asfinurliga plan att slippa det på fredagen genom att bara strunta i det och istället då gå till grannkommunens vårdcentral på lördagen gjorde att jag istället fick gå totalt fyra gånger. Där då en gång tog 16 timmar. Fiffigt värre, sa Bill.

Stor hade råkade göra hål i tumsenan, jag fick något som hette typ mjukgips och första veckan hade jag så ont att jag ville gnaga av mig armen i axelhöjd.

IMG_1554

Planen var BAD och SUP i två veckor. Det blev ju inte riktigt så. Men jag fick titta på när maken badade och han var snäll och paddlade runt mig på SUP:en i alla fall.

IMG_1575

Men jag fick vara på ön i två veckor, det var härligt. Det var tusen gånger härligare att vara gipsad på ön än att vara gipsad hemma. Däremot är det synnerligen opraktiskt med ont på fler ställen än de jag redan har, då tappar jag helt koll och kontroll över det jag kämpar med att lära mig, något slags mönster på skoven.

Och så visade jag mamma kamratfamiljen detaljerna på vår strand. Man tänker inte på det, men jag älskar vår strand just för detaljerna ingen ser. Halva stranden är sand, medan halva är bäbysnäckor.

IMG_1545

Kolla det minililla musselskalet till vänster? Bredvid ligger drösvis med millimetersmå spiralsnäckor och annat pyttigt.

Jag ÄLSKAR att sitta och dra händerna (handen den här gången) genom småsnäckorna och försöka få upp så många små och hela som möjligt. Hur många tänker på om ni har en sådan strand eller om ni har sand?

Och nu har jag inget gips längre. Däremot har jag en jättestor knöl där det hände något med senan och knölen blir bara större och större. Dessutom gör den fortfarande sjukt ont, ondare ju större den blir. Det är skumt, men jag har varit duktig och kollat så sänkan är bra och jag inte går med infektion i kroppen. Men det hade varit trevligt att veta varför senan fortsätter bråka.

Å andra sidan borde jag inte fundera så mycket över det och bara någon gång lära mig att om något kan gå åt skogen så går det åt skogen. Efter 48 år borde jag verkligen ha lärt mig det. Jag är bara så evinnerligt trött på det. Någon som har något senigt förslag?

3236 ord senare är det snart läggdags.

Undrar om det verkligen skulle bli lika långa inlägg om jag skrev oftare eller om det bara är lika bra att skita helt i att blogga och publicera en bok direkt?

Hoppas ni får det lika varmt imorgon som det sägs bli här. Until tomorrow – igen.


Postat 19:51 i Klimakteriekossan av
11 kommentarer