Det blev lite extra allt hos mamma

13 kommentarer

Så jag har inte lyckats packa upp datorn än, där början till sagan om den fina presenten ligger.

I onsdags var jag ju inte framme förrän skitsent, igår gjorde jag småsaker och till kvällen fastnade jag och styvfadern framför Netflix. Först fiktionfilmen baserad på Ted Bundy och sedan fortsatte vi med The Ted Bundy Tapes och vips var klockan läggdags. Filmen var okay, mest för att Zac Efron gjorde Ted Bundy sjukt bra, själva storyn lämnade mycket övrigt att önska, vilket gjorde att vi trillade vidare in i dokumentären. Jag gissar att det är Netflix plan, ge publiken tillräckligt för att det inte skall vara uselt så de vill ha meeeer. Då kommer de kolla på dokumentärserien också. Score!

Idag gick Liten sin första riktiga golfrunda för säsongen, styvfadern jobbar stenhårt på Litens golfskills, vinter som sommar, men på sommaren måste ju lurvskallen sköta sig. Till skillnad från vintertid måste han ju helt plötsligt förhålla sig till en bana full av folk. Men det gick jättebra, berättade styvfadern, ända till sjuttonde hålet. Liten hade varit lös hela rundan, men skötte sig perfekt trots lite myror i brallan i början.

På sjuttonde hålet slog styvfar sin boll rätt ner i sandbunkern, vilket i sig inte är ett dugg positivt sägs det från golfspelarhåll.

DÅ gick den lydiga hunden sönder. Trasig i hjärnkontoret. Stendöv dessutom. Helt kaputt. För han fick portisryck i bunkern och gick bananas. Liten rusade fram och tillbaka, tillbaka och fram igen, han sprang i åttor runt den förtvivlade styvfadern som inte kunde stoppa honom. Bunkern var perfekt krattad innan lurvskallen fick fnatt och efter väl utfört portisryck såg den mer ut som om någon hade gjort en ruskigt slarvig arkeologisk utgrävning.

Jag tycker att det låter fnissroligt, men det tycker man absolut inte om man är golfare har jag lärt mig idag. Det ENDA ledsamma är att högt älskad styvfar inte har en modern telefon som kan ta kort och filma, för det hade varit sjukt kul att se portisrycket. Istället blev Liten kopplad och styvfar fick kratta om HELA bunkern igen. I vanliga fall krattar man tydligen bara den minimala bit där bollen landat.

Först sa styvfadern att hans älsklingsbarnbarn aldrig mer skulle få gå med på riktiga golfrundor mer, medan jag kan ha påpekat att Liten inte har fått någon bunkerträning. Och det måste ju vara positivt, för det betyder ju att han aldrig hamnat i bunkern när Liten varit med.

Vi tror i alla fall inte riktigt på att Liten är portad från golfandet. Man skippar ju faktiskt inte sin bästis på grund av ett litet bunkerfnatt såklart.

Efter 18 hål där Liten springer istället för att promenera och dessutom springer sisådär fyra gånger så långt som sina lagkamrater eftersom han springer runt dem och kollar saker både bakom och framför får man ju anta att han blir åtminstone lite sömnig efteråt. Trots att han i princip är omöjlig att trötta ut medelst enbart motion. Till skillnad från hans brorsa som är bättre på att chilla. Stor hade inte galopperat 18 hål, han är mer typen som förväntar sig följebil med sidenkudde.

Liten somnade och när jag pratade med honom vägrade han lyfta huvudet. Istället lyfte han ögonen.

Det ser ut som om jag har photoshoppat crazy eyes seriefigur på honom, men han såg ut så och jag skrattar hejdlöst när jag ser fotot.

Makens förslag var att det kanske var hans skamsna bunker-look. Det tror inte jag.

Han ger bara uttrycket “blänga under lugg” en helt ny dimension.

Själv var jag i stan för att hämta två ringar hos min hovjuvelerare som de hade förstorat. På väg dit sprang jag på en kollega jag inte sett på 15 år och det var så vansinnigt roligt att se henne. Det läskiga var bara att hon inte hade ändrat sig ett dugg, alltså inte minsta lilla. Antingen såg hon ut som 55 redan när hon var 40, eller så har tidens tand inte gnagt på henne alls.

Då känner man sig jävligt het när man kommer i tofs pga lortigt hår, minst 15 kilo fetare på lika många år och slitna jeans, sunkig t-shirt och min fulaste hundjacka.

Spontant utbrast jag “men herregud, du ser ju exakt likadan ut”. Sedan fick jag en akut attack av självinsikt och insåg att hon inte skulle kunna säga detsamma om mig. Det gjorde hon inte heller.

Bortsett från att tidens tand har tuggat på mig så var det rörande roligt att ses. Mitt snabba ärende förlängdes med två timmar när vi stod på gatan och försökte uppdatera varandra.

Vi hann inte, av förklarliga skäl, 15 år på två timmar är en omöjlighet.

Den arbetsplatsen vi jobbade på tillsammans var så oerhört rolig. Ett jobb är ett jobb, men här gjorde kollegerna jobbet trivsamt och jag hade världens bästa jobbarkompisar. Vi var ett 50-tal som gjorde allt tillsammans, både under arbetstid och på fritiden.

Jag jobbade där i 18 år och det säger en del om kvaliteten på kollegerna att jag träffade både mitt ex och maken på nämnda arbetsplats. Eller säger det mer om mig? Oklart.

Som jag saknar dem. Så mycket bus vi gjorde. Bus och bra kollegor är det viktigaste som finns på ett jobb. Till och med viktigare än lönen.


Postat 23:49 i Klimakteriekossan av
13 kommentarer

Jag är kär

8 kommentarer

I ett par glasögon igen.

Jag vet, det är ett jävla tjatande om glasögon här, men snart slutar jag. Till nästa vår.

En sak jag funderar på nu är ju vilken färg jag skall ha på glasen, för det här är ju bara vanliga solglasögon till människor utan synfel. Jag lutar åt helt vanligt genomskinliga glas faktiskt. Eller samma gradering som de har nu, bara lite ljusare så de går att använda inomhus och året om.

De var till och med snyggare i verkligheten än vad jag någonsin kunnat tro när jag hittade dem online.

Jag saknar verkligen att kunna använda linser. Eller att kunna operera ögonen som maken gjorde, det funkar inte heller. Det är trist. Även lite tråkigt att jag aldrig kan bli typ stridspilot, för det hade verkligen varit ett yrke för mig. Hah!

Under tiden gläder jag mig åt mina gränslösa glasögon.

Men Maggan har både kommit ikapp och gått om mig. Hennes 70-talsglajjor slår nog hela min samling.

Nu är det dags att leta upp mina väldigt gamla seglarskor, med dem som pricken över i kommer jag bli världens snyggaste strandpromenerare.

Vad hade man mer på 80-talet? Dunväst?


Postat 13:55 i Klimakteriekossan av
8 kommentarer

En förvirrad natt framför mig

inga kommentarer än

Efter en lång dag ligger jag i bingen hos mamma och som vanligt första natten kommer det vara galet virrigt.

Mamma och jag delar ju dubbelsäng hemma hos henne, jag ligger som vanligt på vänster sida i sängen och även här har jag ett fönster precis bredvid mig och Liten vid fötterna. De gånger jag vaknar vet jag aldrig om jag är a) hemma eller hos mamma och b) är det maken eller mamman som ligger bredvid mig.

Minns ni när vi fortfarande veckopendlade till Strömstad och jag aldrig visste om jag var på båten, i lägenheten eller i Göteborg? Den känslan återskapar jag varje gång jag är hos mamma och varje gång mamma är hos mig.

Som bonus trodde jag redan att jag var hos mamma natten till idag, för jag kände inte igen gardinerna. Döm om min förvåning när jag vaknade och kände mig så himla dragen vid näsan. I min värld hade jag ju redan kört till Göteborg via kyrkogården i Trollhättan. Rätt sugigt att behöva göra det en gång till då?

Som extrasuperbonus vaknade maken och jag i svinottan imorse och satte på radion för att ligga och morna oss till. Naturligtvis somnade jag om, men sov ytligt och på radion var det partiledardebatt. Jag drömde att jag var på knytkalas med Annie Lööf och alla hennes partiledarpolare och det kan ha varit den mest vissna fest jag någonsin varit på. Alla samtal på festen följde ju radion till punkt och pricka. Det är förvånansvärt trist att försöka festa med människor som bara drar monologer i flera minuter om EU-politik, men nu vet jag det. Annie var dessutom den som pratade mest och längst och jag försökte hela tiden hitta ett tomt rum där jag kunde chilla med hundarna, men vart jag än gick stod det politiker som pratade monolog.

Först bli blåst och få en dubbelkörning Strömstad – Trollhättan – Göteborg och sedan fest med politik.

Vi får se vad som händer inatt.

Men jag ville bara checka in en snabbis för att säga att jag inte har gått upp i rök igen, det har bara varit en väldigt lång dag och vi landade sent i Göteborg.

Vi fortsätter där vi slutade imorgon istället.

Oavsett var jag tror att jag vaknar.


Postat 22:49 i Klimakteriekossan av
inga kommentarer än

Det finns presenter och så finns det PRESENTER

7 kommentarer

Jo, jag skulle ju berätta om min och syrrans fantastiska present från pappa, men jag skjuter på det en dag, för idag fick jag nästan en ännu finare present. Eller kanske inte finare, men den var superduperfin och den räddade min mentala hälsa.

Pappa brukar ju komma förbi torpet minst en gång i veckan. Han är ju kass på att vara en sådan där pensionär som chillar på soffan med en bok och på torpet är det ju väldigt roligt att vara. Pappa gillar verktyg och att bygga saker och på torpet finns ju fler verktyg än vad Clas Ohlson har på sitt centrallager. Han har spenderat hela sitt yrkesverksamma liv bakom ett skrivbord, som ingenjör, och som avslappning har han lagat saker som jag eller syrran gjort sönder eller så har han byggt saker. Huset de bodde i före pensionen och flytten till Strömstad var på närmare 400 kvadratmeter och det ägnade han all ledig tid åt att totalrenovera. Inte för att det behövdes, utan för att han behövde göra det för att stressa ner. Han bröt upp golvet i källarvåningen, knackade loss varenda liten betongbit, slängde ut reglar och grävde sig ner till bottenplattan, för att sedan bygga nya reglar, fylla på med ny betong och lägga nytt golv. Inte för att det behövdes heller, men för att han var klar med allt annat i huset och då hittade han på att han kände mögel. Ingen annan kände mögellukten, inte heller mannen med något flashigt mätinstrument kunde hitta något, men pappas näsa var mer tillförlitlig tyckte pappa själv. Det är fortfarande oklart om det verkligen fanns något mögel när allt väl var demolerat. Eller snarare, det råder delade meningar om det.

När det inte fanns något kvar att renovera i det huset var det dags för pension och den ledigheten började han med att rita och bygga huset i Strömstad. Enda skillnaden mellan honom och de som faktiskt fick betalt för att bygga var att han kom först på morgonen och gick sist på kvällen, för han hade ju så roligt. I ett och ett halvt år, sedan var huset klart och nu har han inget kvar att slappa med. Så han pillar med lite grejor hos syrran och han pillar lite här, men ingen av oss har tillräckligt för att sysselsätta honom på heltid. Hemma finns det inget för honom att laga och bygga heller, ett sprillans nytt hus kräver ju inte särskilt mycket underhåll och han har svårt att rättfärdiga en renovering på ett fyra år gammalt hus. Skulle han ens komma på tanken skulle styvmodern mörda honom ändå, så klokt nog håller han sig.

Idag var en sådan där dag när han drällde omkring och letade efter något att göra och då ringer han först för att kolla så vi är hemma. Särskilt så att maken är hemma för jag går ju inte ut till verktygshimlen i garageladan. Och hemma var vi ju.

Tanken slog mig inte ens att gardinuppsättningar kräver eldrivna verktyg, men gardinstängerna var det första han såg när han kom in genom dörren. Vi hade inte ens pratat om att vi hade köpt och fått gardiner, mest för att vi inte hann tror jag. Hans Byggare Bob-instinkt kom före. Sedan började han kolla i påsarna som följde med, för att se så alla delar fanns och så tyckte han att det var väldigt konstigt att hans tämligen tekniska dotter och väldigt tekniska svärson hade gardindelar stående sedan en knapp vecka tillbaka som de inte hade gjort något åt. Något SÅ roligt, där man både fick mäta, rita på både tapet och tak och dessutom använda borrmaskin.

Jag fick en vag känsla att han inte riktigt trodde mig när jag sa att vi inte kan, att vi verkligen verkligen inte fattade hur det skulle gå till. Det kan även ha skakats lite på huvudet åt oss. Mest pillade han dock i påsarna och lyfte hissgardinerna hit och dit.

Innan jag visste ordet av det hade jag och pappa varsin blyertspenna i handen medan vi stod i soffan och maken var ombedd att gå till ladan för att hämta power tools och väldigt specifik sorts skruv. Sedan sa det ritsch, ratsch, filibom bom bom och så hade vi två hissgardiner uppsatta i vardagsrummet.

Kolla ljuset i rummet när solen ligger på. Det är som att gå omkring i en fluffig enhörningsdröm! Linslusen är som vanligt universums medelpunkt. Det visade sig även räcka med gardinerna, för rummet blev varken varmt eller för ljust. För första gången sedan vi flyttade till torpet gick det att sitta i soffan klockan halvsex på kvällen och kolla på tv.

Det var bara att fortsätta till övervåningen och där skulle det ju vara två skenor till somligas stora lycka. I taket dessutom. Nu har vi en mörkläggningsgardin längst in och mina finaste turkos sammetsgardiner på den yttre skenan.

I ett år har vi haft en filt uppspikad över fönstret. Det skulle bara vara en väldigt temporär nödlösning och när man nu ser hur vackert det faktiskt är med gardiner känns det mer lovligt pinsamt. Vi bodde som husockupanter före renoveringen förra året, men en filt över fönstret i ett år när rummet blev så fint med fjärilstapeterna, vitt golv och platsbyggda garderober? Vi kunde lika gärna tryckt fast en kartongbit i fönstret och struntat i att renovera (och linslusen är med igen).

Tacksamheten är total. För imorgon skall jag åka till mormors grav och sedan skall jag åka till mamma och det gör mig lycklig att ha något så grundläggande som tre gardiner uppsatta.

Nu vet vi även med säkerhet att vi inte fånade oss med våra okunskaper, för vi hade aaaaldrig klarat det själva hur orimligt det än kan låta. Vi var chanslösa. Hade inte pappa drällt runt och kommit förbi hade vi fortfarande varit utan gardiner och inkompetenta.

Vi har tre fönster kvar som jag inte ens köpt gardiner till än, två i köket och en i hallrummet på ovanvåningen. Innan jag köper gardiner till köket skall jag bygga en hylla till det ena köksfönstret och hyllan skall få styra hur gardinerna skall se ut. Hyllan skall vara en sådan här modell som går från karm till karm (fast vit och absolut inte svart).

Och själva hyllplankan tänkte jag skoja till det med något inuti, jag tänker saker från havet såsom snäckor och liknande. Kanske någon enstaka sten, men inte så många som här:

Hyllor är jag helt säker på att jag kan bygga. Till skillnad från att sätta upp gardiner.

Jag är jätteglad över att pappa kom just idag, över att han nosade fram problemet och han är världens bästa pappa.

Givetvis är jag helt opartisk. Givetvis.


Postat 22:59 i Klimakteriekossan av
7 kommentarer

Sommaren bör vara räddad – gardinerna är på dödslistan

7 kommentarer

Det blev ett par glasögon trots allt, antingen tack vare eller på grund av M.

Nu kan man ha åsikter om eventuell tautologi i föregående mening, men jag tycker verkligen inte att “tack vare” och “på grund av” betyder samma sak. Det förstnämnda är positivt laddat och det sistnämnda negativt i min värld, minns jag inte helt galet var det så vi lärde oss i skolan på forntiden också? Jag avskyr verkligen det generella användandet av “på grund av” som man läser överallt numera, och det verkar inte spela någon roll om författarna är både begåvade och utbildade eller om det är en hobbyskribent. Om det till exempel står “Victoria blev skjuten tack vare att hon gick förbi ett gängkrig vid fel tidpunkt…” eller “Victoria överlevde på grund av en förbipasserande riddare på vit häst med hjärtstartare i sadelväskan…”? Nä, det funkar inte alls.

Mest ser man “på grund av” som helt verkar ha ersatt “tack vare” och det var inte ens det jag skulle skriva om. Som vanligt. Det finns ju andra som tycker att sidospår är minst lika irriterande som jag tycker att ovan nämnda skillnad är, antar jag. Jag såg en bild för ett tag sen som fick mig att nicka lite skamset instämmande.

Japp, det är jag. Driver maken och mamman till vansinne så fort jag skall berätta minsta lilla sak. Men jag kommer traska vidare i mina sidospår som är längre än Banverkets samlade sträckor.

Men nu var det viktigt att särskilja uttrycken eftersom vi inte har facit i hand, blir det en dålig sommar kan vi ju skylla på M som påminde mig om att jag faktiskt inte köpt några vårglasögon än och blir det en bra sommar kan vi tacka? I år håller jag mig till ett par, nu är de köpta och bäst av allt är väl troligen att jag äntligen kommer hålla käft om just glasögon framledes.

Bloggen är dock inte fullkomlig om jag inte visar dem. Det blev nästan de jag velade med i januari, men ett par bättre. Jag fick ju feeling av att läsa i kommentarerna att M hade köpt och fattade beslutet att bums köpa de jag bestämde mig för redan i vintras. Det finns tydligen en mening med allt, för nu fanns ytterligare ett par som hade samma färgsättning, men så mycket coolare modell.

Varje gång jag har kollat på bilden av glajjorna idag har jag lett nostalgiskt, för de ser PRECIS ut som mina första Docksides och det är gissningsvis bara jag som kommer tycka att de är svincoola. Skit samma, kolla här:

Åhhhhhh! Årets glasögon!

Nu skall bara Annica fixa nya glas till dem och det vet inte Annica om än, men snart vet hon det om hon inte har glömt bloggen helt.

Jag har även kollat alla länkar till gardinerna, och även om det är lite mer som mejkar sense så känns det fortfarande ganska hopplöst. Gardinerna står fortfarande på samma ställe och hånar mig. Det kommer inte gå, inte med mindre än att jag tar en 120-poängskurs i Gardinuppsättning Med Skena. Inte ringde jag och frågade efter hjälp heller, för jag fick besök av ett litet rart kusinbarn och en kusin.

Jag får “tyvärr” skjuta det samtalet på morgondagen.

Hur pinsamt är det att faktiskt annonsera om hjälp via något slags socialt media för att få upp dem? Det är min senaste idé, och jag tänker att man ju köper in alla möjliga tjänster, allt från städning till rörmokeri. Skulle det verkligen vara så illa att inse sin begränsning och köpa hjälp?

Det är principiellt skitsvårt att göra det för att jag är kass på att be om hjälp, men det här med gardiner verkar inte vara min melodi alls. Skall jag verkligen göra det själv då bara för att man bör vara kapabel att klara det själv, eller skall jag inse och acceptera mina begränsningar?

Jag skall sova på saken en natt till. Imorgon skall jag berätta vad jag och min syster har fått i present av ömme fadern, något vi har önskat oss väldigt länge och det är helt magiskt. En ledtråd för den hugade, det är invigning 17 maj.

Det är inte en gardinuppsättning. Tyvärr.


Postat 21:47 i Klimakteriekossan av
7 kommentarer