Vi mjukstartar med örhängen …

1 kommentar

… idag, så tar vi ringarna i nästa inlägg. Mest för att jag har legat vaken och kikat på örhängen halva natten för att jag letade efter mamma. 48 år och förstår inte att mamma inte ligger bredvid, det är roligt på riktigt.

De senaste åtta veckorna har jag och mamma delat säng i minst fem veckor. En trevlig omväxling som jag sagt tidigare, för hon ligger still, fjärtar inga muskötskott, snarkar hon hörs det knappt och inte heller klapprar hon tänder som en galloperande häst. Anledningen till att det blivit så här mycket var ju att jag var hos henne i två veckor och sedan har hon varit här mycket och gjort min del på torpet. Jag kan helt enkelt inte och det är nästan magiskt att jag äntligen både inser och accepterar det. Och så länge vi bor i stan sover ju inte maken i den äktenskapliga sängen ändå. Den är tydligen för smal. Så han ligger i vårt ganska nyrenoverade hotellrum i källaren istället, medan jag och hundarna bor ensamma i lägenheten.

Dödslarvigt. Och lite ensamt såklart. (Vilket jag antagligen kommer få tugga i mig efter en natt med alla hans oljud.)

Den nyblivna 70-åringen åkte hem med egen make igår och min drog till källaren snabbare än en avlöning vid åttahugget igår kväll. Han lirar dator där nere och skulle installera nytt grafikkort och sedan spela. Har jag ens visat det rummet förresten?

Först somnade jag på soffan alldeles för tidigt och vaknade inte förän vid 01.00. Det händer aldrig längre pga ontet, men igår slog jag på stortrumman och startade natten på sämsta tänkbara sätt.

Hundarna och jag ramlade in i sängen hasta pronto, på med ljudbok i någon slags förhoppning om att somna om, men utan lurar eftersom jag var mol allena. En timma senare vaknade jag av att ljudboken fortfarande pratade, varpå jag skämdes mer än hundarna för att jag varit så hänsynslös och lyssnat utan lurar när ömma mamman var här. För det var hon. I min bombsäkra fantasi. Jag viskade mitt förlåt för tanklöshet till mamma och somnade om. Tjugo minuter senare vaknar jag av oklart ljud och ser då att mamma inte ligger bredvid, så jag hojtar ut mot badrummet och frågar om allt är okay, samtidigt som jag berättar att hundarna har snott hela hennes sida så hon kommer inte få varken plats eller täcke.

Sedan höll jag på så var tjugonde minut resten av min natt (den slutade 04.30). Jag vaknade och antingen svarade jag på fråga ställd av henne, eller tvingade henne att svara mig. Ibland höll jag henne i handen, vilket jag nu lite grand inser att det såklart var oklar lurvskallekroppsdel.

04.30 var mamman puts väck. Då gick jag upp och letade, för att efter orimligt långt letande komma på att jag hade sällskapat med min fantasimamma hela natten.

Då gav jag även upp natten och började kika på örhängen istället. Eftersom jag gick till juvelbutiken i stan för två veckor sedan för att lämna in makens klocka för välbehövligt batteribyte och väl där fick jag det nya årets första infall. Jag drog helt sonika till det med tre extra hål i örat.

Ett i brosket och två till på undervåningen. Äntligen! Det har jag tjatat om i flera år. Nu har jag totalt sju i det örat (sitter inget hänge i huvudhålet – eller vad det nu kan tänkas heta). Sedan gick jag och mitt bristande tålamod hem och köpte örhängen. Hur jag skall stå ut utan att byta på totalt sex veckor när det finns så mycket fint förstår jag inte alls.

Jag handlade på en piercingsida. De har bra grejor och löjligt bra priser och köpte följande.

De silverfärgade vanliga ringarna. En till varje hål. För 19 spänn styck. Alltså?! (Men jag SKALL ha regnbågarna också.)

EN YNKANS silverfärgad kulring. När det fanns så många skojsiga?

Däremot silade jag inte riktigt lika många mygg och svalde elefanter här. Jag slog på stort och valde hela tre färger. Ljusblått, ljusrosa och mörkblått.

Och till och med tre hjärtan. Silver, guld och blått.

Sedan slog jag på stort och det blev två maffiga piece de resistance.

Ljusrosa och ljusvita. Kolla så snyggt de sitter i örat (på någon annan, jag har fortfarande lite tålamod kvar.

Inte de blå. För jag blev akut dumsnål. Vi pratar alltså om smycken som kostar mellan 19 och 69 kronor. Mindre än en sketen snusdosa. Varför blir det så fel i huvudet ibland?

Imorse när insikten om dumsnålheten slog mig som en kofot i skallen (plus att jag inte hittade ömma mamman NÅGONSTANS) surfade jag runt bland vackerheterna och bestämde mig för att jag skall gå bananas på sidan lite senare.

Kolla den flerfärgade här.

Skulle sitta som en smäck tillsammans med ringarna jag köpte åt mig själv i födelsedagspresent från Silver by Madeleine (kolla Facebook, hon hade ingen hemsida), eller Instagram @madeleinessilver.

Inte bara den flerfärgade förresten, alla skulle sitta smäck med mina ringar.

Älskar verkligen ringarna. Extra mycket nu när jag är för fetfingrad för mina nyavslitna.

Inte en enda hästsko köpte jag heller och de brukade vara mina favvisar.

Eller stjärnor, vackrare hjärtan, eller eller eller …

Som sagt, bananas lite senare. Först optikern för att byta glas i läsglasögondelen i mina Swahn-glajjor. Ser inte ett jota längre utan kör dubbelbrillor igen. Ett par rååååååsa från macken.

Vad jag däremot kostade på mig i juvelbutiken var ett kors i vitt och vanligt guld, för DET hade jag råd med? Sjukt skillad på elefantsväljning tydligen.

Jag har letat efter ett vackert kors i flera år för att hänga i kedja med extremt affektionsvärde. Och jag har verkligen letat väldigt aktivt. Så hängde det bara där när jag bara skulle byta klockbatteri.

Vitt vågrätt och gult lodrätt.

Men jag hade såklart inte råd med de här fina för 19 spänn.

Snälla säg att det inte bara är jag som är en nedrans planta när det gäller dylika situationer?

Idag skall jag i alla fall tillbaka till juvelerna för att lämna in mina ringar. Den här veckan kommer gå i tipsens tecken. Och såklart berättelsen om mina ringar.

Det här är mitt första vårtecken. Eller kanske andra? Eventuellt tredje. När det börjar ljusna på både kvällen och morgonen är det roligt att shoppa lite igen, det har jag inte gjort sedan oktober. Ungefär samtidigt åker läppstiftet på och naglarna får vårfärg. Det sistnämnda har dock inte inträffat än.

Alla örhängen kommer från Body Mod. Så imponerande kvicka. Beställde på eftermiddagen och dagen efter låg det, till min enorma glädje, i brevlådan. Jag kan inte länka till silverringarna från telefonen, men där har ni fått info om Facebook och Instagram. Bästa juveleraren i lilla staden heter Krohnjuvel och därifrån skall ni få ett bonustips. Är ni här, gå dit. Maken till skittrevliga ägare får man leta efter. OCH! Googla Birdie smycken.

Jag säger bara jösses så mycket snyggt!

Just det, en sak till säger jag. Som vanligt är inget sponsrat. Tyvärr.


Postat 14:26 i Klimakteriekossan av
1 kommentar

En lite blandad kompott

13 kommentarer

Såhär dagen efter kvällen före.

Ömma modern fyllde ju 70 igår och istället för att rymma till annan plats valde hon Strömstad för att undkomma gratulationer och depressioner på hemmaplan.

Men det här kräver en liten bakgrundsförklaring. Svärfar har en bästis som jag tror blivit presenterad i bloggen tidigare. De har varit kompisar sedan treårsåldern och med tanke på att svärfar var ensambarn medan bästisen hade sex syskon, ja då blev svärfar en bonusbror. Och alla barn till syskonen har blivit bonuskusiner med maken, familj är inte alltid blod.

Den här svärfarsbästisen gifte sig med en dam från Australien och efter ett antal år i Sverige tog de pick, pack och sina fyra barn och flyttade till Australien. Sedan blev det skilsmässa och på äldre dagar flyttade bästisen hem igen. Ensam.

När maken var i 20-årsåldern blev han ivägskickad ett år till Sydney för att bo hos bästisen och jobba med hans son. Som kock. Just kockdelen lämnar mycket att önska, men han fixade det för 30 år sedan åtminstone.

Nu är det så bedrövligt att bästisen är dödssjuk, palliativ vård och det är sjukt ledsamt. Och den enda som kommit hit för att vara med sin pappa är just grabben som maken jobbade med. Hans bonuskusin helt enkelt. Och han är däremot en FANTASTISK kock. Världens snällaste också. Som erbjöd sig och ville laga maten till mammas firande. Men vi fick inte reda på vad.

Vilken kväll! Vilken mat!

Som finger food till välkomstdrinken serverades vårrullar med bambu och anka. Och något slags skitgott ris inrullat i prosciutto. Friterat. Såsen vi doppade det i skall vi inte ens prata om för då börjar jag dregla okontrollerat.

Det hann jag inte ta kort på för det var så jävla gott.

Sedan fick vi vaktel och laxkaka med wasabi och lite annat grejs.

Första gången jag åt anka och första gången jag åt vaktel. Hade lätt kunnat leva på det resten av livet.

Torsk till varmrätt, med någon slags potatiskaka.

To die for!

Till efterrätt hade han bakat chokladkaka som serverades med creme fraiche istället för grädde. Varför har jag aldrig vetat att det är tusen gånger godare än grädde till chokladkaka?

En fantastisk kväll.

Som jag sotar för idag. Såklart.

De två senaste veckorna har vi varit hos svärfarsbästisen varje dag, vilket är tungt som det är. Det blir inte bättre av svinkyla och så ont som jag har i hela kroppen nu, det var det längesedan jag hade. Ännu kallare skall det bli och det skrämmer skiten ur mig. Nu får jag inte ens på mig min jacka utan hjälp. Tvätta håret skall vi inte ens prata om.

Och så lite influensa på det senaste veckan. Maken har varit dödssjuk, mitt har varit mer hanterbart.

Imorgon skall jag till doktorn och jag är fullkomligt livrädd att jag helt plötsligt inte skall få hjälp. Jag måste få mer hjälp, men jag har ingen aning om hur man får någon annan hjälp än mediciner. Anledningen till att jag är livrädd? Jag hamnade bredvid henne på lokal när vi var där och åt efter att ha suttit hos svärfarsbästisen. Där och då dog jag inombords.

Nåväl. Nu har fasaden varit på i två veckor. För man kan inte säga “vi kommer en annan dag” när någon man älskar kan dö vilken kvart som helst.

Fasaden får vara uppe en vecka till. Med många många vilopauser.

Men gårdagen var så jävla värd.

Är ni någonsin i Smiths Lake Australien skall ni få adressen till bonuskusinens matställe. Promise.

Toodles!


Postat 18:49 i Klimakteriekossan av
13 kommentarer

Håll i hatten …

24 kommentarer

… nu blir det åka av.

Renoveringen fortskrider planenligt och trots brist på inredningskunskap har jag ändå liksom hittat ett tema. Även om det kanske inte är ett inredartema?

Sovrummet var ju åtminstone ljust tidigare, taket var däremot bubbligt och tapeterna gamla och fula. Nu ser sovrummet ut så här, och jag skall förklara den röda tråden. Det föreligger viss risk att det bara är jag som anser att tråden är lite röd annars.

Vitaktig tapet med ljusgrå och ljust ljust blå fjärilar. Golvet är målat och så även taket som även fått nya gipsskivor. Och så här ljusblå är hälften av fjärilarna.

I det orimligt meningslösa och icke funktionella rummet utanför sovrummet var det ju bara mörkt och dystert trä. Som jag inte vet vad det kallas, men det ser ut som om det sitter minislipers på väggen. De har målats vita.

Likaså golvet. Och en del väggar i dumrummet krävde tapet. Samma tapet fick därmed följa med ner i trappan och i hallen på nedervåningen. Nu kommer första tråden, det är samma ljusblå i den tapeten som i fjärilarna, men nu börjar vi gå mot rosare look. Till och med trappräcket har blivit rosa, samma rosa som den mörkaste randen i tapeten.

Och trappan är inte bajsbrun längre, så vackert att man blir tårögd. Inget är bajsbrunt längre och det ser inte ut som om vi är hemlösa squatters längre. Jag ÄLSKAR trappräcket.

Tapeten följer med till hallen på nedervåningen, pga den röda tråden såklart.

För att tapeten i vardagsrummet kommer bli den här.

Ljusgrå tapet med roooooosa flamingos. Givetvis samma ljusa rosa som i randiga tapeten och som bonus samma grå nyans som golvet vi lade in när vi inte stod ut med linoleum anno 1939.

Jag hatar att välja tapeter, jag suger på inredning, men jag spontanälskar bilderna. Vägrar nämligen att se det i verkligheten förrän det är klart. Jag vill leka typ Bygglov och se det när det är klart. Helt klart helst. Gärna efter att det är städat, piffat och puffat också, men jag tror maken drar gränsen just där. Det är ju inte så svårt att lista ut att jag haft helt fria händer?

Allt är klart utom just vardagsrummet. Köket behövde bara färg på väggar och tak, det är ett gammalt Perstorpkök med ljusblå luckor och en fantastisk gammal vedspis bredvid den modernare.

Visst är det någon slags röd tråd?

Och vad tycker ni, bra eller anus? Ärligt!

Just det, jag får även platsbyggda garderober i sovrummet.

Vem vill komma och piffa och puffa?


Postat 18:59 i Klimakteriekossan av
24 kommentarer

Beastie Boys

12 kommentarer

Allts jag veeeeet hur trist det är att läsa om folks drömmar, men imorse vaknade jag med ett ryck och var redo att nita någon. Vem som helst. Förutom lurvskallarna. Det fanns dock ingen att nita, maken sover med sin flunsa i källaren och jag hostar allena i lägenheten. FÖR VI RENOVERAR TORPET!!! Glädjetjut och stående ovationer. Ni skall få se, om ni lovar att ha min brist på inredarskap i bakhuvudet.

Men drömmen då, herreminje, det känns som om jag har varit förbannad halva natten.

Jag hade bott i Australien i ett antal år och blev tvungen att flytta in hos pappa när jag kom hem. Även om jag var mitt vanliga 48-åriga och krulliga jag, flyttade jag in i vårt gamla radhus. Där visade det sig att halva Sverige var inhyst samtidigt. Min syster, som jag skulle dela rum med, hennes barn, min styvmors syrra, hennes ex och deras barn. Och fem kompisar till styvmosterns barn som såg ut som typ Beastie Boys för att de stod överallt i huset med armarna sådär coolt fuck you-korsade. Typ så här, fast tuffare.

Rummet jag och syrran skulle dela såg ut som en soptipp och det var möbler överallt. Konstigt nog mest blå sittpuffar? För att styvmostern hade varit tvungen att ta med sig hela bohaget när de flyttade och därmed knöla in det bland övrigt möblemang i radhuset.

Trots att jag visste att jag var 48 år skulle jag till skolan. Ungefär nionde klass. Inte ens gymnasiet. Jag sov i det packade huset en natt och dagen efter brast det för mig. Först gick jag till BB-killarna och sa några väl valda ord om att de banne mig kunde hjälpa till istället för att bara leka coola. Sedan försökte jag prata med syrran och styvmodern, men den sistnämnda hade kört mindfulness och gått till sitt mentala happy place och satt i ett hörn (med sittpuffar) medan hon tillverkade fototapet efter fototapet och bara log beundrande mot tapeterna. Pappa var stressad över alla människor och syrran vägrade hjälpa mig att städa vårt rum.

Då kom en av de coola kidsen och sa att de ville prata med mig, för tre av dem grät efter min utskällning. Mina exakta ord till syrran var “är jag inte tillbaka om en kvart ringer du polisen”.

Jag gick med killen med årets Gällivarehäng, han presenterade sig som Shiraz (är inte det ett vin?) och tyckte att vi skulle lösa allt pga missuppfattningar. In i rummet till de gråtande grabbarna, allt blev helgalet igen och jag rusade ut till pappa som frågade mig om det verkligen var läge att flytta hem igen när man är 48 år, syrran var ju okay, hon var ju bara 41 going on 42.

Då sa det POFF i skallen och minst en säkring rök. Sedan sa det POFF i sovrummet för jag vaknade, med en vilopuls på typ 300. Svinförbannad.

Jag tror att jag aldrig vill få mina drömmar analyserade?

Men om någon känner sig hugad? 🙂

Vad månde denna dag bära i sitt sköte?


Postat 7:59 i Klimakteriekossan av
12 kommentarer

Apropå instagram

9 kommentarer

Där jag har smygstartat lite i etern igen och där det just nu förekommer diskussioner om lockars vara eller inte vara. Personligen anser jag att de är djävulens påfund (om man inte har min systers hår, då tycker jag motsatsen).

Men. För att ni skall förstå mitt monumentala hat sedan koltåldern tänker jag nu berätta några anekdoter från lilla besvikna Victoria som bara ville ha rakt och långt hår, men istället fick superkrull som bara växte uppåt.

Så här ser jag ut med självtorkat. Ungefär. Det blir liksom aldrig samma från gång till gång. Och mina armar kan inte hantera fön och plattång längre. Oftast kan de inte ens tvätta håret.

Och så här såg jag ut som liten.

Nu är det ju inte PK längre, men på den tiden stoppades jag av tanter på stan som utropade; åhhhh, en liten vit n**er. Så GÖLLIGT.

Anekdot ett:

Morfar fyllde år och jag var med honom och still going strong mormor på Öland. Med tanke på att han dog när jag var tio år, kan jag inte varit gammal, men jag minns så väl att jag hade en alldeles ny långkjol. KJOL. Trots det frågade servitrisen vad den lille herrn ville ha. Fortfarande indignerad över att bli kallad liten herre.

Anekdot två:

Ofta ofta stod jag på toaletten och ägnade så mycket tid åt att vattenkamma håret. För då blev det ju rakt. DOCK var jag så liten att jag inte fattade att krullet kom tillbaka när det torkade. Tydligen lämnade korttidsminnet en del att önska också, eftersom jag fortsatte göra det. Och så grät jag Lille Skutt-tårar när krullarna poppade tillbaka.

Anekdot tre:

När jag var liten hade jag nattlinne och det bästa jag visste när det var dags att ta av det var att lyfta det och liksom vränga av mig det. Som man gör när man tar av sig tröjor. Skillnaden var bara att jag lät halsringningen stanna runt huvudet, precis över håret, för att sedan gå och svischa med nattlinnet som om jag vore Rapunzel. DEN lyckan.

Sedan gav jag upp kampen, insåg att jag aldrig skulle få de där fantastiska frisyrerna och snaggade mig.

En månad senare kom den första plattången till Sverige.

Need I say more, hahaha!


Postat 10:23 i Klimakteriekossan av
9 kommentarer