En snabbis

För att jag är både trött och trött på …

Men jag fick dagsfärska bilder på prinsessan idag, och jag bara måste delge omvärlden.

Skall vi dela upp oss i grupper och prata om hennes ögon en stund? Trots att jag vet att hon har synålständer kan jag bara inte tro att en valp med så snälla och väldigt oskyldiga ögon ens skulle bita i en strumpa.

Jag antar att jag tänker fel här, eller vad tror vi om det?

Nu då?

För jag har ju så mycket uppdämt och oberättat, trots att jag haft Instagram. Huset blir bara bättre, men det som tidigare var ett Barbievardagsrum och som nu blivit mitt alldeles egna hobbyrum/gästrum, det rummet fortsätter jag glömma av. Formen på tillbyggnaden ser liksom likadan ut som den gjorde innan det blev mitt rum. Eller mammas när hon är där. Och rummet är fortfarande omysigt, vad var det jag kallade det? En bättre dekorerad fyllecell?

Det ser fortfarande ut som en fyllecell och jag blir fortfarande lika paff när jag upptäcker rummet.

”Ett rum? Men vi har aldrig haft ett rum här förut? Var kommer det här gästrummet ifrån?”

När jag väl fattar galoppen så är det ändå bara halvgaloppen jag begriper. Jag hänger med på travet skulle man till och med kunna säga. För det är än mer omöjligt att få in i skallen att det här var vårt vardagsrum. Jag vet att vi bodde litet och vi bor fortfarande litet även om skillnaden är enorm, men hur fick vi plats med ett vardagsrum här?

Nåväl, det pysslas fortfarande, och mitt största problem med cellen är att det byggdes en vägg som inte fick några flamingofåglar. För att göra det så enkelt som möjligt blev den vit och jag misstänker att det är problemet. Mycket grubblande senare har jag kommit på att det kan vara bra att ha en stor anslagstavla ovanför min arbetsbänk. Dels för att det kan vara snyggt och dels för att mitt seriösa skrivande behöver något att använda som storyline.

Eller är jag ute och cyklar igen? För att vara en ganska kreativ människa är jag sorgligt usel på inredning. Hjälp mig? (Givetvis är träbänken under den vita arbetsbänken borta, så även runda vita bordet.)

Inte heller kan jag visa hur det ser ut nu för jag är hos ömma modern. Vad jag kan visa är hur torpet såg ut innan Operation Dagsverke satte igång, och ungefär hur det ser ut idag.

FÖRE
NÄSTAN NU (DET HAR BLIVIT LITE FÄRDIGARE)

Jag är kär i utbyggnaden och väldigt imponerad av att Kim bara kom på att; ”hej, vi bygger ut sex meter, det blir säker bra” utan att ha någon som helst plan eller ritning. Och så blev det verkligen så här bra.

Om önskemål finns kan jag visa hur det såg ut under tiden. Det fanns inte en sportslig att fatta att det skulle bli så här. Men givetvis är det inte slut, för helt plötsligt kom Kim på att den mindre farstun som agerade sluss, den skulle rivas och göras mycket större. Jag var motvalls och sa nej, Kim tjatade, jag fortsatte säga nej och helt plötsligt var farstun borta. Kim jobbar så, det är bättre att göra det man inte får göra och sedan be om ursäkt. Jag har vant mig och tur för honom så blev det väldigt bra. Det var korkat av mig att vara motvalls medger jag lite i smyg.

Men vi tar resten av bygget imorgon.

Jag kan däremot berätta att prinsessan skall hämtas på fredag och anledningen till att jag är kvar hos mamma istället för att vara hemma och hundsäkra som var planen är för att planer ofta går åt skogen. Ludde och jag skulle bara vara kvar tre extradagar för vi hade tid hos veterinären. När det blev dags för mig att åka hemåt, då blev Kim riktigt sjuk. Vilket var förra onsdagkvällen. I måndags testade han sig för C19 och nu väntar vi förtvivlat på provsvaren. Oavsett svar hämtar vi henne på fredag, den enda och stora skillnaden är att det blir jag och mamma som hämtar om svaret år positivt.

Men det är banne mig helt oförklarligt om vi åker på skiten. Vi spritar och tvättar, vi har umgåtts med noll människor sedan februari, vi kör mask/visir och det enda vi gör är att handla mat och medicin. Mindre mask än visir dock, men det beror mest på att jag blir helt blind i mask i kombination med glasögon.

Håll tummarna. Kim har varit helt frisk sedan igår eftermiddag. Ingen hosta och ingen feber alls. Är det C19 går julen åt skogen, då får han sitta helt ensam på torpet och får inte ens åka och handla. Mig kommer det inte gå någon större nöd på, men jag börjar gråta bara av tanken att jag sitter här med valp, Ludde, julmat och familj, men ingen Kim. Och Kim kommer vara ensam och möjligen ha några Ramennudlar att äta.

En sista grej, min uppfödare har en brun pojk som hon vill behålla som foderkille och där går hon på rekommendation. Jag känner ju faktiskt majoriteten av er och frågar här; någon som är sugen på att nästan bli släkt med mig och bli fodervärd åt en otroligt vacker brun portugisisk prins?

Ja, suget att bara ta honom också är gigantiskt. För han är verkligen vacker.

Vi pratar vidare om det här. För jag skulle ju bara skriva jättelite eftersom jag enbart har telefonen. Det gick ju precis lika bra som vanligt.

// Tant Visir

Testing 1 2 3

Och alldeles snart, förmodligen i övermorgon, välkommen till ditt nya hem Prinsessan Leia.

Jag hade aldrig klarat det här utan min kompanjon Johanna, för bloggen var mer trasig än vad ett par moderna jeans bör vara för att anses trendiga.

Vad betyder det här då?

I’M BACK BITCHES ❤️ Och jag har inte några ordbegränsningar mer, även om jag är tacksam över att Instagram har hjälpt mig med den värsta abstinensen. Ej heller kommer jag ha några hundbegränsningar. Det går inte att ha hundbegränsningar när man strax skall få en valp igen.

Klockan är mycket och jag ville bara prova bloggeriet efter nästan ett år utan. Jag är även datorlös och därmed lite begränsad, jag är inte sådär fjortissnabb på telefonen. Det är jag enbart på datorn. Men imorgon kan jag berätta om varför jag är datorlös, hur det kommer sig att vi skall ha valp och kanske en del annat.

Först skall jag bara älska att jag kan lägga in bilder igen. Det ger mig glädjefluff i huvudet, så jag avslutar med en bild från gårdagen där Ludde inte riktigt fick plats i Leias säng. En bild som till och med blev en finfin meme.

Om det nu skulle vara så att man hatar hundar kan jag redan nu rekommendera en annan blogg. Nästan vilken som helst faktiskt, för här kommer det med all säkerhet gå till överdrift, och lite mer.

Men vad jag har saknat bloggen. Och jag har saknat er.

Ett unisont tack till Johanna för att hon stod ut med att fixa det efter att jag hade totalgett upp. Vi hade inte fått någon blogg utan Johanna, särskilt inte en med bilder.

Jag niger, bugar, bockar och ger en grindslant. Imorgon skall jag kolla vad som funkar och hur. Sedan skall jag skriva orimligt många ord igen, när jag är i samma kommun som min dator.

Tack. Du är bäst. Du och Ludde är bäst. Kanske tom du och Ludde och Darth Vaders dotter.

Mer om allt imorgon, nu hoppas jag på lite sömn i min iver. Åh vad det skall bli roligt att se er igen.

All kärlek och stay safe.

I’ll be back

Sa Terminatorn. Faktum är att jag är tillbaka, men lite blandat på Instagram och Fitterbittans FB-sida. På sistone mest och mycket aktiv på Instagram. Vilket möjligen någon vill veta om man inte redan vet det. Vill man inte veta det kan man låtsas som om det här inlägget inte existerar.

Men det suger att inte kunna breda ut sig textmässigt. Instagram känns som en liten landsväg, medan bloggen är bred som en motorväg i Kina. Utan ord känner jag mig lite bakbunden.

Problemet är alltså mediebiblioteket som inte låter mig lägga till nya bilder. Visst, jag är fortfarande mer ord än bild, men jag vill inte vara enbart begränsad till text. Jag har försökt lösa det 5643265 gånger de senaste två månaderna och misslyckats kapitalt.

Med lite tur kanske jag får hjälp av min begåvade compadre, men jag vet att hon är en smula upptagen för tillfället. Extra upptagen, eftersom hon är en upptagen kvinna generellt.

Tills vidare finns jag som nödlösning mest på Instagram. Men oj vilka situationer som inte riktigt får plats där. För just nu är tillvaron både händelserik och ganska underhållande.

Min smala lycka är att jag fortfarande, sedan cirka 42 år, handskriver dagbok varje kväll. Inget kommer därmed att glömmas bort, men kronologin kommer ju gå åt pipsvängen.

Kan vi leva med det så länge? (Mjäää, svarar jag på den frågan.) Har vi något val? (Tyvärr inte, vilket suger på riktigt)

I vilket fall som helst, hjärtligt välkomna till Instagram.

// Nödlösningen

Jorden gick under på riktigt

Tack för alla snälla ord. Det går verkligen att förstå hur viktiga våra pälsbarn är när man läser era kommentarer. Det är ju våra barn, även om de råkar vara fyrbenta med päls. Eller som i mammas fall, hennes barnbarn, för hon har nog gråtit lika mycket som vi gjort. Chocken blev ju minst lika stor för henne, för vi ringde inte henne på väg in till veterinären (man hoppas och hoppas in i det sista), och sedan ringde Kim henne när han gick ut till Ludde i bilen några minuter före jag kom ut. Han var chockad och förtvivlad och insåg att hon var den enda och första som verkligen behövde veta snabbt. Sedan tror jag att han behövde tröst också, från någon mer som älskade Scott lika mycket som vi gjorde.

Mamma sov när han ringde, och i efterhand berättade hon att hon trodde att något hänt mig när hon såg Kims nummer i displayen. Hundarna visste hon ju att de var friska eftersom vi pratar i princip varje dag. När Kim gråtande sa “Scott finns inte mer” förstod hon ingenting, och när polletten väl trillade ner bröt hon också ihop. När jag kom ut i bilen och blev delaktig i samtalet upprepade hon bara att det inte kan vara sant, för hon hade ju längtat så, planerat och köpt prinskorv för vi skulle åka dit på onsdagen. Vi hade ett möte i Göteborg på torsdagen och då tajmade vi ju in det med ett besök hos ömma modern.

Idag har det gått åtta veckor. Det sista jag gjorde utan att aktivt tänka på Corona var att se Scott dö, för när jorden gick under för oss gick den även under för alla. Ludde är fortfarande inte ledsen, men han har ändrat en del besynnerliga saker i sin personlighet. Helt plötsligt har han fått ljud, han skäller när han aldrig skällt innan och han murmlar mycket och ofta när man pratar med honom. Han är ju en knäpptyst hund. Det mest konstiga är att han helt plötsligt inte verkar tycka om att åka bil? Han som åkt både bil, husbil och båt sedan han var liten bäbis. Av alla konstiga nya personlighetsdrag som visar sig nu, är bilen det enda jag inte kan lista ut anledningen till. Särskilt inte när han dessutom gör skillnad på stad och motorväg, för motorväg går bra, men stad och mindre vägar tycker han inte riktigt om.

Även jag har fått lite exter för mig. I badrummet på övervåningen där Scott låg innan han gick ner och blev sjuk är det en liten dregelfläck efter honom. Den städar jag runt, och sedan ett par veckor tillbaka har jag lagt en liten handduk på fläcken för att den skall försvinna mindre snabbt. Varje gång jag sitter på toaletten där uppe lyfter jag på handduken, tittar på fläcken och så gråter jag en skvätt. Fläcken har blivit oerhört viktig för mig, för det är spår efter Scott.

Och så har Scott “flyttat hem”. I en jättevacker silverfärgad urna med mässingstassar på, alltså hundtassar som dekor, urnan står inte på tassar. Den står på sekretären tillsammans med hans leksaker och hans ben. Tre av de leksakerna är egentligen inte hundleksaker, men de blev det. Det är tre olika luddiga småfåglar som låter precis som de riktiga fåglarna när man trycker på dem. En rödhake, en blåmes och en gråsparv. Varje kväll när vi gick och lade oss var Scott tvungen att ta med en “pippa” upp i sängen. Ludde rörde dem aldrig, nuddade dem inte ens, det var bara Scotts till skillnad från alla andra miljoner leksaker de delade på. Varje gång jag hör en fågel ute som jag känner igen tänker jag på hur det lät när Scott kom upp för trappan med den kvittrande fågeln i munnen. Fågelkvitter gör ont i hjärtat numera. Ibland glömde han ta med en pippa, då hann han inte mer än att lägga sig i sängen innan han rusade ner för att hämta pippan han råkade hitta först.

På kvällen pussar jag urnan, säger godnatt till Scott och så trycker jag på en av pipporna och så gråter jag igen. Och så gråter jag på morgonen, efter de där sekunderna av frid man har när man vaknar, inte minns att Scott är borta och att jorden går under. Men jag har fortfarande inte förstått riktigt att han verkligen är borta och det är så mycket jag saknar. Mest tydligt är hans buffliga morgonpussar. Egentligen alla hans pussar, för Ludde är inte en pussare. Ludde vet vad det är vi ber om när vi säger puss, men han vill inte, så han knuffas bara lite med nosen i våra ansikten.

Livet är konstigt utan Scott. Det kommer ta tid att lära sig leva utan honom. De första fyra veckorna klarade jag ingenting, jag klarade inte ens att titta på TV för jag blev arg när folk skrattade och uppförde sig som om livet var som vanligt. Jag klarade absolut inte att träffa människor som pratade om saker som om livet var som vanligt. Mitt prat var helt borta, men jag tålde inte att andra pratade heller och jag tålde verkligen inte att människor var på gott humör. Sedan löste ju Corona just det problemet, jag behövde inte träffa folk mer alls. Folk är överskattat nu, mer än vanligt, särskilt folk som inte förstår att vi har sorg och det är många. Fler än man tror. Utan att nämna några namn är det en som tillhör min familj som inte ens har beklagat sorgen. Personen i fråga har inte sagt ett enda ord om Scott. Den personen kommer jag inte bry mig det minsta om från och med nu.

Men vi är fortfarande självvalt isolerade. Av den enkla anledningen att vi är priviligierade nog att vara det och att vi bor som vi gör. Då ser jag ingen som helst anledning att inte vara del i att hjälpas åt att se till att kurvan plattas till, och att riskgrupper inte blir smittade. Vi har rättigheter och vi har skyldigheter, och det här är det minsta vi kan göra för att minska katastrofen. De enda vi umgås med är mamma och styvfar, vilket kanske låter konstigt eftersom de är 70+, men vi har ju alltid varit “på” varandra och det brukar inte gå många dagar mellan de gånger vi ses. Antingen är de här en vecka eller så är jag/vi där i en vecka (eller tre). Något jag tror har räddat livet på båda våra respektive män.

Här i den lilla staden har det varit stendött, i en stad som är helt beroende av handeln från Norge, men det börjar ändra sig nu. För människor är inte skapade att vara aktivt rädda i långa perioder, men det som gör mig skitförbannad, och som syns väldigt tydligt här, är att norrmännen smyger över gränsen och tillbaka igen. Jag läser artikel efter artikel som handlar om hur värdelösa alla andra länder tycker att vi är, framför allt vårt grannland Norge som har gått ut med hur korkade vi är som inte gör som de gör. Och så kommer de numera i horder för att de inte klarar sig utan sin billiga tobak och sin läsk. Kulmen kom över påsk, det var ingen raggarcruising som brukligt på skärtorsdagen, men de kom på alla andra upptänkliga sätt. En del gick och cyklade över gränsen enbart för att handla, och när den lokala tidningen frågade dem på stan varför de kom hit när Norge har stängt gränsen, fick de till svar att det var värt det. Det var alltså så norrmännen såg på det, det var värt att eventuellt åka fast och få böter och två veckor i karantän. Att de sprider sjukdomen mellan länderna berörde de inte ens. Dessutom kommer de shoppande norrmännen från områden med mer smitta, norra Bohuslän är inte särskilt drabbat. Än. Det lär vi ju bli om idioterna fortsätter sin kamp för att tjäna några spänn på läskburkar. Tyvärr har ju just idioti inte någon nationalitet, en idiot är en idiot oavsett geografi.

Vi svenskar är alltså dumma som inte har lock down som i Norge, men det är bra att man kan smyga hit och handla. Som om det ens är en tävling överhuvudtaget? Vi pratar om en sjukdom som skadar och dödar människor över hela världen där ingen har facit. Då SMYGER man fan inte för att handla billigare snus.

Och så har jag förstått att det ser helt annorlunda ut i storstäderna. Jag fattar helt ärligt inte hur det kan vara så svårt att inte gå på krogen? Jo, om man är ung och i 20-årsåldern, då kan jag faktiskt förstå det. Men inte om man är i vår ålder och äldre. Det handlar om månader som räddar liv. Livet kan omöjligt gå under bara för att man inte kan sätta sig på stampuben varje helg? Eller få sin latte med macka på surdegsbröd. Vad är det jag missar? Här har vi möjlighet att hjälpa de lokala restaurangerna för de har ändrat sina rutiner, vi kan beställa käk om vi vill och de kommer ut med det till bilen. Det är bara en av många fiffiga ändringar som gjorts av företagarna och köpmannaföreningen här, men i storstan finns tydligen ett helt annat behov av att fortsätta sitta på varandra med ett glas vin. Rätta mig om jag har fel, jag går enbart på vad de visade på nyheterna i slutet av förra veckan. Det såg inte ut så för ett par veckor sedan såvitt jag vet och det enda jag kan härleda det till är att inget förändras mellan de dagliga presskonferenserna, förutom antalet smittade och döda. Tegnell har tålamod som en ängel, men visst känns det som att vi skulle behöva ett nytt skrämskott igen? Eller bara en ordentlig näve i bordet.

Men vad vet jag. Inget alls, eftersom jag inte sällar mig till de som helt plötsligt blivit amatörvirologer. Jag vet bara att jag kommer fortsätta lyda de rekommendationer vi har, för jag lider bara av att tänka på våra gamla och/eller sjuka som dör för att folk och fä måste ha sin fredagsbira på krogen. Experterna får tala om för oss vad vi skall göra och regering och riksdag får se till att inte samhället rasar långsiktigt.

En enda sak som varit Coronarelaterat har känts konstigt. Och det här känns verkligen hur konstigt som helst. Mamma, styvfar, Kim och jag spelar på hästar varje lördag. Sömmersketippande helt enkelt, hästar eller kuskar med käcka namn. Vi har spelat kontinuerligt i snart två år och i höstas började det släppa ordentligt. Före november förra året vann vi det vi satsade och höll oss på plus minus noll ungefär. Vi spelar för 500 kronor tillsammans varje lördag. Först vann vi ett par tusen och blev jätteglada. Sedan vann vi 5000 och blev ännu gladare. I julas vann vi 11.000 och blev SJUKT glada. Då låg vi 26.000 kronor plus på vårt hästkonto och jublade. Då beslutade vi oss för att vi skulle göra något tillsammans för våra hästpengar.

Förrförra lördagen fick vi in den ena skrällen efter den andra och trodde inte våra ögon och det slutade med att vi fick sex rätt. Den lördagen var hästarna försenade så de hann inte gå igenom vinsterna på fem och sex rätt, det enda vi visste var att sju rätt gav tio miljoner. Vilket inte säger så mycket om sex rätt, för det kan vara rejäla skutt mellan sju och sex rätt beroende på vilka hästar som vinner och om man får in sin spik om man har en. Spiken är alltid viktig. Trots att vi sömmersketippar har jag järnkoll på hur travet funkar, för det har alltid intresserat mig.

Jag satt ensam inne i soffan och tittade med mamma och styvfar i telefon, Kim var i garaget. Han spelar bara, han kollar inte. Och så avslutar de programmet med att säga att vi får gå in på hemsidan för att kolla de andra vinsterna för att de då inte hunnit få de resultaten från ATG.

Gång på gång laddade jag om hästsidan och efter tio minuter kom vinsten upp. Då hade jag lagt på luren med mamma och styvfar.

Vi vann 73.000 kronor! SJUTTIOTRETUSEN!

Och här satt jag ensam med hemsidan och läste utbetalningen gång på gång utan att tro mina ögon. Jag var övertygad om att det var fel på någon decimal. Sedan ringde jag mamma och frågade om de satt ner och om de ville gissa vad vi vann. Båda gissade på ungefär sju papp. Sedan svimmade de lite när jag talade om vad vi verkligen vann.

Då kändes det konstigt. För även om jag generellt ogillar folk för närvarande så insåg vi att vinsten, som ju var enorm, inte ens gick att fira på minsta möjliga vis. Den kommer inte gå att fira på länge. Och hästkontot är uppe i 96.000 kronor.

Jag har aldrig vunnit mer än 30 spänn på Triss innan. Det här är rätt otroligt och det enda positiva som hänt på mycket länge.

Känslan, att vinna SÅ mycket pengar. Den har vi fortfarande inte fattat. Det är sådant man bara sett på tv tidigare och det känns lite pinsamt att berätta det. För vi pratar inte pengar i Sverige, men det här var för stort för att inte skriva om. Nu vet jag hur det känns för de som vinner stort på Bingolotto och varför de som vinner inte jublar och skriker okontrollerat, och man blir lite förbannad på dem för de ser blasé och ointresserade ut. De fattar inte. Så enkelt är det, de fattar verkligen inte.

I lördags vann vi 250 spänn och ordningen är återställd.

Och det här kan ha varit ett av mina mer blandade inlägg, men jag ville skriva. Jag behövde skriva.

Mår ni bra och har ni klarat er?