Hohoho!

26 kommentarer

Fy för den lede som jag skäms när jag blir såhär tyst. Ibland kan jag skriva en roman av inget alls, men lite då och då kan jag inte ens vara spirituell nog att montera ihop bokstäver så de bildar ord och meningar i storleksordning gammalt sms. Det vill säga max 160 tecken. Så oförträfflig är jag nu och det är fanimig pinsamt att jag lovade för nästan en vecka sedan att visa frisyren. Vilket skulle visa sig vara en lögn, fast det visste jag ju inte då, för jag har fortfarande inte visat något hår.

Det skall jag göra nu, men först kan jag berätta varför jag blev tyst. 

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag var hos mina bästisar Johanna och Céline medan jag var i Stockholm. De har ju upplåtit både hjärterum, stjärterum och stått ut med mig i flera år nu. Förra torsdagen visade Céline mig hur man använder Pinterest och sedan var jag oåterkalleligt och definitivt frånvarande. JESUS AMALIA vilken grej. Jag hittade ett trägolv som var betsat i olika blå nyanser och sedan klarlackat. Tror jag. Det såg åtminstone ut så. Och nu kommer ett problem, jag har ingen aning om vad jag heter på Pinterest och hur jag delar allt jag har sparat med er. VAR hittar jag det? Nu vet jag ju verkligen vad jag tycker om, men om det passar ihop har jag såklart ingen aning om. Det här vill jag ju verkligen dela med mig av eftersom det snart börjar bli dags att antingen tutta eld på ladan eller helt enkelt ställa en madrass på utsidan och hänvisa maken till vidare boende där medan jag och jyckarna tillfälligt flyttar till stan medan valfri hantverkare från Gula Sidorna börjar med övervåningen.

När jag blundar kan jag fantisera ihop hur orimligt mysigt det kan bli om jag får allt från Pinterest och om ingen hejdar mig. Då menar jag inte maken. Han har frivilligt lagt sig platt och sagt att jag får göra precis vad jag vill. Inte ens havsgolvet motsätter han sig trots att ingen av oss vet hur man gör, bara att det är så vackert på bild att man vill grina. Fuck torpkänsla, det får räcka med att det syns på utsidan. På insidan snackar vi kristallkronor och kandelabrar.

Hur visar jag det jag har nogsamt kommit fram till hittills?

Sedan skall jag skärpa mig. Nu är det inte tomma ord. För jag saknar att inte skriva varje dag och jag kommer att sakna att inte kunna gå tillbaka i bloggen för att kolla vad jag gjorde hösten 2016 och vintern 2017. Det är ett nyårslöfte. Däremot är mitt andra nyårslöfte att jag inte behöver ställa så enorma krav på mig själv och min kreativitet. Har det inte hänt något världsomvälvande behöver man ju inte skriva ett reportage, då räcker det med en kortare artikel. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Nu kör vi.

Först ut är hamstern Simon. Där Simon bara blir mindre och mindre. När jag var hos frissan förra onsdagen insåg jag att jag haft extensions i två år. Senaste omgången har suttit i nästan fem månader (och DET kommer aldrig hända igen pga allt längre än cirka tre månader ger dreadlocks och gör PERKELE ont att borsta ut) och vad jag kanske inte riktigt har insett är hur mycket håret faktiskt växer på ett par år.

Det här är enbart mitt eget genomborstade hår som det såg ut i backspegeln i onsdags.


Alltså CHOCKEN! För två år sedan gick jag dit med page och var armsvettsnervös. Nu är håret långt.

Efter lite nya pluppar i håret ser det ut så här.


Det är på pricken lika långt som mitt eget hår. Det vill säga bara förtjockat, inte längre förlängt.


Nu är planen att ha det vintern ut och sedan bara plocka ut det när det har gått tre månader-ish. Låta det vara mitt eget över sommaren och kanske bara färga i någon kul färg. Mest för att jag (peppar peppar) iskallt räknar med en fantastisk sommar och det är lite krångligt att hålla på och bada med det hela tiden. För det är något jag ämnar göra i sommar, bada mycket i väldigt varmt Sverigevatten och åka mycket båt. Som kompensation för inget bad alls och ingen båtsemester sommaren 2016.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag som vanligt läste Ohejdat idag och det HÄR är ju bara så coolt.

Jag inbillar mig att ni som läser och pratar här inne faktiskt har blivit kompisar hela högen? Med mig också såklart. Att vi liksom är ett gäng.

Nu fick jag ju lite empiri.

Men visst är det så, det kan inte bara vara jag som känner så?


Postat 22:46 i Klimakteriekossan, Kompisar, Renovering, Vill man vara fin får man lida pin av
26 kommentarer

Somliga får något slags straff ganska snabbt?

7 kommentarer

Medan jag kan visualisera det jag fick i ett meddelande från mamma sent igår kväll.

FNISS.

Det stora kvällsrycket. Och ingen hundkompis att bita i örat. I brist på annat muckar man alltså med mormödrar och jag vet precis hur den lille snälle ser ut när han gör det. Extra roligt blir det ju när mormor står upp eftersom det betyder “nu kommer jag och tar dig på hundspråk”.

Några timmar före Liten lekte “hoppa på mormor med klapprande tänder” fick jag det här meddelandet.

Det ENDA stället han inte äter sin egen mat på är just hos ömma mormodern. För att han vet att det finns godare saker i kylskåpet och att mormor är lättlurad så han får allt han pekar (nosar) på med bedjande ögon. Han hinner inte ens dissa maten innan han har ätit sig mätt på andra godsaker. 

Men barnbarn skall vara bortskämda. Däremot är det väl dags att påminna om att hon kunde varit i Stockholm med sitt enda barn istället för att bli bråkad med?

Något hon raskt glömmer så fort det är läggdags och han förvandlas till den Gulligaste Och Mest Keliga Lilla Skeden som finns. 


Det finns ingen mysigare hund att sova med.

Eller att smussla hemligheter med i soffan.

Det sägs att de planerar prinskorvspromenad på golfbanan imorgon och kärleken är lika ömsesidig mellan morfar och lurvskalle.

Men jag vill ÄNDÅ påpeka att ömma mamman valde Liten istället för att åka med mig till Stockholm. Vilket betyder att jag friskriver mig från allt bus och bråk.

Och om ni undrar över håret som mamma frågade efter skall ni få se det sen. Det gick dock att kamma ut mattan av rastafaritovor även om det stundvis gjorde så ont att jag ville sula till stackars frisören. Aldrig mer en och en halv månad för länge när mitt eget hår är lika långt som sina extension.

Nu har Simon också fått kärlek och det är orimligt skönt.

Alla dessa husdjur.


Postat 17:41 i Fritid, Hundarna, Klimakteriekossan, Vill man vara fin får man lida pin av
7 kommentarer

Sassa Brassa ASSA!

12 kommentarer

En gång hade jag en kompis som som ständigt sa saker som “jamen hur skall du assa då?” eller “asså har du SETT 2012:s ASSAR???”

Jag brukade svara mumlande för att slippa erkänna min enfald. Klart som fan att jag inte hade en susning om vad assar var, och ägnade sjukt mycket tid åt att försöka klura ut vad det var. Kontexten handlade i princip uteslutande om kläder, MEN JAG FATTADE INTE I ALLA FALL. Det tog ett tag i alla fall. Det var ju ingen annan som sa det (då), men jag kan inte påstå att jag har hört det särskilt mycket sedan dess heller.

En liten passus, det beror alltså inte på assarna (vilket autocorrect vill ha till sossarna haha) att vi inte är kompisar längre. Inte heller har vi gjort slut eller blivit dumpade. Ingen ovänskap alls, hon råkade bara flytta skitlångt och jag menar verkligen skitlångt. Just skitlångt för medelströmstadbo kanske är till Jönköping, men hon tog det ett par skitlångt längre och flyttade till Australien. Det gjorde att vardagsvänskapen fick stå tillbaka, just för att avståndet gör det svårt att ta en lunch lite spontant. Vår relation var inte tillräckligt stark för distansförhållande helt enkelt. Det var synd. Hon var definitivt något Strömstad behövde.

Varför skrev jag passusen alls då? Jomen det verkar ju onekligen gå troll och groll om man bloggar samt har vänner. Så mycket vuxendrama jag bevittnat sedan jag tog klivet in i bloggvärlden igen. Oavsett storlek på blogg verkar mänskliga relationer vara svårt. Man gör helt enkelt slut med kompisar (nytt fenomen) i text och den som textar något bombastiskt, gärna med något påhittat och elakt vinner. Vad man vinner vet jag inte? Ära, rikedom och berömmelse? I vilket fall som helst är det ju så bloggare gör. Herregud, Paow, Kissie och Dessie hade väl knappt slutat med napp innan de började kasta virtuellt bajs på varandra genom bloggarna och det står säkert något om hur det skall funka i “Blogging for Dummies”. Dessutom har jag ju blivit utsatt för det. Med denna passus vill jag bara tala om att min fd vän är väldigt trevlig, synnerligen odumpad av mig, det blev bara svårt med avståndet.

Så. Nu går vi tillbaka till assarna. Har ni klurat ut vad det är under tiden och isåfall visat er vara en miljon gånger smartare än jag var? Jag tror att ni har det och ni stackare som är lika smådumma som jag, jag beklagar och skall såklart berätta eftersom jag har klurat på assar och outfits lite till idag. TUR att jag är ledig och har gott om tid.

De tre magiska klänningarna och särskilt den gröna får stå tillbaka en stund, idag har jag röjt runt bland mina egna grejor. Mest bland mina assar, som jag efter ett halvår fattade vad det var. Accessoarer! Men även i verbform som “hur skall du assa outfiten?”.

Alltså?

Jag har kommit över det nu, men Gud hjälpe mig om jag börjar använda det i talspråk någonsin. Eller skriver om det mer än i det här inlägget. 

Här är det ju mest silverfärgat eller roseguld. Inte gärna gult guld. Jag passar inte riktigt i det, men jag har ett par ljuvliga örhängen som går emot allt jag tycker om och trots det äääälskar jag dem. Jag hade bara råkat glömma dem.


Det hänger en liten trädgård i örat på mig. Den lilla trädgården får mer än gärna hänga där för min del. Men om man nu utgår från de här istället, vad funkar/funkar inte då?


En liten detaljbild som ger mig känsla av Beatrix Potter.

Då trillar jag tillbaka till mina älskade flamingos igen.


Det är inte lätt när det är svårt.

Hur gör vi nu då?


Postat 23:58 i Kläder, Klimakteriekossan, Shopping, Vill man vara fin får man lida pin av
12 kommentarer

Jag behöver faktiskt lite hjälp nu

62 kommentarer

Ni får skälla på mig för frånvaro senare. Det är illa när man till och med har en backlogg på bloggen, med saker jag borde berättat. I korta drag har den senaste veckan innehållit besök. Min kusin (i USA) med man och barn har varit i Sverige på sommarsemester som vanligt. Det är mysigt. Nu leker nästa generation på ön. Två pratar norska, två pratar engelska och två pratar svenska. Av de svensktalande är det en som inte pratar så mycket, eftersom han är fullt upptagen med att vara liten och bedårande. Allt det går att se på instagram och för att vara sådär himla snäll har jag lagt till instagram på bloggen så man borde kunna se det även om man vill fortsätta smygvägra Insta. Vi har varit på ön, ön har varit här, jag och systerdottern hade sleep over i stan. I onsdags kom även min faster och farbror från USA och då blev det lite mer middagar och cookie picking. Nu har hela gänget från andra sidan Atlanten åkt till Wien för att fira fasters och farbrors 40-åriga bröllopsdag. Som ung amerikan på 60-talet gjorde han militärtjänst i Frankfurt och den då unga svenska fastern jobbade som sjuksköterska på samma ort. Ljuv musik uppstod och han drog henne över gränsen till Österrike för att fria i Wien. Om man nu undrar varför hela gänget drar till Wien? Amerikadelen av familjen skall surra omkring i Österrike och Schweiz och de har mött upp min andra kusin med fru och barn där.

Efter att ha surrat just där kommer nästan alla tillbaka till Sverige för att bröllopa (funkar finfint som verb). Den kusinen med familj som var här i två veckor åker hem till USA och den familjen som mötte upp i Wien hakar på faster och farbror tillbaka till Sverige.

Låter det komplicerat? Tänk då på alla släktingar jag faktiskt har och alla kommer från ön ursprungligen. Vi var 180 personer på senaste släktträffen på just ön. Det blir många kakor som skall ätas och namn som skall kommas ihåg.

Men bröllopet då. Lite oklart varför jag gör en så stor grej av något som inte är mitt bröllop, men dels gillar jag bröllop och dels känns det som att det här är det sista “ungdomliga”. Sedan kommer det antagligen bara bli en lång räcka med begravningar blandade med något enstaka bröllop där jag kommer tillhöra di gamle. Bröllop är så jäkla kul, men jag har en känsla av att det kan vara lite opassande att ragga på snygg marskalk om det kanske är ett kusinbarn som gifter sig?

Jag får feeling för marskalkar på bröllop. Nu är det slut på det roliga.

Det betyder att jag vill vara urtjusig på mitt sista <dramatisk suck här> unga bröllop och jag har hittat orimligt många klänningar som är så snygga att man tuppar av. Hade jag inte varit så gift hade marskalkerna trillat omkring runt mig.

Kan vi hjälpas åt med klänningsvalen?

I den egna garderoben hänger bara svart och vitt, ingendera särskilt praktisk på bröllop (men bra att veta att jag är förberedd på begravningar), förutom min korallfärgade klänning med rosa flamingo på. Vet ni vilken det är eller skall jag ta kort på den? Har även de perfekta skorna till i exakt samma färger. Det är alternativ ett.

Alternativ två är en beige klänning i exakt samma färg som mina snorsnygga boots från af Klingberg. De högklackade och vikbara bootsen ni vet? Eller skall jag ta kort på det med? Det känns bara så himla beige. Det hade varit roligare att ha bootsen till något annat.

Sedan har jag dammsugit nätet efter mera klänningar. Det är inte alls särskilt betungande att göra. Vilka klänningar det finns om man är beredd att lägga lika mycket pengar som en halvny Volvo kostar. Och det är nog det jag vill göra. Hitta en smashing klänning. Skor har jag oavsett vad det blir upptill.

Alternativ tre då. Lite 60-talsmodell. Av alla hundratals klänningar jag tittade på inatt när jag inte kunde sova fastnade jag för en grön? Jag är inte grön alls. Förvåningens finger i häpnadens mun. Hur realistiskt jag än försöker tala till mig själv om just den gröna delen är jag fortsatt lika kär i den.


Det är inte bara modellen heller. Det går att få fem olika modeller i just det tyget och alla är lika snygga.

Åååååh!!!!

Alternativ fyra är en lite mer praktisk sak. Användbar till nästan allt och tyget verkar vara ett väldigt stretchigt som håller in och puttar upp på egen hand. Kanske inte världens festligaste tyg när det står microfiber?

Men den ÄR snygg. Urringningen skojar man inte med. Eller så är det just det man gör? Jag skulle vilja veta hur den ser ut på tant med några kilon för mycket. Nu dreglar jag lite på skärmen. Det där är ju helt klart den mest praktiska på hela min jättelånga lista. Den måste man kanske ha ändå?

Den sista som jag presenterar nu då. Inte så himla praktisk alls faktiskt. Dock så snygg att jag känner mig lite medvetslös. Måste bara poängtera att färgen är guld. I verkligheten ser det mer ut som guldlamé (det är det inte), det är alltså inte en mörkvit brudklänning. Det skulle ju vara olyckligt att sno åskan från bruden på hennes dag. Guldklänningar är fest. Inte brud.


Aaaahhhhhhhhåååååååhhhhhhhhöööööööhhhhhh! Kolla ryggen!


Dessutom är den viftig nedtill och limmar inte fast sig på rump- och lårcelluliterna. Magen är där den är. Det kan jag inte göra så mycket åt.

Kan vi prata om det här nu eller skall jag visa fler? De här är ju mina topp tre och de får mig att andas tungt allihop.

Nu vill jag att ni talar till mig och att ni även berättar vad jag skall ha för hatt eller coaff. För det vill jag verkligen ha.

Jag vill vara så snygg att jag åtminstone platsar på förstasidan i Strömstad Tidning.

_____________________
Uppdatering: Ni är ju hejdlöst ohjälpsamma hahaha. Eller så är vi bra på att tycka typ samma. Jag är ännu mer förvirrad nu och vill ha alla tre mer än någonsin, trots att jag inser att aaaaallt syns i den guldiga.

Men okay, kolla de gröna modellerna då. Jag har två stycken på första plats. Men jag var vänlig nog att inte förvirra er från början ifall ni skulle dissat den gröna helt. Det finns två andra tyger med, som borde tilltala mig mer, rent logiskt, men de gör inte det. När fan blir gammal blir hon grön? Lite som Häxan i Oz? Medan ni dreglar kan ni ju försöka gissa vilken som är min toppfavorit tillsammans med den jag visade här ovanför?




Postat 17:17 i Klimakteriekossan, Shopping, Vill man vara fin får man lida pin av
62 kommentarer

Lady Potter

56 kommentarer

Har varit hos optikern, alla tre som arbetade idag enades om att det var en svincool båge och jag håller med.

Jag trodde inte det skulle funka med runda små glajjor till min ansiktsform, men de här hade bredd ändå.

Nu är glas beställda, bågarna ligger hos optikern och jag hoppas järnet att jag hinner få dem före det är dags att åka på semester.

swahn

Jan Öyvind Swahn version 2.0 och själv tycker jag att de är asballa.

(Nej, man ser inte pinnen i mitten när man har dem på sig)

// Six Eyes


Postat 13:28 i Klimakteriekossan, Vill man vara fin får man lida pin av
56 kommentarer