Vi fortsätter lite … 

22 kommentarer

… en snabbis har vi tid med i alla fall. Sedan somnar vi gott?

På söndagen hade jag ställt klockan och bokat sen utcheckning för att hinna äta så mycket som möjligt och sedan sova så mycket som möjligt. Ända till jag kom på att jag inte alls ville sova. Grand har pokestops.


Där sprang jag som en stucken gris. Medan jag låg i sängen. Den springer ju faktiskt själv, men något sovande blev det inte. Istället ägnades fyra timmar åt att lyssna på snarkande man.

Och så var det klädsel och hattdags igen. Grand har den oslagbart bästa toan att ta kort på.


Hatten är svincool. Som ett smycke. Och det enda utbytt från gårdagen var färgen på Busnelkjolen och jerseytishan från Rosamunde. Och Julia. Älskade Julia. Det var nog nästan det bekvämaste jag haft på mig där och då efter att ha tagit om fem gånger på frukosten. Så många gånger att maken reagerade över hur mycket jag åt och var det kanske inte dags att trappa ner portionerna? Vi pratar alltså om mannen som inte reagerar om jag inte äter mer än en vindruva på två veckor eller går med droppställning. Så mycket åt jag att han oroade sig över att jag skulle spricka. Jag fortsatte, men det var trevligt med bekväm och snygg tisha med lite spelrum för frukostenrullarna på magen.

Nu har jag en fråga till er, för det där med banarbetet klarar jag inte att skriva om idag.

Jag har köpt en liten mikrofon som man kan podda med om man vill, det viktigaste för mig var att den tar bort bakgrundsoväsen när man till exempel spelar in på båten.

Men det hade verkligen varit kul att testa nu när jag ändå är så modig och testar allt. Med manus dock. Svårigheten för min del blir ju att jag inte lyssnar på poddar så jag har inget att lära mig av. På gott och ont.

Där kommer ni in. En podd skall såklart maken vara med på. Vi kan till och med spela in den i garaget om det passar herrn bättre.

Men sen då? Ge mig ämnen så skriver jag manus. Om det blir podd eller vlogg vet jag inte.

Det önskar jag mig i alla fall av er. Frågestund med vloggsvar kanske.

Kom igen. Jag är gränslös. Det brukar ni vara med. Och nu är det er tur att jobba lite.

Banarbete imorgon. Annars kommer jag bli så upprörd att jag inte somnar.


Postat 0:02 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Semester av
22 kommentarer

Nu håller vi tummarna för att jag hinner skriva klart …

12 kommentarer

… innan jag tappar telefonen i ansiktet och somnar. 

Men jag har PLANLAGT. Det finns inte en janne att jag klarar att ta igen en hel vecka på en kväll. Det vill ni inte heller eftersom jag envisas med att överdriva antalet ord per upplevd realtidstimma. Dessutom kan jag inte vara duktig på instagram samtidigt som jag verkligen sköter om bloggen som den förtjänar. Instagram förtjänar egentligen inte samma kärlek och omsorg, men det är vad jag har gjort. Idkat umgänge med instagram och låtit bloggen flyta i cyberspejs. Ensam och kärlekslös. Inte en enda bokstav har den fått i bekräftelse. Illa. 

Det går inte att dra tillbaka tiden och jag gillar både foton och ord. Jag måste bara hitta någon fördelningsfaktor som funkar.

Under tiden tänker jag använda ömsinta bokstäver medan jag berättar i kronologisk ordning om Stockholmsresan. Lilla bloggen.

I onsdags skulle vi åka till ömma modern vid två eftersom vi hade estimerat ankomst vid fyra. Fint så. Alla vet att jag hatar att packa, jag visste att jag skulle åka i mysdress Takano, men jag visste inte exakt vad jag ville ha på mig för att snitsa till det lite extra. Det vet man ju aldrig förrän det är dags att göra det. Jag visste att jag skulle ha världens snyggaste stövlar från Plain Vanilla. De svarta Julia. Men resten var ett svårt val.

Herregud, det är lättare att rösta i både kommun-, landsting-, och riksdagsval än att välja kläder för två dagar framåt i tiden. Jag hatar det, jag blir vansinnig och jag svettas kopiöst.

Planen var att ta med skinnbyxorna. De funkar i alla lägen och är ett fantastiskt bra räddningsplagg. Halvtvå hade jag packat klart, kanske lite överdrivet, men åtminstone fortfarande bara Juliabootsen i väskan. Då var det dags att hämta skinnbyxorna och lägga ner dem, putta in hundarna i bilen och för en gång skull åka i tid och utan förhöjt tonläge.

HAHA! HAHAHAAAAAA!

Skinnbyxorna fanns inte. Jag ringde Johanna hysteriskt för att kolla om de var glömda där. Det var de inte. Samma samtal till mamma. Inte där heller. Då fanns bara ett ställe kvar och torpet är inte stort, men det SUGER för att vi inte har garderober. Vi har ett garage på en miljon kvadratmeter, men bara en garderob.

Jag lovar att jag letade överallt. På allt från rimliga till orimliga ställen medan jag blev mer och mer högröd i ansiktet. Allt i klädväg plockades fram och när jag ändå höll på blev det sorterat och fint vikt innan det åkte tillbaka.

Klockan halvtre var jag hysterisk och klockan tre sprutade tårarna medan jag vrålade att jag väl fick skita i byxorna.

På väg ut i bilen med alla sorters svett som är möjlig att ha tittade jag på hatthyllan.

Där låg det ett par skinnbyxor ihoprullade till samma storlek som en tom dassrulle ungefär.

Eftersom jag inte orkar bli hysterisk en gång till nöjer jag mig med att säga att jag inte hade varken rullat dem eller lagt den där. Men av alla 43 gånger jag frågat maken om han sett dem hade jag fått 43 ganska hånfulla svar om att han knappt visste hur de såg ut och om jag hade haft lite mindre kläder BLA BLA BLA BLA. 

De 43 svaren reviderades till att de nog hade legat i trappan så han kanske hade flyttat på dem så inte den lille skulle bära omkring på dem. Jamen jasså jaha?

Till slut kom vi till mamma. Där somnade jag, sedan gick jag upp i svinottan, pussade ihjäl hundarna och fick skjuts till centralen utan att veta att det var banarbete fram till Alingsås och därmed buss dit. En typisk Hemingwaysk yxa, bara så ni vet. Banarbetet kommer återkomma i något annat kapitel.

Till slut stod jag i alla fall här.


Och efter ytterligare en halvtimma hade vi checkat in, målat mig lite och bytt kläder på mig.


Plain Vanilla och kalasbyxor. Jag hade inte överlevt utan mina kjolar och klänningar. En mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. När jag sprang ut genom dörren låg det här lilla aset här.


Efter ett par timmar återförenades vi på hotellet för vi hade bokat 75 minuter klassisk massage. Bredvid varandra. Det var ljuvligt. Obeskrivligt. Men jag tror inte att jag har några muskler, för de där små tjejerna som masserar har ju för det första lika starka nypor som östtyska diskuskastare, men för det andra är man ju så avslappnad (nästan hela tiden) att det känns lite som att att allt bara fladdrar. Från tårna upp till skalpen och till och med tårna ligger och vibrerar ett tiotal sekunder efter att de östtyska nyporna redan passerat (masserat)?

Då kan man inte ha några muskler?

De är bra. De är orimligt bra. Och så här ser man ut efter 75 minuter.


Man är inte helt med i matchen, man vet nog inte ens om det spelas någon match alls eller inte. Hade man fått ligga kvar hade man somnat.

Sedan badade vi lite ensamma i den tomma poolen och nu visar jag mig i något jag inte gillar att visa mig i. Jag invigde tankinin. Den var däremot fantastisk. Vilken klyfta! Helene kan hon. Först hade jag ju aldrig bh, sen lärde hon mig att öva i supersköna och kanske lite mormoraktiga bh:ar som jag älskar. Men någon klyfta har jag inte sett på ett tag. Och resten som hängde över magen så jag slapp se den. Jag slog på stora trumman och beställde tre bh:ar som ser likadana ut som tankinin. (Det där kan inte jag förklara. Helene. Hjälp!)

Snygga är de i alla fall, men de får ni vänta med att se. En brun, en svart och en créme.


Och så badade vi i stor jacuzzi.


Gubben som ser död ut tillhör inte oss. Medelålders, ensam och hade antagligen tömt minibaren innan han gick ner.

Men han skvätte massor på oss genom att sitta under vattenfallet och sedan drog han. Det var trevligt. När han gick.

Hela spadelen är fantastiskt trevlig. Nästa gång skall jag ta med bok till ny tyst avdelning för stolarna var fantastiska och gungade sövande. 

Apropå sövande måste man nog säga att det är ett mirakel att jag är vaken fortfarande. Både i realtid och i torsdags. Så jag gör som i torsdags, jag vinkar godnatt och lovar att återkomma med resten om någon händelsevis skulle vara intresserad.


Natti natti.


Postat 0:22 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mat, Semester av
12 kommentarer

Nu får det vara slut så vi kan börja i realtid igen?

12 kommentarer

Vi åt och vi åt och vi åt från den japanska och lite svenska buffén. Lite oklart vad som var svenskt förutom kanske det fånigt goda grillade köttet som var så färskt att vi kunde titta på kockarna medan de stod och grillade.

Efter ett oräkneligt antal dumplings drabbades vi av matkoma. Verkligen sådan där “men hur skall vi ens kunna ta ett enda steg till rummet och komma ner på sängen, kan möjligen någon hämta tre rullstolar-koma”. Ända till vi kom på att vi inte hade ätit dessert. Någon form av blandade sockerkokade äpplebitar, lika stora sockerkaksbitar som serverades med cheesecakegrädde i små glas. Opraktiskt nog fick man såklart hämta hur många sådana där serveringsglas som helst.

Jag kan ha tagit två. Eller tre. Minnet blev lite suddigt efter maten. Vilket inte går att skylla på någon som helst alkoholaktig dryck, utan enbart på överintag av mat som ledde till temporära hjärnskador. Något som i allra högsta grad också satte sig på både sov-, tal- och minnescentra. Även etik- och moraldelen i hjärnan slutade funka. Trots matkoman blev jag jätterädd att jag skulle råka bli SUGEN igen, kanske mitt i natten, och då inte ha samma äppelkaksöverflöd på rummet.

Alltså. Klockan var 21.00 när vi var färdiga och med färdiga menar jag både klara och helt färdiga. Trots det tog jag med mig två serveringsglas med äpplekaka tillbaka till rummet.

Det var ju så dumt att jag nästan skulle haft vett på att skämmas om inte vettet också hade flytt sin kos.

Väl tillbaka på rummet var det bara att svida om från morgonrock till nattlinne (AHA – det är därför man äter i morgonrock, för att man inte skalll märka hur mycket man äter) och jag var så ofantligt stolt över mitt nyinköpta nattlinne. Mitt enda nattlinne om man vill vara petig.

bild

Högfärdigheten visste inga gränser. Stackars Céline fick ta tusen bilder på mig och mitt nattlinne innan hon själv fick lägga sig på sin säng. Dessutom var himlen fantastisk, men nu fokuserar vi på mig och mitt enda nattlinne. Prioriteringar!

Notera gärna att jag lydigt följer Plain Vanillas eget magtrick, men för att hålla all mat på någorlunda rätt ställe fick jag använda två händer. Och knappt det räckte.

Känslan av att vara 14 år på pyjamasparty var påtaglig, men dödsmysig.

IMG_0007

Johanna låg ju lite steget före mig och Céline pga fotosession och somnade därmed lite snabbare. Vi som faktiskt var lite vakna under partyt viskpratade en stund och sedan somnade vi gudfruktiga och mätta innan ens prologen var slut på noggrant utvald ljudbok från Storytel.

Frukosten serverades mellan 07.00 och 10.00 och efter en god natts sömn bytte vi nattlinnet mot morgonrocken (haja känslan att inte behöva ta på sig kläder för att käka frulle?) och släntrade iväg till frukostbuffén vid halvnio. Jag är en frukostmänniska. Jag vaknar alltid skithungrig oavsett tidpunkt. Man skulle kunna tro att maten från dagen före skulle ha dämpat hungern, men snarare tvärtom.

Hotellfrukost är oslagbart och jag måste nog säga att av alla hotell jag bott på så var den här oöverträfflig.

Den hade allt. Och mer därtill. Saker jag aldrig ens sett på en hotellfrukost någonsin samt precis allt det där man förväntar sig av en riktigt bra hotellfrukost. Magen hajade inte att den hade fått mat mindre än tolv timmar tidigare för jag åt som om det inte fanns en morgondag. Igen. Jag hade verkligen ingen aning om att jag älskade chiagröt till exempel. Grymt bra att veta. Men jag balanserade nyttigheten med ett par källarfranska och plättar med sylt och grädde.

Tillbaka till rummet vid 10.00. Vinka lite på utsikten igen.

IMG_9940-2

Lägga sig på varsin säng för att andas ytligt pga att magsäcken tog stor plats från lungorna, vila och läsa lite tills det var dags för ombyte till riktiga kläder och utcheckning. Jeans och högklackat kändes överskattat där och då.

Yasuragi får väldigt många guldstjärnor i min bok i alla fall. Både jag och maken gillar spa och vatten och åker gärna runt på lite olika. Före den här helgen var det helt klart Tylösand som var bäst, det är det inte längre och hit skall jag igen.

Tips om ni åker hit då; rottingkorgarna fyller en funktion. Ta med dem och ombyte. Det missade vi i manualen och det är ett gigantiskt ställe, inget man raskt och käckt kilar tillbaka och hämtar. Fortfarande lite oklart vad de matchande tygpåsarna fyller för funktion, men jag hävdar fortfarande att det är en perfekt telefon- och snuspåse. Mata fiskarna med fötterna. Glöm inte att lägga en bok i rottingkorgen och sätt er på takterassen och chilla. Vilken bok som helst utom kanske just Sarenbrandts mordbok om Yasuragi. Då blir det lite läbbigt kvällstid. Och åk när det är lågsäsong (ingen exakt koll, men har för mig att högsäsongen började första juni, när den slutar har jag ingen aning om) för då är barn under 16 år otillåtna. Om man nu inte vill åka med barn vilket i så fall är lämpligt att göra under just högsäsong. För egen del, som inte hade en aning om just det, var jag sjukligt tacksam över att slippa dela bad, restaurang och frukost med mindre barn. Särskilt med badhotellet i Fredrikshamn färskt i minnet. Jag hade blivit bat shit crazy och inte ett dugg avkopplad.

BÄSTA: Jag är nötallergiker vilket brukar vara ett skitstort problem överallt, antingen för att ingen riktigt vet eller för att det kanske eller kanske inte kan ligga gömt någonstans. Här var det solklart. Jag frågade både under matbuffén och frukostbuffén och de serverade helt enkelt inget med nötter någonstans. Hur vanligt är det då? Glutenfritt var även det en självklarhet och det fanns en stor laktosfri avdelning. En del spa är sådär läbbigt nyttiga att de bara serverar grön juice och rawfood, men här fanns både nyttigt och onyttigt. Alkohol, chips och grädde blandat med frukt och nyttigheter misstänkt förklädda till godisbollar. Fast på olika ställen.
Sedan motionerade man antagligen av sig alla extrakilon i gångarna mellan rummen och restaurangerna?

SÄMSTA: Är det ens möjligt att åka hit med lite knackiga leder eller om man är rullstolsburen? Ingen aning.

Äh. Hela tipset är faktiskt enkelt. Åk hit om ni gillar spa. Bara gör det. Skulle man råka tycka att det är dyrt gör en jämförelse med vad det faktiskt kostar på vanligt sunkigt hotell i Stockholm där möjligen frukost ingår. Här ingår allt. Middag, frukost, badavdelningen, frukt- och juicebuffé i badet. Jag har inte räknat själv, men jag misstänker att vanligt hotell inte vinner prisjaktstävlingen.

Det var sjukt bra. Viktigast var väl dock att födelsedagsbarnet som är sämst på att koppla av tyckte det var bra och det tyckte hon.

Vi var ju till och med så avslappnade att vi inte vaknade till riktigt förrän på måndag morgon.

Skall jag vara helt ärlig är jag inte helt säker på om jag är riktigt vaken än?

Grattis Johanna. Igen. Och tack till både dig och Céline för en alldeles alldeles magisk helg.

Klänning får vi ha på oss en annan gång.

(Och jag borde banne mig vara sponsrad av Yasuragi, men det är jag inte. Livet är orättvist ibland.)


Postat 16:32 i Klimakteriekossan, Kompisar, Semester, Sömn av
12 kommentarer

DEN skräcken

24 kommentarer

När man inser att passet gick ut den 4 oktober, att det bara är elva dagar kvar till avresa och att man kanske skall lägga benen på ryggen och springa till polisen helt frivilligt nu för att få nytt?

Måste man vara snygg på ett pass?

// Ser Inte Klok Ut


Postat 12:29 i Klimakteriekossan, Semester av
24 kommentarer

Jag behöver hjälp (och semester)

46 kommentarer

Nu är det dags att åka utomlands. Pronto helst, men vi väntar ett par veckor så vi får ordning på renovering, flytt av möbler och givetvis ett par båtturer till om vi nu får SUPERHÖSTEN. Cheferna har förhandlat och satt en del villkor, det ena villkoret var ju såklart att kompromissa med fastighetsägaren. Jomen ungefär så, och det tar väl ett par veckor.

Nu vill jag ha tips, för jag är verkligen skitkass på att åka charter. Inte för att jag är snobbish (hello, jag är gift med foppatoffla, då går det inte att vara snobb), mer för att vi aldrig/sällan åker på kortresor där det kan vara praktiskt med just charter. Och så är jag ringrostig, har ju inte åkt till varmt land på fyra år (något maken suckande refererar till som ‘tiden före hundarna”). Så blir det när man skaffar barn, säger jag, och suckar inte alls. Men nu är det hög tid.

En vecka typ. Det betyder att Thailand går bort. Så även Florida. FH (före hund) körde vi varannan Thai, varannan FL – men det är för långt för en vecka.

Så…jag är sugen på Dubai. Där har jag aldrig varit och det är lagom långt.

Då kommer ju mina frågor.

Har nu varit där? Hur är det?

Har ni andra tips?

Enda stället jag vägrar åka är Egypten. Annars är jag flexibel. Så, charter och lagom långt med badvänligt hav (är ingen poolperson)?

Vad säger ni?

Sen kan nu förbereda er på nostalgiinlägg de luxe. Vi hittade vår hårddiskbackup med foton sen ungdomens glada dagar.

Jösses vad material jag har. Vilka foton, vilka tider och perkele vad kär jag var i min man (eller okay … ÄR). Jag behövde bara bli påmind om hur jävla roligt vi faktiskt haft. Vi hittade tom foton vi inte ens trodde vi hade.

Jag är glad att jag inte är politiker. I så fall hade jag varit tvungen att gömma hårddisken under Kinnekulle.

Men jag skall plocka ut godbitarna, som jag skrattade när jag såg dem, och som jag hade glömt vissa resor/händelser.

Först vill jag dock ha restips.

Hit me!


Postat 8:20 i Semester av
46 kommentarer