Men män?

6 kommentarer

Vi kom fram till hufvudstaden. Nästan i tid till och med och om man har i åtanke att vi var en halvtimma försenade redan vid avgång Göteborg, men bara tio minuter när vi kom fram. Imponerande, det går alltså att gasa?

Då åkte vi till doktorn som inte hade en aning om att maken var med och inte heller varför. Det blev han snart varse och tog sig tid att förklara sjukt pedagogiskt. Jag önskar verkligen att jag kom ihåg vad han sa till maken eller att jag spelade in det eftersom sa saker som även var nytt för mig. Eller så har jag glömt. I vilket fall som helst förklarade doktorn så bra om vad som händer i hjärnan och att det inte BARA handlar om “aj jag har ont” att maken fattade. Det är stort. Mannen som tror att vanlig ångest är som fylleångest, men då har man ju gjort något? Ååårka.

När doktorn och maken började prata om isbrytare, andra världskriget och något mer irrelevant var det dags att bryta och ta hand om mig och samtidigt kom Kicki Husfruen för att be om en tid. Käre doktorn skall gå ner på deltid och bara jobba var sjunde vecka vilket betyder att en tid hos honom kommer vara hårdvaluta. Kicki fyllde år och vi sade grattis med en present hon hade fått på sin stora dag förra året och som lämpligt nog precis tagit slut. Sedan blev det brådis eftersom hon skulle ha kalas och vi skulle till Grand.

Alltså det hotellet!?

Vi bad om rum ut mot vattnet (Pokéstopsen på framsidan av byggnaden. Så värt det.


Vatten, stan är full av vatten. Och balkong!

Plain Vanilla skulle ha kundkväll med Gynning, det visste jag. Så jag lade inte sten på stressade axlar utan talade bara om att vi var där, men att maken var med och vi bodde på Grand. Men det var väldigt roligt att ringa Celine och fråga om hon längtade. Det gjorde hon massor. Sen frågade jag vad hon och mormor skulle göra, då skulle de precis gå en promenad på stan.

– Jamen kom till Grand då. Sa jag. Och fick en ylande fråga till svar om jag var DÄR.

Jajjamän. Vi checkade in och de kom upp på rummet och sedan skulle vi gå och äta lite. Inte maken, han skulle utnyttja det faktum att det fanns stort badkar. Då var klockan typ halvfem, sedan sa tiden swish-swosh och helt plötligt var den tio över nio. Spa-avdelningen stänger 22.00 och det var en smula underligt att maken varken ringt mig eller faktiskt kommit ner och visat sin nybadade nuna för att påminna om spa:et. Men nä, när jag kom upp och sa förlåt för att tiden rusat iväg då var han fullt upptagen med att sticka offerkofta och titta på tv för jag hade läääähäääämnat honom hela kvällen.

Vi tar det igen. Jag var en trappa ner och båda hade mobiltelefon. Hans lidande var helt klart påhittat. Han hade både Pokémon och Candy Crush.

Han surade i fem sekunder och sedan bestämde vi oss för väldigt tidig frulle för att ta en behandling och så ligga lite på locket före utcheckning. Fint så. Maken somnade tidigt. Det gjorde inte jag, för det var ju en lantllolla som kom till byn och det fanns mängder av både Pokémons och Pokéstops. Jag hade dödsroligt under täcket till dess det var dags för bedårande gryning. Klockan 04.45.


Sa jag att vi hade planerat frukost klockanä åtta och larmet stod på 07.30?

Jag hörde inte den omgången. Jag hörde däremot den som ringde 08.05. Då spikades gårdagens frukostplan klockan nio istället, med Kicki och Tormod som firade 17 maj.


Det är förbaskat synd att vi struntar i vår nationaldag. Det är otroligt vackert med bunad. Nu har jag inte sett det på Skansen, men norrmännen GÖR ju verkligen något till och med när de bor här. I Oslo går vissa klasser till slottet och säger hej. Bland annat systersonens skola. Och de har såklart bunad. Nästa år har systerdottern kommit upp i ålder för att få gå till prinsarna och prinsessorna. Det är folkfest på riktigt.

Kicki och Tormod lämnade oss vid halvtolv och vi sträckte ut oss i en halvtimma. För att bestämma om vi skulle checka ut och gå till spa:et, men det blev inte så. Vi valde ett tåg och drog hem. Eller i alla fall hem till mamma där hundarna var.

Då kom straffet för att jag blivit “hög” av att vara smärtfri (det är bedövningsmedel i sprutorna, inte knark). Jag hade sovit för lite och vaknat med huvudvärk.

Det händer aldrig. Inte sedan jag började med botox. Så det var INTE migrän, sa jag. Hela vägen till Göteborg sussade jag sött på tåget. Sedan eskalerade huvudvärken som inte var migrän förrän klockan blev åtta hos mamma och jag sprang och spydde medan jag övervägde hagelbrakaren som ett rimligt alternativ. En migränmedicin hittade jag i väskan, den tog jag och jag och lade mig, fortfarande med hagenbraketankar. Halvtolv var jag okay. Då åt jag, lurade med Liten upp i mamma säng och sedan sov jag som en sten och vaknade med restmigrän. Inga konstigheter. Och då packade vi in vårt spartanska packande och lämnade ett 25-gradigt Göteborg. När vi kom hem var det mulet och jag somnade på soffan ackompanjerad av hällregn och svinkyla.

Ingen väderförändring imorse och pga orsaker var humöret långt ifrån muntert.

Till kvällningen kom sol ute, men inte i sinne så nu är det dags att sova.

Imorgon skall jag berätta för er om en av mina konstigare väskor.

Det är dock inte väskans fel att jag är lite dyster. Den är mest bara fascinerande. Och så skall vi äntligen dra försenade solglasögon, eller vad man nu vill ha dem till. Personligen har jag dem till alla väder.

Until tomorrow.

Trevlig helg och fridens liljor.


Postat 22:12 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Pest och kolera, Tävling Schmävling av
6 kommentarer

Jag fastnade i vinkelvolten

41 kommentarer

Dessutom har jag börjat på det här inlägget minst 3000 gånger. Varje gång blir jag så deprimerad av texten att jag raderar allt och ställer undan datorn.

Knepigt det där. Så fort man sätter pränt på en känsla, särskilt negativa sådana, ser det SÅ mycket värre ut än det känns. Trots att det faktiskt känns riktigt överjävligt ser det ännu hemskare ut när den ena bokstaven efter den andra ramlar ut på papper för att beskriva det. Om jag amatöranalyserar mig själv antar jag att det beror på att allt bor inuti mitt eget huvud. En minut av deppspretiga tankar känns allra minst som en timma, men det håller jag för mig själv eller så pratar jag om det i efterhand. När jag har lite distans. Som nu. Medan det pågår säger jag helst inte ett ord till någon. När det är som värst kanske jag gråter en skvätt i närmaste hundpäls. Möjligen. Och jag vill inte ha det på något annat sätt för jag orkar faktiskt inte förklara. Sedan tänker jag på undernärda och döende barn i Afrika, att folk blir skjutna i Aleppo och att mammor dör på Medelhavet när de försöker rädda sina barn. Plus kattungar och hundvalpar. Då kommer jag till någon slags felaktig insikt om att jag är töntig som fastnar i nämnda vinkelvolt för att mitt liv ter sig som rena rama Liseberg i jämförelse med allt som är hemskt på riktigt och inte bara ont i en arm. För inget blir bättre i Aleppo om jag är tyst och ber ingen alls om hjälp.

De senaste veckorna har varit bajs för att jag har haft så jäkla ont i armen och det låter så orimligt larvigt med armont. Det gör verkligen det. Ett knä hade man förstått, det sitter ändå på ett ben som man behöver för att gå. Eller en mage som krånglar och man inte kan äta ordentligt. Men en vänsterarm som man ändå inte riktigt behöver om man är högerhänt, det låter som något man verkligen inte skall gnälla över. Och det gör jag ju inte heller, inte särskilt mycket i alla fall. Mest för att det är svårt att förklara en smärta som inte är akut och jag har känt mig gnällig när jag måste påminna omgivningen om att jag exempelvis inte kan hjälpa till att spontanflytta en byrå, eller hälla av spaghettin själv. Det gör alltså inte bara ont, jag har även tappat 80 % av min klämkraft (eller vad det nu kan tänkas heta på korrekt medicinska?).

Jag vet att jag har sagt det förut, en operation i handen där en lite viktig nerv kapades och så var det något med mindre nerver och skador med, men jag minns inte riktigt detaljerna längre för det finns tydligen skitmånga nerver i armar och händer. Det var såklart inte meningen att det skulle hända och efter alldeles för många år hamnade jag till slut hos en doktor som förklarade precis vad som hade hänt, och vad som kunde göras för att åtminstone lindra det. Att laga det var för sent.

En lindring är sprutor på väl valda ställen i armen och handen med något slags lokalt smärtstillande som håller ett tag och det får jag ungefär var sjätte vecka. Helt fantastiskt.

De senaste veckorna har det varit kallt, både utomhus och inomhus, och smärtan kom tillbaka för tidigt. Jag vet inte ens hur jag skall förklara, men det känns ungefär som att göra en konstant rotfyllning med molande tandvärk fast i armen. Hela tiden. Typ. Till en början orkar man, men ju längre tid som går desto värre blir det. Kroppen orkar inte hantera smärta hela tiden och jag blev mer och mer dum i huvudet. Då fastnade jag i vinkelvolten och något slags moment 22. Inget fungerade, inte sömnen, inte matintag och framför allt inte hjärnan som jobbade utan paus, utan att kroppen gör något. Det handlade bara om att ta sig igenom dagen och en dag är vääähäääldigt lång när man börjar vänta på kväll redan i gryningen, särskilt när man inte kan göra något för att tiden skall gå snabbare istället för långsammare. Enbart för att lägga ytterligare en dag bakom sig och ha den avklarad i väntan på sprutorna i armen.

Nu, när jag har fått sprutorna, ett par nätter sömn och faktiskt börjat spotta upp mig efter återhämtning låter det helt bisarrt att jag inte ens klarade att vika upp datorn eller bara skriva en snabb kommentar på telefonen och tala om att allt är okay. Dåligt, men okay. Det klarade jag inte. Inte ens det kan jag förklara så här i efterhand. Sömnbrist och kronisk smärta är tydligen något man blir certifierat knäpp av?

Nu är jag här. Lite tilltufsad, men närvarande och det är dags att börja beta av listan med saker jag inte har gjort alls på flera veckor.

Men annars är allt bra.

Hur mår ni?

 


Postat 17:18 i Klimakteriekossan, Pest och kolera, Uncategorized av
41 kommentarer

Hattfnatt Godnatt

22 kommentarer

Nu är det läggdags för den här damen och jag hoppas att jag sover före midnatt. Med tanke på att jag är tokless på fripassen maken ger sig själv genom att gratta en minut över midnatt. Är jag elak då? Det har även hänt att han har väckt mig med någon slags blomma runt midnatt. Det var även present inblandad, ett halsband från Efva Attling. Då är det åtminstone nästan lite rart, men bara nästan. Skall det vara så jävla jobbigt att gå upp före mig en dag av 365? Och inte för att vara otacksam, även om jag inser att jag är det nu i efterhand, jag har önskat mig typ samma sak alla födelsedagar de senaste fem åren. Ett halsband i vitguld med en korsberlock eller bara en vanlig enkel diamant. Då är det inte samma sak med Attling. Och det senaste året har jag önskat mig en sak till, så hårt att jag blir blålila i ansiktet bara av att tänka på det.

Men nä, vi lägger alla pengar på att trimma en jävla båtmotor och bygga ett garage. Saker jag inte ens blivit involverad i före det varit ett faktum.

Det går inte ens att tänka på utan att bli förbannad och besviken. Och otacksam. Typ. Eller inte. För han har fått sjukt roliga och genomtänkta saker av mig.

Han får lov att väcka mig vid midnatt och säga grattis om han producerar en av de två önskade presenterna. Väcker han mig utan den här gången sular jag till honom så hårt att han åker rakt in i nästa decennium.

Så. Ja. Här ligger jag och förbereder mig på årets i-landsproblem. Lite extra irriterad på grund av andra anledningar med bör tilläggas. Icke förty förringar det mina ständiga födelsedagsbesvikelser som maken bara suckar åt och tycker är töntiga. Lätt för honom att säga som har en motor med jackad kolv och ett garage.

MEN. En överraskning blev uthämtad på poststället idag. Det var nog ett år sedan minst som jag backade ett projekt på Kickstarter som jag inte ens minns vad det handlade om. Det enda jag minns är att det var något ädelt och välgörenhetsaktigt och att de första cirka 20 skulle få en handgjord hatt av välkänd hattmakerska. Nu minns jag inte hennes namn heller, men jag minns att jag tänkte att det var top of the line och urcoolt när jag hann bli bland de 20. Eftersom jag har hattfnatt.

Hattpaketet hämtades ut idag. Wowowow!


Ännu finare än jag mindes. 


Svart sammet, guldpläterade löv lite här och där och så satt den som en smäck.

Dagens glada. Gårdagens glada var för tidig födelsedagsmiddag hos fadern dit syster med familj hade vallfärdat från Norge. Inte nog med att det var fantastiskt god mat och efterrätt och jätteroligt med sällskapet, jag fick paket också. Det hade jag inte förväntat mig. Absolut inte sedan det var jag som var Scrooge och avskaffade julafton i år.

Av syrran fick jag en värmeborste, ni vet en sådan där de gör reklam för på TV. Varje gång jag ser den reklamen hånflinar jag och muttrar fejkfilmat för mig själv. Det skulle visa sig att jag hade fel för den funkade skitbra, vilket syrran redan visste eftersom hennes frissa hade använt sin på henne.

Vi testade den såklart på plats. Syrran fick rak och svallande lugg, pappa fick en sida lite som Trump och lillprinsessan fick HELT rakt hår.


Jag vet. Pyttelitet foto. Men ni minns väl korkknorvlarna hon brukar ha?

Av pappa och styvmodern fick jag ett Attlingarmband. Alldeles för mycket, sa Scrooge, men glad blev jag över trevligt firande.

Nu återstår bara morgondagen. Den RIKTIGA dagen alltså. Som börjar om 40 minuter så det är hög tid att sova nu. Den skall firas hos mormor som omväxling.

Det kan bli hur spännande som helst som vanligt när man sätter de tre generationerna i samma rum för länge.

// Bitter med Hattfnatt säger Godnatt


Postat 23:26 i Klimakteriekossan, Pest och kolera av
22 kommentarer

Det är ju tur att man har hund när man behöver tassvård.

25 kommentarer

För vi hade aldrig haft Klorhexidin, kompresser, Jodopax och sparris hemma annars. Men för de små yttebytte raringarna har vi allt och lite till. Såklart. Det råkar ju bara falla sig så att alla tvåbeningar behöver det oftare än fyrbeningarna. Faktum är att jag inte ens minns när en fyrbening faktiskt slog sig sist och verkligen behövde pussar på det onda och omvårdnad (peppar peppar), däremot minns jag senast vi använde det på en tvåbening. Gången före det med.

Ser ni den här grejen? Den ser kanske inte så stor ut, men om man tänker att slangen som skall sitta inuti grejen med gängorna är ungefär som en trädgårdsslang i storlek. Då kanske man lättare kan relatera till storleken på grejen med gängorna. Dessutom ger jag mig fan på att någon, i lönndom, har skickat iväg gänggrejen för att slipa dem knivsvassa. För det var de, skulle jag bli varse.

img_3114-jpg-1

Maken skulle hämta några humrar och jag skulle springa efter maken och skrika på honom om glömd sak efter att han hade stängt ytterdörren bakom sig. Givetvis låg gänggrejen mitt på trasmattan i hallen. GIVETVIS. För det är ju inte så att det finns en hel lada att lägga TILL EXEMPEL gängrejor i? Nej nej, i mitten av hallen är ett typisk gänggrejaktig ställe.

Det gör jätteont att trampa ner delen med hårdhud under lilltån rakt ner på sylvassa gängor när man går med infanteristeg för att hinna efter, så ont att jag inte fick fram ett ljud utan bara avbröt uppdraget och lommade in på toaletten för att inte bloda ner hela hallen (lätt överdrift, möjligen halva). Det som retade mig näst mest var att jag inte kunde se deformationen eftersom jag inte är tillräckligt mobil generellt för att titta under lilltån. Finns inte en chans att min kropp kan konfigureras för att se något som är undertill 178 centimeter nedanför syncentra.

Ett par varv med toapapper runt foten och soffläge medan jag väntade på maken och humrarna.

fotvard

Klorhexidintvättat sår med omplåstring är det närmaste jag har kommit fotvård på väldigt länge.

Nu skall jag sluta vara en pipig tant och berätta om det jag egentligen skulle berätta. Det Stora Ljuskriget som inföll när jag och maken blev sambos. För övrigt exakt samma dag som vi bestämde oss för att bli ihop. Jag kom med övernattningsväska och åkte aldrig mer hem.

Klart jag hade varit hemma hos maken innan, men antingen har jag inte funderat över det eller så har det inte varit stearinljusrelaterade besök. Men tjena tjena mittbena, det skulle visa sig att han hade ljusstakar i alla möjliga och omöjliga storlekar och former. I alla rum utom datorrummet. Snubben hade till och med en kandelaber. Eftersom vi blev ihop en höst eldades det nästan orimligt mycket stearinljus och eftersom vi åkte till USA en månad efter att vi blev ihop raidade jag alla Yanke Candle-butiker som fanns. Det visade sig att han inte hade koll på doftljus. Han hade tydligen testat något från Ikea, men slängt eftersom det luktade fejkäckligt. Nu gick han bananas tillsammans med mig inne på Yankee Candle, det mesta var vi rörande eniga om, som man skall vara när man är nykär. När han började fylla kundkorgarna med fel sorts bildoft tyckte jag nog att han överdrev, men i alla fulla fall kom vi hem med minst en resväska full med produkter från Yankee.

När vi skulle ställa ljusen där ljusen skulle vara visade det sig att han hade mer än ett skåp med stearinljus. Flera skåp, flera sorter, väldigt petig med vilka ljus som skulle köpas var. Han ägnade minst en lunchrast i månaden åt att fylla på stearinförråden och jag blev doftljusansvarig.

Sedan var det ju som det var och vi lämnade hans ställe och flyttade in i mitt hus där mitt ex huserat i ett halvår efter att vi separerade. Exet ville flytta. Maken och jag bodde redan ihop och jag ville inte göra mig av med huset och absolut inte ha två hyror. Maken hade stor och dyr hyresrätt, så valet var rätt enkelt.

För att kunna flytta in var vi tvungna att göra en ordentlig utrensning. Verkligen en sådan där släng tjo i alla små skrymslen och vrår. Då hittade maken mina stearinljus i ett skåp. Ett ledset litet paket från Ikea. Det var allt jag ägde. Paketet var till och med dammigt, så sällan tände jag stearinljus med andra ord. Värmeljus till alla mina vax- och oljekrus hade jag däremot i mängder, och såklart doftljus.

Det här hånar han mig för fortfarande. Han kan inte förstå på någon intellektuell grund att det existerar människor som har dammiga ljuspaket.

Jag skulle vilja vända på situationen och tala om att jag inte tror att det finns överdrivet många män som springer omkring och tänder sin takkrona, kandelaber och gud vet vad med så fort man kom hem från jobbet?

Trots tiden som passerat får jag fortfarande inte lov att köpa några andra stearinljus än värmeljus. Och doftljusen.

Vi sitter fortfarande in rummet med Tigerliljeljuset på ett lite Ernstigt vis. Och jag skall låta hälsa att alla ljusen jag valt fick med beröm godkänt. Om det finns doftgrejor till bilen är maken spekulant. Även han hatar Village Candle, men eftersom han inte klarar att slänga saker som inte är slut så löste vi det genom att ge bort alla som inte var tända (förlåt alla som fick våra skitljus) och de som var kvar gjorde vi slut på på båten när det inte var sommar och man inte kunde ha öppet.

På fem kvadratmeter med stängda fönster hittade vi enda fördelen med doftljus som luktar skit och inget alls.

Så, vad har ni för relation till ljus och sådant? Här gränsar den nästan till osund?


Postat 20:43 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Pest och kolera av
25 kommentarer

Meanwhile … in Strömstad

57 kommentarer

Jag rasade.

Rakt ner i mörkret. På ett sätt jag inte var ett dugg beredd på och som inte hänt de senaste tio åren. Jag minns att det har hänt tidigare, men det var så längesedan att jag trodde det låg bakom mig och att jag var färdig med den typen av ras. Även så längesedan att jag inte kände igen signalerna. Eller snarare att signalerna varnade för ett så högt fall att det inte skulle vara hanterbart. Det såg jag inte. Och snabbt gick det, från en dag till en annan förvandlades jag från självständig kvinna till ett klistermärke på maken för att jag inte ville vara ensam.

Fy fan på ren svenska.

Vi har ju pratat om depression innan och det kommer inte som en överraskning att hösten gör något med mig som bara kan beskrivas som vidrigt. Jag gissar att hjärnan inte förstod eller hängde med för att det är varmt och soligt fortfarande. När det är 25 grader och julivarmt, men solen går ner lika tidigt som den alltid gör i slutet av september, för det är mörkret som tar mig, inte vädret.

Jag fattar bara inte hur jag kunde vara så korkad att jag inte var beredd trots att jag var så medveten om att något var på gång.

Det började en natt mellan söndag och måndag med exakt noll sömn. Inte en endaste minut och jag lyssnade på ljudbok hela natten medan jag kliade på det hundörat som låg närmast. Dagen efter var jag så trött att jag var orörlig, men samtidigt vansinnigt stressad inuti kroppen. Jag vet inte hur jag skall förklara det på något bättre sätt och jag gissar att det är olika från person till person, men känslan av det som kallas “fight or flight”.

Då fattade jag, men då var det för sent. Och nu, två veckor senare, är jag jättearg på mig själv. Två veckor låter dessutom som väldigt kort tid, men det känns som en evighet.

Den här gången kom allt samtidigt. Konstant panikångest/ångest ihop med depression. Ångesten gör mig handlingsförlamad och depressionen tar all energi. Trots det går det inte att sova mer än några minuter här och där för att hjärnan går på högvarv. Mest med att hitta på olika katastrofer. Gärna orimliga sådana. Och det går inte att fokusera på något, vilket ju hade varit ganska praktiskt om det hade gått. Om man hade kunnat läsa en bok eller titta på en film för att ge sig själv en avslappnande paus från domedagen, men det är bara att glömma. Det går inte att fokusera. Eller snarare, jag kan inte fokusera för jag kan bara ta mig mellan sängen och soffan och jag kan inte slappna av, men jag kan heller inte göra något. Inte ens skriva ett blogginlägg. Som synes.

Efter ett helt vuxet liv av årstidsbunden depression har jag såklart lärt mig hur jag fungerar. På gott och ont. Och jag är så jävla dum i huvudet, för jag ber aldrig om hjälp. Inte ens av maken. Och det finns ingen som ser det på mig. Inte ens maken (igen). Trots att hjärnan är i uppror, hjärtat slår lika snabbt som hos en jagad kanin och jag är spänd som en fiolsträng så låter jag precis likadant när jag öppnar käften. Skall någon förstå måste jag alltså tala om det och det gör jag inte. Inte ens för maken.

Istället säger jag att jag känner mig hängig, har tandvärk eller migrän och att jag vill vara ifred. Det förklarar ju även att jag inte äter. Jag är en sådan som inte äter när jag mår dåligt. Det gör inte saken bättre alls.

Den här gången talade jag faktiskt om det för just maken, för det var inte hanterbart. Eller ja, jag talade väl mest bara om att jag kände mig lite deppig och försökte förklara bäst det gick att jag inte ville vara ensam så mycket. Och att han gärna fick klappa på mig. Mänsklig kontakt funkar ganska bra för min del. Och så rev jag fram mitt bolltäcke som varit för varmt för klimakterietanten det senaste året.

Alltså, att gå från väldigt självständig till ett klistermärke över en natt funkar sådär. Tydligen skrämmer man skiten ur sin äkta hälft när man gör så, trots att just äkta hälften rent intellektuellt vet om att man lider av höstdepp. Men höstdepp för honom betyder ju inget eftersom jag aldrig har visat något. Och när man blir skrämd blir man irriterad.

Det enda som hände var alltså att vi, som vanligt, rök ihop för att jag ringde honom och frågade när han skulle komma hem från det han jobbade med den dagen. När det gäller det får jag skylla mig själv som spenderat alla höstar med att stå ut i tysthet. Så jävla korkat att vara så förbannat stoisk.

Efter snart 30 år med det här vet jag dessutom precis hur man motar Olle i grind, eller åtminstone gör perioden hanterbar och det finns medicin som hjälper. Inte bara antidepp alltså, utan något slags lugnande, så jag får sova på nätterna och som gör att jag inte fastnar i den där kvicksanden av dysterhet. Så jag inte blir mer och mer paralyserad och att det eskalerar. Det tar alltså udden och fungerar som något helt motsatt egentligen. Inte som Östermalmstanter poppar Valium. För min del handlar det om att ta bort hjärnspökena och fortsätta orka. Men jag har ingen medicin alls för att jag inte varit hos doktorn än. Jag hann inte.

Nu är det bättre, men jag vågar inte ropa hej redan.

Vad jag däremot skall göra nu är att faktiskt be om hjälp. Och inte acceptera konstiga svar.

Min senaste psykolog talade om för mig att han har så svårt att förstå att jag mår så dåligt som jag säger, för att jag är så verbal och välvårdad och snygg. True story. Det är tydligen ett problem att jag inte gråter och att jag lugnt kan berätta detaljerat hur jag mår. Han är inte den första. I en utredning som gjordes för ett par år sedan noterades det till och med hur jag var klädd. En gång när jag sökte akut pga sömnbrist och lite för många panikångestattacker talade läkaren om för mig att de inte kunde hjälpa mig alls för att de inte kände mig och att all medicin som möjligen kunde hjälpa mig med symtomen jag radade upp var sådan medicin jag kunde sälja på gatan om jag fick den. Då gick jag därifrån utan att säga ett ord.

Jag är en välklädd och välartikulerad gatulangare? Om man inte känner mig?

I vilket fall som helst vill jag aldrig mer må som jag har mått de senaste veckorna. Nu när inte allt är kolsvart och vilopulsen är lite mer normal inser jag att det inte är fördelaktigt alls att sitta hemma och bita ihop som jag gör.

Jag skall börja med husläkaren nästnästa vecka och hoppas att jag klarar mig till dess.

Under tiden har det givetvis hänt massor på torpet. Garaget har fått ett golv och en märklig billyft.

img_2141

Som får det att se ut som att vi har ett säreget bilintresse och att vi extraknäcker som verkstad. Vilket inte ens är i närheten av att vara sant.

Och en dörr till ladan har fått ett hemmagjutet betonglejon med guldfärg som maken slängde ihop när det blev golv över.

img_2142

Själv tänkte jag kolla på reprisen av Svenska Hollywoodfruar eftersom jag MISSADE Gunilla förra tisdagen pga paralyserande ångestdepression. Då led jag, det lovar jag. Sedan tänker jag titta ikväll.

Skall vi titta ihop som vanligt?

Jag har saknat det. Och er.


Postat 16:41 i Klimakteriekossan, Pest och kolera av
57 kommentarer