Hämta haklapp före läsning

8 kommentarer

För nu har det ju gått ännu längre tid. Slynglarna är två och en halv vecka och ögonen har varit öppna ett tag. De kan till och med bråka och inte bara sova och käka hela tiden.


Det här är förenat med livsfara. Men det är ju en så trevlig ras, den kan både simma och dyka väldigt djupt. Nästan alla kan det, utom de exemplar som hamnar hos oss. De går i med tårna.


Näe, det var taskigt. De började faktiskt simma mer förra sommaren. Men de är ju inte direkt några Ulrika Knape-jyckar. Liten låter dessutom väldigt roligt när han simmar, på utandning låter det som om han morrar väldigt tyst. Min gissning är att det är för att slippa vatten i näsan, men vem vet, han kanske simmar omkring och är skitirriterad?


De BRUKAR dock gilla att bada. Andra portisar alltså. Det bor ju ett gäng här i stan och ett par har två hanar precis som vi. Den äldsta är morbror till Stor och den yngre farbror till Liten. För att göra det extra praktiskt är ju Stor morbror till Liten. Ingen inavel såklart, liten ras och stora kullar.


Mamman är ju kullsyster med Liten. Det syns på strumpan va?

Men den här pojken har något visst.


Visst ser det ut som att han tittar på mig och berättar att han kanske inte är någon storsimmare och skulle vilja bo på ett torp?

Mitt hjärta slår dubbelslag.

Ja ja! Jag vet att han är tingad men de kanske glömmer av honom?


Postat 18:54 i Hundarna, Klimakteriekossan, Obesvarad kärlek av
8 kommentarer

Saker som är fina i fantasin

8 kommentarer

Jomen jag gick och lade mig igår, rätt tidigt, för jag var supahdupahtrötter.

Men. Nu var det så att jag skulle spendera en natt i huset i Göteborg, alldeles ensam.

Så här var det. Jag åkte ju till Stockholm i fredags, men alla djuren, inklusive maken stannade i Strömstad. Jag var tvungen att dra till Göteborg tidigt måndag morgon för läkarbesök nummer ett vid elva och på tisdagen skulle jag på läkarbesök nummer två (avdelningen jag litar inte på vården längre så jag skaffar mig två åsikter om samma felkonstruktion).

Det betydde att jag landade i det väldigt väldigt tomma huset under eftermiddagen igår (hur ankomsten såg ut har vi ju redan gått igenom). Jösses vad det var tyst, verkligen öronbedövande tyst. De enda djuren på plats var dammråttorna och dammälgarna.

Någonstans då insåg jag att det var första gången någonsin, på alla 20 år sedan jag köpte huset, som jag skulle sova en natt helt ensam. Utan varken människor eller djur. Helt sant, det har verkligen aldrig hänt.

Snacka om att man är vanemänniska. Varje gång jag gick till köket väntade jag först på att katten skulle dunsa ner på köksbordet för att fjäska till sig lite mumsmat och efter mina måltider satt jag och väntade på att hundarna skulle komma och fördiska tallriken och ta mina smörgåskanter. Och inte ett enda tippetitapp-ljud från hund- och kattassar.

Jag var ju dödens trött efter mystisk dag, så sängen lockade mer än vanligt. Tre timmar sömn och sen kotlettfrillor, raketforskare, läkare och kissbyxor kan ta kål på den mest härdade.

Tror ni jag somnade?

Inte en chans.

För det var för tyst och tomt. Inga hundar som dunsade på magen eller ens en katt som kom och kelade med ansiktet. De där dammråttorna är inte vidare sociala.

Klockan fyra i morse gav jag upp, gick ut i vardagsrummet och satte på TV:n, sen tillbaka till sängen. DÅ somnade jag. För då lurade jag min vrickade hjärna att någon var hemma.

Och givetvis längtade jag ihjäl mig efter både make, hundar och katt. Hade någon slags romantiserad bild av hur vi allihop skulle springa mot varandra i slowmotion (hur nu hundar springer i slowmotion?) och pussas/kramas medan soundtracket till “Merci – tack för att du finns reklamen” spelades. Gärna lite rosa fluff på det.

Idag åkte jag tillbaka till Strömstaden och det efterlängtade fluffet. Då visade det sig att maken hängde på en båtfirma så först fick jag åka dit och pussa på honom. Utan soundtrack men till doften av en septitank som hade läckt. Sen blev jag fullkomligt attackerad av två hundar som inte sprang i slowmotion alls. De var speedade och överlyckliga och pussades med tänderna.

Sen lade sig maken som vanligt framför TV:n med paddan i handen och lagom till att vi skulle kolla på halvåtta hos mig (från Strömstad) pajade TV:n och maken blev på sådär uruselt humör han bara kan bli när materiella ting inte gör som han vill.

Nu är han i källaren och jag sitter med en huvudvärk från helvetet i ren tröttma efter att ha sovit totalt sex timmar på två nätter.

Det är en fin idé i teorin att man är ifrån varandra och längtar och tror att man skall bli nykär, men i praktiken känns det som att vi inte har varit ifrån varandra mer än tio minuter.

Jag hade en vision av att ligga med sammanflätade händer och välartade hundar.

Så blev det inte. Och just nu känns det säkrast att han är på behörigt avstånd i källaren.

Men det är tanken som räknas va?

tumblr_m5lbspnfgt1r83ei3o1_400

PS: IDAG SLÄPPTES VERONICA MARS-BOKEN SOM ÄR EN FRISTÅENDE FORTSÄTTNING PÅ FILMEN = dagens höjdpunkt. Man får se mörkret från den ljusa sidan. Kollapsar jag inte i sängen idag så kollapsar jag aldrig.


Postat 20:29 i Hundarna, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Obesvarad kärlek av
8 kommentarer

Och så lite allmän åldersnoja apropå inget alls

27 kommentarer

Jag lyssnar ju som bekant på ljudböcker för att somna. Dels för att det är rätt mysigt med en bra uppläsare som håller en sällskap i natten och dels för att jag vääääägrar lyssna på makens förbannade nattljud. Win-win.

Så jag abbonerar såklart på Storytel. Himla värt det med tanke på masskonsumtionen.

Igår hittade jag en sprillans ny bok av Helen Fielding, ni vet hon bakom Bridget Jones. Jag blev jätteglad, eftersom jag vill lyssna på något lättspytt nattetid. För att slippa drömma konstigare än vad jag redan gör. Och Bridget är ju rar och harmlös.

ÄNDA TILL MAN UPPTÄCKER VAD BOKEN HANDLAR OM!

20140303-205535.jpg

Vad i hela helsike? Hur blev hon 50 år? Och NÄR?

Jag har ju inte blivit ett dugg äldre sedan hon hängde med Hugh Grant och Colin Firth.

Då lade jag mig i fosterställning och planerade vilken ålderdomshem jag skulle välja.

Sen tröstade jag mig med en nostalgifilm istället.

20140303-205610.jpg

Inte ens växthuseffekten smälter is på samma sätt som det smajlet. Och ögonen. Jösses de ögonen.

Med handen på hjärtat så är nog Grease och Pulp Fiction de filmer jag sett så många gånger att jag kan varenda scen. Och så Veronica Mars förstås.

Men jag vill fortfarande ha en förklaring till Bridget.

Det var ju inte ett dugg lättspytt. Snacka om att sätta i halsen och få åldersnoja deluxe.

 


Postat 20:56 i Dagens Tips, Klimakteriekossan, Obesvarad kärlek, Ogenomtänkt av
27 kommentarer

Prata lite kärlek eller om det nu är tvärtom?

23 kommentarer

Det här är för roligt för att inte berättas, även om det givetvis egentligen är väldigt väldigt tragiskt. Att jag går omkring och småfnissar för mig själv före klockan elva en lördag är jävligt ovanligt, men idag gör jag det.

Som sagt. EGENTLIGEN tycker jag att det här är tragiskt, men snubben i det här scenariot får skylla sig själv som berättar det på ett ganska underhållande sätt.

Vi har ett par kompisar som varit förlovade i löjligt många år, de har två barn tillsammans och allt sånt där som man hinner skaffa sig när man är vuxen. I oktober träffade vi mannen i det förhållandet då han var hemma hos oss en sväng. Han är en sån där snubbe man inte kan låta bli att älska för han har mundiarré, är jätterolig och dessutom väldigt öppen med sina känslor och vad som försiggår. Då berättade han att deras förhållande var jäkligt knackigt, de skulle satsa på parterapi och lite annat. Så vi snackade relationer rent allmänt och deras i synnerhet.

Igår ringde han och berättade att nu var det finito, de skulle separera.

Men han berättade även om den stora insikten. Den var på alla hjärtans dag, och ingen av dem hade känt sig bekväm med att köpa blommor med ett kort där det står “Jag älskar dig”. För när han kände efter så var det inte så han kände. Och han är mycket, men inte särskilt bra på att  vara falsk.

Hon löste det genom att köpa just inget alls. Han löste det genom att köpa blommor och ett kort med texten “It takes two to tango”. Snacka om dödsstöt.

Alltså, det kan inte bara vara jag som tycker att det är orimligt roligt?

Och om nu det skall vara en mätsticka så frågade jag maken vad det säger om oss, eftersom vi inte ens noterade dagen. Väldigt osäkert där.

Men, inte nog med det.

Ännu senare på kvällen fick maken ett meddelande från en annan kompis han inte träffat sen Hedenhös gick i kortbyxor. En snubbe jag aldrig har träffat. Och inte är så särdeles sugen på att träffa heller, eftersom han verkar en smula udda. Det mest udda just nu är att han och hans fru bor åt helsike långt härifrån, verkligen jättelångt. Men han verkar ha någon slags man-crush på maken för det har varit ett evigt tjat om att de skall träffas, vilket då inte har blivit av…ännu.

Igår skickade han alltså ett meddelande till maken och frågade om vi hade tid att träffas och sen skuttade han tydligen helt spontant in i bilen för att köra hela natten och hela dagen för att komma hit. Jag väntar med en skräckblandad förtjusning (mest skräck tror jag) på att träffa honom.

Och här kommer anledningen, vilket kommer att låta som en dålig Hollywoodromantikkomedi, nu får ni hänga med i svängarna.

När maken var ung och dum (till skillnad från gammal och dummare) blev han uppringd av nämnda kompis blivande fru (inte den frun han är gift med nu). Maken hade ingen aning om att kompisen skulle gifta sig, eller vem den blivande frugan var men tydligen hade kompisen gått och tjatat om hur viktig maken var för honom. Så blivande frun ville överraska blivande maken/makens kompis. Hon ringde maken, betalade hans flygresa och maken landade lagom till svensexa för att sedan stanna de få dagar som var kvar till bröllopet. Surprise liksom. Redan då bodde han i Långtbortistan, fast ett annat Långtbortistan, så det var inte direkt ett stenkast att åka. Men det var ju jäkligt schyrre av the soon to be bride att trixa med en sån överraskning.

Om hon ändå hade vetat vad som komma skulle.

Maken hade väl ganska nyss klivit ur tonåren, hade fullt upp med att så vildhavre och tyckte att bröllop och fasta förbindelser mest var trams. Men han var ju inte dum nog att tacka nej till en resa och party i dagarna fem. Så han drog dit.

Blivande bruden hämtade maken på flygplatsen och redan där bestämde sig maken för att hon var jättetrist. Han kunde inte alls förstå hur någon alls ville gifta sig så tidigt, eller ens ha ett förhållande som varade längre än ett par månader. Framför allt inte med någon som verkade trist (efter att ha känt henne i exakt fem minuter).

Hon släppte av honom någonstans för att träffa kompisen som blev väldigt glatt överraskad och de startade pre-bröllopsfestande/svensexeri. Maken var bekymrad över kompisens liv, eller som han såg det där och då, att kompisens liv var på väg att sluta. Det fattar väl alla att giftermål i 20-årsåldern är dödstrist, tänkte maken.

Ett dygns festande senare hade maken fått med sig kompisen därifrån. Samt övertalat kompisen att inte gifta sig alls med den där trista tjejen. Eller ens höra av sig till henne för att tala om att de hade dragit.

Exakt vad de gjorde förtäljer inte historien (skall jag vara helt ärlig har jag glömt detaljerna) men blivande frun blev ju självklart skogstokig, bröllopet blev inställt på grund av bortsprungen brudgum och maken blev portad för all tid och evighet från byn där bröllopet skulle ståndat. Jag gissar att han skulle bli stenad till döds även så här 25 år senare med, om han skulle få för sig att åka dit.

Man kan anta att den övergivna bruden ångrade ihjäl sitt beslut att bjuda upp maken för att överraska kompisen.

För det där perfekta slutet brukar komma i romantiska komedier hände inte i det här fallet. Alls.

De möttes alltså inte i en slutscen fem i bröllopsdags utanför gaten på den lokala flygplatsen, kysstes med tårarna rinnade samtidigt som han bad om ursäkt stående på sina bara knän. De möttes inte så himla mycket mer alls.

Men. Då tänker jag så här. Är det ens tillåtet att vara så lättpåverkad som brudgummen var?

Det roligaste är att maken inte är helt säker på om de har träffats sen dess. Eftersom han ser kompisen som en bekantskap, medan kompisen verkar se maken som sin stora kärlek.

I eftermiddag kommer han hit. Ikväll skall vi gå ut och käka middag.

Jag funderar på att testa om det går att övertala honom att skilja sig från sin nuvarande fru.

Och när jag tänker på det fnissar jag lite till.

Jag är en hemsk människa.


Postat 11:38 i Kompisar, Mannen i mitt liv, Obesvarad kärlek av
23 kommentarer

Olycklig kärlek men ändå så lycklig

44 kommentarer

Nu kommer ingen fatta något alls, eftersom det bara verkar vara jag i hela Sverige (förutom Ellen) som kollar på Veronica Mars. Men å andra sidan fyller vi kvotan för minst 200 tittare eftersom antalet gånger jag har sett serien om och om och om och om och om igen inte ens går att räkna längre. Och ni som INTE har kollat borde kolla, den finns fortfarande på Netflix.

Den gick bara i tre säsonger. Sedan dag ett har jag varit kär i Logan. Orimligt kär. Det vet jag att jag har skrivit förut, seriens bad boy. Sen fick de inte mer pengar av det stora dumma bolaget bakom serien och fick lägga ner. Till min stora sorg och förtvivlan.

Ibland undrar man sådär rent allmänt hur vissa serier kan få gå så länge att skådisarna hinner bytas ut på grund av hög ålder, fast serien är skit (hej Glamour och Days of our Lives) medan andra bara precis hinner bli intressanta och beroendeframkallande innan de drar in stålarna och serien inte finns mer. Har folk så jävla dålig smak alltså?

Skitsamma. Veronica Mars är en GULDSERIE. Ung tjej med extrema mängder skinn på näsan som går i skolan och jobbar extra som privatdetektiv på sin pappas detektivbyrå. En dialog som är löjligt rapp (på ett bra sätt) och den obligatoriska bad boyen, Logan.

logan-01-1024
Hellloooo there, how you doin’?

Och så en töntig icke-bad boy. Så klart. Duncan. Men han får varken bild eller mer fokus. Så himla ointressant.

Serien slutade sändas 2007 och depressionen var total. Enda botemedlet var att titta på den om och om och om…jamen ni fattar resten.

Sen hände något revolutionerande. Inte bara för min olyckliga kärlek, utan faktiskt i hela filmbranchen. Som första film lades den ut på en sida där privatpersoner från hela världen kan vara med och sponsra med valfritt belopp, och beloppet skaparen av serien önskade sig var två miljoner dollar för att kunna göra en bra film. Allt över det borgade bara för en bättre film. Det tog inte många minuter innan de hade skrapat ihop två miljoner dollar från hängivna fans (nej, jag donerade inte två mille, det fanns fler fans tydligen). Under de veckor de samlade in stålar fick de ihop närmare sex miljoner dollar. HALLELUJAH!

Det var ett år sen.

Alla som donerar får olika saker. Ju mer pengar desto finare “jag har varit med och hjälpt det här projektet-grej”, och det väljer man själv. Den här töntiga medelålders tanten valde nivån där jag får ett inspelat meddelande till telefonen av just…LOGAN. Där jag fick bestämma själv vad han skulle säga. Plus en massa annat bonusjunk. Manuskopia, filmen nedladdningsbar på premiärdatumet (för att hela världens donatorer skall kunna se samtidigt), gamla säsonger av serien…jamen listan är lång.

Imorgon är det mars. Månaden som filmen kommer. Och förhoppningsvis även mitt röstmeddelande från Logan. Filmen kommer den 14 mars och om jag dör den femtonde så har jag levt ett fullgott liv (OM nu filmen slutar med att hon väljer rätt snubbe, annars måste jag fortsätta vara olycklig). Eller ja, jag måste ju få mitt telefonmeddelande först så att jag kan ringa till mig själv oavbrutet i åtminstone ett par dagar. Men sen.

Nu kan man även tävla om biljetter till premiären i Los Angeles och att få vara date till huvudrollsinnehavarna, gå på röda mattan (med småpojkar som skulle kunna vara mina…eh…barnbarn?) och hänga på efterfesten med samma…småpojkar? Låter säkert skitkul för dem om den lyckliga vinnaren skulle vara Tant Raffa från Sverige. Om jag skulle vinna kan jag ju kanske hänga med han som spelar pappan i serien, han är mer i min åldersliga. Eller någon soon to be pensionerad kameraman.

Skitsamma igen. Jag vill inte vinna förtinutton miljarder på Lotto, eller 30 papp i månaden på en Trisslott. Det ENDA jag vill vinna är just detta. En kväll med småpojkar och få kolla på filmen i LA den 14 mars.

Och vill man se lite av Logan kan man kolla här.

Jag kan inte räkna hur många gånger jag har sett trailern för filmen. Men jag får fortfarande gåshud när jag ser Logan stå med sin smouldering stare vid bilen.

Kan ni spendera den kommande veckan med att hålla tummarna för att jag vinner det enda jag någonsin har velat vinna i hela mitt liv tack så mycket?

Att jag sen är skitbarnslig är en annan femma. Att jag alltid har blivit kär i fiktiva karaktärer är ytterligare en femma. Lucky Luke och R2D2 som…yngre (min högsta önskan i kanske fjärde klass var att Lucky Luke skulle komma till skolan och hämta mig på Jolly Jumper) och sen alla bad boys i alla serier och filmer som någonsin passerat min hornhinna.

Men ingen är som Logan.

Och ni som inte har sett serien BEORDRAR jag *pekar militant med hela handen* att se den.

Efter att ni har hållit alla era tummar i en vecka.

Ursäkta, men jag tror jag måste ägna helgen åt att ha huvudet i det blå och titta på serien ytterligare en gång. Medan jag ser fram emot mitt livs längsta två veckor innan filmen kommer.

Ni fattar att det här är en liv- och dödsituation för mig va?

Väldigt mycket död om inte manuset är rätt och hon väljer Logan.

*suckar trånande*


Postat 13:27 i Klimakteriekossan, Obesvarad kärlek av
44 kommentarer