En kovändning och en bloggutmaning till Mona minsann

39 kommentarer

Nu har jag andats i kvadrat ett par timmar och ägnat sen eftermiddag åt att läsa ungefär hälften av den ljuvliga boken jag fick av PGW med posten idag. Den kvinnan skickar så klockrena (och i det här fallet vältajmade) presenter att man blir lite tårögd.

IMG_5140

Att läsa den med dess underfundiga formuleringar kändes som en reklamfilm för Norrlands Guld. När man vill vara sig själv för en liten stund. Eller när man vill vara för sig själv en liten stund.

Sen blir man tårögd för att man fnissar hejdlöst åt bokens innehåll. Jag är introvert, men inte till 100%, vilket alltid kommer som en överraskning för cirka 100% av alla kompisar, kollegor och till och med familj. Det ena utesluter inte det andra och jag gissar att man har lika stor behållning av boken oavsett var man befinner sig på skalan.

Nidbilderna säger väl allt?

FullSizeRender

Jag erkänner. Jag har stereotypat båda sidor. Även om jag kanske inte har haft med svanktatuering på just den fördomslistan utan en helt annan lista.

Meningen var ju att jag skulle läsa om Britt-Marie, men jag hann inte börja läsa och blev å det bestämdaste avrådd. Tydligen kunde den boken vara lite känslig att läsa precis just nu i kölvattnet efter moderns avresa då det möjligen fanns en och annan likhet mellan henne och Britt-Marie.

Och nu till det som föranleder bloggutmaningen. Idag hämtade jag två paket på posten, dels deodoranten som Moa tipsade om.

IMG_5130

Den testas i detta nu. Och den doftar FÅNIGT gott. Nu är det bara prestandatestet kvar, hur den kommer klara natten eftersom jag är ungefär lika het som en kamin nattetid. Efter 30 plus år med Biotherm har armhålorna drabbats av märkeschock och skickar febrilt synapsmeddelanden till hjärnan att något är fel. Medan meddelandena från näsan överröstar armhålorna så hjärnan tycker mest bara att det var ett poppigt byte.

Sen kom ytterligare ett paket. En roomspray från Voluspa som jag inte ens visste att den fanns. I jämförelse med ljusen kostade den skit och inget alls, innehåller 100 ml och går även att använda som bodyspray för den hugade.

IMG_5132

Det betyder att mitt sovrum luktar mumma nu (ljusen hade jag sedan innan), samt att kläderna i de nya garderoberna blev av med Ikeadoften eftersom även de fick en snabbdusch.

Och det var då snilleblixten slog mig. När jag öppnade garderoberna för att duscha bort Kamprad.

Mona mumlade ju något om att jag inte fick säga något om hennes skor och jackor efter att ha sett min jeanshög (som de flesta faktiskt enades om var tämligen normal – vilket till och med förvånade mig).

Efter att noggrant ha rannsakat mig själv konstaterade jag att jag inte behöver ett smack. Och efter lördagens promenad på stan när jag enbart köpte två nagellack och ett “läppstift” till lillflisan och ingenting alls till mig själv. Då vore det väl själva fan om det inte skall gå att ge katten i att okynnesshoppa?

Sex månader tänker jag mig. Lagom till vårsäsong när det faktiskt är lite roligare att handla igen och då kan man få lov att köpa något dyrare för att man varit väldigt väldigt duktig.

Vad säger du Mona? Jag är stenbestämd, och ditt köpstopp förra året inför Florida gick ju…sådär? 😉 Ingen okynnesshopping under november, december, januari, februari, mars och april. Förbrukningsvaror får köpas (såklart), men inget annat bara för att det är trist väder och synd om oss.

Det enda jag vill höra nu är ett Barney Stinson-citat:

CHALLENGE ACCEPTED!

Dessutom kommer vi få kåta, glada och tacksamma sämre hälfter.

Seså, hjälp mig nu att säga till kärringen med fler jackor ensam än vad ett stormannaband har totalt, att hon skall vara med. Annars är hon en rutten fis.

Det här kan bli hur intressant som helst.

Och imorgon är det Gunilla Persson igen. Med frumiddagen.

SOM jag har längtat.


Postat 20:14 i Klimakteriekossan, Kompisar, Mona och hennes Universum, Shopping, Tävling Schmävling av
39 kommentarer

Make ett är på rätt kust igen och make två är kvar på sin sida

5 kommentarer

Och var min fru är har jag ingen aning om. Henne har jag sämst koll på i hela familjen.

I alla fall, maken hade med sig en hoper kataloger hem. Som frugan har gjort. Han hade tydligen inte kollat så noga i dem, och det var nog tur för katalogskaparen att han inte gjorde förrän han hade lämnat hufvudstaden.

Jag hittade honom i katalogen. Mona har ju roat sig med att döpa sortimentet efter folk hon känner och jag vet inte jag, men jag tror inte att det bara är jag som läser tvetydigheten i att han är en julmus. En liten julmus.

Han har varit hemma i ett par timmar och smeknamnet “femcentimetaren” börjar ligga rätt i munnen.

20140812-000346-226996.jpg

Jag är en elak fru. Men det går helt i linje med vad jag kallade honom på det förra jobbet där vi var kollegor. Då hette han “sjucentimetaren”, i flera år och allt var mitt fel. Min kompis bor i Milano och på den tiden dejtade hon en väldigt kort italienare som inte gillade att jag var ett huvud längre än vad han var. Så han presenterade en teori. Alla män är totalt två meter långa, det som saknas på höjden kompenseras av penislängd. Snubben hon dejtade var 168 centimeter över havet och hävdade därmed att hans extrahjärna var 32 centimeter.

Maken är 1.93…jag behöver inte förklara mer va?

Och med den ekvationen har alla över två meter inverterad penis.

Nåväl. Nu har den tydligen krympt två centimeter och jag tycker det är orimligt underhållande. Så underhållande att jag kan leva med att vara en jävla julhalmspindel.

20140812-001234-754529.jpg

Faktiskt.

Jag är åtminstone sju gånger så stor.


Postat 0:06 i Familjen, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mona och hennes Universum av
5 kommentarer

Måndag – första officiella semesterdagen.

17 kommentarer

Började med ett samtal från Monas make, det vill säga make två. Som numera även är min make på pappret, eller ja, min partner i alla fall. Vilket är en sak som inte dryftats på varken min eller Monas blogg, men vi är numera kompanjoner. Varför nöja sig med en sjukt irriterande man när man kan ha två?

Nu vet ni det. I nöd och lust kör jag västkustdivisionen medan huvudkontoret ligger i Bromma.

Att skriva det var en sten från mina axlar, för det har varit vansinnigt jobbigt att vara svinförbannad på eller nästan lite kär i make två utan att kunna skriva ett ord om det. I korta drag betyder det väl bara egentligen att Mona får lite avlastning på antal samtal (höll på att skriva samlag – men ett sådant avtal finns inte) per dag medan jag får min beskärda del plus att jag fortfarande måste hantera make ett. Jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig vinnande ur det här partnerskapet?

I vilket fall som helst. Morgonen började som sagt med ett samtal från make två. Klockan TIO. Första semesterdagen. Och för en gång skull hade jag varit så genomkorkad att jag hade med mig telefonen ner i sängen. Signalen under kudden väckte mig och jag svor ramsor på alla upptänkliga språk över att bli väckt på semestern, men jag hann inte svara innan jag hade svurit färdigt.

Sen ringde min adoptivdotter (talibanen) på FaceTime några minuter senare och då svarade jag. Från sängen. Med min “frisyr”.

Jag höll på att skrämma livet ur flickebarnet, ögonen hennes blev stora som fotbollar när hon fick syn på frippan och hennes första fråga var “men VICTORIA vad har hänt med HÅRET?”. Vad var det jag sa? Det där med krullar är skrämmande.

Vad make två ville är ovidkommande, däremot ville talibanen något viktigt på riktigt. I alla fall semesterviktigt. Hon ville veta hur långt jag hade kommit i Pretty Little Liars och om vi kunde diskutera och dissikera serien. Sådant får man ringa om på semestern. Sådant får man till och med ringa i semestersvinotta och fråga på semestern. Inget annat.

Sedan har dagen gått i rekordfart, trots ett ruskigt slött tempo. Det tar sin tid att gå på badpromenader med hundarna och ligga på sofflocket med en god bok i väntan på Litens dejt. Som han hade längtat sönder sig efter. Det var dags för semesterfirarna enlisailivet med hund (och make då’rå) att komma hit med båten.

Just idag kan det hända att jag fokuserar lite fel när det handlar om enlisailivet och hennes make, men det är helt omöjigt att fokusera på något annat. Trots god middag på restaurang, anksimning med hund och en vansinnigt trevlig kväll så var det något helt annat som dominerade kvällen.

Hennes man har en blogg. Han har inte bara en blogg, han har en blogg där han visar hur man viker något han påstår skall vara handdukselefanter. Jag har tittat på videon två gånger nu och jag är ledsen Ola, men videon går från att visa äggledare:

Screen Shot 2014-07-29 at 00.26.06

Till elefantpenisar:

bild(1)

Eller förlåt. Så här såg den visst ut när den var klar:

Screen Shot 2014-07-29 at 00.57.50

Snubbar som klarar att ha en lektion i både kvinnlig och manlig anatomi medelst handdukar osar respekt. Och gapflabb.

Vill ni se hur man gör kan ni kolla hans video i det här inlägget.

När jag har slutat skratta inombords lovar jag att återgå till mer normala semesterinlägg. Som att simma med simhjälpsapparater och att maken har fått lära sig av elefantpenismannen att det finns pistoler att skjuta getingar med (jadå, han har redan beställt en – den heter Bug-A-Salt – det förstår ju vem som helst att om man köper just simhjälpsapparater så måste man ju ha en getingpistol).

Imorgon är schemat späckat. Vi skall ha kappsimning med simapparat, öva kast med liten anka, bada med hundar och så skall Litens kärlek få testa vår badstege för hundar. Allra helst lära våra hundar att faktiskt använda sin jäkla stege som ingen av de så kallade vattenhundarna har använt någonsin.

Imorgon kommer det med andra ord bli mer normalt idylliska semesterbilder istället för underlivsbilder.

Men tills dess får ni leva med att jag tycker att det här med handduksvikning är orimligt underhållande.

 


Postat 1:11 i Båtliv, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mona och hennes Universum, Semester av
17 kommentarer

Det där med bästkusten

13 kommentarer

Vi lämnade ett mulet Sthlm med tåg. Hamnade i Gbg där det var…kan man säga växlande solighet? Det var det i vilket fall som helst. Uträttade några nödvändiga ärenden väldigt snabbt och det var varmt. Till skillnad från i hufvudstaden.

Efter ett tag somnade jag i bilen och vaknade ungefär här.

20140514-204631.jpg

Knallsol, 17 grader och inte en regndroppe så långt ögat nådde.

När jag och Mona skiljer oss från make ett och två och registrerar partnerskap med varandra kommer vi bo här. Punkt.

Även om Mona kommer få käka sjösjukepiller till frukost, lunch och middag.

Petitesser.


Postat 20:37 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mona och hennes Universum av
13 kommentarer

Swingersparty på tisdagar

13 kommentarer

Imorse bytte vi ringar igen. Och därmed make.

20140513-210141.jpg

Sen jobbade vi hela dagen endast iklädd varandras ringar och lite Chanel. Typ. Samtidigt som vi beundrade våra egna ringar på den andras hand och den andras ring på vår egen hand.

Och så suckade vi och himlade med ögonen åt männen. Oftast unisont.

Jag kan för övrigt berätta om en av Monas stora fobier. Hon klarar inte könsord. Alls. Kan inte ens säga domännamnet på min blogg utan att rodna långt ner på knäskålarna. Hon är alltså extrempryd och sätter fingrarna i öronen.

Först spenderade vi andra lunchen med att byta ut minst ett ord i varje mening mot valfritt könsord tills Mona fick ett psykbryt. Sen fortsatte vi packa blommor. Då lutade sig make ett (min originalmake alltså) lite sensuellt (nåja, så sensuellt det går att luta sig när man packar blomster samtidigt) ner mot Monas öra. Viskandades med sin sexiga lunginflammationsröst så Monas öronhår stod i givakt det finaste ordet han kom på, lite harlekinflämtande sådär:

– Fi**a…

Hade Mona varit man så hade jag trott att hon var kastratsångare. Så tonartshögt gastade hon på honom.

Sen ville hon byta tillbaka till sin egen make en stund. Eller kanske ingen make alls.

Men hon släppte inte ringen.

Det swingar verkligen här.


Postat 21:07 i Jobb, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mona och hennes Universum av
13 kommentarer