Nu håller vi tummarna för att jag hinner skriva klart …

12 kommentarer

… innan jag tappar telefonen i ansiktet och somnar. 

Men jag har PLANLAGT. Det finns inte en janne att jag klarar att ta igen en hel vecka på en kväll. Det vill ni inte heller eftersom jag envisas med att överdriva antalet ord per upplevd realtidstimma. Dessutom kan jag inte vara duktig på instagram samtidigt som jag verkligen sköter om bloggen som den förtjänar. Instagram förtjänar egentligen inte samma kärlek och omsorg, men det är vad jag har gjort. Idkat umgänge med instagram och låtit bloggen flyta i cyberspejs. Ensam och kärlekslös. Inte en enda bokstav har den fått i bekräftelse. Illa. 

Det går inte att dra tillbaka tiden och jag gillar både foton och ord. Jag måste bara hitta någon fördelningsfaktor som funkar.

Under tiden tänker jag använda ömsinta bokstäver medan jag berättar i kronologisk ordning om Stockholmsresan. Lilla bloggen.

I onsdags skulle vi åka till ömma modern vid två eftersom vi hade estimerat ankomst vid fyra. Fint så. Alla vet att jag hatar att packa, jag visste att jag skulle åka i mysdress Takano, men jag visste inte exakt vad jag ville ha på mig för att snitsa till det lite extra. Det vet man ju aldrig förrän det är dags att göra det. Jag visste att jag skulle ha världens snyggaste stövlar från Plain Vanilla. De svarta Julia. Men resten var ett svårt val.

Herregud, det är lättare att rösta i både kommun-, landsting-, och riksdagsval än att välja kläder för två dagar framåt i tiden. Jag hatar det, jag blir vansinnig och jag svettas kopiöst.

Planen var att ta med skinnbyxorna. De funkar i alla lägen och är ett fantastiskt bra räddningsplagg. Halvtvå hade jag packat klart, kanske lite överdrivet, men åtminstone fortfarande bara Juliabootsen i väskan. Då var det dags att hämta skinnbyxorna och lägga ner dem, putta in hundarna i bilen och för en gång skull åka i tid och utan förhöjt tonläge.

HAHA! HAHAHAAAAAA!

Skinnbyxorna fanns inte. Jag ringde Johanna hysteriskt för att kolla om de var glömda där. Det var de inte. Samma samtal till mamma. Inte där heller. Då fanns bara ett ställe kvar och torpet är inte stort, men det SUGER för att vi inte har garderober. Vi har ett garage på en miljon kvadratmeter, men bara en garderob.

Jag lovar att jag letade överallt. På allt från rimliga till orimliga ställen medan jag blev mer och mer högröd i ansiktet. Allt i klädväg plockades fram och när jag ändå höll på blev det sorterat och fint vikt innan det åkte tillbaka.

Klockan halvtre var jag hysterisk och klockan tre sprutade tårarna medan jag vrålade att jag väl fick skita i byxorna.

På väg ut i bilen med alla sorters svett som är möjlig att ha tittade jag på hatthyllan.

Där låg det ett par skinnbyxor ihoprullade till samma storlek som en tom dassrulle ungefär.

Eftersom jag inte orkar bli hysterisk en gång till nöjer jag mig med att säga att jag inte hade varken rullat dem eller lagt den där. Men av alla 43 gånger jag frågat maken om han sett dem hade jag fått 43 ganska hånfulla svar om att han knappt visste hur de såg ut och om jag hade haft lite mindre kläder BLA BLA BLA BLA. 

De 43 svaren reviderades till att de nog hade legat i trappan så han kanske hade flyttat på dem så inte den lille skulle bära omkring på dem. Jamen jasså jaha?

Till slut kom vi till mamma. Där somnade jag, sedan gick jag upp i svinottan, pussade ihjäl hundarna och fick skjuts till centralen utan att veta att det var banarbete fram till Alingsås och därmed buss dit. En typisk Hemingwaysk yxa, bara så ni vet. Banarbetet kommer återkomma i något annat kapitel.

Till slut stod jag i alla fall här.


Och efter ytterligare en halvtimma hade vi checkat in, målat mig lite och bytt kläder på mig.


Plain Vanilla och kalasbyxor. Jag hade inte överlevt utan mina kjolar och klänningar. En mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. När jag sprang ut genom dörren låg det här lilla aset här.


Efter ett par timmar återförenades vi på hotellet för vi hade bokat 75 minuter klassisk massage. Bredvid varandra. Det var ljuvligt. Obeskrivligt. Men jag tror inte att jag har några muskler, för de där små tjejerna som masserar har ju för det första lika starka nypor som östtyska diskuskastare, men för det andra är man ju så avslappnad (nästan hela tiden) att det känns lite som att att allt bara fladdrar. Från tårna upp till skalpen och till och med tårna ligger och vibrerar ett tiotal sekunder efter att de östtyska nyporna redan passerat (masserat)?

Då kan man inte ha några muskler?

De är bra. De är orimligt bra. Och så här ser man ut efter 75 minuter.


Man är inte helt med i matchen, man vet nog inte ens om det spelas någon match alls eller inte. Hade man fått ligga kvar hade man somnat.

Sedan badade vi lite ensamma i den tomma poolen och nu visar jag mig i något jag inte gillar att visa mig i. Jag invigde tankinin. Den var däremot fantastisk. Vilken klyfta! Helene kan hon. Först hade jag ju aldrig bh, sen lärde hon mig att öva i supersköna och kanske lite mormoraktiga bh:ar som jag älskar. Men någon klyfta har jag inte sett på ett tag. Och resten som hängde över magen så jag slapp se den. Jag slog på stora trumman och beställde tre bh:ar som ser likadana ut som tankinin. (Det där kan inte jag förklara. Helene. Hjälp!)

Snygga är de i alla fall, men de får ni vänta med att se. En brun, en svart och en créme.


Och så badade vi i stor jacuzzi.


Gubben som ser död ut tillhör inte oss. Medelålders, ensam och hade antagligen tömt minibaren innan han gick ner.

Men han skvätte massor på oss genom att sitta under vattenfallet och sedan drog han. Det var trevligt. När han gick.

Hela spadelen är fantastiskt trevlig. Nästa gång skall jag ta med bok till ny tyst avdelning för stolarna var fantastiska och gungade sövande. 

Apropå sövande måste man nog säga att det är ett mirakel att jag är vaken fortfarande. Både i realtid och i torsdags. Så jag gör som i torsdags, jag vinkar godnatt och lovar att återkomma med resten om någon händelsevis skulle vara intresserad.


Natti natti.


Postat 0:22 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mat, Semester av
12 kommentarer

Sällskapsspel och hungersnödsdöd

16 kommentarer

99 procent av den här dagen har varit SÅ värdelös. För att inte tala om hur håglös jag har varit.

Är det så här det känns att inte käka mer än en två-åring petar i sig på en dag kan det kvitta. Då får låren fortsätta vara lite breda och så får jag helt sonika göra en och annan sit-up istället. Vilket det antagligen inte heter längre, men det STRUNTAR jag i. Vem skall haffa mig? Träningspolisen eller? HAH!

Man kan inte låta bli att tänka på de som liksom svälter jämt, när jag inte ens klarar att svälta lite grand och jag tror inte ett ögonblick på att det kan vara nyttigt när det känns som att magen är så tom att man hör magkatarren surna till och börja hugga i mellangärdet.

28 timmar klarade jag. Det är typ rimligt. Jag hade åkt till veterinären och hämtat slaktmasken annars (vi blev av med vår nattjour i stan, så det får bli djurdoktorn).

När jag väl hade beslutat mig, med lite hjälp på traven från Facebook, och rusat ner i köket och käkat kvällsmat blev jag riktigt käck igen. I alla fall precis som vanligt. Åtminstone lite käck? Tillräckligt för att bädda rent, styra upp lite kläder och tvätta håret. Jag hade inte uträttat någotdera utan mat.

Då gick jag ner och spelade spel med maken.

 

 

Och jag har tydligen inte plockat undan på diskbänken ÄN.

Som ni hör och som vanligt har vi givetvis inte läst manualen.

Det var inte särskilt komplicerade regler, men det retar mig att maken inte gick på mitt LJUG om vad den snurriga pilen betydde.

Han har ingen som helst respekt för min sura tonart.


Postat 23:40 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mat av
16 kommentarer

Smaklökarna dansade inte direkt samba igår

23 kommentarer

Men det kändes inte som att det var poängen med kvällen. Stället aspirerade nog inte på någon slags status i Guide Michelin heller. Hoppas jag.

Meningen med kvällen var kusinträff, den här gången är det makens ohängda plastsläkt som är här. Eller var här. De lämnade stan idag ungefär exakt samtidigt som hällregnet kom. Oerhört klokt.

I alla fall, fokus låg på trevligt umgänge (nästan alla är faktiskt trevliga – förvåningens finger i häpnadens mun – släkten brukar ju faktiskt vara värst) och inte på mat, men äta bör man annars dör man och allt det där trista. Det handlade om ett trevligt ställe att hänga på och stället ifråga är vansinnigt trevligt när det handlar om just häng. Fantastiska lokaler, havsutsikt och stora springytor för barn (och vuxna med rastlösa ben). Vi var alltså nödgade att äta, vilket var en upplevelse utöver det vanliga.

Vi fick en meny att välja från någon dag innan, för att göra det enklare för köket. Det var en intressant meny där inte en enda maträtt var rättstavad. Bara det får ju igång mig på alla cylindrar. Felstavad mat brukar ofta smaka därefter? Vi tog det säkra före det osäkra och valde den maträtt som det kändes svårast för ett eventuellt kasst kök att misslyckas med. En schnitzel med pommes och bearnaisesås. Det stod mellan det och köttbullar med mos. Det sistnämnda klarar ju till och med storkök som Ikea liksom. Men det blev schnitzel.

Kommer ni ihåg för ett par år sedan när jag köpte en kompaktkamera och upptäckte att den hade en inställning för att ta extra läckra bilder på mat?

IMG_7137

Det var då jag insåg att folk verkligen hade skapat ett behov för dylik inställning med tanke på att sociala medier ofta svämmar över av bilder på mat och dryck. Men häpen blev jag.

Igår tog jag kort på schnitzeln med just den inställningen för att se om maten möjligen kunde se lite mindre oläcker ut.

IMG_7138

Det här är alltså den läckra varianten av skosulan.

Högst osäkert hur läckert det ser ut?

För ett gäng år sedan fanns det en blogg som hette något i stil med “den bruna maten” som fokuserade på 70-talsmat. En ganska underhållande blogg, men jag har inte kollat om den finns kvar.

Om maten igår hade en färg så var det grått. Det smakade till och med grått i munnen. Jag visste faktiskt inte att mat kunde smaka som en färg. Med ett halvt saltkar på smakade det mer gråsalt. Pulverbearnaise (herregud, VEM kör pulverbea numera?), färdigpanerad helfabricerad friterad schnitzel och helt okay pommes. Just de var mindre grå faktiskt. Den bruna maten hade varit rena rama lyxen i jämförelse. Men ingen blev sjuk och jag blev åtminstone mätt. Fint så. Ända tills det var dags för servisen att plocka undan tallrikarna och jag bara hade ätit halva schnitzeln. Eftersom jag åt mig mätt på pommes, grönsaker och salt.

Först frågade hon, som sig bör, om maten smakade bra. Javisst, svarade jag, då det är meningslöst att klaga på mat som man vet att ingen kan göra något åt. Det var ju inget fel på den som gick att peka på och man får vad man betalar för, den kostade ju inte mer än en dassig burgare på Donken.

Då stirrade hon på tallriken, skärskådade min halva köttbit och tittade lite hotfullt på mig (inbillade jag mig antagligen) och frågade igen; men du har ju inte ätit UPP, var det inte GOTT eller?

Vad säger man då?

Jag är inte van vid att bli misstrodd av servisen. Inte heller att bli tillfrågad fler gånger än en. En gång är kutym. Två gånger är minst en gång för mycket. Känslan av att sitta under ed i de anklagades bås var extremt påtaglig.

Men jag fortsatte hävda att allt var fint och att jag var mätt.

Om ett ansiktsuttryck kan förmedla känslan av misstrogenhet var det just precis vad hennes ansikte gjorde. Det förmedlade även ett lätt sårat “du har inte ätit upp så du ljuger och man ljuger inte under ed”.

Det fick mig att överväga att ta tillbaka tallriken och äta upp den förbaskade skosulebiten i ren rädsla för vedergällning. Men jag gjorde inte det. Istället skrapade jag generat med foten under bordet, tittade ner i mitt dricksglas och bara väntade på att hon skulle ta tallriken och gå.

Och det gjorde hon. Ungefär samtidigt klev den manliga delen av ägarduon fram till bordet för att glatt proklamera att trubaduren som skulle spela livemusik imorgon (det vill säga idag) redan hade anlänt till stället och att trubaduren kunde tänka sig att spela gratis lite för oss redan samma kväll. Det framgick med all önskvärd tydlighet att detta var något vi skulle glädjas oerhört åt och visa tacksamhet utan gränser. Medan vi egentligen var ganska tacksamma över att sitta vid bordet och kunde prata med varandra i normal samtalston.

Det visade sig efter ett par låtar att det nog var ägarmannen som var glad och tacksam. För att han fick lov att sjunga någon slags duettverksamhet med den äldre trubaduren. Ägaren spann loss med mikrofonen i sällan skådad frenesi och i en volym som gjorde att man möjligen kunde skrika enstaka ord i bordsgrannens öra. Men han var glad som den speleman han hade bredvid sig. Ägaren alltså, inte bordsgrannen.

 

Man kan verkligen se frånvaron av tacksamhet över trubaduren vid bordet.

Men om man bortser från att jag tenderar att fokusera på att se ljuset från den mörka sidan var det en fantastisk kväll. Ingift släkt (som jag) och släkt (som maken) från alla håll och kanter av landet som annars mest har träffats på dystra tillställningar som begravningar på senare år fick hänga en kväll utan sorger och bedrövelser.

Så givetvis var det ett oerhört trevligt initiativ. På ett fantastiskt ställe med bad, boende, lokaler och stor tomt. Om man bara bortser från skönsång och mat.

Hade de bara haft en riktigt schysst meny med bra mat också, då hade det stället gått så bra att de hade kunnat skära guld med täljkniv.

Vi bor ju trots allt i Norwaytown.


Postat 19:46 i Familjen, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mat av
23 kommentarer

Det finns överdrifter och så finns det överdrifter

10 kommentarer

En gång i veckan ungefär hämtar vi middag från det lokala etablissemanget. Hade vi inte gjort det skulle jag få skörbjugg antagligen, eftersom jag lever på yoghurt all övrig tid.

Inte skälla på mig nu för att jag glömmer att äta, men när jag är fokuserad på något glömmer jag verkligen att äta (och ändå går jag upp i vikt).

Igår ville jag ha Schnitzel Cordon Bleu, med pommes och kryddsmör. Den pannrumssovande drama queenen jag är gift med rusade iväg för att hämta käket och jag bad att få lite extra kryddsmör vid sidan om. Som jag alltid gör om vi hämtar hem maten. Eftersom kryddsmöret hinner smälta helt annars.

Det positiva med att känna krögaren och kockarna är att de har koll. Sedan är det även oklart positivt att de ibland får för sig att göra lite rara sattyg om de kanske har för lite att göra.

För jag fick extra kryddsmör som vanligt.

IMG_5407

Det ser kanske inte så mycket ut på den bilden.

Men om man jämför det med en storportion pommes?

IMG_5408

Nu behöver jag inte beställa extra kryddsmör på flera veckor.

Och idag rapar jag vitlök till skillnad från mynta.

Men det är samma restaurangs fel.

(Nej, jag åt inte upp allt – herregud, det var ju ett helt smörpaket i lådan)


Postat 7:16 i Klimakteriekossan, Mat av
10 kommentarer

Paltkoma

9 kommentarer

Idag var styvmodern tvungen att åka på något slags businessmöte och hon var inte helt enig med den ömme fadern om han fick sova ensam hemma eller inte. Fadern tyckte givetvis att det skulle gå finemang att vara ensam, styvmodern totalvägrade. Om han trilskades skulle hon vara kvar hemma, för hennes nerver skulle inte klara vetskapen att han är ensam. Så det kompromissades, vilket innebär att jag och Liten knatade hit i eftermiddags för att spendera natten. Kompromissen i det här fallet var alltså att pappa fick ge sig. Som sig bör med envisa karlar. Mina nerver pallar inte heller att han är ensam.

När jag kom hit hittade jag en nybakad paj. Som hette något i stil med knäckäpplepaj.

image

 

Äpple, havregryn, sirap, smör och grädde. I pajen alltså. Det där bredvid är vaniljvisp. Just det, havssaltflingor uppe på pajen med. Sött och salt är en superbäst kombination.

Jag tryckte i mig en smällstor bit när jag kom hit och det smakade som en liten bit av himlen. Sen åt vi middag, fläskfilé med osttäcke och potatisgratäng. Och så kollade vi på tv, norska nyheter, något som är helt omöjligt att ta på allvar även om de rapporterar om väldigt sorgliga händelser.

image

Det funkar bara inte med ett språk som låter som en fjällmelodi med buskishumor.

Efter tv-vilande åt jag ännu mer paj med vaniljvisp.

Nu är jag en smula oense med min mage.

Jag tycker att det är dags att sova. Magen tycker absolut inte det, eftersom den har fått i sig gränsfall med skitfarliga (göteborgshumor höhö) halter av laktos.

Magen knorrar och jag morrar, men nu SKALL vi sova.

Och jag tror att jag stannar kvar här.

I alla fall tills pajen är slut.


Postat 22:18 i Familjen, Klimakteriekossan, Mat av
9 kommentarer