Hohoho!

26 kommentarer

Fy för den lede som jag skäms när jag blir såhär tyst. Ibland kan jag skriva en roman av inget alls, men lite då och då kan jag inte ens vara spirituell nog att montera ihop bokstäver så de bildar ord och meningar i storleksordning gammalt sms. Det vill säga max 160 tecken. Så oförträfflig är jag nu och det är fanimig pinsamt att jag lovade för nästan en vecka sedan att visa frisyren. Vilket skulle visa sig vara en lögn, fast det visste jag ju inte då, för jag har fortfarande inte visat något hår.

Det skall jag göra nu, men först kan jag berätta varför jag blev tyst. 

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag var hos mina bästisar Johanna och Céline medan jag var i Stockholm. De har ju upplåtit både hjärterum, stjärterum och stått ut med mig i flera år nu. Förra torsdagen visade Céline mig hur man använder Pinterest och sedan var jag oåterkalleligt och definitivt frånvarande. JESUS AMALIA vilken grej. Jag hittade ett trägolv som var betsat i olika blå nyanser och sedan klarlackat. Tror jag. Det såg åtminstone ut så. Och nu kommer ett problem, jag har ingen aning om vad jag heter på Pinterest och hur jag delar allt jag har sparat med er. VAR hittar jag det? Nu vet jag ju verkligen vad jag tycker om, men om det passar ihop har jag såklart ingen aning om. Det här vill jag ju verkligen dela med mig av eftersom det snart börjar bli dags att antingen tutta eld på ladan eller helt enkelt ställa en madrass på utsidan och hänvisa maken till vidare boende där medan jag och jyckarna tillfälligt flyttar till stan medan valfri hantverkare från Gula Sidorna börjar med övervåningen.

När jag blundar kan jag fantisera ihop hur orimligt mysigt det kan bli om jag får allt från Pinterest och om ingen hejdar mig. Då menar jag inte maken. Han har frivilligt lagt sig platt och sagt att jag får göra precis vad jag vill. Inte ens havsgolvet motsätter han sig trots att ingen av oss vet hur man gör, bara att det är så vackert på bild att man vill grina. Fuck torpkänsla, det får räcka med att det syns på utsidan. På insidan snackar vi kristallkronor och kandelabrar.

Hur visar jag det jag har nogsamt kommit fram till hittills?

Sedan skall jag skärpa mig. Nu är det inte tomma ord. För jag saknar att inte skriva varje dag och jag kommer att sakna att inte kunna gå tillbaka i bloggen för att kolla vad jag gjorde hösten 2016 och vintern 2017. Det är ett nyårslöfte. Däremot är mitt andra nyårslöfte att jag inte behöver ställa så enorma krav på mig själv och min kreativitet. Har det inte hänt något världsomvälvande behöver man ju inte skriva ett reportage, då räcker det med en kortare artikel. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Nu kör vi.

Först ut är hamstern Simon. Där Simon bara blir mindre och mindre. När jag var hos frissan förra onsdagen insåg jag att jag haft extensions i två år. Senaste omgången har suttit i nästan fem månader (och DET kommer aldrig hända igen pga allt längre än cirka tre månader ger dreadlocks och gör PERKELE ont att borsta ut) och vad jag kanske inte riktigt har insett är hur mycket håret faktiskt växer på ett par år.

Det här är enbart mitt eget genomborstade hår som det såg ut i backspegeln i onsdags.


Alltså CHOCKEN! För två år sedan gick jag dit med page och var armsvettsnervös. Nu är håret långt.

Efter lite nya pluppar i håret ser det ut så här.


Det är på pricken lika långt som mitt eget hår. Det vill säga bara förtjockat, inte längre förlängt.


Nu är planen att ha det vintern ut och sedan bara plocka ut det när det har gått tre månader-ish. Låta det vara mitt eget över sommaren och kanske bara färga i någon kul färg. Mest för att jag (peppar peppar) iskallt räknar med en fantastisk sommar och det är lite krångligt att hålla på och bada med det hela tiden. För det är något jag ämnar göra i sommar, bada mycket i väldigt varmt Sverigevatten och åka mycket båt. Som kompensation för inget bad alls och ingen båtsemester sommaren 2016.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag som vanligt läste Ohejdat idag och det HÄR är ju bara så coolt.

Jag inbillar mig att ni som läser och pratar här inne faktiskt har blivit kompisar hela högen? Med mig också såklart. Att vi liksom är ett gäng.

Nu fick jag ju lite empiri.

Men visst är det så, det kan inte bara vara jag som känner så?


Postat 22:46 i Klimakteriekossan, Kompisar, Renovering, Vill man vara fin får man lida pin av
26 kommentarer

Världens värdelösaste värdinna

17 kommentarer

Ohejdat kom till torpet igår. Ihop med sin bästa kompis byrackan såklart. Och jag visade verkligen mina skills som värdinna och hundviskare.

Planen var att jag skulle kasta ut clownen och murbräckehunden för att låta dem bo i stan. Dante är ju en liten raring och två hundar mot en ensam är kaos. Två-hundarna teamar alltid på den ensamma hunden och trissar upp varandra. I teamet är det alltid någon som tar ansvaret för att “ta hand om” inkräktande ensam jycke och en som står bakom och bjäffar fram ledaren. Ungefär som ett jobb. Med en projektledare och en påläggskalv. Ni hajar. Tre hanar där två bor ihop. Det enda som är värre är tre tikar där två bor ihop till vardags.

För att få lugn och ro tog vi bort en hund och en människa ur ekvationen. Liten behöver dessutom lära sig att hantera sådana situationer på egen hand eftersom han är så ranglåg, så win win. Jag vet att Liten är ranglåg och att han har världens tystaste morr, men jag visste ju även att Dante är en fjantig snäller. Jag trodde att det var den jämnaste duon, så inte Dante skulle bli ledsen och mobbad när han kom till okänt pojkrevir och dessutom skulle träffa sin första katt och bli hej och du med.

HAHA säger jag bara. Pilutta mig.

Och så värdinneskapet på det.

Först råkade både jag, maken, hundar och katt somna på soffan. Verkligen stensomna. Alla fem. Och vi vaknade av Ohejdats telefonsamtal som sa att hon trodde att hon var framme. Finns inte en janne, svarade jag, du måste ha åkt fel, ingen av hundarna har skällt och de är jättesuperfantastiska vakthundar som inte låter någon ens köra in på grusvägen utan att de larmar i fönstren. Hon stod på sig och hävdade att hon stod utanför ett rött hus med blå skinnsoffor på gräsmattan.

Det var ju bara att förvånat ge sig, skaka av sig sömnruset och gå ut och kramas och sedan sjasa iväg husse och hussehunden till stan. Så himla skickligt gjort, han skulle redan vara i stan och jag skulle ha varit på Ica för att kunna mata både Ohejdat och Dante när de hade suttit i bilen hela dagen. Jag bjöd på juice och en påse gamla chips som jag hittade i skafferiet. MAD SKILLS.

Men hundarna var åtminstone obrydda och tyckte livet var superpoppigt. De lekte rally i trädgården och för första gången stötte Liten på motstånd. Det känns ju som att Dante och portugisterna är ungefär lika stora, men det blev vi varse om att de inte var när de stod sida vid sida.

img_2035

Och så stora fötter Dante har. Om man tänker att Dante har storlek 45, då har Stor och Liten storlek 37 och 38 ungefär. Kul för Dante, det sägs ju att stora fötter betyder stor … hjärna?

De lekte jage och Liten var inte snabbast för första gången i sitt lilla luddiga liv. Det enda han var bättre på var att svänga. Mindre svängradie helt enkelt och det var nog tur för honom. Sedan skulle vi filma rallyt och då var det så här kul att springa.

Trots mina icke-färdigheter som värdinna var det en supermysig kväll. Tyckte alla utom Liten (och nu fnissar jag medan jag skriver), för han blev generande tilltvålad av besökande vaffe. Den väldigt rara och försynta Dante-Fjante kom in i huset, tog Litens alla leksaker och ben och tuggade frenetiskt på allihop medan han lade dem i en hög runt sig och så morrade han högt och farligt när Liten andades i fel riktning. Liten spenderade kvällen med att sova på behörigt avstånd. Så orimligt underhållande.

Eller jo, Liten fick möjlligen ta sina leksaker när Dante hade paus för att sitta helt still utan att blinka och titta på katten medan hon tvättade sig. Jag lovar. Han rörde sig inte alls på säkert 20 minuter när han hade kattittarpaus och det hade han ungefär 80% av kvällen. Storögt och fascinerat satt han helt still och klättrade inte i kattställningen som vissa andra hundar.

Vi åt något som knappt kan klassas som mat efter akututryckning till Ica och så pratade vi mer och mellan varven sprang hundarna ute och hade jätteroligt och sedan somnade vi.

Men man kan ju inte ha varit här utan att ha sett havet och staden.

Innan det var dags att hoppa in i bilen och åka tradig väg hem igen tittade vi på havet idag.

img_2077

Det var jättevackert, precis som motiven på bilden.

Om man bortser från att jag är en värdelös värdinna så var det alldeles fantastiskt, men för kort besök. Åt helsike för kort besök. Det var så kort att jag inte ens startade Pokémonappen i stan, så mycket värdesatte jag det.

Det är stort.

Kom tillbaka?


Postat 21:12 i Hundarna, Klimakteriekossan, Kompisar av
17 kommentarer

Okay, en grupp för gamla spelare som hänger här inne?

14 kommentarer

Vad tror ni om det? På Facebook alltså?

Ikväll satt tant och farbror på torget, omringade av kids på sparkcykel (det heter inte ens sparkcykel va?), och fångade pockisar från tre lurade pokéstops.

Cadierbaren på Grand i all ära, men att sitta här den 14 september i 25-gradig värme och luftfuktighet jämförbar med Thailand, det är en sällsam känsla.


Farbror har som vanligt en rörläggarröv där det inte bara får plats enkronor. Man skulle kunna kasta ner hela plånboken utan att han hade märkt det. Kanske även handväskan.

Om man bortser från att utbudet av pokémons är ungefär en miljon gånger bättre på Grand får man nog lov att säga att det är ett ganska trevligt ställe att jaga pokémons. Man bör då även bortse från att vädret är ganska ovanligt. Det hade varit synnerligen otrevligt att sitta där i normalt septemberväder med regn på tvären och ruggig blötkyla in i benmärgen. Men en kväll som den här, galaxer i mina braxer, som Kapten Zoom sade.

Jag lyckades skrapa ihop ett gäng så jag kunde evolva och få tre nya i Pokédexen. 

Men vad säger ni om en grupp på FB där vi kan hänga och peppa varandra, vara superpepp och ivrigt heja på de som inte har börjat spela än så att de faktiskt gör just det.

Medan ni funderar över det skall jag gå och ta livet av maken. Långsamt och plågsamt. Och jag kan lova att alla domare i världen kommer ha förståelse och ingen kommer straffa mig.

Jag lovar också att berätta anledningen imorgon. När vilopulsen har gått ner och händerna har slutat darra. Då skall jag även berätta vilken jävla häxa jag är när jag råkar träffa Hondjur på Coop.

Imorgon alltså. Nu skall jag andas i påse och fundera över olika tortyrtekniker.


Postat 0:23 i Klimakteriekossan, Kompisar, Pest och kolera av
14 kommentarer

När man inte är deprimerande deppig

33 kommentarer

Då är det här värsta i-landsproblemet.


När man inte HINNER ta transferra pokémons i samma takt som de väller in och ständigt har fullt i Pokémonväskan så man är rädd att missa någon superviktig och extra ovanlig.

Jag säger bara Trygg Hansa på Kungsholmen.


Fyra ständigt “lurade” pokéstops, fritt wi-fi, massor av bänkar att sitta på och laddstationer utplacerade. Gissa om det alltid är mycket folk där?

Tre saker:

1. Orup får revidera sin låt. Stockholm har inte blivit kallt. Nu är det varmt och folk UTROPAR saker till främlingar.

2. Man måste hit om man turistar i Sthlm. Måste faktiskt. I alla fall om man spelar eller har spelande barn. Tjena mittbena så bra det är.

3. De som arbetar i Trygg Hansa-huset och är beroende av samla på de små stjärnögda raringarna. Hur får de öht något arbete gjort när det finns så mycket viktigare saker att hålla reda på. Samla bollar, kasta bollar och springa runt i huset och värpa ägg?

Mina favoriter Slowpoke och Jigglypuff. Vilka är era?


Postat 22:28 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Kompisar av
33 kommentarer

Herregud så sjuk jag har varit

11 kommentarer

Och jag är inte helt frisk än, men efter att ha pratat med Kicki Husfruen igår och Johanna idag känner jag mig bättre. På skakiga knän skall jag bli bättre, men det blir babysteps. Jag trodde att jag mådde rätt okay i förrgår och började klippa den store klunsen (nej, den andre, inte maken). Ni vet hur det känns när man får mer och mer saliv i munnen och börjar må mer och mer tjyvens? Så var det när jag började raka, men jag var envis. En tredjedels hund senare fick jag kasta rakapparaten på maken och slänga ner mig i buskarna bredvid för att kräkas.

Strunt samma, jag hatar att prata om mina krämpor. Då skulle vi inte prata om något annat. Men jag medger att det känns konstigt att inte ha öppnat datorlocket på över en vecka.

Nu skall vi prata om viktiga saker.

Först ut, en kissemamma valde att föda kissebäbisar hos Kicki Husfruen. Helt plötsligt dök det upp sex små och nästan färdigvuxna kattungar på upptäcksfärd på Kickis veranda. Så hjärteknipande söta och komplett galna.


Åh som jag skulle vilja ha ett knippe kattungar när jag ser den bilden. Gissa om hushunden Trassel har haft det att göra medan småttingarna har bott där.

I alla fall har de fått fantastisk hjälp av Kattstallet i Vällingby med att fånga in mamman och hennes bäbisar och då vill jag hjälpa till att hjälpa kissarna. Det hoppas jag såklart att ni vill också. För att göra det lite roligare kommer jag lotta ut väldigt rara kattsaker till de som är med och hjälper.


Det rosa och beige är scarves. Sedan är det kattstrumpor och kattisha och kattringar och kattörhängen.

Det är fullt möjligt att jag inte bara är en crazy dog lady utan helt klart även en crazy cat lady. En sucker för djur helt enkelt.

Vill ni vara med och hjälpa är det bara att swisha till Kattstallet i Vällingby på nummer 1239002247. Märk betalningen med Bromstensfamiljen för att det skall komma till “Kickis” kissar.

Sen behöver ni bara kommentera här så jag vet att det är gjort, om ni vill ha någon av crazy cat sakerna.

Puh!

Nu behöver jag vila lite.

Men fördelen med den här sjukan är att jag snart nått mitt viktdelmål helt utan att engagera mig. Nästan tio kilo minus sedan i maj.

Heja mig?


Postat 18:08 i Katten, Kompisar, Tävling Schmävling av
11 kommentarer