Och ingen har talat om för mig att Hollywoodfruarna både har börjat och slutat?

5 kommentarer

Va???

Av en slump såg jag reklam för fruarna och tänkte kolla ikapp på Viaplay. Det visade sig att det inte handlade om att kolla i kapp, för säsongen var ju tom slut.

OCH!!! Ingen har sagt att det har börjat ett återföreningsprogram?

Haha! Det var det bästa jag har sett på evigheter. Till och med bättre än själva fruarna. Nu längtar jag efter nästa veckas “kattslagsmål” obeskrivligt mycket.

I något klipp hade Gunilla på sig den rosa klänningen som var en fantastisk inspiration för min del. På den tiden jag verkligen var fashion.

Jag fnissar fortfarande lika mycket när jag ser de här bilderna.

Det här var precis vad jag behövde nu. Ett gapflabb.

Men det förklarar fortfarande inte varför ni inte har talat om för mig att jag har missat en hel säsong plus ett återföreningsprogram?


Postat 18:51 i Klimakteriekossan av
5 kommentarer

I väntan på vår

15 kommentarer

Och det är en väntan som kommer bli vansinnigt lång. I väntan på vår har det inte hänt ett smack på det lilla torpet i skogen. Först chocken över att helt skippa hösten och gå rakt på vintern, inte okay och inte sanktionerat. Då gjorde min hjärna en störtdykning ner i höstdeppen. Doften av kyla, mörkret och … ja mörkret får mig att vilja skrikgråta i en kudde och ångesten ligger som en blöt yllefilt över axlarna på mig. Panikångestattackerna kommer oftare och dessutom får jag så jävla mycket ondare i hela kroppen.

Mina fötter på morgonen gör så oerhört ont och jag skulle behöva stödhjul. Nu sitter jag i soffan och har ont exakt överallt. Näe, det är ljug, jag har inte så ont i benen, bortsett från mitt krampande vänsterben. En ny liten åkomma som kom i våras, när det var som värst krampade jag konstant i vaden i en vecka. Konstant verkligen, dag som natt. Man blir väldigt trött av att ha ont och då blir man lite dum i huvudet.

Då blir man förbannad när man lever med en man som verkligen inte förstår sjukdomar som inte syns. Han förstår fibromyalgin lite, eftersom han följde med till smärtläkaren för ett par år sedan och fick hela förklaringen av honom istället för av mig. Men han glömmer såklart. Ångest är omöjligt att få honom att förstå, där har jag gett upp. Nu har jag ungefär en månad framför mig med mer ont än rimligt, för kroppen kämpar mot kylan och att vänja sig vid den. Helt vänjer den sig aldrig, men det blir värre innan det blir lite bättre igen. Däremot blir det aldrig så bra som när det är varmt ute, och med bra menar jag bra på mitt sätt. Eller så är det bara lättare att hantera smärtan när det är 25 grader varmt ute? Själva smärtan kan vara samma, men humöret gör den lättare att hantera?

Så, nu har jag gnällt färdigt för idag och det finns de som har det värre.

Imorgon skall mormors lägenhet tömmas på det sista, maken skall hyra stort stort släp och åka dit för att möta ömma mamman och styvfadern. Jag tycker att det är så obeskrivligt sorgligt att gå i mormors lägenhet när den är tom. Det blir så påtagligt att hon är borta. Vi har ju inte gjort något annat än att hålla på med dödsbon i år och det var fruktansvärt sorgligt att gå och pilla i makens bonusfarbrors grejor också. När det gäller mormors saker blir det inte riktigt hanterbart.

Mamman och jag insåg häromdagen att det skulle bli en väldigt lång dag. För lång för att hundarna skulle vara ensamma och tar vi med oss dem kommer de a) vara i vägen, b) bli sjukt uttråkade och c) därmed vara i vägen ännu mer. För ekipaget skall härifrån till Trollhättan där mormor bodde, där skall det bäras och fixas med det sista, sedan skall möblerna till mamma i Göteborg och packas ur. Efter det skall kärra och man tillbaka hit med de enda två saker jag vill ha. En sekretär som mormor haft i en evighet eller två. Där jag satt och ritade som barn och tyckte det var sjukt spännande med alla lådor man kunde ha hemliga saker i. Den skall få ersätta skrivbordet på övervåningen och det kommer ta lång tid att vänja sig vid att mormor sekretär står hos mig.

Den andra saken är mormors röda telefon med rullskiva. Den använde hon, även om hon hade en extra sladdlös. Men hon pratade hellre i den gamla för det var bättre ljud.

Numera har ju vi hemtelefon, vi fick ju det i samband med att vi äntligen fick fiber. Nu ryker vår sladdlösa, för nu skall vi ha skinande röd telefon med rullskiva.

Det blir fint.

Sedan skall jag lägga jättehemliga saker i sekretärlådorna.

Det kommer med andra ord bli en väldigt lång dag imorgon, jag är hemma som hundvakt. Då behöver jag inte gå och se mormors lägenhet försvinna framför ögonen på mig.

Jag kan hänga med den här istället, och hans brorsa såklart.

Medan jag minns mormor som hon var ända fram till hon föll.

Min bästa finaste mormor.

(Världens minst peppiga inlägg, men nu är vi ihop “for richer or poorer, in sickness and health”. HAH!)


Postat 21:23 i Klimakteriekossan av
15 kommentarer

När punen absolut inte var intended

14 kommentarer

Stor är inte särskilt vaktig när det gäller saker och mat. Inte som andra hundar som hälsat på här på torpet, samlat ihop alla Litens leksaker och vaktat dem som om de vore hans förstfödda. Hej Dante, vi saknar dig ❤️

I alla fall, vi har tusentals leksaker överallt och både Stor och Liten är munhundar, de måste ha något i munnen när de känner överdriven glädje. Så fort Stor har en grej i munnen, då kommer Liten och rycker ut den, för precis just DEN skulle han ha. Gräset är alltid grönare i den andra hundens mun, tänker Liten. Liten släpper inget ur munnen och sitter så länge med gosedjuren att man blir bekymrad över att tungan skall torka ut. Stor bryr sig inte utan lommar iväg och hämtar något annat. Inte för att han behöver lomma särskilt långt i pyttelitet hus med tusen leksaker.

Förutom en grej, den är hans. Egentligen är den min och skulle inte komma i närheten av en hundmun någonsin, för jag hade den som resekudde. Jag hade bara inte hjärta att claima den när Stor blev så kär.

Min Tempurnallebjörn.

När Liten, som vanligt, skall rycka den ur munnen på honom är det som om käkarna har låst sig på Stor. Finns inte en chans att han släpper den. Har aldrig hänt, kommer troligen aldrig hända, han släpper ICKE björnen. Liten ser lika förvånad ut varje gång han inte får som han vill.

Lurvskallarna gör alltså inte sönder sina gosedjur, de bär bara omkring på dem. Men nallebjörnen är ju tung och har gått sönder av att bli buren. Då köpte vi såklart en ny som bars runt till även den hade gått sönder och så fortsatte vi tills de tog slut på Tempurlagret, det var tydligen bara en tillfällig grej. Eller “limited edition” som det heter på fashion. Katastrof för både mig och Stor, för vad hjälper det att vi har typ fem när alla har ett hål på magen där det trillar ur Tempurbitar? Alla björnar är undanlagda utom en, den tog jag hit förra veckan för att laga. Dels sy ihop stackars magen och dels knåpa ihop någon hållbar lapp över lilla magen där hundmunnen är.

Samvetet hos hundmamman varje gång hon ser Stor titta på högt älskad nalle? Ibland råkar den även trilla ner, för det har hänt att vi har hittat den i munnen på överlycklig stor hund.

Tydligen så sent som för en timma sedan berättade maken nyss, varpå jag svarade att jag skulle laga den, men att jag inte kommit på något bra tyg att lappa magen med.

Då uppkom följande konversation med make som bevisligen har sytt i verkligheten.

“Men det är väl bra att ta björntråd”, frågade maken och fortsatte, “den är ju stark och jag vet att vi har sådan”.

“Mmmm”, svarade jag och fnissade så snoret yrde. “Fast jag måste lappa också, och då tror jag tyget är för klent för BJÖRNTRÅD.”

Såklart kunde jag inte sluta skratta och maken fattade ingenting utan fortsatte bara på inslagen bana, “Men VADDÅ? Heter det inte björntråd eller, men säg vad det heter då, du vet ju vad jag menar?” Frustrationen osade ur öronen över att han inte förstod varför jag skrattade, och han fattade verkligen inte varför han var jätterolig.

“Jag sitter bara här en stund och väntar”, skrattade jag, “medan du funderar över om tråden är gjord specifikt för att vi skall laga just den här leksaken.”

Han fortsatte stirra på mig med ett helt blankt uttryck i minst en minut och sen såg man verkligen hur glödlampan poppade upp ovanför skallen på honom och så började han också gapflabba.

“Du är dum i huvudet!, sa maken. “Det är du med!”, svarade jag, “Är det någon som är dum i huvudet nu så är det ju du!”

Vi behöver flytta tillbaka till Göteborg inser jag.

Min göteborgska ådra sitter antagligen där den sitter, men maken behöver lite påfyllning. Eller mycket påfyllning.

Finns det snabbkurser möjligen?


Postat 19:59 i Klimakteriekossan av
14 kommentarer

Fredde, jag och min hemliga kompis

9 kommentarer

Det här är skitskumt, för jag vet att jag har frågat tidigare eftersom jag har haft poddprylarna länge. Jag hade ett vagt minne om något slags enhälligt nej och idag blev det väl ett rätt enhälligt ja?

Inte nog med att mitt närminne är värdelöst, nu börjar jag tydligen få problem med närminnet också? Eller så har ni ÄNDRAT er?

Jag misstänker fel i minnesbanken dock. Vilket för en gång skull var jättebra, eftersom jag var så inställd på unisont nej och så blev det ett ja.

Med tanke på att jag har plockat ihop grejorna här hemma så har jag ju funderat på det, och det är ju onekligen roligare med dialog än monolog. Särskilt för mig, sa hon och log glatt och egoistiskt. Nu tycker jag i och för sig att vi har rätt schyssta dialoger här inne, men det är ju ingen som skriver 3000 ord i en kommentar. Herregud, tänk om alla hade gjort det, hur roligt som helst, snacka om metablogg.

Men jag tror att jag har hyfsad koll på vad som kanske fattas i poddvärlden. Vi vet ju att det finns ett överskott på vita män som intervjuar människor och vi vet att det finns många unga tjejer som pratar sex och relationer. Det fattas således inte. Så det finns en grundplan, med min hemliga kompis. Och nu skall jag vara sådär modernt bloggish och låta er fundera över både tema och allt annat till vi har spelat in vårt första avsnitt. Efter det första avsnittet är planen att bli köpta av till exempel Bonnier och sedan leva lyckliga i resten av våra liv. Oslagbar plan.

I övrigt har inte dagen bjudit på så mycket spännande, jag har städat och ätit och stackars Stor har magsjuka. Som han får varje gång han blivit sövd. Maken har jag inte sett röken av, men för en gång skull är han inte i ladan utan har spenderat dagen och antagligen resten av kvällen med, i källaren. För imorgon kommer en man från byn för att isolera källartaket. Vilket i verkligheten betyder att vi inte kommer ha svinkallt på golvet på nedervåningen i vinter. Stor idé att ha värmepump när gliporna ner till källare och krypgrund är så stora att det är nästan så katten kan smita ut.

Det är positivt. En annan, väldigt positiv sak, är den här. Minns ni hur kär jag var i den när den var nyinköpt?

http://www.fitterbittan.se/wp-content/uploads/2018/10/img_0183.mov

Det enda jag köpt mot makens vilja. Jösses så arg han var och vilka allvarliga samtal han försökte ha med mig, jag hade fetvadd i öronen och lyssnade inte på ett enda argument. Vilket jag är glad för i efterhand. Dels för att det verkligen är en löjligt rolig och fiffig grej och dels för att han har “råkat” glömma berätta om två auktioner sedan dess. För att inte tala om ladan och traktorjäveln.

Men vi gjorde en tabbe första vintern och den stod på laddning oavbrutet. Sedan var den kaputt året efter och först nu har jag ryckt tummen ur arslet.

Förhoppningen var att det skulle gå att chocka liv i batterierna igen. Men varför ha lite tur när man kan ha otur?

Det slutade med inköp av två nya batterier.

Jag som brukar räkna pris per användning. Kommer inte hända den här gången.

Men nu fungerar den igen, jag lärde mig en läxa och nu skall den få åka både husbil och båt framledes. Maken har ju en liten konstig elsparkcykel på husbilen och det har retat mig att jag inte kunnat hänka på. För det var ju så vi rullade första (och enda) sommaren med Segwayen.

Jag var ju dessutom smart och köpte off road-modellen, så den funkar vinter som sommar. Solsidan-Fredde kör ju omkring med en klen sommarvariant, och är det någon som borde haft värstingmodellen är det väl han? Det går till och med att haka på ett ställ för golfbag och ha den som golfbil. Sedan går det visserligen att haka på något annat tillbehör och ha gevär med sig när det är jaktsäsong. Det är svårare att förstå, för den går ju inte att köra inne i skogen. Vad skall man jaga med den då?

Jag har visserligen sett att Trygghetsgruppen hos Stockholmspolisen kör omkring i innerstan med likadana sedan något år tillbaka.

Segway kanske bara var före sin tid och tänkte att vi kunde hjälpas åt att jaga tjuvar?

Ytterst spännande dag som ni hör.

Vad har ni gjort?


Postat 20:28 i Klimakteriekossan av
9 kommentarer

Det känns inte som om jag missat något superviktigt nu?

17 kommentarer

Fast det har jag ju säkert gjort, men kanske bara något halvviktigt?

Jag tycker vi återgår till realtid, kommer jag på något jag skulle råka ha glömt, då puttar vi in det i efterhand.

Och så har jag en fråga, som jag tror att jag har frågat innan, men jag kommer inte ihåg svaret. Det är inte så praktiskt när det är just svaret man vill ha.

Först, jag åkte ju hem från mamma i onsdags, pussade jättemycket på Stor och make (i omvänd ordning för ovanlighetens skull) och efter det har vi inte gjort ett smack för det har varit så oerhört trist väder. Minus en dag när det såg ut så här.

I år skiter jag i humrarna, jag vill bara ha vackerheten. Det är nästan lite drygt att säga så va? Men att gå ut i skitväder enbart för att vittja, inte värt det. När det ser ut så här, då är det värt det.

Sedan har det blåst och regnat på tvären och igår blev det väldigt synd om Stor. Man ser ju sällan underläppen på lurvskallarna, förutom precis när man klipper dem och när de är nyklippta eller gäspar tydligen. För när Stor gäspade igår morse hade han rosa underläpp istället för svart. Min första tanke var lite pigmentförändringar som kommer med åldern, inga konstigheter. Han har ju fått rosa pigmentförändringar tidigare, fast på näsan, men då berodde det på nyfikenhet i kombination med glitter och superlim.

Mot kvällen blev det lite svullet och i den ena fläcken såg man ett litet hål/sår.

Hade det inte varit för att han gäspade på morgonen i sängen innan de hade varit ute hade hela mitt inre larmsystem illvrålat “HUGGORMSBETT”. Men nu var det ju inte så. Jag funderade på allt, för det var ju inte säkert att han hade fått det just dagen innan. Kunde han ha hälsat på en igelkott? Vad finns det för läppätande växter på hösten? Geting kanske?

Sedan gjorde jag det dummaste man någonsin kan göra, jag googlade. Jag som ALDRIG googlar egna symtom kan aldrig låta bli att googla hundarnas. Så erbarmligt korkad är jag. Svaret blev som vanligt, antingen är det inget alls (som tex ett fästingbett) eller muncancer som dödar inom en vecka. Har man haft en hund med muncancer förut, då fastnar man där. Och ja, det går verkligen så äckligt snabbt.

Så jag sov inget inatt och imorse ringde jag veterinären och fick en tid direkt. Det var ett sår. Eller tre, för att vara exakt. Var de kommer ifrån lär vi aldrig få veta, det kan lika gärna vara en kyss från Liten (eftersom Stor alltid måste bråka bråka bråka och påminna om flockledarskapet när vi har varit borta – den här gången tog det “bara” fyra dagar innan Liten slapp gå omvägar för att inte bli påhoppad och Stor ansåg att han nog hade gjort saken klar för Liten) som en gammal fästing.

Jag slutade lyssna efter att veterinären hade sagt “bara sår” och så började jag andas. Hönsig? Jag?

På gott och ont är det omöjligt att undersöka Stor utan att söva, så vi passade på att göra honom fin när han ändå inte kunde säga emot. Vi klippte näbb och klor och nu är han vackrast i världen.

Han ser bara lite hög ut. Eller låg? Vad man nu kallar det när han nyss vaknat från neråttjack och vinglat hem.

Oavsett altitud så är han orimligt söt, och nu börjar han hämta sig efter sövning.

Men det börjar kännas som om vi kommer med ny praktisk åkomma varje gång det är dags för kloklippning. Förra gången var det ju fukteksem.

Nu till frågan jag glömt svaret på. Jag är ju så hejdlöst sugen på att testa på poddning. Givetvis inga långa program, utan mer 15 minuter, en kvart, om viktiga saker. Vad för viktiga saker har jag inte listat ut än. Helst hade jag haft en medpoddare, men maken vägrar och tar jag mamma kommer ni inte veta vem som säger vad eftersom vi till och med har exakt likadan intonation. Plus samma röst. Ingen hör skillnad på oss i telefon, inte ens våra respektive.

Skulle man vilja lyssna på det?

Saker som jag annars inte tar upp i bloggen tänker jag, utan mer som korta sommarprat?


Postat 21:55 i Klimakteriekossan av
17 kommentarer