Nu skall jag faktiskt skryta ohämmat

18 kommentarer

I år har jag haft körkort i 28 år. Tjugoåtta år! Nu dog jag lite av åldersnoja när jag skrev det. Insikten om att jag har haft körkort tio år längre än vad jag inte haft körkort känns som en fet smäll.

Skit samma. Jag har haft körkort länge och jag kör fantastiskt bra såklart. Det säger i alla fall mamma. Och pappa. Trots att de tycker att det går lite väl fort pga blyfot särskilt på motorväg. Båda talar såklart för döva öron, men mest pappa eftersom det var han som lärde mig köra och han körde som en biltjuv innan han blev löjligt förståndig för ett par år sedan efter att ha ägnat ett vuxet liv åt att samla fortkörningsböter.

Nu kommer skrytet. Jag skall bara spotta på katten, kasta salt över axeln, knacka på dörren och säga “peppar peppar” först.

Klart.

Jag har aldrig fått en fortkörningsbot. Någonsin. Med tanke på helgpendling jämt och ständigt har jag kört väldigt mycket bil. Inte bara söndagsseglat nytvättad bil på stan, jag har verkligen kört både långt och mycket sedan första dagen med körkort i plånkan.

Inte heller har jag fått några andra böteslappar för trafikförseelser förutom en bunt parkeringsböter. Det får man i Göteborg eftersom det är världens sämsta parkeringsstad. Inte överdrivet många på så många år heller och jag gissar att jag har vunnit på det i längden med tanke på att det kostar cirka femtusen spänn för att stå någonstans i tio minuter.

I lika många år som jag har haft körkort har jag även haft bil och jag har inte någonsin behövt anmäla en skada till mitt försäkringsbolag. Bilförsäkring har bara varit något man har och jag brukar inte ens minnas vilket bolag jag råkar ha. Givetvis är jag inte helt perfekt när det gäller klantskador, jag har kört i diket litegrand, backat på stolpar och andra fasta installationer (exempelvis en staty på ett torg) och till och med eldat upp baksätet med en utkastad cigarett genom förarfönstret som åkte in igen genom baksätesfönstret. En del sådana grejor har såklart hänt, men inget med andra bilar inblandade och bara bakom ratten på pappas eller styvmoderns tjänstebilar.

Jag är helt enkelt förträffligt föredömlig i trafiken och borde skickas runt på körskolor landet runt för att visas upp som något slags unikt exemplar.

Maken däremot är såklart en sopa och han får bara låna min svarta pärla om jag känner mig väldigt välvilligt inställd när han frågar. VÄLDIGT välvillig. Innan han åker inspekterar jag bilden för utcheckning och när han kommer hem inspekterar jag igen. Även inne i bilen och jag blir skogstokig om han lämnar så mycket som en liten papperslapp på golvet. Skräpa ner kan han göra i sin egen bil.

Nu är det slut på välvilligheten.

Någon av soffdagarna följde jag med honom till stan för att hämta posten. Mest för att faktiskt se något annat än granar och gräs och smygkika lite på människor i trygghet bakom bilrutan. Vi tog min bil, men han körde eftersom jag var ett kolli som inte kände sig särskilt fenomenal bakom ratten.

Vår gata är en helt vanlig stadsgata förutom att det är kullersten och dessutom den enda gatan i hela stan där det är gratis parkering (så jävla idiotiskt eftersom alla såklart parkerar där då och vi som bor där inte får plats). Det är bara parkering på ena sidan. Min bil har minst 83 sensorer som illtjuter och blinkar knallrött om man är nära något och därtill har jag backkamera med vidvinkel och parkeringsassistans. Det är ungefär som att parkera med autopilot och kan inte bli enklare om man inte bär in bilen på parkeringsplatsen.

img_2188

Det kan verkligen inte bli enklare?

När vi kom hem till vår gata i stan fanns det gott om parkeringar, vi behövde således inte joxa in bilen mellan två bilar. Det var bara att köra in till sidan och backa mot bilen bakom. Plättlätt. Om man inte får hjärnsläpp (hoppas jag innerligt, för så usel är han ju bara inte).

Maken backar, varenda sensor där bak lyser så rött att de nästan blir lila, bilen tjuter i sensorförtvivlan och i kameran hinner jag se registreringsskylten på bilen bakom på så nära håll att det såg ut som att den låg i bagageluckan. Sedan sa det PANG och KRAS.

För säkerhets skull hade vi även backat in i den enda bilen i hela stan där föraren satt kvar i bilen. Som om det inte var pinsamt nog.

Personligen tyckte jag det var jättebra att jag aldrig tar av dragkroken, för min bil fick inte en skråma. Den påbackade hade däremot en hopvikt registreringsskylt pga dragkroken. Och draget hade inte stannat där (eller maken), utan närgånget fortsatt in under skylten och knölat in sig och spräckt hela plastfronten bakom hopvikt skylt.

Maken skämdes, den påkörde var först chockat arg och sedan trevlig och jag var nästan uppsluppen. Eller ja, kanske inte uppsluppen, men jag tyckte det var lite spännande att stå på gatan och känna sig vuxen och byta försäkringsuppgifter. Plus att det är hög tid för bilförsäkringen att faktiskt betala för något.

fullsizerender-9

Sjukt vuxet.

Sedan hörde jag mig själv tala om för påkörda paret att “herreminje, jag är nästan 50 år och har aldrig använt min försäkring, jag vet inte hur man gör ens”.

Då fick vi snabbt åka hem till torpet och lägga mig på soffan igen. Det var första gången jag uttalade åldern som börjar på fem i samband med egen ålder och det fick mig nästan att kräkas.

I vilket fall som helst så ligger den där eländiga skadeanmälan fortfarande i pappershögen med “att göra” för jag vet verkligen inte hur man gör. Man skall rita och skriva. Jag funderar på att rita även backkameran och sensorerna för att vara så detaljerad som möjligt, och för att jag såhär efteråt tycker att det var en orimligt underhållande tabbe som jag kan använda emot maken resten av livet.

Jag antar att jag fortfarande kan vara stolt och äckligt mallig över extremt prickfri bilkörning eftersom det inte var jag.

Men nu är det slututlånat och jag kan bocka av användning av bilförsäkring på min bucket list.

Tjejer kör inte bara bättre än höns. Men det var väl ingen nyhet gissar jag.

Hur ser scorekortet ut för er och era tuppar?


Postat 1:34 i Klantarsel, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
18 kommentarer

Ni vet det där med att inte blogga i affekt?

38 kommentarer

Jag försöker ju verkligen att inte göra det. För det är så sjukt tröttsamt att läsa bloggar när vuxna människor, bildligt talat, sitter i sandlådan med hink och spade (dator och internet?) och fördelar tiden mellan att kasta ömsom vin, ömsom vatten och ömsom skit på sina kompisar och annat löst folk. Jag kämpar med att inte skriva när jag är arg på riktigt, det blir oftast lite olyckliga formuleringar när man gör det.

SÅ arg har jag varit i helgen. Sådär åherregudihimmelennumördarjaghonom-arg. I flera dagar har jag varit arg dessutom och maken kommer få göra avbön mycket mycket länge. Ännu oklart hur länge han kommer få gå och skämmas och bara säga ja och amen till allt jag säger. Som till exempel igår, när jag kom på att jag ville ha en islandshäst på torpet. Då sa han inte emot, men gissa om han ville skrika “VI SKALL INTE HA EN HÄÄÄÄÄST” egentligen. Med fördel passar man även på att köpa just en häst ungefär nu om man skulle råka vilja det. Eller något annat. Eller så straffar man på helt annat sätt, allt handlar ju inte om att köpa (även om det ofta funkar bra). Vitsen handlar ju om att de som varit dumma inte skall veta hur, var och VAD som händer.

Jag har inte riktigt bestämt mig för det slutliga straffet. Juryn är fortfarande ute och överlägger i just det här fallet.

Jag sa ju bara att min bloggregel är att inte blogga i affekt. Man kan ju med fördel blogga när den värsta affekten gått över. Det brukar vara lite mer genomtänkt då. Hade jag skrivit så mycket som en bokstav i lördags hade det inte varit särskilt fördelaktigt alls faktiskt. För någon.

Min man tog båten till AC/DC i Oslo i fredags. Det är vi överens om va?

Min man var även den mest korkade personen på denna jord under resan till Oslo i fredags. Men jag dövade det mesta genom att hänga med Beavis och Butthead. Sen briserade ilskan ungefär på lördag och höll i sig till igår. Nu har jag bara restilska kvar och väntar på att juryn skall komma tillbaka.

Innan jag berättar om dumheternas dumhet måste jag fråga. Hur är det ens möjligt att vi lever i ett patriarkat när män har begåvats med en hjärna som de sällan använder? Eller, det kanske är just det som ÄR problemet? Bristen på användande. Hjärnbrist helt enkelt.

Sedan har jag en fråga till. Har någon forskat på mäns ovilja att kommunicera och informera? Särskilt i ett förhållande? Finns det män som faktiskt är riktigt bra på just det? Nu gills inte sliskig nykärlek (illa dold avundsjuka från min sida nu) och om man har varit ihop i typ en kvart, då kommunicerade och överinformerade mitt exemplar med, tro det eller ej. Verkligen överinformerade, om saker jag inte ens ville veta. Nu snackar vi 10 plus år åtminstone. Min empiri (två förhållanden) visar att det där med kommunikation och information brukar gå åt helsefyr efter sisådär tre år. Jag är dock inte sniken på något sätt, finns det män som vet hur man pratar och lyssnar så vill jag gärna höra de historierna. För att få lite hopp om män(skligheten).

För att bryta lite i texten och andas lite lägger jag in ett kort på en man.

IMG_7037

Inte vilken man som helst. Ömme fadern. Som precis fått en gassvets (nej jag vet inte vad man gör med gassvetsar) med tillhörande skitsnygga glajjor i födelsedagspresent och är jätteglad.

Han är inte heller en demagog. Men han är åtminstone min pappa och jag är inte gift med honom och han är glad. Typiskt illustrerande foto på bra man, taget samma dag som man var gift med en usel man.

Det här kommer bli en världslång historia känner jag.

Minns ni den där kompisen till maken som jag inte direkt älskar. Milt uttryckt. Han dyker ju upp lite då och då även om han mest dök upp förrförra sommaren när han var singel och lite extra trög. Jag gillar alla makens kompisar och har stulit de flesta från honom för att ha för mig själv, förutom den här snubben. Maken får behålla honom alldeles själv. Den största anledningen till att jag inte riktigt klarar av att hantera den här kompisen är ju att han inte riktigt förstår sig på personligt space och integritet, utan spenderade en hel sommar med att bjuda in sig själv vid både olämpliga och lämpliga tidpunkter. Mest olämpliga. Och man blev bara inte av med honom, inte ens när man sa “DU FÅR INTE FÖLJA MED IDAG” förstod han, utan följde med ändå.

Nu har det blivit bättre, egentligen är han ganska snäll, men det där med integritet har han fortfarande inte fattat. Men han har blivit med flickvän (en trevlig sådan) och det har varit en räddning, för både honom och min mentala hälsa.

I alla fall. Tillbaka till fredagen och makens avresa till Oslo som var lite bekymmersam för min del. Det är ju faktiskt lite långt till Oslo och båten hade nyborrade hål. Jag var väldigt noga med att fråga om någon skulle möta upp honom på Aker Brygge, jag bad honom ringa när han kom fram och sedan vinkade jag av honom och sa “hejsvejs ha så kul på gubbrocken”.

Det tar ungefär fyra timmar till Oslo om man kan köra full sula i fint väder. Efter två timmar ringde han.

Eftersom vi redan etablerat att han inte är en snicksnackare som bara ringer för att prata lite om sina känslor så ringde han helt klart för tidigt för att vara framme och jag hann få en liten infarkt medan jag trodde att något hade gått åt helvete med båten (sådana känslor förmedlar han däremot) innan jag svarade.

Han hade gjort klassikern. Hur den nu ens är möjlig med dagens smarta telefoner. Han hade råkat ringa upp mig från fickan medan han körde båt. Och det hade väl inte gjort något OM JAG INTE HADE HÖRT ATT HAN SATT OCH CHITCHATTADE MED EN TJEJ PÅ BÅTEN.

Jo. Det står helt rätt. Jag stod på gatan utanför blomsteraffären för att köpa en kvast till pappa medan jag hörde honom prata om ditten, datten och dutten MED EN TJEJ. Jag lyssnade i cirka 30 sekunder och det var ju visserligen inga hångelljud jag hörde, eller ens något intressant, men såvitt jag visste skulle han åka alldeles ensam och allena till Oslo. Inte med okänd tjej. Man hinner tänka jättemycket hemska saker på 30 sekunder och alla tankar handlar om de värsta scenarion i världen.

Jag lade på, ringde upp efter en sekund och bara vrålade in i luren “VEM I HEEEEEEELA HELVETET HAR DU MED DIG PÅ BÅTEN???”

Det blev så tyst i andra ändan av luren att jag kunde höra när hans haka ramlade ner med en duns på durken. Så. Jävla. Påkommen.

Sen började han svamla med den där röstnivån som bönar och ber om att jag faktiskt inte skall mörda honom. Eller sätta mig i bilen och köra till Oslo och riva sönder biljetterna till AC/DC framför ögonen på honom (han hade nog hellre blivit mördad).

Det visade sig vara puckokamratens flickvän. Eftersom den kamraten jobbar i Oslo, men bor på liten ort inte särskilt långt från den här småstaden ihop med nämnda flickvän. Och deras semester började på fredagen så det var tydligen meningen från början att flickvännen skulle köra bil till Oslo för att möta pojkvännen och påbörja båtsemester. Men kamraten visste ju att maken skulle upp med båten och hade frågat om hon kunde få hänka på i båten och bara behöva köra till lilla småstaden. Jamenjovisstochgivetvis sa maken till honom, men han sa inget till mig.

När jag hade lugnat mig tillräckligt mycket för att lyssna på vintergatans mest korkade förklaring till utebliven information visade det sig att maken hade tänkt så här när han fick frågan på torsdag eftermiddag; eftersom han visste att jag inte älskar kamraten mest i världen hade han räknat ut att det nog var lika bra att inte tala om att han hade lovat skjuts. För om jag inte tycker så mycket om kamraten, så skulle jag nog inte tycka om att kamratens flickvän skulle åka båt med honom.

Jamen jag sa ju att det var världens sämsta förklaring?

Som bara handlade om att han utgick från att jag skulle bli arg för att han hade lovat skjuts och att han vill slippa eventuell diskussion.

Manshjärnan jobbade inte längre än så. Han tror hemskt mycket inne i sin hjärna, men tar sällan reda på hur det egentligen ligger till.

I min hjärna funkade det på massor av andra sätt. För det första hemligåker man inte med en tjej. Ifall ens fru råkar få reda på det. För det andra, det var ju inte precis en random tjej han hade plockat upp i Red Light District och skjutsat till Oslo, det var någon jag visste vem det var. För det tredje, jag hade varit extremt övertydlig med mina bekymmer kring de nyborrade hålen och att han skulle åka ensam. Vilket betydde att jag faktiskt blivit glad över att veta att han hade sällskap (om det nu inte hade varit random brud från Red Light, även jag har mina gränser).

Man skulle kunna säga att han har fullt upp med att skämmas. Fortfarande. Extra mycket för att han inte kollade vädret innan han drog till Oslo och inte kom hem på lördagen som planerat. Han fick nämligen stanna halvvägs och övernatta där eftersom det blåste styv kuling och Oslofjorden är ett vansinnigt tjatigt skumpigt ställe att åka på.

Så han kom hem i söndags. Tillsammans med båtsemestrarna i deras båt.

Då gjorde jag något som han trodde skulle gå käpprätt åt skogen. Jag åkte ner till båten och mötte upp dem och sa GLATT ja till att gå ut på parmiddag med dem. Och jag kunde verkligen se i hela hans ansiktsuttryck hur rädd han var för att jag skulle säga sådana där saker som jag ibland säger när jag är riktigt riktigt arg. Som att tala om för puckokamraten vad jag tycker om honom, eller bara vara generellt svindryg och min allra sämsta version av mig själv.

Fel, maken var inte rädd. Han var skräckslagen.

Så jag gjorde helt tvärtom. Jag var så jäkla svintrevlig under hela middagen (mot dem, inte mot honom). Jag visade min bästa version av min bästa version helt enkelt. För att förvirra maken så att han inte riktigt skulle veta hur han skulle förhålla sig.

När middagen var över skällde jag däremot så skjortan stod rätt ut på honom.

Och han ägnar sig fortfarande åt att vara ganska spak.

I fredags 07.01 släpptes Apple Watch i Sverige. Jag beställde en var till mig och honom för att jag är en vänlig själ och det var innan helvetet brakade löst.

Idag kommer leveransen eftersom jag var först på bollen.

Nu funderar jag på om han verkligen är värd en så fin present eller om jag skall ge den till någon annan.

Och så funderar jag på hur många islandshästar det får plats i ladan.

I just den här familjen lever vi i allra högsta grad i ett matriarkat.


Postat 9:56 i Idioter, Klantarsel, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
38 kommentarer

Hej Elgiganten Nordby

16 kommentarer

Om ni skulle råka läsa det här så vill jag bara säga att ni har en kille anställd som antingen heter Robin eller Gustav som pysslar med serviceinlämningar och honom skall ni vara JÄVLIGT rädda om. Lite korkat av mig att inte veta om han heter det ena eller det andra eftersom båda namnen jobbar med just samma sak på samma ställe, men det står lite olika i våra papper. Den här killen är i alla fall ljushårig, ung med lite mustasch (har jag för mig) och är jättejätteglad.

Inte nog med att just den här killen har räddat Elgiganten från makens vrede (jag vill bara säga att den vreden gör min vrede till en fis i rymden i jämförelse) tack vare sin trevlighet, glädje och service. Idag räddade han även företaget från mitt planerade vredesutbrott.

I makens fall har det varit en never ending story om en torktumlare som vi köpte till fastigheten för … ja det närmar sig nog ett år nu. Som slutade tumla efter ungefär en vecka. Lång historia kort, Elgiganten hade avtal med lite olika reparatörer som sade att de hade varit här och lagat den, det var bara det att just exakt ingen alls var här och lagade den. Troligen debiterade de glatt Elgiganten och ljög för oss. I somras någon gång rågades måttet för maken som arg som ett bi släpade upp torktumlaren från källaren, hivade upp den på släpkärran och körde upp den till Elgiganten med flera stycken bultande blodkärl i pannan, för att dumpa den hos dem och läsa lusen av första bästa person. Som då råkade vara just den här Robin, eller Gustav (jösses som det stör mig att jag inte vet vem av dem det är).

Den där lusläsningen sket sig tack vare Robin-Gustav och hans känsla för service. Vi har alltså fortfarande inte fått någon ersättningsmaskin och ÄNDÅ är maken hejsan svejsan och tjena tjena hallå med R-G. Snacka om rätt man på rätt plats.

Jag kan ju säga att jag har haft lite svårt att tro att det finns människor som kan dämpa makevrede ända tills jag själv kom dit med datorn idag och möttes av samma person.

Nej jag blev inte arg, jag lämnade ifrån mig datorn, LOG, sa trevliga saker och småpratade.

Inte alls vad jag hade planerat faktiskt.

Så, om någon från Elgiganten mot all förmodan läser det här. Se till att behålla den här killen. Såpass ung och kan ändå hantera medelålders svinförbannade klimakteriekärringar och griniga gamla gubbar så de blir glada istället för missnöjda.

I övrigt har dagen gått i Papphammars spår.

Jag har okynnesshoppat. Eller ja, det beror på hur man ser det, jag har alltså inte köpt kläder men däremot är det helt omöjligt att vara på Nordby och inte köpa godis (och jag glömde kolla efter norskt godis kom jag på nu). Tvåochetthalvtkilo lösgodis kom jag ut med. Jag som inte ens är en storätare av godis. Så jo, det var nog lite okynnes. I alla fall i mesta laget för någon som inte äter överdrivet mycket godis.

Så mycket godis ser ut så här.

IMG_5533

Det syns på stängerna hur stor påsen är, annars är det svårt att få en uppfattning, men det är de stora och tjocka stängerna.

Svinmycket godis.

När man glatt lämnat sin dator och vinkat adjö åt R-G bestämde man sig för att slänga i sig lite mat. För man hade varit på torpet innan och joggat med jyckarna, timmarna hade sprungit iväg och hungern började ta över (annars hade jag inte köpt så idiotmycket godis). Så det blev Gyllene M:et med en mjukglass till efterrätt. Hundarna var ju såklart med i bilen eftersom man åkte direkt från torpet till Elgiganten och det är inte den mest simpla manöver att ta emot mat ur lucka på Donken när man har två hundar bredvid som har luktat sig till precis var man befinner sig. De skulle ju bara “hjälpa till lite” när maten och glassen kom in i bilen. Vilket slutade med en serie blandade svordomar och uppochnedvänd mjukglass. Hälften av den utspillda glassen hamnade på instrumentbrädan och hälften i luggen på frustrerad Liten. Att känna doften men inte nå är hundtortyr skulle jag tro.

Sen åkte vi hem. Trötta (jag och hundarna), mätta (jag) och belåtna (hundarna).

Det första, absolut första, jag gör när jag tar klivet in i köket är att snubbla på min egen fot och välta ut godispåsen.

Det regnade godisar högt och lågt. Och hundarna hann få ett par sekunder i himmelriket innan jag hade trasslat ut mina fötter så jag stod upp igen. Oerhört svårt att försöka låta auktoritär när man ligger raklång på köksgolvet faktiskt.

Jag måste säga att jag själv förvånades lite över att de slutade se ut som hysteriska dammsugare när jag sa STOPP. Och SITT. Med min barskaste stämma.

IMG_5531

Snacka om självbehärskning när hela golvet är fullt av godis, för det fortsätter ju in bakom Stor under köksbordet.

Två och ett halvt kilo godis är skitmycket när det ligger på golvet och de här två ÄLSKAR godis. Alla sorters godis.

Sen ägnade jag tio minuter åt att återbörda godiset till godispåsen medan hundarna låg bakom mig och dreglade. Att godispåsen fick lite extra damm och hundhår kan vi leva med. I det här huset är hundhår en del av kostcirkeln.

Resten av den här kvällen skall jag sitta väldigt still. Det verkar säkrast så.

Och ja, de fick varsin godis för att de var duktiga och slutade dammsuga golvet efter godis vid tillsägelse och låg stilla medan jag tog kort och plockade godis.

Såklart.

Jag är väl ingen sadist heller.


Postat 19:02 i Hiss och Diss, Hundarna, Klantarsel, Klimakteriekossan, Köpstopp av
16 kommentarer

Skit #2

29 kommentarer

Sommaren 2009.

Vilket var en skitsommar eftersom vi hade en skitsemester och då menar jag inte skit på grund av skit utan skit på grund av väder.

Det regnade på tvären och blåste O A V B R U T E T. Kändes det som i alla fall. Det var inte en av våra bättre semestrar faktiskt, snarare en av de sämre. Men det var ju på den tiden Kejsar Augustus … (jag vet, jag måste sluta att härleda allt gammalt till honom) inte hade uppfunnit streamingtjänster såsom mina bästa vänner Netflix och Viaplay. På den tiden planerade vi alltid inför eventuellt (och då menar jag verkligen eventuellt) dåligt väder genom att ladda ner alla säsonger av tidigare osedd serie, för att inte dö av tristess och för att undvika att döda varandra när man skall samsas på sisådär fem kvadrat och inte storma ut och iväg i ren vrede.

Vi kan alltså dela in våra semestrar i tv-serier. En semester ägnades åt de två första säsongerna av 24. En annan åt alla avsnitten av Alias (fö en sjukt bra serie som jag saknar). Och så vidare. Just den här semestern var en 24-semester och vi hade med oss 48 avsnitt, det är vad man snittar om det är riktigt jäkla skitdåligt väder. Det var det.

Först kan vi ju roa oss med att se om någon vet var vi vi är på det här fotot, här behöver man inte ens vara västkustbo för att ha koll tänker jag. Här räcker det faktiskt att man har ett visst TV-intresse. Men är man en västkustsk båtmänniska som inte ägnar alltför mycket tid åt att försöka lura sin extremt klipska fru så borde man definitivt veta var vi är. Nudge, nudge, wink, wink.

Vill man hemskt gärna gissa så kan man få en extra ledtråd i slutet av inlägget i form av ett foto till. Som är en väldigt lätt ledtråd om man bara har kollat på TV och aldrig någonsin satt sin fot på västkusten.

Screen Shot 2014-11-22 at 15.43.33

Här var det dagen efter Det Stora Ovädret. För herregud som det regnade.

Dagen som det regnade blev jag lite gramse av numera bortglömd anledning och skulle gå iväg till affären. Just när jag promenerade iväg regnade det inte så det enda regnskyddet jag hade på mig var seglarjacka. Till det hade jag shorts och seglarskor. Och så kom regnet från ingenstans i hinkar från himlen. Efter fem sekunder hade jag en liten swimmingpool i vardera sko och var både genomsur och skitsur, men till affären skulle jag. Gissar att det var snus som skulle inhandlas eftersom jag inte gav upp och gick tillbaka.

På vägen tillbaka från affären kom jag på det inte helt genomtänkta tilltaget att försöka hitta en genväg utmed vattnet och bryggorna istället för att gå på “stora vägen”. Ni som har varit här förstår precis vad jag menar med att det inte var genomtänkt. För er som inte har varit här kan jag förklara det med att vi ligger med båten i ett sund (jag står på bron över sundet och tar det här kortet) och att vi ligger med båten till vänster i bild. Bryggorna på den sidan är just bryggor. I plural. Inte EN brygga som följer sjöbodarna som det ser ut i Smögen exempelvis, utan en satans massa småbryggor som inte sitter ihop med varandra. Så fort jag hade hittat en fin genväg ner till en sjöbod stoppades jag efter några meter av att just den bryggsnutten var slut och att jag hade valet att gå uppåt mot vägen igen eller hoppa ner i vattnet och simma till nästa bryggdel. Vilket nästan inte hade spelat någon roll med tanke på hur blöt och kall jag redan var, men där drog jag gränsen tydligen.

Hade jag följt vägen hade det tagit en kvart att gå tillbaka till båten. Nu ENVISADES jag och då tog det lite drygt en timma.

Väl tillbaka i värmen på båten fanns inte mycket annat att göra än att titta på ytterligare ett avsnitt av 24. Efter att jag hade klätt av mig de pisseblöta kläderna, käkat lite och förberett sängen med dator och make. Det är faktiskt ganska mysigt att ligga och kolla serier när regnat smattrar på utsidan (om man inte gör just det varje dag).

Dessutom är det lite trångt när man ligger bredvid varandra och tittar på samma dator. Vilket också kan vara mysigt. OM man inte lever med någon som fiser ofta och mycket, för att fisa med doft (stank) när det är just trångt är faktiskt rätt så otrevligt. Struntsamma, just det har jag dessvärre vant mig vid med åren och vi har åtminstone varsitt täcke. Så länge han håller sitt täcke kåldolmestängt så sipprar inte all odör ut.

Någonstans i mitten av ett avsnitt kommer en vanlig fjärt, inga konstigheter och det var antagligen inte den första i raden sen vi började kolla.

Det konstiga var att det luktade satana perkele och att maken kastade sig upp ur sängen. Den här gången hade han dessutom vett på att se lite skamsen ut. Och så kom meningen man som vanligt aldrig tror att man skall få höra:

“Du, alltså … jag tror det kom en tesked blött nu …”

Jag minns helt ärligt inte hur jag tog mig upp ur sängen, men fort gick det för efter cirka en nanosekund stod jag på golvet för att inspektera eventuella “skador”. Den där mysfaktorn var som bortblåst, för att stå på ett minimalt utrymme och leta efter eventuell skit att sanera är så fruktansvärt omysigt att det inte ens finns ord att beskriva det. Hundskit och kattskit kan jag ta alla dagar i veckan, men inte människoskit från fullt friska och fysiskt fungerande män. Psykiskt däremot …

Jodå. Nog hade det kommit en tesked blött. På hans täcke (tack och lov) men även på vårt underlakan. Och då har han mage att börja skratta, när jag står där och är så obeskrivligt arg och bara vrålar de fulaste ord jag kan komma på och jag kan jättemånga fula ord.

För då har han sett det jag inte har sett än. Att han faktiskt har åstadkommit en hjärtformad skitfläck på det beige underlakanet.

Jag tog faktiskt kort på underlakanet, för att skicka till alla hans arbetskamrater (ja, jag var jättearg och tyckte han kunde få skämmas lite extra), men jag besparar er just det fotot och visar istället ett orimligt likt foto där någon spillt te istället för skit. Det såg helt enkelt ut så här.

heart

Han hävdar fortfarande att det var den ultimata kärleksförklaringen, att kunna skita hjärtformat.

Jag hävdar att han är helt dum i huvudet och att han bör se över sin anuskontroll alternativt SLUTA fisa.

Han har gjort ingetdera och han tycker fortfarande att det är oerhört underhållande att det var hjärtformat.

Det var bara att ta täcke och underlakan och slänga ner i en sopsäck för tvättning. Nej, täcken och lakan slänger jag inte, kalsonger däremot. Sen vädra så mycket hällregnet tillät och så var det dags för den årliga bajsduschen med klädbyte.

På en båt åker man inte runt med flera uppsättningar täcke och lakan av den enkla anledningen att det inte finns så gott om plats, så man har liksom inget “reservtäcke för vuxna män som skiter på sig” med sig.

Vår (hans) smala lycka var att vi hade haft en kompis på besök någon helg tidigare som hade glömt kvar sina sängkläder. Mitt grundhumör var ju inte precis på topp efter att ha promenerat i hällregn i ett par timmar tidigare på eftermiddagen och att kunna skita ett hjärta är inte en humörhöjare i min värld i alla fall.

Men vi fick löst ett nödunderlakan och ett täcke till honom.

Och jodå, han tvättade dagen efter.

Båtsemestern året efter gick jag bara och väntade på att det skulle hända igen och jag hade haft funderingar på att packa med “kisslakan” för att skydda dynorna, men sedan dess har det inte hänt. Peppar, peppar på korset i taket och ett saltkar över axeln och allt det där.

Nu kommer ledtråd nummer två till var vi befinner oss för den som känner sig hugad att gissa var exakt maken tycker att det är en bra idé att fjärta med innehåll.

Screen Shot 2014-11-22 at 15.44.40

Vet ni var vi är NU då?

Och förresten, idag skall jag faktiskt kolla på “Så mycket bättre”. Med öronproppar när Carola är i fokus, men jag vill verkligen höra de andras tolkningar av hennes låtar, för hur mycket aversion jag än hyser mot henne så kan man ju de flesta av hennes kända alster och det kan ju vara kul. De andra är ju riktigt bra och det kan vara kul att höra hennes låtar sjungna utan den där “Carola-tonen” (tack för det perfekta ordet Humlan).

Skall ni?


Postat 19:12 i Båtliv, Klantarsel, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
29 kommentarer

Skit #1

38 kommentarer

Vi börjar med första skiten. Och därmed båtsemestern 2008, när maken tog sin skitoskuld.

För det första vill jag bara säga att det var en HELT fantastisk båtsemester, vi hade inte en enda dag med dåligt väder. Ingen blåst, inget regn och tropisk hetta långt in på nätterna. Tre veckor på båten som kändes som tre veckor i Thailand, fast bättre. En sådan där semester man kommer sitta och gagga om på ålderdomshemmet om, förhoppningsvis, sisådär 40 år (dvs ungefär år 2054 – HERREGUD så hemskt DET låter då?).

“Minns ni sommaren 2008? Nästan lika fint väder som 2014 faktiskt”

Och så kommer någon besserwissertant lägga sig i och säga att det inte alls var varken 2008 eller 2014 och då skall jag knäppa henne på näsan och säga:

“Hörrdududu, jag hade minsann en blogg. Jag VET att jag har rätt. Vänta lite skall jag bara be mitt röststyrda armbandsur (japp, jag kommer fortfarande ha armbandsur i alla fall) att leta upp inlägget om de fantastiska somrarna så kan vi se det på 500 tums hologramskärmen direkt här på väggen … “

Besserwissertanten kommer fnysa och jag kommer vara svinnöjd över att ha rätt.

I alla fall. Maken fiser ju i tid och otid och det kommer han aldrig att sluta med. Eftersom han varken lärde sig av misstag ett eller misstag två. För han påstår att man faktiskt får hemskt ont i magen av att inte fisa (låter lite som alla de killar som påstår att de får ont i pungen/blue balls av att inte få sexa). Skulle gärna se de myterna ihjälslagna av Mythbusters faktiskt.

Just den här semestern och just den här dagen befann vi oss i Grebbestad. Jag låg på båten och läste bok i godan ro.

Screen Shot 2014-11-20 at 19.02.16
Titta, inte nog med att det var så längesedan att vi hade vår gamla båt, jag läser dessutom pappersbok och inte Kindle – så omodernt!

Medan maken hade något viktigt verktygsärende till järnaffären. Inga konstigheter.

Den enda konstigheten var att han kom tillbaka till båten efter förvånansvärt kort tid. Man plus verktygsaffär (med båtdelar) brukar vara likamed skitlång frånvaro. Dessutom gick han lite konstigt och med tanke på att han hade shorts på sig syntes det verkligen att han gick med korsade knän. Men han gick och flinade samtidigt, vilket inte riktigt stämde med resten av utseendet. Det gigantiska flinet som gick från öra till öra.

Han kom ombord på båten och viskar tyst (eftersom båtarna ligger lika tätt som människor i kö för att komma in på Ullared):

“Alltså jag fes inne i affären och jag tror det gick åt skogen. Jag vet inte men det kändes som att det kom mer än bara luft”

Men han slutade inte flina, han såg i det närmaste nöjd ut över att hans kropp eventuellt hade producerat en fis med innehåll? Som om det skulle vara något att vara stolt över?

In på toa med honom. Och så hörde jag att duschen gick igång. Då behövde man inte vara raketforskare för att förstå att han faktiskt hade skitit på sig inne i affären.

Han hojtade från dass att han ville ha en plastpåse och det fick han. Medan jag mest funderade över om jag var gift med ett blöjbarn. Till slut kom han ut från toan, iklädd rena kläder från topp till tå och med en väldigt väl ihopknuten plastpåse i handen. Innehållande nerskitna kallingar och jag tog, med lätt äcklad min, påsen ur handen på honom för att gå till sopstationen för att bli av med de kontaminerade underkläderna så fort som möjligt.

Men nähänäe, då blev det liv i luckan. Han hade ju faktiskt knutit påsen så himla noggrant för att spara och tvätta, eftersom det var hans FAVORITKALSONGER. Fanns inte en janne att jag fick lov att gå och slänga dem, påsen skulle läggas undan och så skulle vi tvätta kallingarna vid hemkomst.

Ja, jag undrade på allvar om det var fel i huvudet på honom på riktigt. Det var ett par rosa Björn Borg-kallingar, inte direkt guldlaminerade limited edition-kalsonger, men han gav sig inte. De Skulle Bara Inte Slängas.

Nu vill jag bara säga att det här hände dag två på semestern. Efter det åkte vi västkusten runt, över till Danmark, till Läsö och sedan norrut igen, under tre veckor tillsammans med ett par bajskalsonger i en påse någonstans på båten.

Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag gick med på det.

Och alla foton från den semestern påminner mig om att kalsongerna finns med oss.

Titta på det här fantastiska fotot. Taget mitt i natten när vi låg på svaj och det var 30 grader varmt.

Screen Shot 2014-11-20 at 18.44.32

Det var verkligen en fantastisk semester och varenda naturhamn var full hela tiden. Men vetskapen att det var jag, maken och en fantastisk solnedgång förstörs lite av att veta att de rosa kalsongerna var med på ett hörn.

Hela semestern.

Bonuspoäng till den som ser var vi är någonstans förresten.

Det var skithistoria nummer ett och jag tror faktiskt att just de kalsongerna (som jag absolut inte tvättade när vi kom hem, det fick han göra alldeles själv) finns kvar i livet fortfarande.

Och här sitter bajsmannen himself, på samma semester. Skitnöjd sådär generellt.

Screen Shot 2014-11-20 at 18.43.38

Skithistoria nummer två kommer. När ni har bekräftat att jag verkligen inte har berättat det här förut.

Efter de två semestrarna litar inte jag på den mannens anuskontroll överhuvudtaget, kommer aldrig att göra.

Den tilliten är förbrukad.


Postat 19:37 i Båtliv, Klantarsel, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
38 kommentarer