Nej, lilla Mini är inte hemma :(

29 kommentarer

Det är bäst jag börjar så. Då vet ni det jag vet och det är inte mer än så. Och jag är frustrerad, ledsen, arg, orolig på en och samma gång. Vet inte om det finns ett enda ord för den där samlingen av känslor man får när en pälsbäbis är borta.

Men jag måste skriva om tipset Marie lämnade i kommentarerna. Sök på ID-hund. Där står det både hur man gör om en katt eller hund försvinner och i vissa områden har de hundar som kan söka upp djur som gått vilse. Vi hade turen att ha en sådan sökhund precis nästgårds, på Koster, men oturen att hunden hade skadat tassen och behövde vila. 

Jag visste inte om ID-hund innan. Det är ju som ett Missing People fast för djur? 

Fan, jag kan bli så trött på att det inte finns vettig och centraliserad hjälp för djur och när någon kommer på något fantastiskt bra (som tex Djurambulansen) så skall det vara vara svårt och ofta falla på byråkrati.

Sedan, och nu kommer jag ryta ordentligt här, är det förbannat ansvarslöst och slarvigt att ha husdjur och inte ha försäkring på dem. Har man råd med ett djur så har man råd med försäkringen. Precis som man har råd att köpa mat och allt annat som behövs. Det här är min arga sida. Det är lätt att även bli arg på hela världen när man är ledsen. Men det här är åtminstone åsikter jag står för oavsett humör, men kanske skriver lite mildare om i vanliga fall.

Det är åt helvete för enkelt att bara skaffa sig ett djur, särskilt katt eftersom det finns ett överflöd av kissar pga idioter. Katter kostar därmed alldeles för ofta inget alls i inköp och då finns det alldeles för många som anser sig ha råd. För de skiter i att ta reda på vad man behöver göra för att katten skall ha det bra. Det är ju ändå “bara” en katt. Det har gett katten så låg status att folk i det närmaste blir CHOCKADE över att en katt kan kosta pengar. 

Efter det kommer blandrashundar. Grundprincipen är likadan. De är billiga i inköp.

Låga priser har lättare att locka till sig fel sorts köpare. Långt ifrån alla såklart, men en del. 

Jag förstår inte och kommer aldrig förstå varför det är skillnad på djur som kostar en halv förmögenhet i inköp och djur som kostar ingenting. För oavsett inköpspris behöver alla samma sak. Kärlek och omvårdnad. Det sistnämnda kostar pengar och brukar, för de snälla och logiska, komma automatiskt med det förstnämnda. 

Nästa chock för idiotiska djurägare brukar komma vid första veterinärbesöket. Som i princip alltid är akut för idiotiska mattemammor (och pappor). Det där med årliga hälsokontroller och vaccinationer, det vet man ju inte om. Det är svindyrt att gå till doktorn med ett husdjur eftersom djursjukvård inte är subventionerat på samma sätt som människosjukvård.

Tänk alla kvällar och nätter jag har suttit på Blå Stjärnans Djursjukhus för att något akut har hänt (det händer ju såklart alla, men jag åker hellre en gång i “onödan”) och nästan varje gång kommer minst en idiot med sitt djur som blivit bitet/brutit ett ben/fått akut sjukdom och det slutar med avlivning enbart för att det är det billigaste alternativet. Det har hänt att jag har hört folk fråga, som om de vore på en restaurang och tittar på menyn, “jamen vad är billigast att göra då?”. Då har det även hänt att jag får bita mig fast i soffan för att inte nita puckad person.

Så länge djur anses vara en tingest i lagens ögon och så länge djur, av fler anledningar än så, har låg status kommer inget att ändras.

Mini kostade ingenting när hon var åtta veckor och flyttade hem till oss. Men hon fick veterinärbesiktning, vaccinationer och efter ett par månader blev hon steriliserad. Hon hade inte betytt mer om hon hade kostat en miljon.

Och jag är arg och ledsen för att jag inte vet var hon är, när hon var så glad och lycklig över att ha börjat våga skutta utomhus efter så många frivilliga år inne blev hon mer och mer MODIG.

Magkänslan är inte bra nu. Även om fem dagar inte låter mycket med en kisse så är det jättemycket när vi inte sett så mycket som svanstippen på henne och hon har inte rört sin mat i ladan.

Vi måste hitta henne. På något sätt. Jag är inte främmande för några förslag. Och det är alltid någon hemma på torpet sedan ett par dagar tillbaka ifall hon skulle skymtas någonstans. Just nu är det maken. Jag är ändå helt värdelös och går bara där och gråter och snörvlar medan jag klappar på Minis saker och försöker få henne att tala om var hon är medelst telepati.

Istället är jag i stan. Johanna kom förbi (hur förbi det nu är att åka via Strömstad på väg från Skillingaryd till Stockholm) och lämnade avkomman Céline i min vård för ett tag framöver. Så länge torpet aldrig är obemannat och jag har en man som spenderar 90% av sin dag utomhus där Mini har dykt upp tidigare och han går åtminstone inte runt och fulgråter som jag. Män kan tydligen vara störtoroliga utan att gråta. Då är det bättre att han tar mitt skift med, jag får något annat att tänka på och när jag vill gråta en skvätt kan Céline klappa på mig.

Förut idag när de kom fikade vi på båten innan Johanna åkte vidare. Då kom den här killen och hälsade på och pussade på sin mamma. Herregud som Liten saknar Mini, de två var ju ett team. 

Ludde behövde också tänka på annat. Tydligen.


Jag längtar så mycket efter Mini att en del av mitt hjärta har gått sönder.


Postat 21:47 i Idioter, Katten, Kompisar av
29 kommentarer

Vad GÖR man när man inte kan göra något?

37 kommentarer

Mini knatade ut till midsommar. Hon låg mer eller mindre i bakhåll när det var hundutsläpp på kvällen och sedan sprang hon ut genom dörren i deras kölvatten fast åt ett helt annat håll.

Detta var sent på torsdag, nästan natten till fredag, så midsommarafton alltså.

Hon har ju börjat göra så, liksom öva sig på att vara ute, problemen kommer ju när hon vill in igen. Den delen har hon inte greppat. Då får man ha koll på om hon är i krypgrunden eller i ladan och så får man gå dit med en öppnad burk Väldigt God Mat så hon kommer fram/ner/ut från var hon nu råkar ligga. Sedan tar man henne under armen, bär in henne och matar henne. Sedan tvättar hon sig och så sover hon i dagarna tre, lyckligt full av nya intryck.

Den här gången är det inte så. Det är något som inte stämmer och NU är det katastrof på riktigt. Hon är inte i krypgrunden och i ladan går inte att se varje vrå, MEN jag har varit ute i svinottan alla dagar sedan hon gick ut och försökt prata fram henne med god mat i handen. Så tidigt på morgonen att inte ens hussvalorna har vaknat och börjat flyga fram och tillbaka i ladan. Och det är knäpptyst överallt. Första morgonen vet jag att hon fortfarande är ointresserad av både mig och mat och då stannar hon där hon är för att allt är så himla spännande, ser man henne inte då är hon “borta”.

Nu har hon varit borta fyra nätter och jag har varken sett henne eller hört henne en enda gång. Maken har inte sett henne heller. Jag letar på morgonen, båda letar på dagen och sedan fortsätter han att leta under sitt kvällskift utomhus.

Först tänkte jag att jag behövde öva jag med. På att inte vara så överdrivet hönsig. Jag är den sortens mattemamma att jag reagerar om någon av fyrbeningarna så mycket som nyser i fel riktning. Oftast med läskigt rätt intuition dock. Men det här var en övning för mig med, eftersom Mini faktiskt gillar att gå ut även om hon inte vet hur man går hem.

Men nu är det verkligen jättefel. Det är fel att hon gick ut på kvällen (natten), det är fel att vi inte ser skymten av henne på något av “hennes” ställen och nu är det fel för hon borde vara jättehungrig och komma fram. Allt är fel och blev fel från början. Det där med att gå ut på natten har hon ju aldrig gjort innan och det betyder ju att allt är som mest spännande när skogens alla djur är ute och jagar. Bara tanken på en liten Mini som dansar runt och det räcker med ett extra fint grässtrå för att lyckan skall vara gjord samtidigt som alla hemska djur (vilka?) ligger i bakhåll.

Nä, det stämmer inte med natten och det stämmer inte att vi inte har sett henne på inspektionsrundorna. Sedan har hon ju utökat antalet “trygga platser” en gång redan och borde rimligtvis kunna göra det ytterligare en gång. Först var det ju bara krypgrunden och efter ett antal veckor och gömningar där upptäckte hon att ladan var en trevlig plats. Där har hon varit de senaste gångerna. Perfekt att ligga högt uppe på en flyttkartong och ha koll.  Såvitt jag vet har vi inga fler ställen att gömma sig.

Fördelen med torpet är att det inte finns vägar med bilar och grannar som kan råka stänga in henne någonstans. Nackdelen med torpet är att det inte finns några grannar man kan fråga och så finns det hemska djur i skogen.

I vilket fall som helst så är det status PANIK på den här mattemamman nu.

Igår eftermiddag hade jag satt som gräns. Igår eftermiddag var det fortfarande rimligt. Efter det skulle jag få lov att få panik om hon inte hade visat sin fina lilla svarta näsa.

Vatten och mat finns, men vad gör man nu då?

Det här med att inte VETA är ju det värsta som finns och hur många gånger kan man gå omkring i ladan och locka?

Nästa steg för min del är att flytta ut till ladan och sova på huggkubben bredvid flyttkartongerna.

För att inte prata om hur tomt det är här inne.

IMG_8608

Ursäkta, men nu skall jag gå ut i ladan igen.

Jag antar att jag inte behöver förklara känslan för någon, men hur letar man efter en katt som inte har gått kursen i hur man går hem och ber om att få komma in?


Postat 12:31 i Katten, Klimakteriekossan av
37 kommentarer

Födelsedag och snällaste pälsbäbisarna

23 kommentarer

Idag fyller den minsta pälsbäbisen åtta år på riktigt. Hennes taskiga mamma har ju gått omkring och sagt att hon är åtta år i flera månader och det är ju lite tarvligt att öka på en dams ålder i onödan.

I present fick hon extra god frukost och sedan extra god lunch. Och så fick hon banka den snälla lilla hunden på huvudet så mycket hon ville. Det är inte så ofta hon får chansen att göra det eftersom den stora murbräckehunden och lilla långbenhunden oftast kommer som en enhet.

Mini fick helt enkelt Liten utan brorsa serverad på silverfat. Liten älskar Mini och Mini älskar egentligen Liten. Hon älskar att hon vågar banka på honom och att leka tittut med honom i en kartong.


Det är fortfarande en gåta att Mini inte bestämmer över både Stor och Liten med tanke på att hon är katt. Men är man rädd för allt i hela världen är man inte den sortens katt som sätter andra på plats.

Problemet med den typen av relation är att Liten tror att alla katter är lika snälla och uppför sig därmed lika dumsnällt mot alla djur, till och med luddiga fiskmåsbäbisar. Det gör inte Stor. Han uppför sig lika ohyfsat som hundar brukar göra. Han älskar dock Mini för att hon får extra god mat och han får slicka hennes tallrikar, men det där med att leka det skall man helst göra på hundars vis.

Liten anpassar sig till allt och alla.

Mini är jättenöjd över att ha fått banka på honom lite, annars hade hon såklart gått därifrån.

Och jag håller som vanligt inte käft på videon, men vi kan väl ha lite överseende med det?

Grattis älskade Mini.


Postat 16:33 i Hundarna, Katten, Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Spänningen alltså

4 kommentarer

Medan jag donar med videon från i lördags får ni svaret på båda utseendena på fåntratten från igår.

Varje kväll skall Herr Minst Ranglåg i Världen försöka dominera mig lite när jag lägger huvudet på kudden. Vi pratar alltså om den lille. Som inte ens morrar med ljud. Men han gillar tjejer. OJ som han gillar tjejer. Tjejer luktar mumsmums. Jag tror inte ens att det är dominering han sysslar med. Han är bara läskig och när jag nattar mig tar jag av mig kläderna och då luktar jag antagligen ännu mer mumma.

Kalla honom Oidupus för all del. Även om han inte är särskilt monogam.

Då skäller jag bort honom så han hamnar i knävecket och då skäms han PYTTELITE (foto ett). Inte särskilt mycket. Eftersom det här är en evig följetong varje kväll orkar han antagligen bara skämmas lagom mycket, precis som jag bara orkar banna honom en väldigt liten stund.

En sekund skam senare kommer han på att shit, det där var ju dumt gjort, jag vill ju egentligen skeda med mamma så hon kan klia mig på magen. Då kommer “måste jag skämmas mer eller är det okay om jag skuttar upp och lägger mig och är snäll så du kliar-blicken”. Foto två.

Givetvis gör jag det. Som alla andra kvällar (och nätter, morgnar, förmiddagar, eftermiddagar …)

I eftermiddag är jag även stillsam nog att faktiskt se om det går att göra något med sminkfilmen för Mini är hemma igen. Efter att ha gett mig ett nervsammanbrott pga försvunnen sedan i lördags och konstant letande.

Nu är det dags för kattstorleksfotboja.

IMG_0389(1)

Uppenbarligen har hon varit på väldigt många smutsiga ställen med. Den här gången låg hon på en filt på en kartong i ladan.

Hellre det än krypgrunden tänker jag.

// Hönsmamman


Postat 16:03 i Hundarna, Katten, Klimakteriekossan av
4 kommentarer

Hon vann. Typ?

10 kommentarer

Fast jag vann lite jag med?

Efter 36 timmar utan mat var hon hungrig på riktigt. Jag kan relatera helt. Eftersom jag klarade 24 timmar fasta precis som kattskrället gjorde, men 36 timmar var för mycket.

Jag gjorde en tallrik med det hon älskar mest i världen och så knatade jag glatt ner i källaren.

Det vore en överdrift att säga att hon SPRANG mot tallriken, för det gjorde hon inte. Det var inga hoppsaskutt som det var i skogen häromdagen, mer försiktigt smidiga kattsteg. Sedan började hon äta och hon var vrålhungrig. Då tog jag henne i famnen för att bära in henne och så blev hon SUR och klöste mig.

IMG_9796

Kattan lirar oschysst på riktigt.

Men hon kom in, lite motvilligt, och fick äta upp sin mat. Vila lite på mammas mjuka mage medan hon kurrade det finaste hon kunde.

Nu vill hon ut igen. Och jag säger som Katja, hon går och yljamar och driver mig till vansinne. Hur kan detta vidriga ljud finnas i en så liten och rar katt? Det låter som … en katt som jamar som vanligt men liksom försöker spy samtidigt som de jamar?

Nu skall vi ha långa och många diskussioner om hennes eventuella utegångsförbud.

Sedan skall jag visa vilka magiska glasögon jag hittade igår.


Postat 9:17 i Katten, Klimakteriekossan av
10 kommentarer