Barn är illvilliga massförstörelsevapen

25 kommentarer

Så det blev en liten traditionsenlig influensa precis när jag trodde att jag hade kirrat jul och nyår det här året. Eller förra året? Nu kommer det vara sådär förvirrande igen med en ny siffra och “förra året” var bara för ett par dagar sedan.

Vi brukar träffa just barn runt jul och är helt enkelt inte rustade för det. Dagisbarn behöver ju inte ens vara sjuka, de är vandrande smittohärdar ändå. Kemiska massförstörelsevapen. Vi behöver varken Nato eller någon militär, det skulle fungera alldeles utmärkt att skicka en dagisklass på studiebesök hos Putin. Efter mindre än en vecka skulle vi ha sänkt hela Ryssland och de skulle gå med på precis vad som helst i form av nedrustning mot en kopp te och en Bafucin.

Sjukdomar som vinterkräka, förkylningar och varierande influensor är en av våra finare jultraditioner. Maken har varit sjuk i snart tre veckor, men envisas med att aldrig vara sådär manligt sjuk och lägga sig i fosterställning för att döööööö. Han fortsätter jobba utomhus i alldeles för lite kläder och blir bara sämre och sämre istället. Ibland resulterar det i någon slags lunginflammation, ibland har han tur och blir frisk på egen hand. Han jobbar på ladugårdsjävelen såklart. 

Vi har snickare här igen. Vi har väl haft snickare här i flera månader? Mer kan jag inte skriva om det för jag blir så arg att jag inte kan andas. Bostadshuset har tapeter som suttit där de sitter sedan 1939, halva ladugårdsjävelsfanskapet har det duttats och snuttats med i mer än ett år och den är lika högteknologisk som Googles serverhallar och SNYGG på både insida och utsida. Men VEM behöver garderober när man har traktor och billyft? *andas i fyrkant*

Själv blev jag inte sjuk förrän igår. Även om jag faktiskt hade en liten släng av migrän för första gången på ett och ett halvt år under julhelgen. Men för min del känns det bara som en väldigt ynklig förkylning än så länge. Lite ont i halsen, lite feber, lite klickande i öronen och lite av den där känslan när man fryser inuti benpiporna. Så himla lite att jag inte riktigt kan rättfärdiga löjligt lågt tempo under en filt på soffan, men här ligger jag ändå. Man är faktiskt sjuk om man sover med dubbla duntäcken (natten till idag) och trots det fryser när man i vanliga fall brukar sova med sommarsilketäcke och ändå kasta av sig det pga klimakteriesvettningar. I sovrummet där vi frivilligt har en temperatur som snittar 16 grader året runt. 

Nu har mina turkos bäddfåtöljer kommit och de är så himla fina. Och turkos. Imorgon skall snickaren få hjälpa make att slänga ut matsalsbordet med stolar. 


Då skall fåtöljerna flytta in under fönstret och så skall vi haka av dörren till köket så att de verkligen får plats. 

Såklart skall det inte piffas förrän allt är målat och tapetserat, men dels insåg åtminstone jag det akuta behovet av sovplatser i julas och dels råkade jag snubbla över turkos bäddfåtöljer. Det enda jag har vetat sen vi (ni och jag alltså) började prata om renoveringen är ju att allt skall vara brunt och turkos. Att hitta bäddfåtöljer i rätt färg var ju nästan för bra för att vara sant. Det är väl inte att piffa? När det väl är dags är det lättare att flytta fåtöljerna än ett tungt matsalsbord och åtta stolar.

Sedan har jag en baktanke med att flytta ut bordet och in med stolarna snabbt. 

Mini-kissen bor ju kvar i det rummet, fåtöljerna kommer hamna precis under värmepumpen som blåser varm bris så här års.

Jag skall såklart flytta ut ur vardagsrummet och få två fåtöljer, ett värmeutblås och en väldigt rar liten kisse alldeles för mig själv.

Det är en flytt på kanske två meter. Men något som är ett small step for a (wo)man blir ett giant leap för mig. Tillräckligt långt för att stillsamt dona med egna saker, men nära nog att bara behöva höja rösten lite om det skulle pågå dumheter. En liten liten tjejhörna i ett liv fullt av gigantiska man caves.

Det kommer bli alldeles fantastiskt.


Postat 21:13 i Hundarna, Katten, Klimakteriekossan, Shopping av
25 kommentarer

Creating space minsann

30 kommentarer

Ikväll blev mitt livs första life hack klart och stoltheten vet inga gränser. Är det månne sådant skryt som luktar illa eller får man vara sådär sjukt nöjd utan biverkningar?

Förresten, det kanske inte heter life hack om man har använt en Ikeaprodukt? Då heter det Ikea hack va?

I vilket fall som helst blev det helt fantastiskt, jag har aldrig inredningshackat något någonsin och nu skall ni minsann få höra.

Ni vet ju att Mini har sin klätterställning för att slippa hamna näsa mot näsa med någon hund. Hon är ju en försagd liten raring. När vi flyttade ut till torpet satte vi kattlådan på toaletten. För att slippa ha den mitt i möblemanget. Det visade sig vara en urusel idé, katten höll sig från tidig morgon till sena kvällen för att vara helt säker på att få uträtta sina behov ostört.

Låda på toan var alltså bara att glömma. I lägenheten hade hon ju en hel “fönstersmutt” med sina saker, allt från ställningen till toaletten, men det finns inga självklara kattsmuttar på torpet. På torpets undervåning är murstocken det mest centrala och på ena sidan är köket, andra sidan är något som blivit matrum (dvs där alla kläder ligger efter tvätt både före och efter de har blivit vikta – om vi hade förvaringsproblem i lägenheten är det inget i jämförelse – här har vi EN garderob) och på tredje och sista sidan är vardagsrummet, väldigt gamla skinnsoffor, väldigt gamla bokhyllor med matchande soffbord och tv-bänk. I furu. Jag vill gråta när jag skriver det.

Minis ställning står mellan matrummet och vardagsrummet och vi insåg rätt kvickt att vi inte hade så mycket att välja på. Om inte katten skulle få njursvikt av att hålla sig hela dagarna var det bara att ställa kisslådan nedanför ställningen. För att Mini skulle få tillräckligt med privatliv hamnade dessutom fyra kompostgaller bakom stolarna på den sidan.

Det kittlar ju inte direkt dödsskönt i kistan att tänka på att faktiskt använda matrummet till det ett matrum skall vara. Om man nu skulle envisas med att göra det kan man ändå bara sitta på ena sidan. Kompostgallren står i vägen på den andra. Tanken på att käka pannbiff medan Mini får för sig att lägga en laddning är inte kul. Heller.

Alltså, det är verkligen gränslöst det där man gör för sina pälsbäbisar.

Matrummet är alltså en etta med sovalkov och kokvrå för katt. Och även garderob med vikbord.

Nu är jag som vanligt sist på bollen när det handlar om inredning eftersom jag inte har något Pinterestkonto och glömmer varför man skall ha det och spara piffiga urklipp. Det ÄR ju för sådana problem jag just listade. Men det kom jag på först nu, jag minns alltså inte var eller vem som stod för tipset och kan inte ära den som äras bör, men FAAAAN vad bra det blev.

Först från det här hållet då. Där man helt enkelt ser så mycket som möjligt. Kolla ställningen och det hålrutiga locket till vänster.


Jag glömde ta före-bilder. Det stod en drös kompostgaller där. Nu står soffbordet HOL från Ikea på samma ställe som pannbifflådan (skomakarlåda? Kattpotta?).

För det ser ut så här om man kollare närmare.


Känslan av att slippa kompostgaller bakom stolar är obeskrivlig. Alltså bara tänk hur det såg ut? En plastlåda med sand vid väggen, fyra stycken galler för avskildhet mot stolarna och ständigt en miljon sandkorn på golvet. Eftersom katter är renliga rackare som lägger mycket tid och jobb på att gömma, gömma och gömma. Dock inte så renliga att de hämtar dammsugaren efter varje toabesök. 

Vi kikar ännu närmare.


Någon har sågat en lucka i kortsidan. Stor nog för kattflicka, liten nog för att inte släppa igenom några lurviga pappskallar. Denna någon är inte jag. Maken gillar ju att såga, vem är jag att gå emellan en man och hans verktyg.

Skall jag vara brutalt ärlig är det “någon annan” som gjort allt som krävde fysisk ansträngning. Men jag visste vad jag ville ha och hur jag ville ha det, mamma och styvfar bodde på torpet och passade alla djuren under bröllopshelgen. Först fick de stanna på vägen och köpa HOL från hylla 32 och fack 29 i Uddevalla. Sedan bad jag styvfadern det finaste jag kunde för att han skulle sätta ihop den åt mig, när det var gjort och de hade åkt hem fick maken såga beordrat antal rutor för perfekt luckstorlek.

Sedan kom det lite saker i vägen. Amerikaner skulle vinkas på och ätas med eftersom de skulle hem till Trump-landet (Jesus alltså!). Jobb som skulle göras och annat som är svårt att bara skita i (det är ju det kattpottan är till för hö hö hö).

Nu står den där och gömmer inte bara toalett utan även reservdelar till toan. En kartong sand och minst en spade. Vi har haft kattoa med lock innan, men det är ju töntigt att ens försöka jämföra.

Men jag skulle verkligen vilja veta hur tankarna gick när de skapade soffbordet? Vi har två av den mindre fyrkantiga modellen sedan tidigare. De står under mitt skrivbord och innehållet består av täcken och kuddar till eventuella gäster. Ett soffbord med samma håll … näe, jag kan bara fundera över hur mycket mat och dryck som kommer trilla ner i hålen.

Men som kattoa med lock och förvaring av toasaker, elva minikatter av tio möjliga! Till och med billigare än värstingtoan. Går ni i toabryderier, frukta ej mer. Åk till Ikea. Även om ni får lov att ställa toan i badrummet skadat det ju inte med mindre sand på golvet och snyggare möbel? Bästa, bästa, BÄSTA.

Jag har fått feeling. Imorgon kommer den nougatbruna soffan med divan. För att inte glömma det har jag redan tagit före-bilden och den är hemsk. Trots mina desperata resor till Jysk för att köpa allt som fanns är det fortfarande hemskt.

Ni kan väl tänka fina och vänliga tankar så det liksom skiter sig innan vi ens börjar?

Tack på förhand.


Postat 2:13 i Katten, Klimakteriekossan, Nyheter av
30 kommentarer

Herregud så sjuk jag har varit

11 kommentarer

Och jag är inte helt frisk än, men efter att ha pratat med Kicki Husfruen igår och Johanna idag känner jag mig bättre. På skakiga knän skall jag bli bättre, men det blir babysteps. Jag trodde att jag mådde rätt okay i förrgår och började klippa den store klunsen (nej, den andre, inte maken). Ni vet hur det känns när man får mer och mer saliv i munnen och börjar må mer och mer tjyvens? Så var det när jag började raka, men jag var envis. En tredjedels hund senare fick jag kasta rakapparaten på maken och slänga ner mig i buskarna bredvid för att kräkas.

Strunt samma, jag hatar att prata om mina krämpor. Då skulle vi inte prata om något annat. Men jag medger att det känns konstigt att inte ha öppnat datorlocket på över en vecka.

Nu skall vi prata om viktiga saker.

Först ut, en kissemamma valde att föda kissebäbisar hos Kicki Husfruen. Helt plötsligt dök det upp sex små och nästan färdigvuxna kattungar på upptäcksfärd på Kickis veranda. Så hjärteknipande söta och komplett galna.


Åh som jag skulle vilja ha ett knippe kattungar när jag ser den bilden. Gissa om hushunden Trassel har haft det att göra medan småttingarna har bott där.

I alla fall har de fått fantastisk hjälp av Kattstallet i Vällingby med att fånga in mamman och hennes bäbisar och då vill jag hjälpa till att hjälpa kissarna. Det hoppas jag såklart att ni vill också. För att göra det lite roligare kommer jag lotta ut väldigt rara kattsaker till de som är med och hjälper.


Det rosa och beige är scarves. Sedan är det kattstrumpor och kattisha och kattringar och kattörhängen.

Det är fullt möjligt att jag inte bara är en crazy dog lady utan helt klart även en crazy cat lady. En sucker för djur helt enkelt.

Vill ni vara med och hjälpa är det bara att swisha till Kattstallet i Vällingby på nummer 1239002247. Märk betalningen med Bromstensfamiljen för att det skall komma till “Kickis” kissar.

Sen behöver ni bara kommentera här så jag vet att det är gjort, om ni vill ha någon av crazy cat sakerna.

Puh!

Nu behöver jag vila lite.

Men fördelen med den här sjukan är att jag snart nått mitt viktdelmål helt utan att engagera mig. Nästan tio kilo minus sedan i maj.

Heja mig?


Postat 18:08 i Katten, Kompisar, Tävling Schmävling av
11 kommentarer

Mina NERVER

59 kommentarer

Det kom ett samtal från maken på Facetime och jag trodde att han hade tryckt på att ringa tillbaka på fel samtal. Sådär som man kan göra om man har en iPhone. Och vi pratade på Facetime igår kväll så det var inte helt orimligt.

Min första fråga var om han hade ringt fel och då förväntade jag mig en liten men högljudd svordom, ett jakande svar och en omringning.

Istället visade han mig det här.

IMG_0772

Då slutade jag andas i flera minuter, började stortjuta och sedan var han tvungen att prata med mig jättelänge. Fast han behövde inte säga något, bara han höll telefonen så jag kunde se Mini.

Nu kan jag andas igen. Och äta. Det här har varit årtiondets bästa diet. Med tanke på att jag haft besök i princip non stop sedan Mini försvann har det varit lite problematiskt när jag inte riktigt har förstått att andra har blivit hungriga när jag själv inte varit det alls. Nu har Céline varit här sedan i onsdags och igår tog vi med oss ytterligare en tonåring från Liseberg. Man antar att de har FÖRVÄNTNINGAR. Som jag kanske har varit lite dålig på att uppfylla, men löst genom att parkera maken på torpjour. Någon har ju varit tvungen att vara där.

Idag gick maken på den vanliga rundan i ladan och i skogen. Ingen mat försvunnen som vanligt, men helt plötsligt var det något som rörde sig i ögonvrån uppe på höloftet. Och där VAR hon. Helt plötsligt. För hon har inte varit där i en vecka och två dagar. Var någonstans hon HAR varit vet ingen utom hon, men jag har aldrig varit så glad över att vi har haft dåligt väder och regn. För det betyder att hon har fått vatten. Vilket är absolut viktigast för att en liten vilsegången katt skall överleva.

Man kan även vara ytterligare helt säker på att hon inte har varit i ladan eftersom hon inte har rört mattallriken med sin bästa och godaste mat på.

Då trodde jag att hon kanske skulle vara lite svag på grund av matbrist. Och gjorde mig beredd att direkt åka till veterinär. Trots att jag egentligen vet att de klarar sig rätt bra bara de inte får vätskebrist, men som sagt har vi ju inte lidit brist på just vätska. Hon var inte svag för hon orkade minsann protestera mot att bli upplyft i famnen. Maken får ju inte lyfta Mini hur som helst, skall någon överhuvudtaget lyfta henne skall det vara jag. Och det är inte ens säkert att jag får göra det. Men jag får klia henne.

Lite mager (jag trodde det var nästan omöjligt att bli mindre än vad hon redan är), ganska hungrig och med två fästingar på huvudet kom hon in och ringde mammamatten.

Jag trodde verkligen inte att hon fanns mer. Av alla gånger hon har knatat ut har jag vetat att det har varit okay, men den här gången var det inte det och jag trodde allt från rävar till brunbjörnar.

Nu har hon ätit, blivit kliad på så mycket att hon låter som en dieselmotor och man kan anta att hon kommer ägna åtminstone resten av den här dagen åt att tvätta sig och att sova. Medan maken fortsätter ha jourverksamhet så att hon inte blir dålig av maten och att hon äter för mycket på en och samma gång.

Själv är jag hungrig (kanske inte så mycket längre efter att ha kastat mig över det första jag såg vilket råkade vara en påse chips som jag har tryckt i mig under tiden jag har skrivit), törstig, och sömnig samtidigt. Man fattar tydligen inte riktigt anspänningen förrän det löser sig. Och på bästa vis den här gången.

Tack. Alla. Herregud, verkligen tack. Jag är överväldigat lycklig.

Det känns lite som att tonåringarna får klara sig på egen hand idag medan jag tar igen förlorad sömn och gladgråter i kudden.

Man behöver väl inte passa 15-åringar?

Och det är ingen bra idé att åttaåriga innekatter börjar gå ut. Inte när de inte har vett på att svara när man pratar med dem utomhus. Mina nerver är för klena för att hantera en sådan här omgång till.

Älskade älskade katt. Jag skall ägna resten av sommaren åt att klappa på alla mina husdjur med nio dagars extrakelande för Mini.

Det här är för bra för att vara sant.

IMG_0984

IMG_0981


Postat 15:02 i Katten, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
59 kommentarer

Fortfarande frustrerad och på gränsen …

8 kommentarer

För givetvis har den lilla svarta nosen inte kommit hem än. Och siktats någonstans av vare sig oss eller hundarna.

Vilket gör mig så ledsen att jag mår lite illa. Hade hon inte varit en inneskyggis hade jag varit lite coolare, men nu är hon ju det. Även om hon har övat på utegångar ganska mycket i perioder så har hon inte övat så HÄR mycket. Det är som sagt något som inte stämmer. Intuitionen och magkänslan är skit rent ut sagt.

Idag har maken och hundarna jouren på torpet medan jag försöker tänka på annat genom att ta med Céline till Liseberg. Hon har längtat efter att åka upp och ner och in och ut sedan i vintras. Jag lider vid bara tanken och har därmed klokt nog raggat upp en annan tonåring. Dottern till kamrat från Borås. De som brukar vara här en vecka varje sommar.

Han kör dit sin extremt tonåriga dotter och lämnar henne i min ömma vård. Med “dit” menar jag Liseberg, så vi möts där. Dessutom skall jag ta med mig styvmodern och sexåriga systerdottern.

En 15-åring, en fjorton-soon-to-be-femtonåring och en sexåring. Det finns enklare sätt att bli ett nervöst vrak har jag hört. Jag är GLAD att styvmodern följer med som extravuxen. Eftersom jag mår illa redan innan vi har åkt och jag ens har sett de vidriga karusellerna på avstånd.

Nu är det dags.

Jag tar emot alla tips just nu. Allt från spåtanter till spårhundar (jag skall jaga fatt på ID-hund igen).

Sen skall jag gå och smyggråta på Liseberg.

Det är så många som gråter där ändå så jag kommer knappt märkas gissar jag.


Postat 10:48 i Dagens aktivitet, Katten, Klimakteriekossan, Kompisar av
8 kommentarer