Hur är det möjligt?

20 kommentarer

Min dator var borta i två veckor och jag vet inte hur många gånger jag ringde verkstaden för att VERKLIGEN försäkra mig om att felet som gör att datorn hänger sig hela tiden åtgärdades. Jag var ju stensäker på att det var ett hårdvarufel, närmare bestämt ett minnesfel.

Men vi var eniga, jag och verkstaden, de skulle verkligen göra allt. För de höll med om hårdvarufel.

Och man kan ju inte anklaga dem för att inte ha gjort mycket i alla fall, för skärmen byttes (tack försäkringen) och sen byttes moderkortet (tack garantin) och så testkörde de med godkänt resultat. Med tanke på att delarna de bytte kostade mer än en ny dator så borde den ju vara fantastiskt bra nu.

Att jag sen fascineras av att det är vattentäta skott mellan försäkringsbolag och garanti är ju en annan femma. De valde ju inte precis billigaste alternativet.

Jag fick tillbaka den i fredags, gjorde inte så mycket mer än att uppdatera till Yosemite och sen struntade jag i den. Orkade inte återställa den eftersom det är det tråkigaste jag vet.

Igår eftermiddag tog jag fram den, då den är min soffdator. För att skriva skitinlägget.

Jag hann skriva en tredjedel, sen hängde den sig och jag höll på att få andnöd när jag såg den snurrande badbollen där markören nyss varit.

IMG_5522.JPG

Startade om och hoppades på engångsföreteelse.

Det var det inte.

Och eftersom jag skriver direkt i WordPress så tappade jag ju enormt mycket text varenda gång den hängde sig. Plus att den har fått en ny biverkning av att vara på verkstad, den inte bara hänger sig, den stänger även av sig själv numera. Mitt i textskrivandet blev den alldeles svart och död fyra gånger. Plus de där åtta gångerna den hängde sig precis som innan och krävde omstart.

IMG_5520.JPG

Det tog sisådär fyra timmar och två hjärnbrinningar att skriva skitinlägget.

Något som i normala fall hade tagit max en halvtimma. För att jag fick skriva om det mesta tolv gånger och dessutom vänta mellan lika många omstarter.

Gissa vem som skall åka till Elgiganten idag?

Gissa vem som är skitarg?

Gissa vem som tänker ta med datorn ut till parkeringen och backa över den minst fem gånger om jag inte får en ny dator och om de envisas med att skicka iväg den igen? Och be maken “fisa” på den.

Jag har faktiskt trygghetsförsäkring på den, vilket innebär att jag får en ny om jag tappar den.

Det borde vara likställt med att köra över den med bilen. Annars åker jag tillbaka till stan och tappar den i vattnet vid kajen. Med båda händerna och lite våldsamhet för klimax.

Om inte annat så gör jag ju dem en ekonomisk tjänst med tanke på att de envisas med att byta skitdyra delar istället för att plocka fram en ny ur datorhyllan.

Jag tänker i alla fall inte vara av med den i flera veckor en gång till och få tillbaka den sämre.

// Beslutsam och Svinirriterad


Postat 9:35 i Dagens aktivitet, Idioter, Klimakteriekossan, Pest och kolera av
20 kommentarer

Staden som inte är gjord för bilkörning alls

72 kommentarer

Och där alla byråkrater på Trafikkontoret verkar ha provisionstävlingar om vem som kan hitta på flest orimliga trafikarbeten och vägomläggningar. Årets anställd får en konformad trafikomläggningsorange plakett och en julbonus på 30 papp. Antar jag.

Jag förstår faktiskt att utsocknes hatar att köra bil i Göteborg.

Men ni kan få följa med på en väldigt kort sightseeing i centrala Gbg.

Total anarki. Men väldigt mycket road rage light. Det brukar komma betydligt otrevligare och mer komplexa ord ur truten på mig.

Det var åtminstone fint väder.

Och jag var lågmält svinförbannad.


Postat 13:35 i Idioter, Jobb, Klimakteriekossan, Ogenomtänkt av
72 kommentarer

Men vi tar och handarbetar lite då?

43 kommentarer

Eftersom det här med ömma mödrar och en del svärmödrar verkar vara en ständig källa till förtret när de inte kan låta bli att lägga sig i saker de inte har med att göra. Som hur man väljer att leva sitt liv.

Mamma gick över alla gränser i världen igår. Hon är pedant, lite fyrkantig i sina åsikter (dvs lever man utanför hennes box är något konstigt) och ÄLSKAR att tala om för…mig…att jag inte kan må bra för att jag, i det här specifika fallet, hade en tvåa som ser ut som en svinstia, en man som inte har ett arbete i ordets rätta bemärkelse, att jag inte ringer henne tillräckligt ofta och att jag inte vill umgås med henne eller med kompisar som “normala” människor. Hon står självklart för normen.

Det var ändå en rätt okay helg. Jag gjorde ju som hon sa, lagade min mat, bjöd hit svärfar, tog med henne till ömme fadern, gick på stan och småpratade hemmavid. Hon fick ju till och med bada.

Men så var det ju det där med promenaden igår, min lilla tidsfrist som jag ägnade åt att tvätta, plocka upp ur kartonger som maken bar upp från tvåan och dona i min egen takt. Två timmar senare kom hon tillbaka. Då var det nästan läggdags. Och i min värld hade hon möjligen surat en smula över att vi satte oss i soffan och chillade efter att svärfadern gick hem, genom att slösurfa lite på paddan (jag), zappa tv (maken).

När hon kom tillbaka upplyste hon mig om att hon faktiskt hade gått upp till pappa och styvmodern för att TALA med dem om att jag nog inte mådde bra. Av ovan nämnda orsaker.

Istället för att prata med mig om att hon trodde just det rände hon till pappa, som om jag verkligen vore elva år.

Paradoxen i det hela var att hon påstod sig vara bekymrad över mitt välmående, men att hon, efter medhåll från fadern (hennes ord – jag har inte tagit reda på fakta) faktiskt mådde bättre. Nu vet inte jag, men…om bekymret var att jag mådde dåligt och det slutade med att hon mådde bra så är det något som inte stämmer i den ekvationen va?

Då brast det. Hon fick respass. Och en utskällning. Inte bara för att hon lyckades med det största övertrampet någonsin, även för att hon gick till pappa som JAG är bekymrad över eftersom han inte är helt återställd och har sitt eget att bekymra sig över.

Det måste vara sjukt jobbigt att leva med ett behov av att tala om för andra hur de på lämpligast möjliga vis skall leva sitt liv och jag tror inte att hon är ensam om det behovet. Man kan dessutom inte låta bli att undra hur hon hade hanterat ett barn med RIKTIGA problem.

Så nej, hon fick inget förmiddagskaffe, hon fick inte heller frukost. Hon fick packa sina saker och gå.

Sen gjorde jag, med idé från Admin Anka, två utkast till nya tavlor där jag skall brodera den översta, i fototapetstorlek. Den andra verkar finnas behov av här på bloggen.

Для Интернета

För det var ju det här med svärmödrar.

svarmor

Ordvitsen kan ju inte undgå någon. Alla dessa jobbskyltar “plocka undan efter dig, din mamma jobbar inte här”.

Den funkar även i hemmet.

Nu skall jag andas i kvadrat en stund.

Säg till om ni vill ha specialdesignade broderimönster, jag är en jävel på tavlor.

Alla möjliga sorters tavlor.


Postat 13:42 i Familjen, Idioter, Klimakteriekossan av
43 kommentarer

Humöret…det jävla humöret

28 kommentarer

Hej Bloggen,

Jag är på uruselt humör. Verkligen åskmolnsarg.

Här undrar bloggen lite suckande: “meeeeen kom med något nytt för helsike?!”

Nej nej, varför ändra ett vinnande (ehum) koncept. Och nu är det en ny arghet faktiskt.

Det finns ett par egenskaper hos människor som jag går fullkomligt bananas på. Som gör mig så jäkla skitarg att jag får en liten liten hjärnblödning och som brukar resultera i affekttrourettes. Det sistnämnda har jag haft i ett par dagar nu. Sen migränen behagade ge med sig ungefär.

Den egenskap jag avskyr mest av allt på jorden är när folk tror att jag är pantad. Sådär lite generellt blond. Och därmed pratar till mig på ett lite nedlåtande sätt. Där krävs det inte speciellt mycket för att jag skall gå i taket, eller till och med igenom taket och även dra skallen i ovanförgrannens tak.

Ett hett tips är att inte prata nedlåtande med mig alls och därtill vägra lyssna och förstå att det oftast finns två sidor av myntet (eller för all del ännu fler). Oftast är det ganska berikande att lyssna.

Att prata med människor som är på det humöret och därmed pratar så är så dessutom fruktansvärt energidränerande.

Egenskap nummer två är missunnsamhet. SOM jag hatar missunnsamhet. Människor som, på fullaste allvar, mår dåligt om grannen vinner 30 miljoner på Lotto istället för att gratulera. Människor som inte klarar att glädjas med någon utan att bli elakt avundsjuka oavsett om det handlar om ett par nya skor eller högvinsten på lotteri.

Vad är det för genetiskt fel på den typen av människor? Om grannen vinner 30 miljoner så gör det varken till eller från för min del. Mitt liv fortsätter ju precis som vanligt, och ser ut precis som det gjorde innan grannen gick och blev miljonär, hur är det då ens möjligt att inte glädjas åt den hypotetiska grannen och sedan fortsätta leva sitt liv precis som det var innan?

(Sen kan man visserligen fundera över varför en, inte så hypotetiskt “granne” inte bytte ut sin gamla segeleka mot en riktigt flådig båt när han faktiskt vann 35 miljoner, men det är hans vinst och hans val. Vissa saker behöver man inte fatta?)

Det finns fler personligheter som driver mig till vansinne tur och retur, men ovanstående är de värsta. Listan kan antagligen göras milslång. Och för tillfället tycker jag att nästan alla är lite puckade.

Strået som bröt ryggen på kamelen kom idag. Pappa fyller år och födelsedagar är en big deal i vår familj. Eller ja, i alla fall för mig, pappa och syrran. Vi är verkligen barnsligt förtjusta i själva födelsedagsfirandet även om vi ogillar den där ofrånkomliga delen där man blir äldre.

Igår kom min kusin från USA med man och barn för att bo hos nämnda födelsedagspappa. Idag skulle vi käka födelsedagsbrunch med dem, pappa och en kusin till med familj.

Imorse drog amerikakusinen med man och barn till ön för att hälsa på en faster som de inte kommer träffa mer under de tre veckor de är här och sedan dök de bara inte upp när det var brunchdags. Alla andra kom, men de som faktiskt bor under pappans tak dök helt enkelt inte upp, och till slut fick vi reda på att de kanske hade bestämt sig för att stanna på ön tills det blev kvällen.

Vi fick alltså inte reda på det genom ett telefonsamtal från dem där de ursäktade sig och frågade om det var okay, vi fick reda på det genom annan kusin som, efter en timmas väntande sa “jamen de kanske inte kommer då, de mumlade något om att de kanske ville stanna på ön och komma senare ikväll”.

Det var bjudet till klockan två, klockan tre sket vi i dem och satte oss till bords och när klockan blev åtta gick vi hem. Då hade vi fortfarande inte hört ett ljud.

Världsrekord i soppighet. Löken på laxen. Droppen som fick min bägare att svämma över.

Så, från och med nu skall jag sluta vara dumsnäll. Nu är det nya bud i Mellerud. Hårda bud i Mellerud.

Den här skall jag leva efter nu. Herregud vilken fantastisk lista det kan bli. Risken finns dock att jag blir väldigt väldigt ensam hehe.

10419957_10152600614314063_1729305246847736410_n

Tack för att du alltid finns där och lyssnar på mig bloggen.

Även när jag är en riktig surfitta.


Postat 21:58 i Idioter, Klimakteriekossan av
28 kommentarer

Det här med lägenhet…

10 kommentarer

…lördag och mitt i stan.

PÅ EN LÖNEHELG!

Har ett svagt minne av att maken drog till torpet med sin pojkvän sist det var lördag och löning, och det gjorde han visst idag med. Den där natten när elefanter sprang i trappuppgången hela jävla natten ni vet?

Vårt sovrum vetter mot gatan. Det gör även vårt vardagsrum.

De senaste sex timmarna har jag suttit i soffan och försökt åstadkomma viktiga saker medan jag har lyssnat på SMÅ JÄVLA FULLA SNORUNGAR som springer på gatan och skriker och tjoar.

Nu skall den här tanten gå och lägga sig och hon är vanvettigt irriterad. Till och med hundarna är irriterade för att de stör deras skönhetssömn.

Kan inte heller förstå detta jävla rännande på just den här gatan, kan de inte hålla på och ränna och skrika utan för krogarna istället?

Just idag har jag inte tålamod nog för en sömnlös natt, så om någon känner valparna som springer på gatan kan ni väl bara hälsa att jag har en bössa här hemma.

Och jag vet precis hur lätt den är att ladda.


Postat 23:31 i Idioter, Klimakteriekossan, Sömn av
10 kommentarer