Såld i god tro och sicken blåsning

104 kommentarer

Det här har vi ju pratat om innan, och det kanske är förment att anse sig själv extremt generös, men jag är det. Så även maken. Det gränsar inte ens till dumhet, det har passerat både första, andra och tredje gränsen. Hade vi pratat geografi hade vi varit någonstans i Portugal om normalt/snålt är kvar i Sverige och jävligt generöst utan att vara korkat är typ norra Tyskland. Vi pratar givetvis inte enbart pengar. Aldrig bara pengar. Man kan ge av sig själv och sin tid med. Vilja andra väl genom en god tanke och ofta går det hand i hand tänker jag.

Det betyder att vi är lättlurade för att vi bryr oss om våra vänner. Men riktiga vänner luras ju inte, så det är ju faktiskt ganska lätt att inte bli lurad. Det är min grundfilosofi. Tre vänner totalt, under hela mitt liv, har fått respass för att jag insåg att jag alltid satt med notan. Bildligt talat alltså. Människor där man inser att de bara tar och tar av både energi och materiella ting och inte ens ger något tillbaka som fyller på energiförrådet.

Nu skall jag berätta om en av de före detta vännerna. För att hon fortsätter sätta mig i klistret trots respasset för flera år sedan. Ni skall få höra en gammal historia som kommer knytas ihop i nutid. Närmare bestämt så sent som förra veckan.

Kvinnan, låt oss kalla henne Slösa i den här berättelsen, för någon slags anonymitet. Typ Bullens “det är inte flickan i filmen som har skrivit brevet” om ni minns?

Slösa åkte till Hong Kong i april 2014 och på den tiden trodde jag att Slösa var livegen och att hon inte hade en enda egen krona att förfoga över. För det var så hon framställde sitt liv då, om det är sant eller inte låter jag vara osagt, eftersom jag kom att inse att jag överhuvudtaget inte har känt henne.

Att åka till Hong Kong utan shoppingstålar är ju en mardröm med mina mått mätt, även för egen del, eftersom det även skulle innebära att jag inte skulle kunna be henne handla något åt mig och det var en sak jag verkligen ville ha och utöver det pratade vi om att hon kunde köpa något om hon hittade riktiga fynd. Även att hon kunde låna som hon ville av pengarna om hon ville köpa något åt sig själv. Jag förde över 20.000 kronor på hennes konto. Och ni behöver inte påpeka att jag är dum i huvudet, det är jag så medveten om själv.

Jag ville väldigt gärna ha en väska som hette Geronimos, det var en Louis Vuitton – en mindre väska och jag hade letat efter den i Stockholm, men där fanns den inte. De gjorde lite efterforskningar och det visade sig att den var på väg ut ur sortimentet och fanns troligen bara i flagship stores (vad heter det egentligen på svenska?), jag fick även reda på pris och lite tips av killen jag pratade med på LV-butiken i Stockholm och den kostade 6000 kronor. Utöver det tänkte jag mig mest fynd, det finns ju där och i närområdet. Jag visste även att de skulle möta upp någon som kunde Hong Kong/Kina utantill enligt Slösa och som skulle nyttjas som shoppingguide. Det är inte av intresse vem som var guide, men jag måste påpeka att det inte var Johanna, för er som vet att hon har bott och jobbat i Hong Kong. Absolut inte Johanna.

Först gjorde Slösa ett grymt fynd. En vansinnigt snygg väska. På riktigt. När jag fick bilden på väskan började jag nästan dregla. Och den tillhörande texten såg ut så här:

Notera gärna här att hon INTE VÅGADE CHANSA. Istället tog hon av mina pengar och verkligen fyndade till sig själv. Inget ont i det. Än. Jag hade sagt att hon fick handla som hon ville så länge jag fick min Geronimos från flagshipbutiken i Hong Kong och något fynd likt den vi diskuterar ovan. Man kanske inte tror det, men om man verkligen känner mig vet man att jag är snålare mot mig själv än mot andra. Pengamässigt alltså.

Ungefär då började jag googla för att få lite idéer till fynd och upptäckte att allt var svinmycket dyrare i Hong Kong än i alla andra länder. Flagshipbutiken i Hong Kong sålde väskan jag ville ha för 7000 kronor istället för 6000 kronor och allt annat var lika mycket procentuellt dyrare. Då luskade jag mer och fick reda på att allt sådant i butik var XX antal procent dyrare än resten av världen. Nu minns jag inte anledningen, men jag vet att jag tyckte det var konstigt och fortfarande tycker är konstigt för såvitt jag vet är sådana moms- och skattebefriade där. Men okay, för min del var det bara att bita i äpplet, väskan var på utgående så om den fanns i butik där ville jag verkligen ha den. Däremot började jag bli osugen på allt annat. Det enda jag var sugen på i så fall var väskan Slösa köpt till sig själv.

Så jag talade om det. I två sms. Ganska tydligt tyckte jag.

Här tycker jag att jag är ganska tydlig ändå. Jag vill ha väskan som jag tjatat om hela tiden, men utöver det vill jag inte ha något dyrt alls. Det står att Slösa får fynda på egen hand. Kanske om hon hittar någon skitbillig iläggsväska, men jag hoppar av shoppingtåget.

Vid något tillfälle skickar jag även det här.

Jag. Vill. INTE. Ha. Något. Annat.

Solklart? Jag skriver uttryckligen att jag tycker att allt är för dyrt.

Någon dag eller två dagar senare ringer Slösa på Facetime och säger att hon har köpt en väska till oss var. Och jag får välja först. Jag tycker ingen av dem är fina, men har inte hjärta att säga det för jag tror såklart att det är något superbilligt. Det betyder att jag väljer den jag tycker är minst ful och tänker att den får vara strandväska. Återigen, känner man mig vet man att jag inte tycker om när det är loggor överallt. Annars stod det som svar på ett annat sms där jag svarar på en fråga jag fick under samma resa. Det var mycket väskor då.

Om jag inte gillar monogram (när det är loggor över hela väskan) på Louis Vuitton behöver man kanske inte vara raketforskare för att inse att jag inte skulle gilla väskor som ser ut så här?

Det ni ser på bilden är väskan jag valde. Dödsbesviken, för då hade det visat sig att min Geronimos inte fanns i Hong Kong och det här var då enda delen av bytet som skulle komma hem till mig. En väska jag inte tyckte var fin och som jag visste att jag aldrig skulle använda. Förutom att lägga handduk och bikini i. Kanske. Nåväl, besviken men samtidigt glad över att inte ha spenderat mer än någon hundring och det var bara en ren gissning från min sida. Slösa glömde tala om vad den kostade i telefon, men jag antog eftersom jag hade skickat TVÅ sms och talat om att jag hoppade av shoppingen om hon inte hittade Geronimos.

Sedan kom hon hem, skickade väskan till mig och var väldigt noga med att tala om att det fanns ett kvitto och det låg i fickan på väskan och att min kostade 8000 kronor och hennes kostade 6000 kronor. ÅTTATUSEN SPÄNN! Hon vågade alltså chansa på åttatusen??? Men inte på en femhundring. Och hennes väska betalades också med mina pengar, något hon sade sig ha dåligt samvete över och att hon skulle spara allt hon kunde för att betala för sin egen väska. Där finns fortfarande inget att säga, jag trodde ju som sagt att hon var livegen och hade sagt att hon fick låna och handla som hon ville med mina pengar.

Men inget dåligt samvete över att ha chansat på något som jag aldrig någonsin övermindödakropp ens har nämnt att jag gillar och som kostade åttajävlatusen till mig, det fanns däremot inte. Bara att hon faktiskt tagit så mycket av mina pengar och handlat till sig själv. Dessutom rimmar det så himla dåligt med att hon inte vågade chansa på en väska som kostade 500, men inte en som kostade 8000. Min känsla var att hon bara gått bananas i fyndbutiken med den fina och billiga väskan och glömt mig, men inte mina pengar. För hur kan man varken messa eller eller chansa? Det blir ännu skojigare om man vet att väskan hon inte vågade chansa på visste hon SÅ väl att jag tyckte om. För att jag har en, men inte orange. Och jag har inte särskilt många väskor, jag tror jag har färre än tio totalt. Som är ihopsamlade under 30 år och ömt vårdade och de senaste tio åren har jag varierat mellan tre av dem. Där har vi en sådan grej igen, känner man mig vet man att jag byter väska ungefär vartannat år. Nyss bytte jag till en lite mer somrig väska efter att ha haft samma i två år. Det vill säga, träffar man mig mer än en gång om året ser man att jag har samma väska. Jämt.

Jag var korkat snäll och höll käft om chocken. Jag HÖLL KÄFT. Jag hatar mig själv för vissa saker jag gör för att jag är för jävla dumsnäll. Inte ens ett chockat “men herregud jag trodde ju såklart att väskorna var ett fynd och kopior” undslapp mig. Det här var riktiga grejor fick jag reda på och hade jag inte fått reda på det hade jag trott det ändå. Guccis enklare tygväskor kostar liksom inte ens så mycket här hemma. Här är en annan enklare, men ändå lite mer väska än strandväskan, från en högst legitim butik som bara säljer svindyra kläder och väskor över hela Europa. Där kan ni få ett tips mitt i eländet förresten om ni gillar Uggs. Priserna är baserade på euro och är euron dålig eller till och med normal, är faktiskt Uggs billigare i den här butiken. De säljer några enstaka märken normala människor har råd med och de levererar på EN dag till dörren. Här är länken till väskan för validering, sedan kan ni ju roa er med att kolla efter Uggs, Reebok och andra rimliga sneakers. VÄSKLÄNK

Det finns ytterligare en sak jag hatar med det här inlägget om man bortser från det självklara. Jag avskyr att jag skriver om hur jävla godhjärtad och snäll jag är. Det finns inget värre än att läsa om människor som skriver det om sig själva, eller hur mycket de har donerat till XX eller YY, precis som om donationer och annat inte gills om man inte bombastiskt talar om det i valfritt socialt media. Egentligen är jag fullkomligt normalt god eftersom jag vill vara det mot människor jag verkligen älskar och det är ett visst antal som håller sig statiskt. Då talar jag inte om vad jag gör för dem eller vad de gör för mig, dylikt beteende äcklar mig lite, men det är ju inte helt ovanligt. Människor jag inte gillar är jag ganska likgiltig mot, skulle jag hata skulle jag tillskriva den personen för stor betydelse. Människor jag inte känner … ja jag känner ju dem inte? Dessutom är jag inte snäll, jag är ju för fan dum i huvudet.

Tillbaka till väskjäveln. Det råder ju i efterhand inga tvivel om att jag var så manipulerad och att det var den största anledningen till att jag höll käften om hur mycket jag ogillade väskan och att jag inte frågade Slösa om hon hade slagit sig med någon hårt i huvudet som chansköper en väska med mina pengar för så MYCKET pengar. Hade jag inte varit så orimligt bortkollrad och helt pucko hade jag vägrat betala och hänvisat till sms:en och så hade jag bett om fyndväskan istället och betalat en femhunka. Det finns ingen rimlighet i mitt beteende alls. Inte heller är jag ett dugg konflikträdd.

Dessutom, det blev ju en mellanskillnad. Om Slösas väska kostade sex papp och min åtta papp fanns det ju sex papp kvar som borde satts in på mitt konto hasta pronto vid hemkomst. Inte det näe? För de fanns inte längre de heller tydligen. Högst oklart var de hade tagit vägen, det fick jag inte ens någon förklaring till. Det var alltså totalt 12 papp som skulle tillbaka till mig om man nu bortser från de åtta lax som jag nu i efterhand aldrig hade betalat heller, men det är lätt att vara efterklok när det gäller mycket.

Mellanskillnaden fick jag tillbaka på det mest krångliga sätt jag någonsin hanterat privata pengar. Lagligt dock, men fan så krångligt.

Väskpengarna då? Slösa var i Hong Kong i april 2014 och efter det talades det inte särskilt mycket om dem. Inte ett ord faktiskt. Förrän i juni när jag fick det här mailet.

Man är väl inte tyst i två månader om man är skyldig någon stålar och dessutom påstod sig ha enormt dåligt samvete över det? Det är alltså samvetet som är nyckeln här. För jag är den första att räcka upp handen när det handlar om att glömma betala, och jag glömmer lika lätt när någon är skyldig mig. Det är en ständig kamp att lära sig minnas åt båda håll och jag vet att jag har en skuld (skaffa Swish Karin haha).

Väskan blev stående hemma länge, lika orörd som Jungfru Maria, ända till någon fick syn på den och ville köpa den. Inte mig emot, den påminde ju bara om min dumhet. Jag intygade äktheten och kvittot fanns ju där. Men det där med kvittot skavde. Personligen har jag aldrig handlat i någon märkesaffär förutom i Louis Vuitton-butiken i Stockholm där kvittona är extremt … unika? Eller de visar att produkten är unik och äkta. Typ? Min gissning är att de ser ut så över hela världen. Det är svårt att tro att Gucci inte skulle se liknande ut, men det här är väldigt mycket handskrivet på och dessutom kinesiska så det kan lika gärna stå att det är friterade räkor för motsvarande 8000 i kinapengar. Å andra sidan har jag handlat i Bangkok på stora varuhus och fått de mest underliga kvitton. I vilket fall som helst stod jag som garant för äktheten och jag hade visat kvittot här i inlägget också, men väskan är för tillfället hos en väskdoktor ihop med kvittot.

För jag sålde den som sagt. En sprillans ny Gucciväska som kostade åtta papp. Men jag kapade originalpriset på hälften.

För ett par veckor sedan gick den sönder i handtaget, ena handtaget bara släppte från väskan och jag kände att det var mitt ansvar att lösa det. Jävligt pinsamt för min del medger jag. Den var ju helt oanvänd under ett par år och det lilla köparen hunnit använda den borde inte göra att ett handtag lossnar, kvaliteten i de äkta grejorna brukar vara skitbra och de tål dessutom mer än man tror. Vitsen med att lägga pengar på en äkta väska är ju att de skall vara så bra att de skall hålla för såpass mycket att de skall kunna gå i arv till barnbarnen och ju mer snyggt slitage, åtminstone på läder, desto snyggare väska. Eller patina som det heter i fäschonbranschen. Det var ju ändå jag som garanterat äktheten och var tämligen säker på det för Slösa skulle väl ändå inte köpa en kopia för mer pengar än vad en äkta kostar liksom. Däremot var hon väldigt noga och upprepade många gånger att det faktiskt fanns ett kvitto så jag verkligen skulle förstå hur fin och äkta den var. Jag minns att jag reagerade över att det var ett jävla tjatande om kvittot.

Pilutta mig.

Väskan lämnades ömt över till ett väskställe som bara hanterar begagnade märkesväskor. Det vill säga, den lämnades inte till den lokala skomakaren, det gör man inte med en märkesväska. Det här är ett större ställe som restaurerar en del och säljer och lagar när det är trasigt. De är otroligt duktiga och det är ett hantverk att göra så lite åverkan på originalen som möjligt. Jag skulle sätta minst åtta papp (HAH) på att de är bättre på att hantera märkesväskor än vad de skulle vara om man knatade in i Guccibutiken (i det här fallet) och frågade. Kanske inte i det här fallet, men överlag.

De har gått igenom väskan från topp till tå för att säkerställa allt före lagning, för de tyckte den såg lite underlig ut, men jag lämnade den och bad om återkoppling när de hade gjort sitt jobb.

Nu har de gjort det. Sitt jobb alltså. Och det är en fantastiskt dålig kopia. Jag har fått alla bilder från väskdoktorn som förklaring. Väldigt bra och sjukt pedagogiskt.

På bilden nedan är en annan liknande Gucci. Det syns att det är läder och det syns att det är slitet läder. Snyggt slitet läder närmare bestämt.

Det här är min före detta väska nedan.

Där det är vitt har väskdoktorn dragit med något slags verktyg som lädertest. Läder skall inte se ut så, det där ser ju ut som avskrapad färg? Längst till höger har man gjort ett värmetest på en liten del, dvs utsatt lädret för högre värme. Då smälte den delen. Lädret är alltså plast. Det finns inget läder i väskan alls, allt är plast.

Nästa bild är märket.

Märket till höger är autentiskt och i metall som det skall vara, märket till vänster är min fd väska och även det är plast istället för metall. Dessutom syns det ju skillnad på dem. Det båda G-bokstäverna i märket är ju så mycket mer isär på det äkta och täta på den oäkta. Det värsta är väl att märket är i plast och inte metall.

Resten av väskrapporten har jag ingen bild på, men det finns tydligen något nummer på en skinnflik inne i väskan. Inget unikt serienummer, men ett nummer som åtminstone ger lite information om väskan. Numret finns inte hos Gucci alls.

Fodret skall tydligen vara fastsytt i en del sömmar på den här typen av väska, det är det inte. Dessutom har det släppt på ett par ställen upptill.

Färgen på tyget utåt är mycket gulare än original.

Den enda autentiska Gucciväskan som överhuvudtaget har någon likhet med min fd väska ser ut så här. I modellen alltså, inte färgen.

Modellen existerar alltså inte ens, men den de gjort ett taffligt försök att kopiera är från en kollektion släppt någon gång tidigt 1990-tal.

Slösa upphör alltså aldrig att förvåna. Hon sket i att att jag inte ville ha något för att jag tyckte allt var för dyrt. Hon vågade inte chansa på en väska för en femhundring, men chansade på åtta papp. Efter att jag hade hoppat av. Återbetalningen för det, och en grej till, satt lika långt inne som om jag försökte ta hennes förstfödda. Hon har ljugit så mycket att jag undrar om det blivit en livsstil.

Oavsett om jag varit mer än lovligt korkat och ett lätt byte att utnyttja är hon ju inte direkt någon jag hade valt som kassör i eventuell vägförening.

Om hon kunde göra så här mot någon hon kallade väninna, var går då gränsen för ytligt bekanta?

Jag har aldrig träffat någon som lurat mig så mycket och som jag har gjort så mycket för.

Oavsett hur pinsamt det är att sälja en väska för såpass mycket pengar och garantera att det är original, för att såklart betala tillbaka varenda krona så kan man ju inte låta bli att undra hur mycket Slösa betalade för kvittot och var pengarna gick egentligen.

Herregud. Inte undra på att det ser ut som det gör i världen. Folk är pack.


Postat 20:51 i Idioter, Klimakteriekossan, Ogenomtänkt av
104 kommentarer

Nej, lilla Mini är inte hemma :(

29 kommentarer

Det är bäst jag börjar så. Då vet ni det jag vet och det är inte mer än så. Och jag är frustrerad, ledsen, arg, orolig på en och samma gång. Vet inte om det finns ett enda ord för den där samlingen av känslor man får när en pälsbäbis är borta.

Men jag måste skriva om tipset Marie lämnade i kommentarerna. Sök på ID-hund. Där står det både hur man gör om en katt eller hund försvinner och i vissa områden har de hundar som kan söka upp djur som gått vilse. Vi hade turen att ha en sådan sökhund precis nästgårds, på Koster, men oturen att hunden hade skadat tassen och behövde vila. 

Jag visste inte om ID-hund innan. Det är ju som ett Missing People fast för djur? 

Fan, jag kan bli så trött på att det inte finns vettig och centraliserad hjälp för djur och när någon kommer på något fantastiskt bra (som tex Djurambulansen) så skall det vara vara svårt och ofta falla på byråkrati.

Sedan, och nu kommer jag ryta ordentligt här, är det förbannat ansvarslöst och slarvigt att ha husdjur och inte ha försäkring på dem. Har man råd med ett djur så har man råd med försäkringen. Precis som man har råd att köpa mat och allt annat som behövs. Det här är min arga sida. Det är lätt att även bli arg på hela världen när man är ledsen. Men det här är åtminstone åsikter jag står för oavsett humör, men kanske skriver lite mildare om i vanliga fall.

Det är åt helvete för enkelt att bara skaffa sig ett djur, särskilt katt eftersom det finns ett överflöd av kissar pga idioter. Katter kostar därmed alldeles för ofta inget alls i inköp och då finns det alldeles för många som anser sig ha råd. För de skiter i att ta reda på vad man behöver göra för att katten skall ha det bra. Det är ju ändå “bara” en katt. Det har gett katten så låg status att folk i det närmaste blir CHOCKADE över att en katt kan kosta pengar. 

Efter det kommer blandrashundar. Grundprincipen är likadan. De är billiga i inköp.

Låga priser har lättare att locka till sig fel sorts köpare. Långt ifrån alla såklart, men en del. 

Jag förstår inte och kommer aldrig förstå varför det är skillnad på djur som kostar en halv förmögenhet i inköp och djur som kostar ingenting. För oavsett inköpspris behöver alla samma sak. Kärlek och omvårdnad. Det sistnämnda kostar pengar och brukar, för de snälla och logiska, komma automatiskt med det förstnämnda. 

Nästa chock för idiotiska djurägare brukar komma vid första veterinärbesöket. Som i princip alltid är akut för idiotiska mattemammor (och pappor). Det där med årliga hälsokontroller och vaccinationer, det vet man ju inte om. Det är svindyrt att gå till doktorn med ett husdjur eftersom djursjukvård inte är subventionerat på samma sätt som människosjukvård.

Tänk alla kvällar och nätter jag har suttit på Blå Stjärnans Djursjukhus för att något akut har hänt (det händer ju såklart alla, men jag åker hellre en gång i “onödan”) och nästan varje gång kommer minst en idiot med sitt djur som blivit bitet/brutit ett ben/fått akut sjukdom och det slutar med avlivning enbart för att det är det billigaste alternativet. Det har hänt att jag har hört folk fråga, som om de vore på en restaurang och tittar på menyn, “jamen vad är billigast att göra då?”. Då har det även hänt att jag får bita mig fast i soffan för att inte nita puckad person.

Så länge djur anses vara en tingest i lagens ögon och så länge djur, av fler anledningar än så, har låg status kommer inget att ändras.

Mini kostade ingenting när hon var åtta veckor och flyttade hem till oss. Men hon fick veterinärbesiktning, vaccinationer och efter ett par månader blev hon steriliserad. Hon hade inte betytt mer om hon hade kostat en miljon.

Och jag är arg och ledsen för att jag inte vet var hon är, när hon var så glad och lycklig över att ha börjat våga skutta utomhus efter så många frivilliga år inne blev hon mer och mer MODIG.

Magkänslan är inte bra nu. Även om fem dagar inte låter mycket med en kisse så är det jättemycket när vi inte sett så mycket som svanstippen på henne och hon har inte rört sin mat i ladan.

Vi måste hitta henne. På något sätt. Jag är inte främmande för några förslag. Och det är alltid någon hemma på torpet sedan ett par dagar tillbaka ifall hon skulle skymtas någonstans. Just nu är det maken. Jag är ändå helt värdelös och går bara där och gråter och snörvlar medan jag klappar på Minis saker och försöker få henne att tala om var hon är medelst telepati.

Istället är jag i stan. Johanna kom förbi (hur förbi det nu är att åka via Strömstad på väg från Skillingaryd till Stockholm) och lämnade avkomman Céline i min vård för ett tag framöver. Så länge torpet aldrig är obemannat och jag har en man som spenderar 90% av sin dag utomhus där Mini har dykt upp tidigare och han går åtminstone inte runt och fulgråter som jag. Män kan tydligen vara störtoroliga utan att gråta. Då är det bättre att han tar mitt skift med, jag får något annat att tänka på och när jag vill gråta en skvätt kan Céline klappa på mig.

Förut idag när de kom fikade vi på båten innan Johanna åkte vidare. Då kom den här killen och hälsade på och pussade på sin mamma. Herregud som Liten saknar Mini, de två var ju ett team. 

Ludde behövde också tänka på annat. Tydligen.


Jag längtar så mycket efter Mini att en del av mitt hjärta har gått sönder.


Postat 21:47 i Idioter, Katten, Kompisar av
29 kommentarer

Jamen PostMord då (varning för eventuellt barnförbjudet språk här)

52 kommentarer

Jag medger att jag var skeptiskt inställd när Bring och andra företag började köra post till oss ett par dagar i veckan som tillägg till posten, för det verkade onödigt. Extra onödigt i Göteborg där vi redan hade posten som aldrig hittade till rätt brevlåda pga för lika gatunamn på orten (typ alla gator heter något med “runor” eftersom vi bodde vid hällristningar). Ytterligare ett bolag som skulle få chansen att göra fel liksom. Och det kändes onekligen lite fånigt att vissa dagar ha tre olika brevbärare hängande runt brevlådan med varsitt kuvert i näven.

Behöver jag ens påpeka att jag avskydde posten redan då? Eftersom de kostade mig många sköna tusenlappar per år i påminnelseavgifter och ibland (för ofta) till och med inkassokrav för att de hela tiden envisades med att dela ut posten fel?

Nu är jag dock SVINFÖRBANNAD. Och önskar trolldom och förbannelser över PostMord. För de är lögnaktiga små as med tjuvar som anställda. Framför allt lögnaktiga. Det där med tjuvandet hoppas jag inte att de har satt i system i alla fall, lögnerna däremot. Det är en annan femma.

Det räckte att påbörja det här inlägget för att jag skall sitta med en vilopuls på 200 och gnisslande käkar i ren ilska.

I alla FALL. Häng med nu. För det här är banne mig dårskap.

Johanna (Admin Anka) lånade en telefon av mig när hennes pajade förra sommaren. Inga konstigheter som Färjan-Håkan skulle sagt.

I mitten av augusti skickade hon tillbaka den till mig. Som ett rekommenderat brev, för att vara på den säkra sidan. Den låg i en kartong inuti ett sådant där grönt vadderat kuvert som man kan köpa varsomhelst ni vet?

I en kartong, i ett kuvert OCH rekommenderat. Heltryggt. Tyckte man.

När jag hämtade ut reket såg jag att det hade varit öppnat och återförslutet, men jag sa inget. Jag visste ju inte om det kanske var Johanna som hade glömt något och blivit tvungen att öppna och stänga det. Sedan öppnade jag det när jag kom hem.

I kuvertet låg kartongen. Men det låg ingen telefon i kartongen. Den var nämligen också öppnad och stängd igen. Och så var den ju alldeles tom.

I ungefär en minut hoppades jag på att Johanna hade drabbats av akut talanglöshet och glömt stoppa i telefonen, men givetvis inte. Fast jag dubbelkollade med henne, det gjorde jag. Hoppet är det sista som överger osv osv.

Då började TRASSLANDET. För PostMord har regler. Dock verkar de bara behöva följa de regler som är till deras fördel och inte till deras nackdel.

Jag ringde och reklamerade reket, talade om precis hur det såg ut och att det verkligen såg ut som att någon hade öppnat kuvertet och norpat telefonen. Mannen som tog emot reklamationen sa att DET minsann, DET var nog helt omöjligt. Däremot kunde det hände att kuvertet hade fastnat i en vals någonstans och innehållet hade trillat ut. Och han var helt säker på att telefonen skulle dyka upp igen. Jag tror att han snarare drog en vals. För jag har hittills inte hört talas om valsar som råkar öppna kuvert, sen kartonger, låta innehållet trilla ut och sedan stoppa tillbaka tom kartong och stänga kartong och kuvert igen? Men OKAY, där och då i augusti trodde jag åtminstone att det skulle lösa sig.

Först ville de ha IMEI-numret till telefonen. Vilket bara vara rena rama turen att vi hade och det hade vi enbart för att Johanna hade varit tvungen att låsa upp telefonen då vi inte hade samma abonnemang. Sedan var det tydligen inte jag som skulle reklamera, det var avsändaren. Högst oklart varför det var så viktigt, men så var det. Det var även avsändaren som skulle komma in med ersättningskrav. Men dit hade vi inte kommit än, i augusti var vi fortfarande kvar på IMEI-numret. Som PostMord fick.

Om jag inte minns helt fel nu så återkom de efter ungefär en månad och talade om att telefonen inte stod att finna någonstans. Då var det jag som fick ett mail där de efterfrågade ersättningsanspråk och kontaktuppgifter till avsändaren. När jag svarade på det mailet kopierade jag in Johannas mail som mottagare och skrev klart och tydligt att jag svarade på mailet till både PostMord och Johanna och att de därmed kunde se adressen i mailet.

Sedan blev det jättetyst. Hur tyst som helst. Skitlänge. För jag glömde det.

I december kom jag på det och hörde av mig igen. Och fick till svar att ärendet var nedlagt utan ersättning för att de aldrig hade fått avsändarens kontaktuppgifter. Alltså?

Jag svarade på mailet och talade om att det hade de VISST och fick efter det ett fullkomligt snillrikt svar:

Screen Shot 2016-01-15 at 09.43.00

“Nu har jag lärt mig navigera lite bättre i vårat mejlsystem”????

Hur är det ens möjligt? Och de tyckte inte ens att det var en bra idé att tala om för mig att det var avslutat? Trots att han faktiskt hade MIN mailadress. De talade inte om det för mig förrän EFTER jag hade kontaktat dem för att fråga?

Häpnadens finger i förvåningens mun.

Och ja, han har skrivit att han har skickat ett brev till Johanna. Ett fysiskt brev. Det har hon givetvis inte fått. Om det beror på att han kanske ändå inte har skickat det eller använt sig av de egna posttjänsterna låter jag vara osagt.

Då började vi igen. Johanna fick ett mail (han hade ju faktiskt lärt sig navigera bättre i mailsystemet) där hon skulle ange ersättningsanspråk. Bara det är ju lite konstigt med tanke på att det var min telefon, men okay, är det avsändaren som skall claima så är det.

Jag hade dock inget kvitto kvar. Det var min gamla iPhone som jag hade köpt på mitt abonnemang. Eller ja, gammal och gammal, så himla gammal var den inte, men jag hade i alla fall inte sparat något kvitto. Det kan man ju tycka vad man vill om och det är väl slarvigt för all del, men med tanke på allt som skickas med deras rekommenderat-tjänst borde det inte ens vara ett krav. Faktum är att det inte ens är ett krav om man lusläser. Men, jag ringde Telenor, fick tag på en mycket trevlig prick som försökte hjälpa mig allt vad han mäktade med. Jag hade ju ändå IMEI-numret.

Han fick fram vilket abonnemang den var köpt på, vad den kostade och när den var köpt (början av 2014 = den var alltså lite drygt ett år gammal när den var ute och surfade med posttjänsten), men han kunde inte ta fram ett riktigt butikskvitto. För de behövde bara spara originalkvitton på slika försäljningar i ett år. Däremot skickade han ett mail till mig å Telenors vägnar där han intygade allt nämnt. Och sa även att om PostMord undrade något kunde de höra av sig till honom så skulle han hjälpa till att räta ut eventuella frågetecken. Trevlig prick som sagt. Han var lika häpen som jag över kravet på kvitto och hur man skulle och inte skulle använda sig av rek.

Intyget skickades till PostMord tillsammans med Telenors kontaktuppgifter. Fint så. Telenor är ju ett ganska stort företag så det var ju inte som att jag bad grannen vidimera att jag hade köpt telefonen. Och jag fattade ändå inte varför de skulle ha butikskvitto, men nu fick de det närmaste vi kunde komma.

Då kom det här:

Screen Shot 2016-01-15 at 09.59.03

Till Johanna den här gången. Och nu vet han inte vilken kontakt hon har med adressaten.

Alltså, jag vet inte hur många mail och telefonsamtal senare det här är, men han har ju hela saken klar för sig. Han vet att jag och Johanna är kompisar och att hon använde tjänsten för att lämna tillbaka en lånad telefon. Hur svårt kan det vara? Ja, jag hakar upp mig på detaljer, men jag är JETEARG.

Till och med så himla arg att jag vägrar acceptera. Jag ringer alltså och ber att få prata med någon annan än mailsnillet och det får jag. En tjej, jättetrevlig och så himla förstående när jag förklarar vad som hänt. Eftersom jag drar paralleller med alla människor som köper och säljer på Tradera exempelvis, som använder just rekommenderat för att vara på den säkra sidan. Där finns ju cirka noll butikskvitton oftast. Bara ett kvitto från avsändare till mottagare möjligen.

Jodå. Hon hajar säger hon, och lovar att ta upp det med någon mer på reklamationsavdelningen och höra av sig till mig.

Det var i början av december.

I förrgår ringde jag igen, då ingen alls har hört av sig. Den enda noteringen som var gjord var att a) jag hade pratat med den mycket trevliga tjejen och b) de väntar fortfarande på kvitto för intyget gills inte.

Då brast det. Totalt. Telefonen har varit borta i ett halvår, den kostade 6480 spänn ett drygt år före den postsurfade rakt ner i någons ficka och jag har ingen lust att kasta de pengarna i sjön när det är företaget som inte sköter sig när man betalar för en försäkringstjänst.

Jag lade på luren och ringde polisen för att polisanmäla dem. Inte för att jag tror att polisen går vidare. Men för att jag åtminstone skall kunna fråga mitt försäkringsbolag om de kan stå för något.

Polisen som tog emot anmälan blev lika häpen som rara killen på Telenor. Hon handlade mycket på Tradera, men hon tackade och bockade för anmälan och sa att hon inte skulle använda sig av rekommenderat-tjänsten mer heller. Eftersom även hon tyckte det var helt orimligt att man inte skall kunna skicka något man inte har butikskvitto på.

Det står liksom ingenstans på postens sida. Det betyder att saker man kan skicka med den typen av försäkring blir ganska få. Man kan inte skicka en dyr begagnad väska till exempel, eller kanske ett par örhängen man har ärvt. För de måste ju faktiskt ha det förbannade KVITTOT?

Så. Ja. Grattis PostMord. Ni suger och ni har snott sex laxar i en laxask från mig. Och det tog bara ett halvår innan jag fick reda på att ni jobbar i knyckarbyxor, nästan ingen tid alls faktiskt.

Nästa gång jag behöver skicka något skall jag inte skicka det alls. För det kommer jag ju aldrig mer våga. Trots att rek är försäkrat upp till 50.000 kronor enligt villkoren.

Kan inte Bring eller någon, vem som helst, konkurrera ut de här snillena. Gärna snart.

Och när jag har slutat vara så himla akut jetearg skall jag gå vidare till ARN.

Det måste bara sluta bulta av ilska bakom tinningen först.

Himla mysig och poppig historia så här att starta helgen med va?

Mvh, SKITFÖRBANNAD (och hatisk mot både människor och företag som knycker saker och pengar som inte är deras)

(Men jag är väldigt glad över bilen, det är jag.)


Postat 10:35 i Idioter, Klimakteriekossan av
52 kommentarer

Ny karriär som hundviskare

18 kommentarer

Idag har jag varit riktigt sur hela dagen. Sådär grinig som man blir ibland där inget är rätt och saker man inte ens visste att de kunde vara fel är fel. Jag ville inte vara på torpet, men jag ville inte vara i stan heller. Jag ville prompt ha bilen för att maken skulle åka på ärende och fixa med diskmaskinen och sa givetvis med hög röst att DET JU ÄR SÅ HIMLA TYPISKT ATT NÄR JAAAAAG FÖR EN GÅNG SKULL VILLE ÅKA NÅGONSTANS SÅ SKALL HAN BARA ÅÅÅÅÅKA.

Vart jag hade tänkt att åka är högst oklart. Men åka ville jag. För att bilen försvann.

Man kan säga att martyrkorsen har klingat högt, ljudligt och betungande på ryggen hela dagen. Man kan även kalla det klimakterie-PMS-dumihuvudet-irriterad. Om man har lugnat sig lite och klarar att rycka lite på axlarna åt heldagsutbrottet, även om just axelryckning är svårt när martyrkorsen hänger där.

Jag hatar att ödsla finfina lördagar som dessutom är soliga åt att vara i klimakteriet.

Och som om det inte vore nog att jag förpestade livet för enbart mig själv gick jag omkring och packade min lilla torpväska för att fixa någon slags färdtjänst och dra härifrån. Medan jag mutterpratade med hundarna om hur SVÅRT livet är.

Dramatiskt värre minsann.

Sen kom jag på att jag ju faktiskt brukar bli gladare av att måla och rita. Men det kom jag på ganska sent tyvärr (man blir uppenbart korkad av att vara förbannad). Cirka åtta timmar för sent noga räknat. Och sju timmar och 59 minuter för sent för att inte ryka ihop med maken för att han tydligen inte är läskunnig.

Även om jag är lite snällare nu tycker jag fortfarande att han är en smula o-läskunnig. Vad var vitsen med att skriva fint på alla flyttkartonger om han ändå inte kunde plocka med sig de som står “kläder” på till stan utan att jag skulle gå med ut i ladan och läsa ÅT honom? Män är just idag inte på min topplista. Alls. Om de inte har lurvig päls och fyra ben. Sådana män gillar jag fortfarande jättemycket.

I alla fall. Jag kom på att jag skulle rita en serie om hunduppfostran och att det skall bli en av mina hobbykarriärer (tills jag tröttnar på det med), men jag kom ju som sagt på det lite sent.

Jag har påbörjat serien och ritat ruta ett. Det här är början på ruta två.

IMG_8259

Långt ifrån klar.

Men ni kan ju fundera över vad Liten och korvarna fyller för funktion i en hunduppfostranserie.

Även om humöret blev mycket bättre av att sitta tyst och stillsamt och tömma cacheminnet i skallen och måla tyckte inte röven det. Träsmaken vann innan jag blev klar och jag fick byta stol mot soffa.

Vad har ni gjort idag?

Funderat på vattentäta alibin som jag har gjort eller har ni haft en finfin dag?


Postat 19:58 i Hundarna, Idioter, Klimakteriekossan av
18 kommentarer

Ni vet det där med att inte blogga i affekt?

38 kommentarer

Jag försöker ju verkligen att inte göra det. För det är så sjukt tröttsamt att läsa bloggar när vuxna människor, bildligt talat, sitter i sandlådan med hink och spade (dator och internet?) och fördelar tiden mellan att kasta ömsom vin, ömsom vatten och ömsom skit på sina kompisar och annat löst folk. Jag kämpar med att inte skriva när jag är arg på riktigt, det blir oftast lite olyckliga formuleringar när man gör det.

SÅ arg har jag varit i helgen. Sådär åherregudihimmelennumördarjaghonom-arg. I flera dagar har jag varit arg dessutom och maken kommer få göra avbön mycket mycket länge. Ännu oklart hur länge han kommer få gå och skämmas och bara säga ja och amen till allt jag säger. Som till exempel igår, när jag kom på att jag ville ha en islandshäst på torpet. Då sa han inte emot, men gissa om han ville skrika “VI SKALL INTE HA EN HÄÄÄÄÄST” egentligen. Med fördel passar man även på att köpa just en häst ungefär nu om man skulle råka vilja det. Eller något annat. Eller så straffar man på helt annat sätt, allt handlar ju inte om att köpa (även om det ofta funkar bra). Vitsen handlar ju om att de som varit dumma inte skall veta hur, var och VAD som händer.

Jag har inte riktigt bestämt mig för det slutliga straffet. Juryn är fortfarande ute och överlägger i just det här fallet.

Jag sa ju bara att min bloggregel är att inte blogga i affekt. Man kan ju med fördel blogga när den värsta affekten gått över. Det brukar vara lite mer genomtänkt då. Hade jag skrivit så mycket som en bokstav i lördags hade det inte varit särskilt fördelaktigt alls faktiskt. För någon.

Min man tog båten till AC/DC i Oslo i fredags. Det är vi överens om va?

Min man var även den mest korkade personen på denna jord under resan till Oslo i fredags. Men jag dövade det mesta genom att hänga med Beavis och Butthead. Sen briserade ilskan ungefär på lördag och höll i sig till igår. Nu har jag bara restilska kvar och väntar på att juryn skall komma tillbaka.

Innan jag berättar om dumheternas dumhet måste jag fråga. Hur är det ens möjligt att vi lever i ett patriarkat när män har begåvats med en hjärna som de sällan använder? Eller, det kanske är just det som ÄR problemet? Bristen på användande. Hjärnbrist helt enkelt.

Sedan har jag en fråga till. Har någon forskat på mäns ovilja att kommunicera och informera? Särskilt i ett förhållande? Finns det män som faktiskt är riktigt bra på just det? Nu gills inte sliskig nykärlek (illa dold avundsjuka från min sida nu) och om man har varit ihop i typ en kvart, då kommunicerade och överinformerade mitt exemplar med, tro det eller ej. Verkligen överinformerade, om saker jag inte ens ville veta. Nu snackar vi 10 plus år åtminstone. Min empiri (två förhållanden) visar att det där med kommunikation och information brukar gå åt helsefyr efter sisådär tre år. Jag är dock inte sniken på något sätt, finns det män som vet hur man pratar och lyssnar så vill jag gärna höra de historierna. För att få lite hopp om män(skligheten).

För att bryta lite i texten och andas lite lägger jag in ett kort på en man.

IMG_7037

Inte vilken man som helst. Ömme fadern. Som precis fått en gassvets (nej jag vet inte vad man gör med gassvetsar) med tillhörande skitsnygga glajjor i födelsedagspresent och är jätteglad.

Han är inte heller en demagog. Men han är åtminstone min pappa och jag är inte gift med honom och han är glad. Typiskt illustrerande foto på bra man, taget samma dag som man var gift med en usel man.

Det här kommer bli en världslång historia känner jag.

Minns ni den där kompisen till maken som jag inte direkt älskar. Milt uttryckt. Han dyker ju upp lite då och då även om han mest dök upp förrförra sommaren när han var singel och lite extra trög. Jag gillar alla makens kompisar och har stulit de flesta från honom för att ha för mig själv, förutom den här snubben. Maken får behålla honom alldeles själv. Den största anledningen till att jag inte riktigt klarar av att hantera den här kompisen är ju att han inte riktigt förstår sig på personligt space och integritet, utan spenderade en hel sommar med att bjuda in sig själv vid både olämpliga och lämpliga tidpunkter. Mest olämpliga. Och man blev bara inte av med honom, inte ens när man sa “DU FÅR INTE FÖLJA MED IDAG” förstod han, utan följde med ändå.

Nu har det blivit bättre, egentligen är han ganska snäll, men det där med integritet har han fortfarande inte fattat. Men han har blivit med flickvän (en trevlig sådan) och det har varit en räddning, för både honom och min mentala hälsa.

I alla fall. Tillbaka till fredagen och makens avresa till Oslo som var lite bekymmersam för min del. Det är ju faktiskt lite långt till Oslo och båten hade nyborrade hål. Jag var väldigt noga med att fråga om någon skulle möta upp honom på Aker Brygge, jag bad honom ringa när han kom fram och sedan vinkade jag av honom och sa “hejsvejs ha så kul på gubbrocken”.

Det tar ungefär fyra timmar till Oslo om man kan köra full sula i fint väder. Efter två timmar ringde han.

Eftersom vi redan etablerat att han inte är en snicksnackare som bara ringer för att prata lite om sina känslor så ringde han helt klart för tidigt för att vara framme och jag hann få en liten infarkt medan jag trodde att något hade gått åt helvete med båten (sådana känslor förmedlar han däremot) innan jag svarade.

Han hade gjort klassikern. Hur den nu ens är möjlig med dagens smarta telefoner. Han hade råkat ringa upp mig från fickan medan han körde båt. Och det hade väl inte gjort något OM JAG INTE HADE HÖRT ATT HAN SATT OCH CHITCHATTADE MED EN TJEJ PÅ BÅTEN.

Jo. Det står helt rätt. Jag stod på gatan utanför blomsteraffären för att köpa en kvast till pappa medan jag hörde honom prata om ditten, datten och dutten MED EN TJEJ. Jag lyssnade i cirka 30 sekunder och det var ju visserligen inga hångelljud jag hörde, eller ens något intressant, men såvitt jag visste skulle han åka alldeles ensam och allena till Oslo. Inte med okänd tjej. Man hinner tänka jättemycket hemska saker på 30 sekunder och alla tankar handlar om de värsta scenarion i världen.

Jag lade på, ringde upp efter en sekund och bara vrålade in i luren “VEM I HEEEEEEELA HELVETET HAR DU MED DIG PÅ BÅTEN???”

Det blev så tyst i andra ändan av luren att jag kunde höra när hans haka ramlade ner med en duns på durken. Så. Jävla. Påkommen.

Sen började han svamla med den där röstnivån som bönar och ber om att jag faktiskt inte skall mörda honom. Eller sätta mig i bilen och köra till Oslo och riva sönder biljetterna till AC/DC framför ögonen på honom (han hade nog hellre blivit mördad).

Det visade sig vara puckokamratens flickvän. Eftersom den kamraten jobbar i Oslo, men bor på liten ort inte särskilt långt från den här småstaden ihop med nämnda flickvän. Och deras semester började på fredagen så det var tydligen meningen från början att flickvännen skulle köra bil till Oslo för att möta pojkvännen och påbörja båtsemester. Men kamraten visste ju att maken skulle upp med båten och hade frågat om hon kunde få hänka på i båten och bara behöva köra till lilla småstaden. Jamenjovisstochgivetvis sa maken till honom, men han sa inget till mig.

När jag hade lugnat mig tillräckligt mycket för att lyssna på vintergatans mest korkade förklaring till utebliven information visade det sig att maken hade tänkt så här när han fick frågan på torsdag eftermiddag; eftersom han visste att jag inte älskar kamraten mest i världen hade han räknat ut att det nog var lika bra att inte tala om att han hade lovat skjuts. För om jag inte tycker så mycket om kamraten, så skulle jag nog inte tycka om att kamratens flickvän skulle åka båt med honom.

Jamen jag sa ju att det var världens sämsta förklaring?

Som bara handlade om att han utgick från att jag skulle bli arg för att han hade lovat skjuts och att han vill slippa eventuell diskussion.

Manshjärnan jobbade inte längre än så. Han tror hemskt mycket inne i sin hjärna, men tar sällan reda på hur det egentligen ligger till.

I min hjärna funkade det på massor av andra sätt. För det första hemligåker man inte med en tjej. Ifall ens fru råkar få reda på det. För det andra, det var ju inte precis en random tjej han hade plockat upp i Red Light District och skjutsat till Oslo, det var någon jag visste vem det var. För det tredje, jag hade varit extremt övertydlig med mina bekymmer kring de nyborrade hålen och att han skulle åka ensam. Vilket betydde att jag faktiskt blivit glad över att veta att han hade sällskap (om det nu inte hade varit random brud från Red Light, även jag har mina gränser).

Man skulle kunna säga att han har fullt upp med att skämmas. Fortfarande. Extra mycket för att han inte kollade vädret innan han drog till Oslo och inte kom hem på lördagen som planerat. Han fick nämligen stanna halvvägs och övernatta där eftersom det blåste styv kuling och Oslofjorden är ett vansinnigt tjatigt skumpigt ställe att åka på.

Så han kom hem i söndags. Tillsammans med båtsemestrarna i deras båt.

Då gjorde jag något som han trodde skulle gå käpprätt åt skogen. Jag åkte ner till båten och mötte upp dem och sa GLATT ja till att gå ut på parmiddag med dem. Och jag kunde verkligen se i hela hans ansiktsuttryck hur rädd han var för att jag skulle säga sådana där saker som jag ibland säger när jag är riktigt riktigt arg. Som att tala om för puckokamraten vad jag tycker om honom, eller bara vara generellt svindryg och min allra sämsta version av mig själv.

Fel, maken var inte rädd. Han var skräckslagen.

Så jag gjorde helt tvärtom. Jag var så jäkla svintrevlig under hela middagen (mot dem, inte mot honom). Jag visade min bästa version av min bästa version helt enkelt. För att förvirra maken så att han inte riktigt skulle veta hur han skulle förhålla sig.

När middagen var över skällde jag däremot så skjortan stod rätt ut på honom.

Och han ägnar sig fortfarande åt att vara ganska spak.

I fredags 07.01 släpptes Apple Watch i Sverige. Jag beställde en var till mig och honom för att jag är en vänlig själ och det var innan helvetet brakade löst.

Idag kommer leveransen eftersom jag var först på bollen.

Nu funderar jag på om han verkligen är värd en så fin present eller om jag skall ge den till någon annan.

Och så funderar jag på hur många islandshästar det får plats i ladan.

I just den här familjen lever vi i allra högsta grad i ett matriarkat.


Postat 9:56 i Idioter, Klantarsel, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
38 kommentarer