Huvudet under armen

4 kommentarer

Ser bokstavligt talat ut så här.


Varje morgon. Först lilla skeden under täcket tills det blir för varmt. Då blir det den här ställningen med kliande på kalkonlåren. Efter det här brukar det få ett abrupt slut, för när man ligger så här rinner snoret bakåt i näsan och det kittlas tydligen för det kommer alltid en nysning. Stor, som brukar ligga lite längre ner i sängen och sover, vaknar av nysningen och blir tvärförbannad pga störd skönhetssömn och flyger upp. Morrningarna eskalerar i ljud och ett mindre slagsmål påbörjas, vilket betyder att fridfullheten är över för sängliggarna och alla ger upp tanken på något slags fortsatt lugn. Då går alla upp och gör lite olika saker, någon äter frukost, en annan går och kissar, en tredje sätter på tv:n.

Vi mös tills du nös, som vi brukar säga i den här sängen.

Den fjärde sover på piedestalen och suckar djupt när tolv fötter dundrar ner för trappan för att gå åt olika håll.

Just idag har den femte snackat lite med byrackorna, det blåser alldeles för mycket ute för att kunna genomföra deras första plan. 

Men vi återkommer såklart. Vi återkommer alltid.


Postat 13:13 i Hundarna, Klimakteriekossan av
4 kommentarer

Ännu mer glasögon (och slut på tävling)

9 kommentarer

Mina glasögon har kommit, mina glasögon har kommit, mina GLASÖGON har kommit. Men det är maken som vittjar brevlådan så jag har dem inte i min hand än. Tre dagar för vanlig A-post alltså. Det är imponerande. Fy fan för PostMord alltså. Och inte har vi något val att byta till heller. Om de åtminstone hade tagit ansvar för sin sopiga tjänst, men nä nä inte DÅ. 

I alla fall, ni skall få se på Annicas senaste. Och ni skall få se Annica också. Visst, hon är också skitsnygg och allt det där, väldigt trevlig med, men KOLLA glasögonen! 


Jävla människa att flytta härifrån och till Hallsberg? 😉

De där bågarna är farligt snygga. Extra farliga för min plånbok. Vad är det med mig, vår och glasögon? Jag kan inte sluta titta på dem.

Och så tävlingen då, nu släpper jag på kommentarerna. Jag trodde faktiskt att det skulle vara omöjligt att svara fel, men ett par av er gjorde faktiskt det. Vådan av att läsa frågan för fort kanske?

Frågan var ju vad det stod på den andra bloggrelaterade tröjan och svaret var såklart “Pointless Blog”. 

Nu skall hundarna klura på hur de skall dra vinnaren av blårosa glajjor. 

Det ryktas att de vill göra något leverpastejsrelaterat. Det låter kladdigt.


Postat 15:14 i Hundarna, Klimakteriekossan, Tävling Schmävling av
9 kommentarer

Ingen annan som fryser ihjäl litegrand?

2 kommentarer

Alltså, det är maj vilken dag som helst? Det måste gå att stämma våren för falsk marknadsföring? Eller rentav bedrägeri? De senaste timmarna har jag legat på soffan med mysdress och trippla filtar. Trots det fryser jag inuti benmärgen. Och det är ju nu man skall göra hoppsaskutt i träskor, skrika vårtjut i skogen och absolut inte ha dunjacka mer.

Jomen eller hur.

Först är det väl bäst att jag talar om att PostMord inte lyckades med uppdraget. Glasögonen kom inte idag och jag var ledsen i så många timmar att jag inte orkade räkna dem. Eftersom jag är så munter till min läggning är jag nu övertygad om att de inte kommer komma imorgon heller, för att PostMord har slarvat bort dem. Det känns ju så självklart liksom. Glasfärgfirman gjorde ett kanonjobb, trots att det är en färg de aldrig gör. De klarade kvalitetsinspektionen och gick sedan med post från utrikes land till Hallsberg. Och där tog posten över.

Men bortsett från att glasögonen inte kom och att jag fryser som en skeppsbruten på Arktis i bikini är allt fint. För igår hälsade vi på valpen Bosse och hans brorsa Sigge. Sigge var bästis med Stor ända till Stor fick Liten. Då sade Stor upp bekantskapen och blev arg som ett bi. Han fick akuta moderskänslor och Sigge fick sparken som bästis. Men eftersom Sigge inte bara har världens största mun utan även världens största hjärta älskar han oss i alla fall. Märkligt mycket. Han blir så glad att han blir alldeles knollrig och vi hade fullt upp igår.


Och Bosse var så himla söt när han sov.

Sedan vaknade han.


Gäspade lite och började leta efter något att bita i.


Fördelen med att ha två hundar är ju faktiskt att det inte alltid behöver vara en mänsklig kroppsdel i munnen. Det går lika bra att bråka med brorsan om samma centimeter av en jättestor handduk.


Jättestor som sagt.

Men han var alldeles bedårande söt. Även om han bet maken i kinden så han ser ut att ha varit i slagsmål.

Hundar är kärlek. Oavsett om de har små synålar istället för tänder.

Och nu kan jag inte visa fler bilder för jag måste stoppa in mina frostbitna fingrar under täcket. Frost bits tydligen också.

Hur har ni det? Blev det någon pungsparkskyla med bajssnö hos er? Ingen snö så långt ögat når här, så vi verkar ha klarat oss trots byte till sommardäck. Och hur skall det gå på måndag? Skall cortegen i Göteborg åka plogbil för första gången någonsin och måste studenterna lovsjunga våren i lågskor på skare? 

Hundarna påminner om att det är exakt ett dygn kvar till tävlingslut och jag ber er hålla tummarna för att mina glasögon faktiskt kommer imorgon. 

Fy så ledsen jag blir annars.

Och så önskar jag alla lycka till i tävlingen, hundarna svarar att de givetvis är mutbara, men det kräver att ni kommer hit med prinskorv.

Fan så snygga glasögonen är.


Postat 23:03 i Hundarna, Klimakteriekossan av
2 kommentarer

De bara ligger där i Hallsberg 

inga kommentarer än

Istället för att ligga här! Och jag dog lite inombords när jag fick bilden av Annica. Glasögonen som inte hann komma före påsk har nu anlänt butik i Hallsberg och de är ta mig tusan snyggare än jag någonsin kunnat begära.


Varje gång jag tittar på kortet rusar vilopulsen iväg lite och jag är väldigt imponerad. Att Annica är fantastisk på att tänka utanför boxen visste jag ju redan, men att hela kedjan av händelser skulle fungera var jag en smula bekymrad över. Att det skulle haka upp sig någonstans.

Men det gjorde inte det! Där ligger mina tvåfärgade och slipade glasögon och bara är sjukt snygga. Snyggare än de rosa till och med, men jag får satsa på variation så inget av glasögonparen känner sig åsidosatta.

Kan vi hålla tummarna för att Annica hinner posta dem idag? Och att posten sköter sig. Jag är nog mer bekymrad över det sistnämnda.

Hundarna hälsar även att ni inte skall glömma tävlingen i förra inlägget. De är lika snygga de, men fördelaktigt nog kan man använda dem utan att vara glasögonorm.

Och alldeles strax är det dags att åka och hälsa på Staffen Sigge som fått en lillebror. En alldeles ny och svart liten minigris på elva veckor.

Givetvis tar jag med mig kameran. Här skall det bitpussas.


Postat 11:58 i Hundarna, Klimakteriekossan av
inga kommentarer än

Lantisjyckarna

8 kommentarer

Det låter nästan omöjligt eftersom dygnet bara har 24 timmar, men maken har spenderat ännu mer tid i ladan på sistone. Antagligen för att den blev så fin efter Den Stora Rensningen han och styvfar gjorde. Samlar-Maken hade aldrig klarat upp det utan en svärfar som pekade med hela handen i en vecka. Han hade möjligen kommit igenom en låda eller två, inte slängt en enda sak utan suttit och rullat krokig spik mellan tumme och pekfinger och sagt “men det kan vara bra att ha vid <insert valfritt hittepå här> så den sparar jag”. 

Samma man som tycker jag har för mycket skor har alltså en lada på 8 x 4 meter med SAKER. Och ett helt källarplan i stan.

Har jag ens berättat att jag hittade någon slags truck med långgafflar sist jag kollade? 

Vem vet, han kanske skall ha något slags tullager, det är ju ändå ganska nära till Norge.

Eller så har det varit lite kämpigt för maken med. Ingen sol på evigheter, 50 nyanser av grått och när det är lite dystert löser makar det på makars vis. En del män handslipar 30 kvadrat parkett eller spikar taklister. Andra mörkar truckköp. Plötsligt är mitt samvete vitt som snö. Jag shoppar inte om jag inte är munter, inte minsta lilla pinal. Eller ja, jag humörshoppar inte överhuvudtaget, men absolut inte om livet är oskönt. Det betyder att maken leder med hästlängder och jag egentligen är svinförbannad för jag hade hellre velat byta båt. Just båten är en krångligt lång historia och jag lovar att berätta om det en annan dag. Lite mer sömn och återhämtning och maken kommer få briserande bomb istället för fru.

I vilket fall som helst är det ganska ensamt och enformigt när maken har varit i ladan dygnet runt så jag har åkt till mamma ett par gånger. Ett par gånger med bara Liten och en gång med båda lurvarna.

Fyrbeningarna har glömt att de har varit både stadshundar och förortshundar och blivit bondhundar på heltid. 

Liten kan inte bajsa om han har koppel, för han måste ha minst hundra meter mellan publik och toalett. Den stora lurven jobbar på att klia bort halsbandet. Hos ömma modern måste man ha koppel för de bor i ett alldeles vanligt villaområde med grannar. Här hemma finns det bara granar och en del tallar.

Hos mamma är chansen stor att man ser både människor, hundar och bilar genom alla fönster, men särskilt spännande utsikt är det genom fönstret i vardagsrummet. Har man riktig tur kan man skymta grannflickan som är en lagotto på åtta månader.


Hemma händer just inget alls. Här kan man lugnt stänga av öronen och knappt lyssna efter smällande bildörrar om någon av oss utfört något slags ärende. Helt värdelösa vakthundar på hemmaplan, men de kan åtminstone bajsa i fred.

Mammas grannar har däremot inte särskilt stort existensberättigande. De får inte ens ställa bilen på den egna parkeringsplatsen utan påföljder.


Hemma sover de på ryggstödet till soffan eftersom det står mot en vägg/fönster. Mamma har ingen vägg alls bakom soffan.


Utsikten är däremot formidabel om än lite obekväm.


Då kliver man ner och vilar ena ögat lite. I en ställning tvåbeningarna tycker ser väldigt obekväm ut. Men kan man inte släppa fönstret så kan man inte.

Eftersom det är Kod Röd hela dagarna hos mamman får man ju inga hundlurar alls. En vanlig dag på hemmaplan sover ju fyrbeningarna mer än halva dagen och hela natten, hos mamma blir det inte mer än en stulen minut ett par gånger om dagen. Är det inte fönstret som behöver vaktas måste man ju följa fötterna på sin mattemormor. De vet ju vem som kan tänkas öppna kylskåpet och kanske (ofta) ta fram en liten prinskorv eller en bit leverpastej.

De har fullt schema helt enkelt.

Och då är det extra mysigt att gå och lägga sig. Liten är kvällstrött även när han får vila under dagen, vilket betyder att allt efter 22.00 är långt efter läggdags hos mamma.


Och jag kanske är alldeles för gammal för att sova i samma säng som mamma, men det gör jag ändå, för det tycker jag om.

Varje gång jag är hos mamma utan lagvigd tar vi gästrummet som sällan används för där finns dubbelsäng. Då behöver inga hundar ha bekymmer över var de skall välja att sova, som här, där mamma är stora skeden, Liten är lilla skeden och jag ligger bredvid. Ibland händer det även när maken är med. Mamma varken fiser eller snarkar som han gör och det går inte att komma ifrån att det är behagligt hemtrevligt att sova med sin mamma trots att man är medelålders.

Det är väl ungefär det som hänt medan jag satt i vinkelvolten och ville bita av mig armen. Jag har varit hos mamma och blivit omhändertagen.

Sedan kanske jag bör tillägga att hon gärna skulle vilja att vi hälsade på igen dagen efter vi åker hem igen. Jag vet såklart att det är för att hon älskar sina pälsbarnbarn mest i hela världen, även om hon säger att det är mig hon längtar efter.

Sådana vita lögner är ju helt okay för jag älskar ju också pälsbäbisarna mest i världen även om jag älskar mamma också.

Det borde vara dags snart igen, jag måste bara beta av några fler “måste göra – har inte gjort” på listan. Sedan tror jag att enda ressällskapet blir Liten och så lämnar vi husse och truck åt sitt öde. De kan stå i ladan och skämmas.

Men det kan väl inte bara vara jag som fortfarande längtar efter mamma när jag mår dåligt? Alldeles oavsett om det är en förkylning eller kronisk smärta?

Please say it isn’t so?

(Sedan kan man ju alltid åka under förevändningen att hundarna behöver påminnas om koppel och stadsträning. Men egentligen handlar det bara om längtan.)

Älskade lurvskallar. Nu skall jag i alla fall ta med den lille trötte upp och sova. Jag tittade på Andra Chansen för första gången i livet och det var ju så uselt att jag blev helt matt.

Bra sömnpiller åtminstone. Även om han den där Anton (hette han så?) var väldigt söt.


Postat 23:32 i Familjen, Hundarna, Klimakteriekossan av
8 kommentarer
%d bloggers like this: